Flic­kan som ald­rig kom hem

He­lén be­rö­va­des sitt liv, rät­ten att växa upp, bli vux­en, skaf­fa egen fa­milj. På grund av en mör­da­res sju­ka lus­tar. Sor­gen och sak­na­den för de an­hö­ri­ga är sår som ald­rig lä­ker. Det har gått 29 år. ­He­lén Nils­son skul­le ha va­rit 39 år i dag. Hon blev tio.

Mord & Mysterier - - Contents - Text: Eric Ta­ges­son

He­lén Nils­son ha­de fått lov att va­ra ute till kloc­kan åt­ta den där mån­dags­kväl­len, den 20 mars 1989. Vå­ren ha­de kom­mit till Skå­ne, det var en mild kväll och bar­nen ha­de påsklov från sko­lan.

He­lén ha­de gått hem­i­från rad­hu­set på Mu­ra­re­vä­gen i Hör­by vid sju­ti­den ef­ter att ha ätit kvälls­mat med mam­ma, pap­pa och sto­ra­sys­ter, för att träf­fa si­na kom­pi­sar Lin­da och Sa­bi­na en stund till.

De ha­de vis­ser­li­gen re­dan lekt he­la da­gen, smin­kat sig och låt­sats va­ra prin­ses­sor hem­ma hos Sa­bi­na, men vil­le le­ka en tim­me till ef­ter ma­ten.

De tre bäs­ti­sar­na ha­de stämt träff på par­ke­rings­plat­sen vid Låg­pris­va­ru­hu­set mitt i Hör­by, någ­ra mi­nu­ters pro­me­nad från rad­hu­set där He­lén bod­de. Men He­lén träf­far ald­rig si­na ­kom­pi­sar. In­te hel­ler kom hon hem. Kloc­kan blev åt­ta. Nio. När kloc­kan bli­vit tio mi­nu­ter i tio på kväl­len ring­er hen­nes oro­li­ga för­äld­rar po­li­sen och ­an­mä­ler sin dot­ter för­svun­nen.

Nå­gon­stans mel­lan rad­hu­set och Låg­pris­va­ru­hu­sets par­ke­ring möt­te He­lén sin ba­ne­man.

Lin­da Ek­strand var He­léns bäs­ta kom­pis.

Det var hon som till­sam­mans med en an­nan kom­pis, Sa­bi­na, för­gä­ves stod och vän­ta­de på ­He­lén vid Låg­pris­va­ru­hu­set den där mån­dags­kväl­len, påsklo­vets förs­ta dag.

– Vi vän­ta­de väl en stund och gick in i af­fä­ren och kol­la­de om hon var där in­ne. Men det var hon in­te. Då gick vi hem till ­He­léns hus, och frå­ga­de ef­ter hen­ne.

Men He­léns för­äld­rar sa att He­lén gått i väg en stund ti­di­ga­re, för att mö­ta de bå­da kom­pi­sar­na.

– Vi gick vägen mel­lan hen­nes hus och af­fä­ren sä­kert tre gång­er,

men hit­ta­de hen­ne in­te. – Se­dan gick jag hem. Någ­ra tim­mar se­na­re kopp­la­des po­li­sen in.

– Jag för­stod ju att nå­got var fel, sä­ger Lin­da i dag.

Da­gen där­på satt hon, tio år gam­mal, i för­hör hos po­li­sen.

Gång på gång fick hon upp­re­pa vad som hänt, hur de vän­tat på He­lén. Var de le­tat.

– Det kän­des som att jag satt där he­la da­gen.

Hon sä­ger att He­lén var hen­nes bäs­ta vän. Var­je dag gick de till sko­lan till­sam­mans.

De spe­la­de hand­boll till­sam­mans, bod­de ba­ra någ­ra mi­nu­ters pro­me­nad från varand­ra.

– Hon var snäll, om­tänk­sam och en or­dent­lig tjej. Hon var en tjej som in­te hit­ta­de på en mas­sa bus ut­an lyss­na­de på vad frö­ken och hen­nes för­äld­rar sa.

Sam­ti­digt ha­de hon skinn på nä­san.

– Hon var en stark, om­tänk­sam och fin tjej. Pre­cis som en bäs­ta vän ska va­ra!

