Allhelgonahelgen handlar om både döden och livet
Om några dagar kommer våra kyrkogårdar att skimra som smycken i mörkret. Är du själv på väg till en kyrkogård är du gott sällskap. Gravsmyckning och ljuständning i samband med Allhelgonahelgen är numera en väl etablerad tradition i vårt land. Mer än hälften av Sveriges befolkning kommer i år besöka en kyrkogård för att tända ljus på gravar och i minneslundar. Många kommer också besöka minnesgudstjänster i våra kyrkor. Detta sätt att fira Allhelgonahelgen är välkommet i ett samhälle där döden och de stora livsfrågorna ofta för en undanskymd tillvaro.
I kyrkans tradition handlar Allhelgonahelgen om både döden och livet. Den vill få oss att minnas dem som gått före. Att visa respekt och se oss själva som en del av en mänsklighet som sträcker sig genom alla tider. Genom att spegla våra liv i dem som gått före kan vi också få hjälp att fundera över våra egna liv. Vilka är mina förebilder och vad vill jag en gång bli ihågkommen för?
De smyckade gravarna väcker också de riktigt stora frågorna. Vad är meningen med livet? Vad händer när vi dör? Hur ser gränsen mellan död och liv ut? Hur förhåller sig nuet till evigheten? En människa består av stjärnstoff, det vill säga hon bär i någon mån evigheten i sig. Och samtidigt är gränsen mellan död och liv, ytterst påtaglig för den som mist en nära anhörig eller vän.
Det hör till människans storhet att kunna fundera över sin egen existens. Frågorna får tanken att svindla och det har visat sig att det är viktigt att ha sammanhang där vi kan samtala om dessa saker med andra. Under senare år har begreppet existentiell hälsa etablerats i sjukvården. God hälsa är nämligen något mer än frånvaron av sjukdom. I forskningen diskuteras god existentiell hälsa utifrån åtta dimensioner. Det handlar till exempel om att känna hopp och mening, kunna förundras och vara del av ett sammanhang. Tro visar sig vara en viktig resurs liksom att ha andlig/ existentiell styrka och kontakt. Så vad är då god existentiell hälsa? Ett sätt att beskriva det är att vara i kontakt med livets stora frågor och ha hittat ett sätt att tolka dem.
” Genom att spegla våra liv i dem som gått före kan vi också få hjälp att fundera över våra egna liv
Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att religionens synlighet i vårt samhälle allt oftare uppfattas som ett problem. Det är oroande av många skäl, inte minst därför att vi riskerar att förlora språk och riter för att tala allvar om livet. Kristen tradition är mångbottnad. En del av dess tvåtusenåriga historia har lite relevans i nuet, medan annat är högaktuellt. Till det alltid aktuella hör riter för att ta avsked av människor som dött. Liksom texter och berättelser som håller samman reflektionen över det faktum att varje människa är unik och att vårt liv i evighetens perspektiv är ytterst flyktigt. Det värnar människovärdet och sätter henne samtidigt i relation till allt annat skapat.
Susanne Rappmann