Hans fotavtryck var knappt större än mina

Jag hade precis kommit till jobbet och sena kvällsskiftet söndagen den 11 december 2005 när nyhetschefen vände sig och sa: Polisen har just gått ut med info om en synnerligen rå våldtäkt i Umeå. Kvinnan är svårt skadad. Vi måste dit och kolla. Tänk om det är...

Vi tänkte alla på Hagamannen. Serievåldtäktsmannen som under flera år satte skräck i staden, våldtog flera kvinnor brutalt och plötsligt försvann för fem år sedan. Det spekulerades i att han dött eller flyttat. Var han tillbaka?

Fotografen tog sin väska, jag bytte till vinterkängor och vi stack till flygplatsen.

– Den här galningen måste stoppas!, sa vakthavande befälet i Umeå när jag ringde från bilen.

när vi kom till Tegsbron, där en 51-åriga kvinnan blev överfallen och våldtagen. Det var iskallt och helt öde.

Klockan var ett på natten och hon var på väg hem efter en middag med sin bästa väninna på en restaurang i stan. Hon var nästan hemma när hon mötte en mörkklädd man som rusade mot henne.

Över Tegsbron friskade vinden i som den alltid gör där.

– Det var ett fruktansvärt kraftigt övervåld han använde, hon kämpade för sitt liv, sa polisen när jag ringde igen.

Inget sades om kvinnans skador, men källor uppgav att hon var så illa skadad att även personalen på sjukhuset blev uppskakade.

Vi gick ner mot Umeälven. Bak-

Det var becksvart

om ett skjul såg vi stora blodfläckar i snön.

Medan fotografen tog bilder på platsen gick jag till andra sidan vägen, mot ett bostadsområde.

I den blanka, nyfallna snön syntes spår efter en hund och något som såg ut som poliskängor. Spåren ledde från bron och in bland husen. Parallellt med dem, några meter åt höger, syntes spår efter ännu en persons skor. Det var någon som hade bråttom in mot hyreshuset. Jag ställde min fot bredvid skoavtrycket. Vem än det var så hade denne rätt små fötter, knappt större än mina. Jag ropade dit fotografen och bad honom ta en bild. Han tyckte också att det var märkligt att gärningsmannens fötter var så små. Det kanske inte var Hagamannen trots allt?

Sedan kom resultatet på dnaprovet från brottsplatsen.

Det var Hagamannens dna. Rubriceringen blev våldtäkt och mordförsök. Hans dna hittades på kvin- nans öra, som han hade bitit av. Örat hittade polisen i snön dagen efter attacken. En enorm polisjakt drogs i gång. Hundratals personer gick frivilligt med på att topsas. Tips strömmade in.

Män med små fötter, som blivit Hagamannens kännetecken, fick misstänksamma blickar på stan. Tiden gick, jakten intensifierades.

2006 höll polisen förhör med en 33-årig familjefar från Umeå, efter att två månader tidigare fått tips om att han liknade fantombilden.

Han blev den 777:e man som topsades och den första som vägrade att frivilligt lämna dna-prov.

Men en lagändring som trädde i kraft några veckor tidigare tvingade honom till det.

Det blev träff. Nio dagar efter förhöret greps den 33-årige plåtslagaren på sin arbetsplats. Jakten var över. Det avgörande beviset, hans dna, vägde tungt. Modern dna-teknik och den nya lagändringen gjorde det möjligt för polisen att knyta honom till tidigare brott. I polisförhör erkände han sex övergrepp.

Hagamannen dömdes till 14 års fängelse för två försök till mord, två fall av grov våldtäkt, våldtäkt samt försök till våldtäkt.

Efter att han frigavs villkorligt sommaren 2015 har han levt med skyddad identitet på hemlig ort.

Varför han begick en serie av brutala överfall fick man aldrig svar på . Det kunde han aldrig själv förklara.

Den här galningen måste stoppas!

I mitten av mars