Jag minns telefonluren som dinglade från hallbordet. Jag hade sprungit mot balkongdörren, varför vet jag inte. Jag minns inte just den sekvensen. Min mamma fångade upp mig. Skrikandes hade jag försökt fly från det jag just hade fått veta: Min vän Pa
Det har gått 30 år när jag träffar Patriks mamma Birgitta igen. Ett samtal om att leva med sorg, om minnen och ljudet av en annorlunda gråt.
Jag såg det papperet som polisen höll i handen och där stod Patriks personnummer
’’ Det är jobbigt redan nu,säger Birgitta Naeslund.
Det är den 18 april då vi ses och drygt två veckor till datumet då det hände. Hon känner det redan i kroppen.
Jag och Birgitta sitter i hennes kök, tittar på gamla kort och en trasig klocka som Patrik bar då han rasade ihop efter knivhugget. Den har stannat på arton minuter i fyra.
Det hade varit ovanligt varmt den där dagen, minns Birgitta. Om det hade varit lite svalare så kanske han hade behållit skinnjackan på och kanske, kanske hade den kunnat mildra skadan.
Den där lördagskvällen den 2 maj 1987 hade Patrik, hans flickvän och två kompisar varit inne i stan på restaurang Hamlet. Klockan var sen när de tog nattbussen till Solna där flickvännen bodde.
Det var lugnt på bussen. Patrik och hans kompisar pratade med någon som var aktiv i en antirasistkampanj och sällskapet höll med honom i hans åsikter. Men längre bak i bussen satt fyra killar som trodde sig snappa upp något annat i deras konversation. När Patrik och sällskap klev av bussen gjorde de likadant och gick strax bakom.
Ord började utbytas. Plötsligt kastade sig den ena av killarna fram och slog Patrik bakifrån över halsen med en fjäderbatong. Han föll omkull. En annan drog upp en jaktkniv och hotade Patriks ena kamrat som backade. När Patrik kom upp igen ställde han sig i försvarsställning.
Senare under rättegången hävdade gärningsmannen att han trodde att han såg Patrik treva efter en pistol i sin bakficka. Att han hade tänkt avvärja hotet genom att hugga honom i högerarmen. Rörelsen var snabb och kraftfull. Patrik vände sig om just då. Kniven stöttes i sin fulla längd in i hans bröst.
Gärningsmannen sprang sedan från platsen, så gjorde också hans kumpaner.
Patrik gick några meter innan han föll ihop. Hans vänner försökte hindra blödningen med en socka samtidigt som hans flickvän sprang in och ringde. Till ambulans och till Patriks mamma.
– Jag hörde inte riktigt vad hon sa. Något om att Patrik hade ramlat, att han blödde.
Först efter timmar på akuten på Karolinska sjukhuset i Solna förstod Birgitta och hennes dåvarande sambo att Patrik hade avlidit. Samtalet från hans flickvän hade varit osammanhängande. Läkaren på sjukhuset hade inte heller lämnat ett tydligt besked. Först när polisen stod framför henne förstod hon att något var riktigt fel.
– Jag såg det dubbelvikta papperet som polisen höll i handen och där stod Patriks födelsenummer.
Senare samma morgon kom Birgitta hem. De hade lämnat sjukhuset och de hade sett blodet på brottsplatsen.
Allt var ett fullständigt kaos. Hon kröp upp i sängen, satt med ryggen mot väggen hela dagen med knutna nävar. Det hon höll i sin ena hand var hennes livlina, en pappersbit där poliserna skri-
Jag hörde inte riktigt vad hon sa, något om att Patrik hade ramlat, att han blödde
vit upp sina telefonnummer. De hade sagt att hon kunde ringa precis när hon ville. Av sjukhuset hade hon inte erbjudits någon form av krisstöd.
Och snart skulle Patriks 15-åriga lillebror komma hem från en skolresa.
Patriks leende nådde alltid ögonen. Han kallade mig sin lillasyster och han kunde spela hela The River-plattan utantill på gitarr. Och vi tog i och sjöng.
Vi gjorde lite bus, det hände. Vi eldade olovligen på en inte alltför smart plats en sommar. En brandman hittade oss i skogsdungen och förklarade pedagogiskt varför vi skulle låta bli. Vi hjälptes åt att släcka.
