NÄR DÖDEN BLEV MAMMA
M arybeth Roe hade två mål i livet: Att gifta sig och att skaffa barn.
Hon var 21 när hon träffade Joe Tinning, 22, och efter att ha dejtat i ett par månader slog den ena av hennes drömmar in och de gifte sig 1965.
Paret bildade hem i Schenec- tady, New York och två år senare var lyckan fullständig då Barbara föddes.
Som en julklapp kom lillebror Joseph Jr i december 1969.
Två år senare, den 26 december 1971 föddes Jennifer.
Sedan dog familjelyckan, bokstavligen.
Jennifer fick aldrig
komma hem från sjukhuset då hon hade drabbats av en hjärnhinneinflammation och hon avled efter åtta dagar.
Kondoleanserna strömmade in då Jennifer begravdes.
Grannar till familjen Tinning visste hur väl Marybeth tog hand om sina barn, de var alltid välklädda och rena.
Att förlora ett barn är alla föräldrars mardröm och alla kände med Marybeth och Joe.
Då hände det otänkbara. Bara 17 dagar efter Jennifers död rusade Marybeth in på Ellissjukhusets akutmottagning med tvååriga Joseph Jr.
Hon var panikslagen över att pojken hade haft någon form av anfall och han lades in för observation, men skickades hem efter två dagar.
Det dröjde bara ett par timmar innan Joseph Jr var till- baka, alldeles blå i ansiktet – och den här gången gick hans liv inte att rädda. Marybeth hade lagt honom för att sova en stund och trodde att han hade trasslat in sig i lakanen och kvävts.
Dödsorsaken antogs vara hjärt- och andningsstillestånd, möjlig plötslig spädbarnssdöd. Ingen obduktion gjordes. Ytterligare en begravning hölls av begravningsbyrån, Daly fune- ral home. Medkänslan för Marybeth visste inga gränser.
Kunde någon överleva förlusten av två barn på så kort tid?
De som kom för att visa sitt deltagande i denna ofattbara tragedi vittnade senare om Marybeths märkliga beteende. Hon verkade avstängd och ibland nästan glad.
Sex veckor senare, den 2 mars 1972 dök den otursförföljda mamman upp på samma akutmottagning bärandes på sin förstfödda dotter Barbara som hade kramper.
Läkarna undersökte fyraåringen och ville behålla henne över natten, något som Marybeth vägrade.
Timmar senare var de dock tillbaka och den här gången var Barbara medvetslös och hon avled kort därefter på sjukhuset.
Möjlig dödsorsak: Hjärnödem.
En svullnad av hjärnan skulle ha kunnat inträffa om flickan hade haft svåra krampanfall, men ingen hade sett anfallen – utom hennes mamma.
En anmälan landade på polisens bord efter Barbaras död, men utredningen lades ner efter att läkarna hade hörts.
Paret Tinning var barnlösa. De flyttade till ett nytt hus i en annan del av staden och Marybeth blev gravid – igen.
På självaste Thanksgiving, tacksägelsedagen, den 22 november 1973 såg Timothy dagens ljus.
Den 10 december hittade hans mamma honom död i hans spjälsäng.
Dödsorsak: Plötslig spädbarnssdöd.
Läkarna gjorde tester för att ta reda på om det fanns någon medfödd defekt som orsakade att alla Tinnings barn avled så mystiskt. Led de av någon okänd ’’dödsgen’’? Men inget hittades. Vänner och släktingar oroade sig också alltmer. Alla barnen hade varit aktiva och verkat friska.
Och om det nu fanns ett genetiskt problem, varför envisades de med att skaffa fler barn?
Vänner till familjen lade också märke till hur uppmärksamhetstörstande Marybeth var och hur upprörd hon kunde bli om hon inte fick stå i centrum.
Jämfört med sin godmodige make beskrevs hon som dominant.
1974 var det plötsligt slut på omgivningens tröst. Ett år utan begravningar.
Slut på barn. Men det gjorde inte att de dramatiska händelserna upphörde.
Marybeth gjorde ett försök att förgifta sin make Joe.
Hon hade smugit ned en dödlig dos av barbiturat, ett läkemedel som förr användes mot bland annat sömnproblem och epilepsi, i hans grapefruktjuice.
Det var Joes tur att åka till akuten.
Marybeth tillstod tilltaget. Joe förlät dock sin hustru och menade att det hade hänt så mycket omvälvande i deras liv, att hans fru var tillfälligt labil och att de skulle hålla ihop oavsett vad.
– Man måste tro på sin fru, ska Joe ha sagt.
Och paret stärkte sitt äktenskap med ytterligare en graviditet. Nathan föddes på påskdagen, den 30 mars 1975 på St Clares sjukhus. Han skulle inte leva länge. Läkarna visste inte vad som fått den fem månader gamla pojken att plötsligt sluta andas i framsätet på bilen när hans mamma körde.
Det var bara de två i bilen.
I tre år var Joe
och Marybeth utelämnade åt sig själva och de bestämde sig för att adoptera.
Michael, hette den lille pojken, som fick nya föräldrar 1978. Adoptionen hade skötts helt privat.
Marybeth gick dessutom återigen i väntans tider och den 29 oktober 1978 föddes Mary Frances.
Även hon verkade ha problem med något slags krampanfall, åtminstone var det därför hon fördes till akuten första gången i januari 1979, den andra gången i februari, då Mary Frances avled strax efter att de kommit in.
Dödsorsak: Plötslig spädbarnsdöd.