I dag är Lin­da Ek­strand 39 år, hon har själv barn, en 12-årig dot­ter.

– Det jag har va­rit med om kom­mer jag all­tid att bä­ra som en ryggsäck. Man är extra för­sik­tig, när dot­tern vill gå själv till lek­plat­sen sä­ger jag nej. Även om hon sä­ger att de and­ra får gå dit själ­va. Jag föl­jer med i stäl­let.

Det som hän­de He­lén är var­je för­äl­ders mar­dröm – men för de fles­ta är det än­då en av­läg­sen tan­ke – det hän­der in­te mitt barn.

– För mig är det när­ma­re, jag har en star­ka­re oro tror jag, sä­ger Lin­da Ek­strand.

He­léns fa­milj, sto­ra­sys­ko­nen Dan och Christine och mam­ma ­Ma­jvi, be­rät­ta­de 2011 i P3 Do­ku­men­tär om si­na upp­le­vel­ser, och om den sorg de le­ver med.

Den 20 mars ha­de He­lén, för förs­ta gång­en, fått lov att läm­na hu­set en­sam ef­ter kloc­kan sex på kväl­len – ef­tersom det var påsklov.

Men He­lén kom in­te hem vid åt­ta, som hon lo­vat. Re­dan fem mi­nu­ter över åt­ta, be­rät­tar ­mam­man, bör­ja­de de und­ra.

– Vad i all sin dar, hen­ne har man all­tid kun­nat stäl­la kloc­kan ef­ter, tänk­te mam­ma Ma­jvi, sä­ger hon i do­ku­men­tä­ren.

Kvart över åt­ta cyk­la­de sto­ra­sys­ter Christine och mam­ma Ma­jvi ut för att le­ta ef­ter He­lén.

– Vi tänk­te att de kanske lek­te och ha­de glömt ti­den. Men hon fanns ing­en­stans. Och ing­en ­ha­de sett hen­ne, be­rät­tar Ma­jvi.

En knapp tim­me ti­di­ga­re ha­de He­léns kom­pi­sar kom­mit hem till fa­mil­jen och frå­gat ef­ter ­He­lén, ef­tersom hon in­te kom­mit till par­ke­rings­plat­sen.

– Vi tänk­te att de väl ha­de gått om varand­ra, se­dan gick tje­jer­na, och de kom ju in­te till­ba­ka, sä­ger mam­man.

De cyk­la­de hem igen och ­Ma­jvi sat­te sig och bör­ja­de ringa runt till al­la bar­nen i He­léns klass.

Men ing­en viss­te nå­got och ­fa­mil­jen lar­ma­de po­li­sen.

– Det blev så­dan full­stän­dig ka­la­ba­lik och tur­bu­lens, allt vad som finns mel­lan him­mel och jord, sä­ger Ma­jvi.

Av en slump be­fann sig en hund­patrull från ett an­nat ­di­strikt på po­lis­sta­tio­nen i Hör­by, och ­patrul­len åk­te till rad­hu­set på Mu­ra­re­vä­gen.

– Se­dan sat­te all­ting liksom ­ba­ra i gång som en stor ång­vält. Helt plöts­ligt var det po­li­ser över­allt, och brand­kår och ­hem­värn och det spred sig liksom som en löp­eld över byn att ... Christine drar ef­ter an­dan in­nan hon fort­sät­ter. ... ­He­lén in­te ha­de kom­mit hem.

– Jag tror in­te att nå­gon av oss tänk­te någon­ting egent­li­gen, ­sä­ger Ma­jvi.

– Det pri­mä­ra var ba­ra att hit­ta He­lén. Det fanns ing­et an­nat.

Fa­mil­jen, vän­ner, släk­ting­ar och gran­nar åk­te un­der he­la ­nat­ten runt och le­ta­de.

– Jag var ba­ra hem­ma kor­ta­re stun­der, se­dan var jag ute och ­le­ta­de och le­ta­de igen, sä­ger

Jag ha­de pa­nik för det var jag som skul­le se till att He­lén kom hem

Christine, som var fjor­ton år när He­lén för­svann.

