I POLISENS REGISTER FÖR 100 ÅR SEDAN
Här är historierna bakom svenskorna som begick brott runt förra sekelskiftet
För över 100 år sedan hamnade de porträt�terade kvinnorna framför Stockholmspolisens kamera.
– Det är inga fria och lyckliga själar vi ser. Det här är bilder av en social tragik, det är mycket alkohol, ett socialt och ekonomiskt utanförskap, kvinnor på samhällets absoluta botten, säger historielektorn Glenn Svedin.
Polisen tog bilderna runt förra sekelskiftet. Nu har Stockholms stadsarkiv digitaliserat de gamla signalementsfotografierna. Av totalt 10 000 bilder föreställer runt 1 500 kvinnor.
Allvarliga ögon blickar in i linsen och det personliga misslyckandet dokumenteras för all framtid. Många av kvinnorna är registrerade som lösdrivare. Det innebar att de saknade bostad och ordnat arbete. Lösdriveri var ett brott för vilket man kunde dömas till straffarbete. Att vara prostituerad sågs däremot som ett yrke – förutsatt att kvinnan var registrerad och gick på regelbundna gynekologiska kontroller. Men många av de här socialt utslagna kvinnorna dömdes ändå för lösdriveri.
– Det är svårt för oss i dag att fatta hur oerhört lätt det var för en kvinna att hamnautanför samhället. Kvinnolönerna var så låga att det var omöjligt att leva på dem. Det fanns inga preventivmedel, inga abortmöjligheter och ingen ordnad barntillsyn, säger Eva F Dahlgren, journalist och författare till boken Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut.
Glenn Svedin är historielektor på Mittuniversitetet i Sundsvall och författare till avhandlingen En ohyra på samhällskroppen– om kriminalitet i Sverige runt förra sekelskiftet.
– 99 procent av de kvinnor som dömdes för lösdriveri var prostituerade och alkoholiserade. De kom från usla förhållan den och de var föraktade. Kvinnans värld skulle ju vara hemmet, hon skulle vara en ogift dotter eller gift maka, hon hade inget i det offentliga rummet att göra, säger han.
Genom straffarbete var tanken att kvinnorna skulle fostras till moraliska och dugliga samhällsmedborgare. Anstalterna låg ofta ute på landsbygden, långt borta från stadens smuts och förfall. För de kvinnor som en gång blivit dömda var det i princip omöjligt att få ett ordnat liv med jobb och bostad.
– Socioekonomiska problem botas med socioekonomiska förbättringar. Det var först med folkhemmet och välfärdsstaten som kvinnor slapp tvingas in i den här typen av leverne, säger Glenn Svedin.