Det fanns ingen hierarki i vår kamratskap. Ingen som bestämde mer än någon annan.
Jag gick hem genom skogen, glad i kylig sommarkväll, omsvept som en indian i en lånad orange filt som jag fortfarande har kvar. Mitt liv har fortsatt. Patriks klipptes i steget.
När jag först ringer Birgitta och frågar om hon vill ställa upp på en intervju börjar vi genast prata om konstiga, förflugna tankar.
Jag berättar om hur jag först hörde nyheten på radion, att en 20-årig man hade dött efter någon form av bråk i Solna och hur jag undrat för mig själv: Tänk om det är någon jag känner?
Varför tänkte jag så? Jag kände ju ingen i Solna.
Kanske är det så att vi lägger alla detaljer på minnet vid svåra händelser, jag vet inte, men det Birgitta sen berättar är märkligt.
– Patrik och hans flickvän hade besökt hennes farmor. Han pratade om att hon var gammal och att hon snart skulle dö. Jag stod i köket och höll på med något när han tystnade vid köksbordet och jag vände mig om. Då satt han där med tårar i ögonen och sa: ’’Men mamma, jag står inte ut med tan- ken på att du skulle komma att dö’’. Och som blixten for en tanke genom huvudet: ’’Men lilla vän, du kanske inte behöver det’’. Jag sa det aldrig. Jag gick fram och kramade om honom. Men det där har följt mig hela tiden – var kom den där tanken ifrån? Den var inte medveten, men jag liksom skyller mig själv för det. Jag har ältat det i 30 år, säger hon.
Begravningen hölls två veckor efter Patriks död i Kalmar kyrka i Bålsta. Birgittas sambo hade fått en lugnande tablett att ge henne, men hon ville inte ha den.
Kyrkan var fullsatt; familj, släkt och många vänner.
– Det är inte mycket av begravningen som jag kommer ihåg. Jag vet att prästen tog emot mig i sakristian och han såg väl hur spänd jag var. Han drog mig åt sidan och försökte få mig att andas lugnare. Vi stod där en bra stund, säger Birgitta.
Jag minns inte heller många detaljer därifrån, mer än känslan av att allt var fel. Patrik skulle inte vara där. Allt var ett misstag och en ond dröm.
Birgitta beskriver en ensamhet som är svår att värja sig emot.
Hur människor bytte sida på gatan eller plötsligt gick åt ett annat håll i affären för att de inte visste hur de skulle bemöta henne i hennes sorg.
– Det var en konstig tanke jag hade, men den gnagde i mig. Att jag och min familj var utpekade och bortvisade. Vi skulle inte ha rätt att må bra, trivas och utvecklas som andra. Det är en destruktiv tanke, men jag kan tänka den än i dag, säger hon.
Själv känner jag hur omogen jag var som inte förstod hennes önskan efter begravningen om att vi, hans vänner, gärna fick komma och hälsa på. Jag kände mig i vägen och vågade aldrig. För mitt oförstånd ber jag återigen om ursäkt.
Efter begravningen hade Birgittas sambo börjat jobba och han undrade om inte hon också skulle påbörja en vardag igen, om inte det var bättre. Så hon ringde sin chef och resonerade. Berättade att hon kanske inte skulle vara supereffektiv den första tiden. Många hade svårt att möta det som hänt henne även där.
– En dag när jag satt på jobbet så hörde jag steg och det lät precis som Patriks. Jag liksom föll ihop där. Jag sa till mina kollegor att jag behövde åka till vårdcentralen och satte mig på cykeln. Där tog distriktssköterskan sig tid med mig. Jag var ju så full av Patrik och det som hade hänt och glömde bort hans lillebror lite i allt det här. Hon gjorde mig uppmärksam på det. Det samtalet gav mig mycket.
Birgitta berättar om tystnaden. Hemma, på jobbet. Om att stoppa ner känslorna i magen. Svälja. Om att dränka tankarna i aktivitet.
– Jag höll på att jobba ihjäl mig. När jag kom hem och var trött så drog jag på mig träningskläderna och stack ut och sprang.
Men hon hade en väninna som inte släppte henne. Som insisterade på att hon skulle komma och fira nyår och som inte brydde sig om att Birgitta sa att hon inte var något roligt sällskap. Och som kärleksfullt, men ändå lite lömskt, lämnade två kattungar till henne ’’bara över en helg’’. Det slutade ju förstås med att Birgitta blev med katt.