– Jag ha­de pa­nik, för det var jag som skul­le se till att He­lén kom hem. För pre­cis in­nan hon gick så brå­ka­de vi. Christine fal­ler i tå­rar. – Och jag sa inga snäl­la sa­ker till hen­ne. Jag var tvung­en att se till att hon kom hem för att stäl­la allt till rät­ta.

Sökin­sat­sen var enorm. Ett barn var spår­löst bor­ta, och po­li­sen spa­ra­de inga re­sur­ser. In­vå­nar­na gick man ur hu­se i lil­la Hör­by, en ort med sju tu­sen in­vå­na­re mitt i Skå­ne.

He­li­kop­ter, ri­dan­de po­li­ser, dy­ka­re, hun­dar, värn­plik­ti­ga och hund­ra­tals fri­vil­li­ga le­ta­de ef­ter den för­svun­na flic­kan.

He­léns fa­milj var själ­va ute och sök­te. Sto­ra­sys­ter Christine var ­ba­ra 14 år men le­ta­de dag som natt.

Se­na­re be­rät­tar hon att hon minns hur hon frös. Hur hen­nes jog­ging­byx­or blev dyngsu­ra i blötväd­ret. Men att de fort­sat­te le­ta.

Man har mist ett barn och nå­gon har för­gri­pit sig på det­ta barn

Hör­by och dess om­giv­ning ­fin­kam­ma­des. De sto­ra skogs­om­rå­de­na, vat­ten­dra­gen, vin­dar och käl­la­re ge­nom­sök­tes.

Men ut­an re­sul­tat. He­lén var bor­ta. Spår­löst.

Da­gar­na gick. En dag. Två ­da­gar. Tre da­gar. Fy­ra da­gar. Fem da­gar.

På den sjät­te blev mar­dröm­men verk­lig­het.

Det var den 26 mars 1989, påsk­da­gen, och Ma­ri­ta Fält och hen­nes mam­ma var ute för att ploc­ka vit­sip­por.

Det var de som hit­ta­de He­léns kropp. Den låg i tre plast­säc­kar, ihoptej­pa­de med brun tejp, vid ett sten­rö­se i Bröd, strax norr om ­Tol­larp, knappt tre mil från ­Hör­by. Ma­ri­ta var 29 år då. Hon kom­mer ald­rig att ­glöm­ma den där da­gen.

– Det var på för­mid­da­gen, ­in­nan lunch pre­cis och jag och mor cyk­la­de i väg för att ploc­ka ­vit­sip­por. Vi bru­ka­de ploc­ka på sam­ma stäl­le.

Plat­sen de bru­ka­de ploc­ka blom­mor på låg ett par kilo­me­ter från de­ras hem, en li­ten bit från grus­vä­gen, in i sko­gen.

– Det var all­tid myc­ket vit­sip­por där, vid ett stort sten­rö­se, be­rät­tar Ma­ri­ta.

När de kom fram till rö­set gjor­de de den fa­sans­ful­la upp­täck­ten. – Hon låg där i svar­ta säc­kar. Vi trod­de först det var nå­gon som slängt ett rå­djur el­ler nå­got, men när mor gick fram såg hon hur ett li­tet knä stack ut ge­nom ett hål i säc­ken. De för­stod. – Vi ha­de ju följt He­léns för­svin­nan­de i tid­ning­ar­na, så ja, jag tror vi in­såg di­rekt.

Ma­ri­ta cyk­la­de så fort hon kun­de hem, det här var fö­re ­mo­bil­te­le­fo­ner, och be­rät­ta­de för sin pap­pa som lar­ma­de po­li­sen.

– Mor fick stan­na kvar en­sam med krop­pen vid rö­set. Det var hemskt för hen­ne. Po­li­sen kom snabbt till plat­sen. De öpp­na­de säc­ken in­för ­ögo­nen på Ma­ri­ta och hen­nes för­äld­rar.

– Det var fruk­tans­värt att se en död män­ni­ska, dess­utom ett

barn, lig­ga där. Fruk­tans­värt. Det kom­mer jag ald­rig glöm­ma.

Krop­pen var na­ken bort­sett från ett arm­bandsur på väns­ter hand­led.

Hon ha­de dött ba­ra ett knappt dygn in­nan Ma­ri­ta och hen­nes mam­ma hit­ta­de hen­ne och ha­de allt­så hål­lits fång­en i fy­ra till fem dygn in­nan hon dö­da­des.

