Ett oförglömligt samtal
Det var sent på kvällen den 15 januari 2004 och jag hade först svårt att tro mannen som ringde mig på redaktionen och på bruten svenska förklarade sitt ärende. Kunde det verkligen vara sant att han körde hem Mijailo Mijailovic efter överfallet på Anna Lindh i sin taxi? Varför insåg han det först nu? Mordet på utrikesministern hade ju dominerat medierna månad ut och månad in och rättegången mot den misstänkte hade just börjat?
Att även osannolika berättelser kan stämma hade jag emellertid som ung nyhetsreporter lärt mig den hårda vägen.
Hösten 1997 lyfte jag en eftermiddag på luren på tipstelefonen på Aftonbladets centralredaktion och lyssnade förstrött på en bonde som bodde på Hallandsåsen och som berättade att hans kor insjuknat av dricksvatten och att det ryktades om förgiftad natur.
Jag lyssnade förstrött och låtsades vara intresserad, men tänkte för mig själv att detta var ytterligare en av alla dessa knäppgökar som ringer och berättar att Säpo avlyssnar dem genom amalgamet eller vill lägga fram bevis för att Hans Holmér mördade Palme.
När bonden lade på luren skulle det ännu dröja några dagar tills giftskandalen vid sprängandet av tunneln genom Hallandsåsen skulle brisera.
En sådan miss vill en journalist inte göra om. Så jag lyssnade på vad taxichauffören hade att säga. Och en bit in i vårt samtal blev jag riktigt intresserad.
Mannen berättade nämligen att han någon timme tidigare ringt polisen och fått prata med en viss kriminalinspektör som han kunde namnge. Det som gjorde den informatio- nen så intressant att det endast var personer med en viss insyn i utredningen som visste att just denne polis hade en nyckelroll i fallet.
Det var länskriminalens chef Leif Jennekvist som var ansiktet utåt och höll i presskonferenserna om mordet på Lindh. Kriminalinspektören var en doldis.
Jag och fotograf Mattias Carlsson åkte hem till mannen för att lyssna på vad han hade att säga. I textarkivet hittar jag min intervju med honom och ser att han på eftermiddagen den 10 september kom körande på Strandvägen mot centrum då han fick syn på en ung man utanför Dramaten som såg ut att vilja ha taxi.
Killen hoppade in och ville bli körd till Tullinge i södra Stockholm. När taxin passerade NK såg de ett antal polisbilar och chauffören berättade att han just hört på radio att Lindh blivit knivskuren inne i varuhuset. Men kunden reagerade inte.
Färden gick till den lägenheten i Tullinge där Mijailovic och hans föräldrar bodde. Den unge mannen hämtade pengar och en bag och bad sedan att bli körd till en skola i Hovsjö utanför Södertälje. Där hoppade han av, betalade och försvann utan att säga ett ord.
Men varför tog det chauffören månader att inse att det var mördaren han körde? Han hade ett rimligt svar. Han läser sällan tidningar eller tittar på tv. Men någon kväll tidigare hade en tv varit påslagen på en pizzeria där han satt och åt. Nyheterna visade en bild på den misstänkte mördaren. Mannen kände igenom honom direkt.
Jag var tillbaka på redaktionen först vid midnatt. Pulsen var hög. Men jag behövde få storyn bekräftad. Visserligen gjorde mannen ett trovärdigt intryck, men en berättelse av detta slag går inte att publicera hur som helst.
Kriminalinspektören visade sig ha hemligt telefonnummer. Men på något sätt fick jag veta att han hade en särbo. Jag ringde henne. Han svarade.
Polisen var måttligt glad över att bli uppringd så sent, men bekräftade att taxichauffören hade ringt honom tidigare samma dag. Han sa att mannens uppgifter var mycket intressanta och att ett riktigt förhör skulle hållas följande dag.
Bingo! Jag vrålade till nyhetschefen att berättelsen höll. Han vrålade ett ”Papper i datorn, för fan” till svar.
Nästa dag var Aftonbladets avslöjande ett faktum. Alla stora mediehus följde upp nyheten och citerade oss. Jag var mycket nöjd med mig själv.
Detta var en fredag och det bestämdes att mannen skulle förhöras i rättegången mot Lindhs mördare då den återupptogs på måndagen.
Det var ett viktigt vittne. Åklagaren ville använda honom till att övertyga rätten om att Mijailovic var klar i huvudet och alls inte, som han själv påstod, styrdes av inre röster. Och försvaret, som yrkade på rättspsykiatrisk vård, ville höra honom säga att den misstänkte var frånvarande och osammanhängande.
Fallet vandrade hela vägen upp till Högsta domstolen, där mördaren till slut dömdes till livstids fängelse. Han har sedan dess inte tillbringat många dagar på kåken. Mijailovic har vårdats på rättspsykiatriska kliniker.
Men mördarens straff och psykiska tillstånd är strängt taget en helt annan berättelse än denna. Den här berättelsen har handlat om ett scoop jag aldrig glömmer.