Läshunden som gör succé på Möndals stadsbibliotek
Labradoodlen Nemo är en riktig bokmal – dessutom är han en utmärkt lyssnare. Faktiskt så utmärkt att han brukar anlitas av skolor och bibliotek för lässtunder med barn. – Han ville att jag skulle klappa honom hela tiden, annars sparkade han till med benet, säger tolvåriga Agnes Winternäs från Bifrost.
Förra lördagen var en alldeles särskild dag på Mölndals stadsbibliotek. Det var första gången i dess historia som en så kallad läshund hälsade på i lokalerna. Nemo hette han – en sex år gammal australiensisk labradoodle, med mycket tålamod och en förmåga att bli förtjust i alla han träffar.
Att Nemo fick en inbjudan kom sig av ett initiativ från barnbibliotekarie Anna Rindälv.
– Det är ett verktyg för läsfrämjande som jag själv tycker är jätteintressant, och jag har följt det sedan det kom till Sverige för snart tio år sedan, säger hon.
Vanligtvis brukar projekt med en läshund sträcka sig över en längre tid, där barnen träffar hunden i skolan eller annan miljö kanske sju, åtta gånger för att läsa.
– Det här blir mer ett prova på-tillfälle. Jag vill visa att man kan läsfrämja på ett roligt sätt. Det är viktigt att läsningen är upplevelsebaserad, och inte bara handlar om att nöta in och träna. Det kan vara kul också.
Forskning visar att hundar kan öka motivationen, uthålligheten och koncentrationen hos läsande barn.
– De är också kravlösa lyssnare.
En vuxen person kan visa när man läser fel, det syns på personen. Då blir barnen nervösa och stakar sig. Men när man har en hund bredvid sig som i princip bara ger bekräftelse så släpper många av de spänningarna. Barnen kan orka mer, och våga mer, säger Anna Rindälv.
Nemos förare är gymnasieläraren Malin Westberg, som driver företaget Hulebäck hund AB. Hon berättar att korsningen labradoodle tagits fram för att vara social, allergivänlig, arbetsvillig och att älska människor – samtliga utmärkta kvaliteter för en läshund.
– Nemo är utbildad skolhund och terapihund, och har jobbat en del på BUP, olika bibliotek och en del äldreboenden. I ett antal år har han varit på biblioteken i Härryda under dyslexiveckan och så, säger hon.
Hur brukar han tas emot?
– Väldigt positivt, väldigt, väldigt positivt. Tycker man om hundar och klappar en hund bildas oxytocin, ett må bra-hormon, som gör att läsningen och koncentrationen flyter på bättre. Är man inte så förtjust i skolan kan man också tänka sig att komma dit ändå om en hund råkar vara på plats.
Vad tycker Nemo själv om för böcker?
Malin Westberg skrattar.
– Ja du, han är allätare. Det han mest tycker om är att någon sitter och läser lite monotont och klappar honom samtidigt. Det är klapparna han är ute efter framför allt.
Någonting som tolvåriga Agnes Winternäs från Bifrost såg till att förse honom med i mängder när det var hennes tur.
– Jag tyckte att det var väldigt mysigt. Hans päls är så mjuk, säger hon om lässtunden.
Var han en bra lyssnare?
– Ja, det tycker jag. Men han ville att jag skulle klappa honom hela tiden. Om jag inte gjorde det så lade han sig ner, eller så sparkade han till med benet. Men det var bara kul.
Hon ville komma till Stadsbiblioteket i dag för att se om det var lättare att läsa för en hund än för en människa (facit: Det var det). Till Nemo valde hon ut en av sina egna favoritböcker, del tre i fantasyserien Musse och Helium.
– Det är en väldigt spännande bok. Jag gillar att de har en massa äventyr, med saker som egentligen inte finns. Man kan inte söka upp det som finns i boken i verkligheten.
Dessutom hade hon tänkt ytterligare ett snäpp med sitt val.
– Det är en vinterberättelse, och jag kände att temat passade in på årstiden, berättar Agnes Winternäs.