He­lén ha­de våld­ta­gits, och in­te fått var­ken mat el­ler dryck un­der ti­den i mör­da­rens våld, vi­sa­de ob­duk­tio­nen.

Flic­kan ha­de dö­dats med fle­ra slag i hu­vu­det med ett trub­bigt fö­re­mål, sam­ti­digt som hon strypts av en sna­ra runt hal­sen.

He­la hen­nes kropp var ut­satt för våld.

”Stryp­ning­en och ska­dor­na på skal­len och hjär­nan för­kla­rar, var för sig el­ler i sam­ver­kan, till ful­lo hen­nes död”, står det i ob­duk­tions­pro­to­kol­let.

Fjor­ton­å­ri­ga Christine var ute och le­ta­de ef­ter sin lil­la­sys­ter när hon fick syn på fle­ra po­lis­bi­lar på väg mot hen­nes hem.

– Jag minns att jag för­stod ­di­rekt att det var över och sprang hemåt, be­rät­ta­de hon fle­ra år ­se­na­re för Af­ton­bla­det.

Ut­an­för hu­set stod fle­ra po­li­ser och en läkar­bil. Yt­ter­dör­ren var låst och Christine ban­ka­de på dör­ren till sitt hus. En po­lis ­öpp­na­de och frå­ga­de vem hon var.

– Jag bor här, sva­ra­de Christine.

Hon såg i po­lis­man­nens ögon vad som ha­de hänt.

– Det stod skri­vet i hans an­sik­te, be­rät­tar hon för P3 Do­ku­men­tär. Se­dan, sä­ger hon, har hon väl­digt lud­di­ga min­nes­bil­der. – Det blev full­stän­digt ka­os. Mam­ma Ma­jvi sä­ger: – Man har mist ett barn, och nå­gon har för­gri­pit sig på det­ta barn. Att över hu­vud ta­get gö­ra ett barn il­la, det har ald­rig fö­re­kom­mit mig en så­dan tan­ke, man kun­de in­te få ihop någon­ting.

Mas­sor av män­ni­skor stöt­ta­de ­fa­mil­jen. Det väll­de in blom­mor.

– De blom­mor­na hjälp­te mig att be­hål­la mitt för­stånd, sä­ger mam­ma Ma­jvi.

– Det var blom­mor över­allt, och det blev vik­tigt för mig, mitt i allti­hop, att blom­mor­na skul­le le­va så länge som möj­ligt. ­Ingen­ting fick viss­na och dö.

Åren som kom var oer­hört ­på­fres­tan­de för He­léns an­hö­ri­ga.

De lev­de i oviss­het – vem tog de­ras He­lén ifrån dem, och ­var­för? De vil­le ha svar. Men ti­den gick. Och sva­ren ute­blev.

Med jäm­na mel­lan­rum gri­per po­li­sen miss­tänk­ta, men en ef­ter en släpps de.

Kö­ren sjöng ”Blott en dag, ett ögon­blick i sän­der” un­der in­tå­get i Hör­by Kyr­ka. Be­grav­nings- gäs­ter­na bar lju­sa klä­der, en­ligt He­léns för­äld­rars öns­ke­mål.

Fle­ra av He­léns klass­kam­ra­ter fanns i kyr­kan. Al­la bar de en ros i han­den. De grät.

Längst fram i kyr­kan, en vit kis­ta, med ro­sen­kran­sar i rött, vitt och ro­sa.

På ett av krans­ban­den ha­de en klass­kam­rat skri­vit: ”Sov i ro, lil­la He­lén.”

Mor­det på He­lén Nils­son fick enorm upp­märk­sam­het. ­Män­ni­skor från he­la lan­det ­en­ga­ge­ra­de sig i den ti­o­å­ri­ga flic­kans öde.

Hen­nes för­äld­rar, Ma­jvi och Bengt, väd­ja­de fle­ra gång­er via mass­me­dia till mör­da­ren att ­trä­da fram.

Det hölls fac­kel­tåg, in­sam­ling­ar mot våld, de­mon­stra­tio­ner.

Hör­by var ett sam­häl­le i skräck. I chock.

