Malin från Lindome forskar på renbajs på Svalbard
Redan på högstadiet, i Almåsskolans klassrum, väcktes intresset för Arktis. Nu bor och forskar Malin Andersson Stavridis på Svalbard. Där samlar hon in renbajs, spanar på isbjörnar och utforskar den dramatiska naturen. Dessutom har hon lärt sig att leva med både polarnatt och midnattssol. – Varje morgon tänker jag: herregud att jag bor här. Det har liksom inte gått över, säger hon.
Allt började, som Malin Andersson Stavridis minns det, med en SO-lektion på högstadiet. Där satte läraren på Al Gores miljöfilm En obekväm sanning.
– Filmen har fått en del kritik i efterhand för att det ska finnas vissa fel i den. Men den satte ett himla spår i mig. Jag minns hur jag såg isbjörnarna och isen som smälte. Det var där jag blev intresserad av Arktis, berättar hon.
Malin har alltid tyckt om djur och funderade ett tag på att bli veterinär. Men efter gymnasiet började hon läsa miljövetenskap på Göteborgs universitet.
– Där hade jag en riktigt ball föreläsare, en ung kvinna, som föreläste om polar toxikologi. Det klickade hos mig att det är klart att jag måste göra det här. Jag sa till mina kompisar att jag skulle plugga på Svalbard, men sen tog det ett tag innan jag fick till det, säger hon.
Malin fortsatte att studera och 2019, under sin masterutbildning, fick hon chansen.
– Då kom jag in på en kurs på Svalbard. Det var i juni och jag minns känslan på flyget, när jag ser hur vi lämnar Fastlandsnorge och tänker att nu åker jag över polarhavet mitt ut i ingenstans. Efter några timmar flyger man in över Svalbard och möts bara av spetsiga, vita berg överallt. Det var tur att jag hade fönsterplats för jag satt helt fastlimmad vid fönstret.
Kursen pågick i cirka två månader och Malin fascinerades av landskapet och livsstilen på ön.
– De veckorna räckte för att jag skulle bestämma mig för att om jag ska doktorera då ska det vara inom toxikologi och då ska det vara på Svalbard.
Inom toxikologin studerar man hur olika gifter, som kemikalier, påverkar människor och miljö. Själv fokuserar Malin på kvicksilver.
” Det känns konstigt att tänka sig att jag ska flytta. Var ska jag flytta som slår det här? Malin Andersson Stavridis
– När man pratar om kvicksilver tänker de flesta på gamla termometrar. Men det har använts mycket inom industrin och finns också naturligt i fossila bränslen. När vi använder fossila bränslen släpper vi inte bara ut koldioxid utan även tungmetaller, säger hon.
Utsläppen kan sedan sprida sig över världen.
– Kvicksilver är speciellt för det kan stanna i atmosfären upp till två år, och utsläppen som sker i stora städer sprider sig globalt. I och med att Arktis är så himla kallt så fryser saker som landar här in. Det gör att det finns mycket kvicksilver i permafrosten. Så även om det inte sker några stora utsläpp här drabbar det människor och djur, säger hon.
I dag undersöker Malin Andersson Stavridis hur mycket kvicksilver som finns i renarna på Svalbard. Några månader efter sin examen fick hon nämligen en doktorandtjänst där.
– I och med att permafrosten smälter så har frågan ställts: vad händer med allt kvicksilver? Kommer det spridas ut i atmosfären, kommer det spridas i vattnet eller kommer det tas upp av växter? Då lyfts frågan, hur ser halterna av kvicksilver ut i de landlevande djuren. Vi behöver ta reda på det och ha något att jämföra med i framtiden, säger hon.
En av sakerna hon gör är att samla in och analysera renbajs. Hon mäter också halten av kvicksilver i djurens organ. Arbetet har gett henne en hel del äventyr.
– Vi var ute fem veckor i en stuga förra året för att studera renarna och plocka deras bajs. Vi ska inte störa djuren så då får man sitta med kikare och hålla koll, för att se när de bajsar. Samtidigt måste man vara isbjörnsvakt, säger hon.
Just isbjörnarna är något som alla på Svalbard måste förhålla sig till. Malin Andersson Stavridis bor i det lilla samhället Longyearbyen och så fort man lämnar området måste man bära vapen. Men, poängterar Malin, det är sällan någon behöver använda det.
– Vi lever i björnarnas miljö och inte tvärtom. Vapnen är en sista utväg men det finns mycket annat vi kan göra först. Vi ska alltid hålla avstånd, och ser man en björn ska man röra sig åt andra hållet. Sen har vi signalpistoler som kan användas om man behöver hjälp, säger hon.
Själv har hon aldrig behövt skjuta några signalskott. De gånger hon sett isbjörnar har det varit på långt håll, eller så har hon suttit på en scouter.
– Det har varit ganska säkra möten men man träffar på dem lite då och då. De är här, det är här de lever, säger hon.
En annan sak som är speciell med Svalbard är ljuset. Under flera vintermånader lever invånarna i totalt mörker – det som kallas polarnatt.
– Jag brukade vara mörkrädd, men det gick över väldigt snabbt under min första mörkersäsong. Man anpassar sig faktiskt ganska snabbt, säger Malin Andersson Stavridis.
Hon säger att det ordnas en hel del evenemang under den tiden, som en blues- och en jazzfestival, och att man umgås mer inomhus.
– Många kan lätt få problem med säsongsdepression så det är viktigt att hålla koll på sina vänner och se till att folk blir med på saker och inte bara sitter hemma för sig själva, säger hon.
Den andra ytterligheten är midnattssolen. Mellan april och augusti går solen aldrig ner.
– Du kan jobba fram tills klockan 18 på kvällen och fortfarande tänka att du har all tid i världen att hitta på saker efter jobbet. Det är helt otroligt och för min del innebär det bara non-stop med energi. Du kan bestämma dig för att bestiga ett berg vid midnatt och det spelar ingen roll hur lång tid turen tar för solen står precis lika högt som innan du gav dig ut.
Nu har Malin bott på Svalbard sedan 2021 och har ett och ett halvt år kvar på sin doktorandtjänst.
– Det är fortfarande superkul. Det känns konstigt att tänka sig att jag ska flytta. Var ska jag flytta som slår det här?
Förutom naturen och ljuset tycker hon om sammanhållningen i Longyearbyen, som har cirka 2 000 invånare. Många av dem är studenter eller forskare.
– Man umgås med sina kollegor och sen hänger man på helger och kvällar också. När klätterhallen är öppen, tre gånger i veckan, så är alla där. När det sker ett event så är alla där. Alla känner alla och det är lätt att lära känna de nya som kommer, säger Malin Andersson Stavridis.
I framtiden funderar hon på att flytta till Tromsö, om hon får jobb på universitet där.
– Sen hade det varit kul att jobba med kemikalielagstiftning på något sätt, gärna inom EU eller FN. Man får sikta högt och se vad som händer, säger hon.