Ljummet men trivsamt på matstället från en annan tid

När Rasa Sayang öppnade i Frändbergska huset på Göteborgsvägen fanns inga mobiltelefoner, inget internet. Inte ens cd-skivan var uppfunnen. Det var en annan tid som på många sätt lever kvar här inne.

Det första som slår tidningens två lunchkollare denna onsdag, efter att den feta doften av stekos har drämt till oss rätt i nyllet vill säga, är hur behaglig ljudnivån är.

Rasa Sayang kan svälja en himla massa människor innan det ens nästan börjar bli trångt. En rymd som är bristvara i det nya Mölndals innerstad, där alla sitter i knäna på varandra runt minimala bord kring lunchtid.

Här vistas vid tillfället nära 60 restauranggäster, de flesta glatt pratande med sina bordskompisar, andra hojtande i mobiltelefoner – men ändå är det inga störande ljud som svämmar över till andra bord. Det dånar heller ingen musik från högtalare i taket, vare sig rockklassiker från 80-talet eller asiatiska stämningsstråkar. Underbart! Helt enkelt underbart.

Men så mycket om miljön och stämningen. Låt oss övergå till maten.

Kycklingen, till att börja med, är god, men redan vid första tuggan visar det sig att Rasa Sayang lider av samma problem som de flesta bufférestauranger: utmaningen i att hålla maten het. Fågeln är fingervarm, vilket inte är det fräschaste tillståndet för just kyckling.

Förutom att vara ljummet lyckas det stekta riset med bedriften att vara både flottigt och torrt. Biffen är okej, varken mer eller mindre, medan äggrullarna är närmast oätliga, med fadd smak och skinkstrimlor som tycks plockade från gårdagens fryspizza.

Fläskkarrén hinner jag bara ta några tuggor av innan en svålbit stor som ett ekorrhuvud får mig att knuffa tallriken åt sidan. Det gör mig deppig.

Inte ens pannkakorna kan rädda Rasa Sayang från ett lågt matbetyg. Dessa verkar allt annat än hemgjorda, och har samma oljesmak som går i precis allting annat vi just har fått i oss – förutom den friterade kycklingen som min kollega fick på sin tallrik, och som är restaurangens paradrätt.

Vill man trots allt komma åt den ljuvliga avskildheten och trivsamheten inne på Rasa, gör man bäst i att fylla åtminstone halva fatet med dessa delikata kycklingkulor. Men lämna för allt i världen det mesta andra kvar i sina tråg, och skippa gärna sushin också, som är både trött och smaklös (”en styggelse!”, slänger sig kollegan med).

Synd ändå. På en så inbjudande plats, menar jag.

Mixen av spelautomater, koifiskar, en uppstoppad fågel och enorma väggreliefer av barbröstade kvinnor är förstås speciell. Men den har sin charm.

Det mesta är ljummet och smakar stekfett. Vissa rätter, i synnerhet den friterade kycklingen och den friterade räkan, har dock större verkshöjd.

Hit går den som vill ha mycket mat och som inte är speciellt knusslig av sig. Men också alla som vill kunna föra ett normalt samtal på lunchen, utan att bombarderas av intryck.

Sedan slutet av 1970-talet har den rödgula belysningen med restaurangens namn lyst på Göteborgsvägen. Det var då som det kinesiska köket, anpassat för svenska smaklökar, var det nya heta. Sedan dess har mycket hänt med stadens krogar, men inte så mycket med Rasa Sayang.

Efter att ha passerat disken, längs en smal passage med enorma reliefer av barbröstade muser (!) på väggen, kommer man in i ett rum med fem spelautomater, en trasig mini-bankomat, klassiska barstolar och fullt synliga spritflaskor. Stolarna är läderklädda, och mixen mellan prydnadsföremålen (en uppstoppad fågel, en gåkäpp, ett antal plaketter med sagomotiv) så märklig att någons galna mormor mycket väl kan ha inrett rummet. Det är besynnerligt, men också härligt.