Bar­nen fick in­te gå ut. Och skräc­ken spred sig. Så länge in­te mör­da­ren var fast fanns räds­lan stän­digt när­va­ran­de. In­te ba­ra i Hör­by, ut­an i he­la Skå­ne. Jag var själv tolv år då. Och minns hur vi barn, i Lom­ma näs­tan fem mil från Hör­by, upp­ma­na­des att va­ra för­sik­ti­ga, in­te gå en­sam­ma och in­te ta­la med främ­ling­ar.

Bil­den på He­lén, med mörkt hår klippt i lugg, bru­na ögon och ett bu­sigt le­en­de, pub­li­ce­ra­des i varen­da tidning.

Det är en av väl­digt få bil­der som pub­li­ce­rats på ­He­lén.

De and­ra bil­der­na har ­fa­mil­jen valt att be­hål­la för sig själ­va.

– Jag vill ha He­lén li­te för mig

själv, har hen­nes mam­ma Ma­jvi be­rät­tat i en in­ter­vju i Kvälls­pos­ten.

Ut­red­ning­en kring mor­det på ­He­lén är enorm. Det är, bort­sett från Pal­me­mor­det, den störs­ta mordut­red­ning­en i Sve­ri­ge ­nå­gon­sin. 10 000 si­dor för­hör. 60 000 si­dor ut­red­nings­ma­te­ri­al.

Un­der åren som går kom­mer ett fem­ton­tal per­so­ner att miss­tän­kas för mor­det.

Bland an­nat ja­gar po­li­sen en dansk sex­u­al­mör­da­re, en våld­täkts­man och mord­brän­na­re, en dub­bel­mör­da­re och fle­ra and­ra sex­u­al­för­bry­ta­re.

Fle­ra per­so­ner an­hålls. Men en ef­ter en släpps de ef­tersom inga be­vis går att hit­ta.

Ett fem­ton­tal po­li­ser job­ba­de hel­tid med ut­red­ning­en i ett halv­år ef­ter mor­det.

I yt­ter­li­ga­re ett par år fort­sat­te ut­red­ning­en ak­tivt, för att se­dan sak­ta eb­ba ut allt ef­tersom ­spå­ren kall­na­de.

13 år ef­ter mor­det, 2002, hän­der plöts­ligt nå­got. Po­li­sen ver­kar ha fått ett ge­nom­brott.

Per-Åke Åkes­son, kri­mi­nal­kom­mis­sa­rie i Kristi­an­stad, har på eget be­våg hös­ten 2001 bör­jat grans­ka ut­red­ning­en, ut­an att för­ank­ra det hos si­na che­fer.

Han hit­tar en minst sagt ­märk­lig om­stän­dig­het.

En ung man som dök upp i ­ut­red­ning­en re­dan tre da­gar ef­ter för­svin­nan­det be­skrevs ha en ”störd sex­u­a­li­tet”. Dess­utom ­bod­de han gran­ne med He­lén.

Yng­ling­en ha­de, till­sam­mans med sin ett år yng­re ku­sin, va­rit hem­ma på per­mis­sion från lum­pen när He­lén för­svann. Och det vi­sar sig att de be­fun­nit sig vid Låg­pris­va­ru­hu­set den ­ak­tu­el­la kväl­len. De­ras be­rät­tel­ser i för­hö­ren om vad de gjor­de runt påsk 1989 stäm­mer in­te alls över­ens, vi­sar det sig när PerÅ­ke Åkes­son lä­ser ige­nom dem. Men inga vi­da­re för­hör hölls.

Ut­red­ning­en mot ku­si­ner­na tar nu, 2002, fart igen, och de sätts un­der lupp.

Det vi­sar sig ock­så att den ­äld­re ku­si­nen tre år ef­ter He­léns för­svin­nan­de dömts för att ha för­gri­pit sig på små­flic­kor, men det­ta kopp­la­des ald­rig till He­lén­ut­red­ning­en.

Fle­ra be­svä­ran­de om­stän­dig­he­ter hit­tas och de två ­ku­si­ner­na, som vid ti­den för mor­det var 21 och 22 år gam­la, grips, ­an­hålls och häk­tas för mor­det.

I två må­na­der sit­ter de häk­ta­de. Se­dan släpps de plöts­ligt.

