Birgitta har sjungit med generationer av församlingsbor
Stensjöns församlings kantor Birgitta Landgren är en av de fem slutkandidater som Mölndals-Postens läsare kan rösta på till utmärkelsen Årets Mölndalsbo 2022. Glad, förvånad och hedrad – så beskriver hon känslorna som nomineringen har väckt. – Tänk att jag är med där, när det finns så många andra bra? Det är fantastiskt, säger Birgitta Landgren.
När Birgitta Landgren var 15 år ställdes hon inför ett riktigt eldprov: att spela orgel inför en fullsatt Fässbergs kyrka på det årets första advent. Det hade församlingens organist Bertil Karlsson bestämt.
– Jag förstår än i dag inte hur han vågade. Jag hade kommit ganska långt på pianot vid det laget, men det var bara tre månader innan som jag börjat med orgeln. Efteråt var jag förstås väldigt lättad och glad över att det gått så bra, säger hon. Skulle du kunna göra något liknande med en av dina elever?
Birgitta Landgren funderar. – Inte så snart, det tror jag inte. Som lärare måste man slussa lagom snabbt. Jag hade inte velat ge någon en uppgift som jag anar att den personen inte klarar av, och utsätta den för risken att misslyckas.
Samtidigt hoppas hon att ungdomarna och barnen i hennes körer får med sig en viktig lärdom på lektionerna: att det är okej att göra fel.
– Gör en pilot fel, eller en busschaufför, eller en kirurg, då kan det bli farligt. Men det är inte farligt att glömma bort sin replik eller att sjunga fel. Man får en ny chans. Jag brukar säga att de ska öva, vara väl förberedda och sedan göra så gott de kan. Och det är väldigt många som har vågat under mina år här, och som har vuxit av utmaningen.
Det är en underdrift. Birgitta Landgren har i 41 år som kantor och körledare i Stensjöns församling spelat med flera generationer sångare – och att hon är uppskattad kan man inte minst se i nomineringskorgen till Årets Mölndalsbo.
Det räckte nämligen inte med en eller två nomineringar, tyckte supportrarna. För att garantera att hon fick den uppskattning hon förtjänar, såg inte mindre än 19 personer till att nominera henne till årets utmärkelse.
Antalet nomineringar spelar visserligen ingen roll på det stora hela; en enstaka väger lika tungt som trettio. Men visst säger det något. Varför är du så populär, Birgitta?
– (skratt) Jag vet inte. Jag kan inte påstå att jag har gjort något speciellt just det här året, utan det är väl för lång och trogen tjänst som jag blir nominerad. Jag tycker om mitt arbete och det tror jag märks på mig, säger hon.
Dåvarande församlingsherden Stefan Risenfors räknade en gång ut att Birgitta Landgren, om man slog ihop alla hennes tjugominuterspromenader till och från jobbet genom åren, måste ha vandrat åtminstone ett helt varv runt jorden vid det här laget.
Ändå är det få som varit lika förankrade vid en och samma plats som hon.
– Jag hade vikarierat i olika kyrkor från det att jag avslutade min kantorsutbildning som 17-åring, bland annat här i Stensjökyrkan när den var nybyggd i mitten av 1970-talet. När jag sedan fick det här jobbet direkt efter musikhögskolan var jag 23 år gammal. Det var mitt första jobb, och jag var yngst av alla. Nu med ett år kvar av pensionen är jag äldst här, säger hon.
Har du inte längtat bort någon gång?
– Nej, jag har aldrig velat byta tjänst. Är man kvar på samma arbetsplats får man nya arbetskamrater allt eftersom åren går, och det är nya människor i kyrkan, nya utmaningar. Samtidigt kan man ta till vara de rutiner man har fått.
” Jag kan inte påstå att jag har gjort något speciellt just det här året, utan det är väl för lång och trogen tjänst som jag blir nominerad. Birgitta Landgren
Hon är också väldigt förtjust i det lokala. Även om hon medger att det är grant i Stockholm, där maken Johannes har en övernattningslägenhet för sin tjänst på musikhögskolan, skulle hon aldrig någonsin byta bort tillvaron i Kikås mot den stora stadens puls och vyer.
– Jag är Mölndalsbo i själ och hjärta. Det har varit underbart att få lära känna människor i samma område i flera generationer. Det är visserligen en enorm inflyttning här, det är inte ett litet samhälle där alla känner alla. Men jag känner många, och många känner mig.
Den som ska fylla hennes skor nästa år står inför en utmanande uppgift. Inte nog med att Birgitta tar med sig nästan ett halvt sekels erfarenhet – med 180 sångare fördelade i sex körer blir det en hel del att ta itu med för församlingens kantor. Lägg därtill allt arbete med gudstjänster, julspel, körläger, och mycket kvälls- och helgjobb med begravningar och dop.
Trots detta späckade schema, vittnar många om Birgitta aldrig lämnar leendet hemma.
Vad krävs för att du ska tappa humöret?
Hon skrattar.
– Ganska mycket faktiskt. Jag är nog en förnöjsam person som är stresstålig. Jag kan ha mycket omkring mig och mår inte dåligt av det. Dessutom ser jag det roliga i sammanhanget. En liten kommentar man får av ett barn kan lyfta mig.
Vad kan det vara för en kommentar?
– Jag minns när vi hade läger med