Mördaren är i mycket stark affekt
D en 9 oktober 2006 varen normal måndag i Malte och Ann-Mari Johnssons liv i byn Vångadal. De hade varit gifta i 45 år, hade två barn och bodde på Ann-Maris föräldragård i södra Halland.
– Vi hade ett jättefint förhållande, bråkade aldrig, säger AnnMari.
Malte, 69, som tidigare arbetade på Sydkraft, var sedan några år tillbaka pensionär. Därför var det också han som, precis som den här morgonen, oftast stod för frukosten.
Efter att en sotare hade varit på besök på deras gård på förmiddagen gav sig Malte som vanligt i väg ut i skogen med sitt jaktgevär. Älgjakten skulle precis dra i gång och han hade byggt ett nytt jakttorn på ett kalhygge 800 meter från gården.
– Malte var en skogsmänniska, han älskade att vistas där. Vi hade ju en skogsfastighet så det var skog och jakt som var hans stora intressen, säger Ann-Mari Johnsson.
Ann-Mari säger att hon tror att Malte började jaktdagen med att dricka sitt tiokaffe uppe i tornet.
Därefter hopar sig frågetecknen.
Det man vet är att cirka 300 meter längre bort satt Maltes barndomskamrat, också jägare, i ett annat jakttorn. De tillhörde samma jaktlag och ägde jaktmarkerna runt omkring. Strax före 14-tiden hade mannen, enligt egna uppgifter, kontakt med Malte på kommunikationsradion.
Det är det sista kända livstecknet från kamraten.
När han, 20 minuter senare, inte fick tag i Malte gick han över till jakttornet. I förhör har han berättat om den chockerande upptäckten som han gjorde nedanför tornet:
I en stor blodpöl låg vännen på magen, ihjälslagen med ett stort antal hugg i ryggen och huvudet.
Hans jaktgevär, av märket Husqvarna, saknades och i ryggsäcken låg hans nyköpta kommunikationsradio. Polisen fick larmet klockan 14.21.
Under tiden satt Ann-Mari Johnsson i ovisshet och väntade på maken på sin arbetsplats.
– Vi skulle in till Halmstad och göra några ärenden. Klockan blev tre, halv fyra, men ingen kom. Till sist kom sjuksköterskan på vårdcentralen in till mig och berättade att Malte hade blivit
dödad, säger hon i en intervju för Veckans brott.
Ann-Mari fick följa med till brottsplatsen och möttes av en syn som för alltid lever kvar inom henne.
– Han hade klättrat ner från stegen, blivit slagen i rygg, nacke, pannan och låg på marken vid älgtornet. Jag förstår det inte, att man kan göra något … så mycket? Den personen måste ha fått panik, att det blev så illa.
Polisen inledde ett omfattande spaningsarbete. Eftersom Malte troligen levde strax före 14 utgick man från att dådet hade skett tidig eftermiddag.
Men snart insåg man att det fanns väldigt få andra spår att gå på. Jaktkamraten hade varken sett eller hört något ovanligt i skogen och några andra vittnen fanns inte. Maltes gevär saknades och mordvapnet, som man antog var en yxa, var också försvunnet.
– Det är ett svårt ärende, det har skett mitt ute i skogen, det finns inga vittnen. Vi börjar från noll. Knackar dörr och letar fordon i området, sa dåvarande spaningschefen kriminalkommissarie Lars Hamrén i en intervju för P4 Halland direkt efter mordet.
Och frågorna var många. Om
Malte hade inga ovänner, vad jag visste
Malte känt sig hotad, varför hade han inte larmat sin vän på komradion? Var fanns hans jaktgevär?
Och varför hade han gått ner från tornet om några okända inkräktare närmat sig? Han var ju själv beväpnad.
En av de mest centrala frågorna var så klart också: Vem ville Malte Johnsson så här illa? Spekulationerna tog fart och i media framträdde andra jägare som sa att de hade blivit hotade och att kriminella personer hade rört sig i trakten.
– Det var mycket prat och spekulationer i bygden efteråt. Malte hade inga ovänner, vad jag visste. Jag har inga egna teorier om vad som hände, allt är så ventilerat. Malte var en väldigt snäll och lugn person, säger Ann-Mari.
En av polisens teorier var att några kriminella missbrukare, som misstänktes för kopparstölder i området, kunde ligga bakom och att det handlade om ett rånmord.
– Men han var ju beväpnad och skulle inte ha dragit sig för att försvara sig om han kände sig hotad, sa en jägarkamrat.
Även Ann-Mari ställde sig tveksam till det.
– I ryggsäcken låg hans nya kom-radio, värd flera tusen, varför tog de inte den då också?
Nu har det gått tio år. Och polisen har fortfarande inga spår av Malte Johnssons mördare.
Polisprofessorn Leif GW Persson har besökt mordplatsen flera gånger och även tagit upp fallet i sitt program Veckans brott. Där avfärdade han helt teorin med knarkarna som varit ute efter Maltes gevär och menar att gärningsmannen finns på betydligt närmare håll.
– Det är någon som står på backen och väntar på honom, någon som han känner och som han litar på. Sedan blir han ihjälslagen, och det hade han inte räknat med. Om det kommit en knarkare från Halmstad hade han inte lämnat sitt torn, han var ju beväpnad och hade en kommunikationsradio och en jaktkamrat i närheten. Då hade han väl ropat på honom?
Leif GW Persson menar också att dådet är ett aggressionsbrott.
– Mördaren är i mycket stark affekt. Det finns en konflikt mellan dem sedan tidigare och nu brakar det loss. Det var inte planerat, de ska prata om något och då smäller det till. För mig är detta intellektuellt lätt. Men det finns andra svårigheter, det saknas teknisk bevisning och vittnen, så då blir det knepigt.
En kort tid efter mordet såg Ann-Mari till att jaktornet revs.
– Då kändes det viktigt för mig, nu efteråt ångrar jag mig. I dag kan jag känna att det kunde ha fått stå kvar där, som en minnesplats att gå till. Nu går jag ju dit ibland ändå, men det kommer kanske bli mindre och mindre av det i framtiden, säger hon.
Hon bor kvar på gården i Vångadal och går fortfarande promenader i skogen där allt hände.
– Det är både bra och dåligt att man bor kvar. Men vart man än är så bär man ju med sig det, det går ändå inte att fly från det.
Förutom barnen har några nära vänner varit viktiga som stöd.
Varje år, när hösten närmar sig, blir minnena extra starka. Och när hon vistas i stora folkmängder tänker hon att gärningsmannen kan vara någon av dem.
– Visst skulle det vara till hjälp att få veta vad som har hänt, även om det inte gör att jag får Malte tillbaka. Nu tänker jag på att det har gått tio år och önskar att polisen arbetade mer intensivt med det, samtidigt vet jag ju att de har så mycket annat, det händer nya saker hela tiden. Förhoppningen har man ju kvar men jag tvivlar också på att det någonsin kommer att få en lösning.