Det vi­sar sig att ett bort­glömt dna-prov nu dykt upp igen. Det ha­de ta­gits från He­léns kropp och till­hör­de, av att allt dö­ma, gär­nings­man­nen.

Det ha­de i al­la år för­va­rats i en kyl på ett la­bo­ra­to­ri­um i Uppsa­la och med hjälp av den nya dna-tek­ni­ken kun­de man ta fram gär­nings­man­nens dna­pro­fil – som in­te stäm­de med nå­gon av ­ku­si­ner­nas.

Men den nya tek­ni­ken ha­de allt­så gett ut­re­dar­na ett myc­ket bra kort på han­den – en dna-pro­fil på den man vars sper­ma fanns på He­léns kropp. ­Dna­pro­fi­len ger ut­red­ning­en ­yt­ter­li­ga­re fart.

I april 2004 fat­tar län­skri­mi­na­len i Skå­ne be­slu­tet att gå ige­nom ut­red­ning­en om mor­det, fast be­slut­na att lö­sa det med hjälp av dna-pro­fi­len. Man bil­dar en ­spa­nings­grupp, un­der led­ning av Per-Åke Åkes­son, och bör­jar sam­la in dna-prov från per­so­ner som un­der årens lopp fö­re­kom­mit i ut­red­ning­en. 1989 fanns ­in­te tek­ni­ken för att med dna kopp­la den till en gär­nings­man. Nu, 2004, finns allt­så den ­tek­ni­ken.

Man gör en lis­ta. Sam­man­lagt 28 namn på män som på ett el­ler an­nat sätt har fö­re­kom­mit i ut­red­ning­en.

– En av dem är mör­da­ren, ­sä­ger po­li­sen själv­sä­kert.

Vi har fått träff! Det är en av di­na. Det är Ulf.

Ett 29:e namn läggs sent till på ­lis­tan.

Po­li­sen Mo­ni­ca Ol­hed Hansson har ett par år ti­di­ga­re va­rit på en mid­dag, där en av gäs­ter­na, en kvin­na hon ald­rig träf­fat ti­di­ga­re, be­rät­ta­de om en ti­di­ga­re kol­le­ga hon trod­de kun­de ha med mor­det på He­lén att gö­ra.

– Jag tyck­te upp­gif­ter­na var ­in­tres­san­ta och skrev en pm, ­sä­ger Mo­ni­ca Ol­hed Hansson.

Po­li­sen ha­de dock vid den­na tid­punkt fullt fo­kus på de två ­ku­si­ner­na och tip­set la­des åt ­si­dan.

Men när lis­tan över per­so­ner som ska top­sas sam­man­ställs ser Mo­ni­ca Ol­hed Hansson till att få med 52-åring­en.

– Det var ett mö­te med län­skri­mi­na­lens chef och vi skul­le gå ige­nom lis­tan, be­rät­tar Mo­ni­ca Ol­hed Hansson.

– Per-Åke läs­te upp 28 namn. Mo­ni­ca Ol­hed Hansson sa ifrån. – Men Ulf då? – Ja, ja, ta ho­nom du, sva­ra­de Per-Åke Åkes­son.

Han blev num­mer 29. Och hans namn var Ulf Ols­son.

Mo­ni­ca Ol­hed Hansson är själv den som i ju­ni 2004 åker till ­Vim­mer­by dit han flyt­tat för att för­hö­ra och top­sa Ulf Ols­son.

I po­lishu­set i Vim­mer­by sva­rar Ulf Ols­son på hen­nes frå­gor i över en tim­me in­nan han själv tar hen­nes tops och stry­ker den på in­si­dan av sin kind.

Se­dan läm­nar Mo­ni­ca Ol­hed Hansson och Ulf Ols­son po­lishu­set i Vim­mer­by.

– Jag tänk­te väl att om att han gick med på att läm­na prov så lätt var det kanske in­te han, trots allt.

Det tar två vec­kor för re­sul­ta­tet från dna-testet att kom­ma.

Mo­ni­ca är hem­ma när ­te­le­fo­nen ring­er.

– Hej, det är Per-Åke. Sit­ter du ned?

– Vi har fått träff! Det är en av di­na. Det är Ulf.

Mo­ni­ca sä­ger att hon kän­de lätt­nad.