Att återvända till livet blev en lång prövning. Vardagens ritualer bar ett ekande tomrum.
– Jag brukade åka hem på lunchen. När Patrik var hemma och levde så sprang han ut i gillestugan vid trappen där det fanns en spaljé. Han tittade upp på mig i hallen och sa: ’’Mamma?’’ ’’Mmmm?’’, sa jag. ’’Heeej!’’, sa han glatt då. Och jag tvingade mig hem, tänkte att jag måste lära mig det här. Att ingen står och ropar på mig när jag kommer. Jag bar mig så sjukt åt då, for runt och skrek och grinade. Jag grät så kolossalt och jag hörde själv hur konstigt det lät, som om jag råmade. Man får en annorlunda gråt.
Birgitta följde rättegången i Solna tingsrätt. Hon ville inte att Patrik skulle behöva vara ensam i rättssalen.
Hon läste allt som tidningarna skrev, ringde en lokaltidning för att be dem tänka på hur de formulerade sig. Mitt i all tragedi kände hon att hon var tvungen att försvara Patrik.
Jag förstår hennes indignation. När jag ser Aftonbladets förstasida den 3 maj 1987 blir jag också förvånad: ’’Knivdråp efter rasbråk i dag’’.
När man läser artiklarna förstår man hur lite bäring rubriken har. Faktum var att Patrik och gärningsmannen aldrig sa ett ord till varandra. De hade aldrig träffats förut.
Gärningsmannen, 18 år fyllda, dömdes till 20 månader i fängelse för vållande till annans död.
När domen föll blev Birgitta förtvivlad över hur lågt straffet var.
– Han fick liksom inte dö värdigt utan blev nedstucken på gatan som ett djur. Det hade jag svårt att förlika mig med, säger Birgitta.
Åklagaren hade yrkat på dråp, men rätten ansåg det inte bevisat att det var gärningsmannens uppsåt att döda Patrik.
Påståendet om pistolen lämnades därhän och ansågs inte vara trovärdigt.
Hovrätten skärpte sedan straffet till 30 månader. En försvårande omständighet borde varit det faktum att de tre unga männen försökte förstöra kniven efteråt och kastat den i Ulvsundasjön. De hade pratat ihop sig.
Förutom gärningsmannen dömdes två personer för skyddande av brottsling. 16-åringen som utdelade slaget
Han fick inte dö värdigt utan blev nedstucken på gatan som ett djur
med fjäderbatongen dömdes även för misshandel.
I spåren av händelsen följde en livlig debatt om knivförbud. En önskan som Birgitta också drev. Nästan på dagen ett år efter Patriks död utfärdades lagen som gjorde det straffbart att bära kniv på allmän plats. Jag berättar att jag har läst domen och delar av förhören. Tidigare har jag inte känt till gärningsmannens identitet och aldrig ens undrat över vem han var. Det har känts fullständigt oviktigt. – Det är lustigt att du säger det, men jag är inte förvånad. Efter allt det här så har jag själv inte ägnat honom en enda tanke, säger Birgitta. Hon berättar om hur Patrik var som barn, livfull, energisk. Hur han ålade sig ur hennes mammagrepp, skulle ner på golvet. Hur han växte upp med samma gladlynta sinne. Telefo- nen som alltid ringde efter Patrik.
När hon berättar om honom så slår det mig att jag inte vetat något alls om deras relation som mamma och son.
Det där hemlighetsmakeriet som närmast är legio hos tonåringar saknades dem emellan. Det är åtminstone svårt att tolka det på något annat sätt när han som 17-åring kom hem mitt i natten och väckte henne bara för att berätta att han hade träffat en tjej. Ivrigt och bubblande.
– Undrar hur våra liv hade sett ut om han hade fått leva, säger Birgitta och fortsätter:
– Efter den här dagen försvann all glädje. Man blev bara sluten och allvarlig och tyst och ledsen. Jag vill inte framstå som någon man ska tycka synd om. Men när en människa dör på det här sättet så är han liksom bara borta. Därför blev jag ändå lite glad när du ringde. Att han inte är glömd av hela världen.