Sara Mofasser Johansson från Lindome romandebuterar
Sex år gammal flydde Sara Mofasser Johansson med sin familj från Iran. Hon växte upp i trygga Lindome men mötet med det nya landet blev både mörkt – och ljust. Om den tiden, liksom hennes liv i nutid, romandebuterar hon nu med Väntar du på mig?
På kort tid har det blivit något av en mediahajp kring Sara Mofasser Johansson. Efter jul skrev TT om romandebutanten och det reportaget spreds till en stor mängd tidningar. Förra veckan skulle hon intervjuas av TV4 och P4 Göteborg och så träffarde hon förstås även Mölndals-Posten. Inte illa för en debutant.
– Jag tror det beror på att jag skriver om ett aktuellt ämne och att det samtidigt sker saker i Iran just nu. För min bok handlar om vad som händer med en familj och en individ när man tvingas fly från ett krig. Det är ju precis vad som händer i Ukraina också.
I boken berättar Sara Mofasser Johansson om flykten från Iran 1986. Hennes pappa hade ett bra arbete på motsvarande Irans riksbank medan mamman var hemmafru. De levde ett välbärgat liv samtidigt som landet var i krig med grannen Irak. I samband med att hennes storebror skulle fylla 14 år sänktes åldern för att bli inkallad till militären till just 14 och i det skedet valde familjen att lämna. Först pappan tillsammans med Saras storebror och storasyster och ett knappt år senare flög mamman, Sara och hennes lillebror till Sverige.
Vad minns du från din tid i Iran?
– Att flygplanslarmet gick och att vi måste skynda oss ner till skyddsrummet. Det hände ofta under perioder. Och jag minns hur det var att gå ner i källaren och sitta tyst och vänta på att flygplanen skulle försvinna. Jag kommer ihåg det men inte med samma skräck som mamma. Däremot vet jag att jag kände av mammas oro.
Efter olika bostäder i olika städer de första åren i Sverige köpte familjen ett hus i Lindome när Sara hade fyllt nio år. Det betydde skolgång i
Skånhälla och Almås följt av Fässbergsgymnasiet och tekniskt basår på Chalmers innan utbildning i maskin- och designteknik på Skövde högskola.
– Jag har många ljusa minnen från den tiden. Jag jobbade på McDonald’s i Kållered, tog mitt körkort i Mölndal och hade en jättefin gymnasietid där jag fick många riktigt fina vänner. Det var bara hemma som det var jobbigt.
Väl i Sverige ansåg många att den iranska familjen hade kommit till friheten. Men riktigt så enkelt blev det inte. Att gå från hög chef i Iran till att möta ett nytt land där pappan inte kunde språket visade sig