Så blev Mölndals AIK landets näst bästa friidrottsklubb
För nio år sedan byggde Mölndals AIK eget gym och nytt klubbhus. Nu tränar seniorerna sida vid sida med 13-åringarna. Klubben har aldrig varit bättre och inte heller mått bättre.
– Nu träffas vi över gränserna på ett helt nytt sätt än tidigare. Gymmet har verkligen gjort att klubbkänslan ökat, säger friidrottstränaren Stefan Rönnäs.
55-åringen har en ledarkarriär inom Mölndals AIK som sträcker sig 34 år tillbaka. Innan dess tävlade han själv. Han är heltidsanställd som både tränare och administratör och har varit med under resan när föreningen 1992 fick en egen utomhusanläggning i Åby. Länge låg klubbhuset kvar vid Jungfruplatsen, drygt två kilometer därifrån. Faciliteterna var allt annat än moderna. Men 2015, efter år av sparade pengar från Göteborgsvarvet, byggdes både nytt klubbhus och en modern gymlokal kloss an friidrottsstadion.
– Gymmet är jätteviktigt för oss. Det är verkligen anpassat för friidrott med mycket fria vikter och med en bana där man kan köra hopp, starter och långa utfallssteg, säger längd- och trestegshopparen Sara Sjögren.
Friidrottens hus i Slottsskogen är hemvist på vinterhalvåret för alla friidrottsklubbar i Göteborgsområdet. Men sedan grannanläggningen Slottsskogshallen brann ner 2019 har det blivit allt trängre i Friidrottens hus.
– Där tränar man från tio års ålder men då gäller särskilda tider för ungdomar, juniorer respektive seniorer. Där kan man träna grenspecifika övningar men med gymmet, arenan och löparslingan här i Åby har vi fått en samlad träningsplats för våra idrottare under hela året, säger Stefan Rönnäs.
Ett 20-tal i gruppen med 13- och 14-åringar kör styrketräning med den egna kroppen som belastning. De kämpar hårt med magövningen ”Båten” medan klubbens maskotar, bröderna Matteo, Nicolas och Julian Predan Göthage, springer omkring.
– Minst en av dem brukar vara med men man kanske ska undvika att alla tre är här samtidigt. Så länge de inte är i vägen tror jag det är okej, säger pappa, tillika tränaren Emil Predan.
De tre maskotarna hoppar upp på en plint och visar hur starka de är, springer sedan en vända till för att med akut fruktbehov sätta sig ner på en matta tillsammans med pappa.
– Det blir ändå lite lättsamt för de som tränar, säger Emil Predan medan Philip Bayer gör utfallssteg med skivstång på axlarna.
– Som höjdhoppare är man så svag så det här känns, säger han. Vad betyder den här lokalen för dig?
– Jättemycket. Här är vi själva, i Friidrottens hus trängs vi med många andra och det är skönt att vara för sig själv. Som klubb har vi blivit mycket tajtare och här möts vi över gren- och åldersgränserna, säger Philip Bayer.
Mölndals AIK har en anrik historia med framgångar på både svensk och internationell nivå. Under 1980-talet ströddes guldmedaljer över långdistansarna Mats Erixon, Evy Palm och Midde Hamrin. Efter dem var längdhopparen Erica Johansson en av svensk friidrotts största affischnamn och när Sverige prenumererade på OS-, VM- och EM-medaljer i början av 2000-talet stod barn och ungdomar i kö för att få börja med friidrott.
– Sedan dess har vi legat stabilt på cirka 600 medlemmar. Det var trögt under pandemin för då tappade vi volymerna av ungdomar födda 2008/09. De åldersgrupperna har inte hittat tillbaka men vi har kunnat bygga på underifrån igen, säger Stefan Rönnäs.
Han anser att klubben har ett samhällsansvar att få med så många utövare som möjligt upp i tonåren. Och där har Mölndals AIK lyckats. Och det har i sin tur gett allt bättre resultat.
– Just nu, efter inomhus-SM i de olika åldersklasserna, så är vi tvåa i SM-tabellen. Där har vi aldrig varit tidigare, utan stabilt legat mellan plats fem och tio. Det är väldigt mycket anläggningens och gemenskapens förtjänst, säger Stefan Rönnäs.
Om gymmet skapat framgångar på det idrottsliga planet så har klubbhuset betytt mycket för det sociala hos Mölndals AIK.
– Gamla Maikare träffas där kontinuerligt. De kanske inte tränar så mycket längre men de tar sina gemensamma promenader och anordnar föreläsningar. Vi har alla våra möten där och våra ungdomar kan göra läxor eller käka innan träningen.
Ute på löparslingan tränar ungdomsgruppen teknik. De springer drygt 50 meter i högt tempo med fokus på hur de ska sätta i fötterna och hur högt de ska lyfta sina knän.
– Jag testade lite olika sporter och så blev det friidrott, säger sprintern Isabelle Drangel som också hoppar längd.
– Jag började för att hon började, säger Wilma Larsson Parsi och pekar mot Isabelle.
– Och jag för att de började, säger Elsa Paulsson och nickar mot sina kompisar.
En fjärde kompis i gänget är Signe Rådmark. Hon tävlar i häck och tresteg.
Är inte det väldigt svåra grenar?
– Jo det är det, säger Signe Rådmark.
Vilken är du bäst i?
– Båda, ropar kompisarna innan Signe ens hinner svara.
Träningen är över för den här gången men om bara några dagar ska de träffas igen.