– Det var en enormt skön käns­la, att vi kanske änt­li­gen skul­le få svar på vad som hän­de He­lén och vem som dö­da­de ­hen­ne.

När ut­red­ning­en tog ny fart 2004, ef­ter att po­li­sen fått fram ­gär­nings­man­nens dna-pro­fil, kon­tak­ta­des in­te He­léns fa­milj.

– Po­li­ser­na ha­de va­rit med och sett hur vårt hopp tän­des, och så blev det ba­ra platt fall, sä­ger mam­ma Ma­jvi.

Hon sä­ger att de se­nas­te ­vän­dor­na med miss­tänk­ta ha­de de in­te ens trott på.

Men ef­ter att po­li­sen fått ­po­si­tivt svar från Sta­tens Kri­mi­nal­tek­nis­ka La­bo­ra­to­ri­um, SKL, – Ulf Ols­sons dna fanns på He­lén – med­de­las fa­mil­jen.

– Po­li­sen ring­de hem till pap­pa och sa att nu har vi fått en träff, be­rät­tar Christine.

– Sen ring­de pap­pa till oss och vi kom hem al­la tre med ­det­sam­ma. Vi kän­de att vi ­be­höv­de va­ra till­sam­mans. Det var så ofatt­bart att des­sa ord som man ha­de vän­tat så många år på att få hö­ra ... det var ju nå­got helt fan­tas­tiskt och helt ofatt­bart.

– Det ska­ka­de ju om värl­den gans­ka så re­jält.

– Jag viss­te in­te rik­tigt om det var nå­got jag drömt, el­ler var det på rik­tigt, sä­ger Ma­jvi.

Sam­ti­digt, sä­ger sto­ra­sys­ter

Det var en enormt skön käns­la, att vi änt­li­gen ­skul­le få svar på vad som hän­de He­lén

Christine, var det en stor lätt­nad.

– Nu skul­le jag in­te be­hö­va gå runt och und­ra läng­re. Ibland, om man möt­te nå­gon som ­be­ted­de sig li­te un­der­ligt, kun­de man ju fun­de­ra ibland. Sam­ti­digt var jag liv­rädd för att det skul­le va­ra ett an­sik­te jag kän­de igen – nå­gon jag viss­te vem det var.

Käns­lor­na var kluv­na, nu när en gär­nings­man var gri­pen. Många käns­lor väck­tes till liv.

– Det här har va­rit en del av mitt liv, den här skug­gan har va­rit en del av mitt liv, sä­ger Christine.

– Jag var liv­rädd för vad jag skul­le stäl­las in­för, vad jag skul­le få re­da på.

Ulf Ols­son grips, men ne­kar. Han minns in­te, sä­ger han.

Po­li­sen un­der­sö­ker den stu­ga i Bo­keslund där han bod­de 1989.

Lik­hun­dar­na mar­ke­rar. Man hit­tar blod.

Men blo­det kom­mer in­te från He­lén – det kom­mer från Jan­ni­ca Ek­blad, en 26-årig kvin­na som hit­ta­des mör­dad den 4 au­gusti 1989 på en rast­plats mel­lan ­Häss­le­holm och Hör­ja.

Ulf Ols­son knyts här­med till yt­ter­li­ga­re ett mord.

Yt­ter­li­ga­re be­vis hit­tas. Mel­lan 1989 och 2004 har nå­gon er­känt mor­den i bå­de sam­tal och brev till po­li­sen. Per­so­nen som ringt har känt till de­tal­jer ba­ra ­mör­da­ren kun­nat ve­ta.

I Ulf Ols­sons fic­ka hit­tas ett sim-kort som an­vänts för att ringa det se­nas­te sam­ta­let.

Men i för­hö­ren sä­ger han ­ingen­ting. Det var dags för rät­te­gång, i Lunds tings­rätt. – Da­gar­na in­nan läs­te jag i tid-

ning­en att den här man­nen ha­de ut­ta­lat att det en­da han var rädd för var att stäl­las in­för He­léns ­an­hö­ri­ga, och i sam­ma se­kund som jag såg de ra­der­na be­stäm­de jag mig – jag ska var där, sä­ger He­léns sto­ra­sys­ter Christine.