Efter det sjätte dödsfallet i familjen fick polisen i Schenectady ta emot ett anonymt telefonsamtal om att något inte stämde med Mary Frances, och de andra barnens död. Polisen hyste dock inga misstankar eftersom det fanns en dödsorsak – den var fastslagen av läkarna.
Men en kvinnlig patolog på St Clares sjukhus gjorde undersökningar för att försöka hitta ett samband. Enligt henne fanns det ingen naturlig förklaring till barnets död. Hon behöll dock sina farhågor för sig själv fram till det sista dödsfallet.
Vid tiden för Mary Frances död var Marybeth redan havande. Nio månader senare föddes Jonathan. Frisk och kry.
Tre månader gammal fördes han dock medvetslös till akuten av sin mor. Den här gången skickade läkarna Jonathan till specialister i Boston – inga fel kunde hittas på pojken. Jonathan skickades hem. Tre dagar senare avled han. Dödsorsak: Hjärt- och andningsstillestånd. Orsak okänd.
I Tinnings hus bodde
nu bara Marybeth, Joe och adoptivsonen Michael, en glad kille på två- och ett halvt år. Nog måste han undgå den hemska sjukdomen som förföljde familjen?
Pojken var dock redan död när Marybeth bar in honom på St Clares sjukhus i mars 1981. Tinnings bodde, praktiskt nog, mittemot sjukhuset.
Nu började sjuksystrarna prata sinsemellan. Varför hade Marybeth väntat tills barnläkaren kom in för dagen? Varför hade hon inte kommit in akut som de tidigare gångerna?
Obduktionen visade att Michael led av lunginflammation, men den var inte så allvarlig att den skulle ha varit livshotande.
Den angavs i alla fall som dödsorsak. Patologen kunde inte hitta någon annan anledning.
Inte heller socialarbetarna som hade gjort ett hembesök hos Tinning efter att Michael hade fallit och slagit sig och förts till sjukhus, kunde ge någon alarmerande bild av hemförhållandena.
Grannen Julia Lionarons berättade senare att Marybeth, som aldrig förr försökt kontakta henne, plötsligt ringde på dörren.
– Hon kom hit och sa ’Det är bättre att jag säger det innan ni läser det i tidningarna – Michael är död’.
Marybeth kände sig
obekväm och blev allt mer paranoid. Hon tyckte att folk pratade om henne. De bestämde sig för att flytta till ett nytt hus.
Tami Lynne föddes fyra år senare, den 22 augusti 1985. Marybeth var då 42.
Läkarna följde henne noggrannt i fyra månader. De konstaterade att flickan var en helt normal och frisk bebis.
Men när Marybeth hittade sin sistfödda död den 20 december samma år blev polisen nedringd. Grannar, personal på sjukhuset och till och med familjemedlemmar hörde av sig med sina misstankar.
Polischef Richard Nelson beslöt sig nu för att kontakta rättspatologen Michael Baden för att be honom om ett utlåtande. Var det ens möjligt att nio barn i en och samma familj avled på detta sätt?
Var hade man brustit? Vad hade man missat?
Ett flertal obduktioner hade genomförts utan att de kommit fram till några svar. Specialister på flera sjukhus hade varit inblandade. De fann inga blåmärken eller tecken på någon form av trauma.
Därtill får man lägga oviljan av att misstänkliggöra föräldrar som drabbats så hårt, att lägga ytterligare sten på bördan i en svår tid.
Efter att Michael Baden hade
studerat de nio fallen hade han ett entydigt svar – det rörde sig inte om plötslig spädbarnsdöd.
Bara ett barn som har blivit kvävt blir blå i ansiktet på samma sätt som många av Tinningsbarnen.
Rättspatologen hade också en teori om att Marybeth även hade något att göra med det första dödsfallet. Enligt Michael Baden hade Marybeth försökt få igång förlossningen genom att föra in en galge som i sin tur skadat barnet. Bakterierna hade orsakat den dödliga hjärnhinneinflammation.
Marybeths syfte skulle vara, enligt Dr Baden, att föda Jennifer på juldagen, som Jesus själv.
Marybeth och
hennes make Joe togs in för förhör, men polisen avförde honom snart – han var inte misstänkt för något brott.
En av läkarna på sjukhuset sade att Joseph var så lite engagerad i sina barn att han knappt mindes deras namn.
Den som alltid hade varit närvarande vid barnens död var Marybeth.
Efter timmar av förhör gjorde hon till slut ett medgivande: Hon hade kvävt Tami Lynne med en kudde eftersom flickan hade gråtit så mycket.
Hon erkände också att hon hade kvävt Timothy och Nathan, men vidhöll att hon inte skadat några av de andra barnen.
Utredarna kunde inte bevisa att så inte var fallet.
Senare tog Marybeth tillbaka sitt erkännande. Hon hävdade att polisen under förhöret hade hotat med att gräva upp alla barnens kroppar och göra fruktansvärda saker med dem. Att hon skrivit under erkännandet i ren skräck och att inget av det var sant.
Marybeth Tinning dömdes mot sitt nekande till fängelse i minst 20 år.
När domen föll läste hon ett kort uttalande:
– Gud vet, och jag vet, att jag är oskyldig. En dag kommer hela världen veta att jag är oskyldig och kanske kan jag då få mitt liv tillbaka, åtminstone det som återstår av det.
Joe Tinning besöker henne fortfarande i Bedford hills-fängelset.
De är fortfarande gifta.