En förödande syskonkärlek
Les Mans, Frankrike, 1933.
Andra borgerliga hem i Les Mans var avundsjuka på familjen Lancelin. Tänk att de hade haft en sådan tur med att få så duktiga hembiträden som systrarna Christine och Léa Papin! Inte sprang de efter karlar eller på danser i stan. Nej, de skötte sitt jobb utan gnäll och arbetade sina fjorton timmar per dag. Deras få lediga stunder tillbringade de sedan tillsammans på sin gemensamma kammare högst upp i huset.
René Lancelin var en pensionerad advokat och i huset bodde också hans hustru, Léonie Lancelin, samt deras gemensam- ma 27-åriga dotter Geneviève.
Christine Papin var duktig i konsten att ta hand om ett bättre hushåll, skolad som hon var i ett kloster. Båda systrarna var tystlåtna och plikttrogna.
De hade vuxit upp i en känslomässigt fattig och hård miljö som oönskade barn till mamma Clèmence och Gustave Papin. När deras äktenskap kraschade skickades Christine, som var sex år äldre än sin syster, till ett kloster där en tredje äldre syster, Emilia, redan befann sig. Léa var två år gammal då hon skickades att bo med sin morbror.
Emilia Papin hade bestämt sig för att ta sina löften och bli nunna, men när Christine ville följa hennes exempel satte modern ner foten. Clèmence krävde att hon skulle börja arbeta och bidra till sin mors försörjning. När Léa hade nått lämplig ålder ställde hon samma krav på henne.
Christines och Léas högsta önskan var att få arbeta under samma tak och sedan 1926 gjorde de så hemma hos familjen Lancelin.
Den 2 februari hade René Lancelin spelat bridge hela eftermiddagen tillsammans med vänner. Han återvände sedan hem för att hämta sin fru och dotter för att gå till sin svågers hus och äta middag. Men hemmet låg i mörker och ytterdörren var låst. Han bankade på porten. Ingen kom till dörren. Inte ett ljud hördes inifrån. Det enda ljuset kom från hembiträdenas rum strax under taknocken. Något var inte som det skulle. Monsieur Lancelin gick till polisstationen för att få hjälp.
Tre poliser lyckades ta sig in genom ett fönster på baksidan av huset och möttes av en fruktansvärd syn. Geneviève och Léonie Lancelins kroppar låg på rygg, blodiga och sönderslagna. Polisen gjorde en, om möjligt, ännu vidrigare upptäckt när de hittade deras ögon liggande på mattan i ett av trappstegen.
Fanns mördaren fortfarande i huset? Hade hembiträdena, systrarna Papin, låst in sig för att
undkomma gärningsmannen? Var de för skräckslagna för att öppna sin dörr?
En låssmed tillkallades och polisen hittade Léa och Christine tätt ihopkrupna i sin säng. På golvet intill låg en blodig hammare. De erkände dådet omedelbart, men hävdade att de agerat i självförsvar.
– Jag ser hellre att det fick offra sitt skinn än att vi skulle offrat vårat, sade Christine.
Systrarna hävdade att deras husmor hade attackerat dem efter att en propp hade gått i huset. Systrarna hade använt en hammare, en kökskniv och en kanna i tenn till svar. Offrens ögon var utslitna med bara händerna.
När Christine och Léa häktades så skildes de åt vilket gjorde fram- för allt Christine hysterisk. Vakterna lät dem till slut träffa varandra. Christine kastade sig över Léa och talade till henne som om de hade en kärleksrelation.
Systrarna hade uppenbarligen sökt och funnit trygghet hos varandra och inlett en inte så systerlig relation till varandra.
Kunde det ha varit så att deras husmor blivit vittne till något hon inte skulle ha sett? Var det därför deras ögon slets ut?
Rättegången och fallet debatterades av intelligentian i Frankrike. Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir, bland annat, hävdade att detta egentligen var ett klassuppror. Att själva dådet var ett svar på en överutnyttjad arbetskraft utan möjlighet att fullt ut leva sina egna liv.
Christine dömdes först till döden, men hennes straff ändrades till livstid i fängelse. Hon var dock i så dåligt skick att hon snart förflyttades till ett mentalsjukhus. Hon vägrade att äta och avled av undernäring 1937. Léa avtjänade åtta år i fängelse. När hon släpptes 1941 flyttade hon till staden Nantes och fick jobb på ett hotell under falskt namn. Hennes mamma Clèmence flyttade ihop med sin dotter.
Systrarna Papins öde har skildrats ett flertal gånger, bland annat i pjäsen Jungfruleken av Jean Genet och i filmen Sister my sister.
Offrens ögon var utslitna med bara händerna