– Kan jag in­te gö­ra någon­ting an­nat, så ska jag sit­ta där, och han ska bli tvung­en att se mig – för det är det en­da sät­tet jag kan ge till­ba­ka på.

Även mam­ma Ma­jvi och sto­re­bror Dan be­stäm­de sig för att när­va­ra vid rät­te­gång­en, och sit­ta mitt emot man­nen som tog de­ras dot­ter och sys­ter ifrån dem.

– Jag var på krigs­sti­gen på rik­tigt, och in­te ba­ra för He­lén, jag var på krigs­sti­gen för he­la vår fa­milj – det var det där rov­dju­ret som de sä­ger att var­je mam­ma be­sit­ter som kom fram.

Christine be­rät­tar hur hon möt­ te mör­da­rens blick i rätts­sa­len.

– Helt plöts­ligt ba­ra av­de­mo­ni­se­ra­des han. Jag var in­te ett dugg rädd för ho­nom där. Jag var ­van­sin­nigt arg på ho­nom, med all rät­ta, men jag var in­te rädd för ho­nom.

Ulf Ols­son döms mot sitt ­ne­kan­de till livs­tids fäng­el­se i tings­rät­ten för två mord. Hov­rät­ten änd­rar se­dan straf­fet till rätts­psy­ki­a­trisk vård.

Tings­rät­ten skri­ver i do­men om mor­det på He­lén: ”Mo­ti­vet kan en­ligt tings­rät­tens me­ning in­te gär­na ha va­rit nå­got an­nat än att gär­nings­man­nen an­sett sig tvung­en att un­dan­rö­ja He­lén för att und­gå an­svar för det sex­u­el­la över­grep­pet mot hen­ne. Vår ­fan­ta­si räc­ker in­te till för någ­ra and­ra hy­po­te­ser.”

I ja­nu­a­ri 2010 tar Ulf Ols­son sitt liv på rätts­psyk i Sundsvall.

”Det bäs­ta för mig är helt ­en­kelt att ba­ra få dö, än att sit­ta här som en le­van­de död”, skrev han på sin blogg ba­ra ett par ­tim­mar ti­di­ga­re.

Han stod i sitt sista blog­gin­lägg fast vid sin oskuld.

He­lén Nils­son blev tio år. Hon lig­ger be­gravd på Hör­by kyr­ko­gård.

Länge fanns det ing­en grav­sten. Fa­mil­jen vil­le vän­ta tills mör­da­ren gri­pits.

Nu, se­dan tio år, står hen­nes grav­sten där.

” Vår äls­ka­de He­lén. Le­ver i ­vå­ra Hjär­tan” står det.

Hon skul­le ha va­rit vux­en i dag.

39 år.

Fo­to: TT

Kri­mi­nal­in­spek­tör Mo­ni­ca Ol­hed vid po­li­sen i Kristi­an­stad hör­de ett tips vid en mid­dags­bjud­ning om Ulf Ols­son. I bak­grun­den syns tids­sche­mat för mordut­red­ning­en.

Po­li­sen tror att bå­de He­lén och Jan­ni­ca mis­te li­vet i Ulf Ols­sons som­mar­stu­ga.

Fo­to: ANDRÉ DE LOISTED

Även mar­ker­na runt om hu­set un­der­sök­tes mi­nu­ti­öst.

Fo­to: KRISTER HANSSON

Cen­ti­me­ter för ­cen­ti­me­ter sök­te po­lis och lik­hun­dar ge­nom Ulf Ols­sons ­som­mar­stu­ga.

Fo­to: JOACHIM WALL, TOMMY NYHLÉN

Po­li­sens tek­ni­ker un­der­sö­ker brotts­plat­sen där He­léns kropp hit­ta­des. Kri­mi­nal­tek­ni­ker Åke Bau­er, till väns­ter, led­de un­der­sök­ning­ar­na.

Fo­to: MATS CSON

En mor och dot­ter hit­ta­de ­He­lén vid den här sten­mu­ren. Krop­pen var inlin­dad i svar­ta plast­säc­kar.

Fo­to: TT

He­léns för­äld­rar dröj­de länge med att skaf­fa en grav­sten. De vil­le vän­ta tills hen­nes mör­da­re ha­de gri­pits.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.