En för­ödan­de sys­kon­kär­lek

Mord & Mysterier - - Syskon I Symbios -

Les Mans, Frank­ri­ke, 1933.

And­ra bor­ger­li­ga hem i Les Mans var av­und­sju­ka på fa­mil­jen ­Lan­ce­lin. Tänk att de ha­de haft en så­dan tur med att få så duk­ti­ga hem­bi­trä­den som syst­rar­na Christine och Léa Pa­pin! In­te sprang de ef­ter kar­lar el­ler på dan­ser i stan. Nej, de sköt­te sitt jobb ut­an gnäll och ar­be­ta­de si­na fjor­ton tim­mar per dag. De­ras få le­di­ga stun­der till­bring­a­de de se­dan till­sam­mans på sin ge­men­sam­ma kam­ma­re högst upp i hu­set.

René Lan­ce­lin var en pen­sio­ne­rad ad­vo­kat och i hu­set bod­de ock­så hans hust­ru, Léo­nie ­Lan­ce­lin, samt de­ras ge­men­sam- ma 27-åri­ga dot­ter Ge­ne­viè­ve.

Christine Pa­pin var duk­tig i kons­ten att ta hand om ett bätt­re hus­håll, sko­lad som hon var i ett klos­ter. Bå­da syst­rar­na var tyst­låt­na och plikt­trog­na.

De ha­de vux­it upp i en känslo­mäs­sigt fat­tig och hård mil­jö som oöns­ka­de barn till mam­ma Clè­mence och Gusta­ve Pa­pin. När de­ras äk­ten­skap kra­scha­de skic­ka­des Christine, som var sex år äld­re än sin sys­ter, till ett klos­ter där en tred­je äld­re sys­ter, Emi­lia, re­dan be­fann sig. Léa var två år gam­mal då hon skic­ka­des att bo med sin mor­bror.

Emi­lia Pa­pin ha­de be­stämt sig för att ta si­na löf­ten och bli nun­na, men när Christine vil­le föl­ja hen­nes ex­em­pel sat­te mo­dern ner fo­ten. Clè­mence kräv­de att hon skul­le bör­ja ar­be­ta och bi­dra till sin mors för­sörj­ning. När Léa ha­de nått lämp­lig ål­der ställ­de hon sam­ma krav på hen­ne.

Christi­nes och Léas högs­ta öns­kan var att få ar­be­ta un­der sam­ma tak och se­dan 1926 gjor­de de så hem­ma hos fa­mil­jen Lan­ce­lin.

Den 2 feb­ru­a­ri ha­de René Lan­ce­lin spe­lat bridge he­la ef­ter­mid­da­gen till­sam­mans med vän­ner. Han åter­vän­de se­dan hem för att häm­ta sin fru och dot­ter för att gå till sin svå­gers hus och äta mid­dag. Men hem­met låg i mör­ker och yt­ter­dör­ren var låst. Han ban­ka­de på por­ten. Ing­en kom till dör­ren. In­te ett ljud hör­des ­in­i­från. Det en­da lju­set kom från hem­bi­trä­de­nas rum strax un­der tak­noc­ken. Nå­got var in­te som det skul­le. Mon­sieur Lan­ce­lin gick till ­po­lis­sta­tio­nen för att få hjälp.

Tre po­li­ser lyc­ka­des ta sig in ­ge­nom ett föns­ter på bak­si­dan av hu­set och möt­tes av en fruk­tans­värd syn. Ge­ne­viè­ve och Léo­nie Lan­ce­lins krop­par låg på rygg, ­blo­di­ga och ­sön­der­slag­na. Po­li­sen gjor­de en, om möj­ligt, än­nu ­vid­ri­ga­re upp­täckt när de hit­ta­de de­ras ögon lig­gan­de på mat­tan i ett av trapp­ste­gen.

Fanns mör­da­ren fort­fa­ran­de i hu­set? Ha­de hem­bi­trä­de­na, ­syst­rar­na Pa­pin, låst in sig för att

und­kom­ma gär­nings­man­nen? Var de för skräck­slag­na för att öpp­na sin dörr?

En låssmed till­kal­la­des och ­po­li­sen hit­ta­de Léa och Christine tätt ihop­krup­na i sin säng. På ­gol­vet in­till låg en blo­dig ­ham­ma­re. De er­kän­de då­det ome­del­bart, men häv­da­de att de age­rat i själv­för­svar.

– Jag ser hell­re att det fick off­ra sitt skinn än att vi skul­le off­rat vå­rat, sa­de Christine.

Syst­rar­na häv­da­de att de­ras hus­mor ha­de at­tac­ke­rat dem ef­ter att en propp ha­de gått i hu­set. Syst­rar­na ha­de an­vänt en ham­ma­re, en köks­kniv och en kan­na i tenn till svar. Off­rens ögon var ut­slit­na med ba­ra hän­der­na.

När Christine och Léa häk­ta­des så skil­des de åt vil­ket gjor­de fram- för allt Christine hy­ste­risk. ­Vak­ter­na lät dem till slut träf­fa varand­ra. Christine kas­ta­de sig över Léa och ta­la­de till hen­ne som om de ha­de en kär­leks­re­la­tion.

Syst­rar­na ha­de up­pen­bar­li­gen sökt och fun­nit trygg­het hos ­varand­ra och in­lett en in­te så ­sys­ter­lig re­la­tion till varand­ra.

Kun­de det ha va­rit så att de­ras hus­mor bli­vit vitt­ne till nå­got hon in­te skul­le ha sett? Var det där­för de­ras ögon slets ut?

Rät­te­gång­en och fal­let de­bat­te­ra­des av in­tel­li­gen­ti­an i Frank­ri­ke. Je­an Paul Sar­t­re och Si­mo­ne de Beau­vo­ir, bland an­nat, häv­da­de att det­ta egent­li­gen var ett klass­upp­ror. Att själ­va då­det var ett svar på en över­ut­nytt­jad ar­bets­kraft ut­an möj­lig­het att fullt ut ­le­va si­na eg­na liv.

Christine döm­des först till dö­den, men hen­nes straff änd­ra­des till livs­tid i fäng­el­se. Hon var dock i så då­ligt skick att hon snart för­flyt­ta­des till ett men­tal­sjuk­hus. Hon väg­ra­de att äta och av­led av un­der­nä­ring 1937. Léa av­tjä­na­de åt­ta år i fäng­el­se. När hon släpp­tes 1941 flyt­ta­de hon till sta­den Nan­tes och fick jobb på ett ho­tell un­der falskt namn. Hen­nes mam­ma ­Clè­mence flyt­ta­de ihop med sin dot­ter.

Syst­rar­na Pa­pins öde har skild­rats ett fler­tal gång­er, bland an­nat i pjä­sen Jung­fru­le­ken av Je­an Ge­net och i fil­men Sis­ter my sis­ter.

Off­rens ögon var ut­slit­na med ba­ra hän­der­na

Fo­to: ARKIVBILD

Léa Pa­pin, den yng­re sys­tern.

Fo­to: ARKIVBILD

Be­grav­ning­en av fru och dot­ter ­Lan­ce­lin följ­des av många i sta­den Les Mans och i Frank­ri­ke.

Fo­to: ARKIVBILD

Christine Pa­pin, den äld­re och mer do­mi­nan­ta sys­tern.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.