Man­nen fri­a­des då hu­vu­det sak­na­des

Mord & Mysterier - - Fallet Jag Aldrig Glömmer -

Det är ti­dig ef­ter­mid­dag när fo­to­gra­fen och jag par­ke­rar en bit bort från den rym­li­ga en­plans­vil­lan på den bre­da ga­tan i ett väl­må­en­de om­rå­de i nor­ra Stock­holm.

Ga­tan är öde. Vå­ren känns långt bort och den kal­la luf­ten står still.

Vil­lan som jag går mot ser ut som de fles­ta and­ra på ga­tan. Inga lam­por är tän­da, men bi­len står på upp­far­ten och yt­ter­dör­ren står på glänt. Han lär va­ra hem­ma. Det har snart gått ett år från ­hän­del­sen som pla­ce­ra­de det här hu­set och man­nen som bor här i tid­ning­ar runt om i lan­det.

Han ha­de sut­tit fri­hets­be­rö­vad i fle­ra må­na­der in­nan do­men ­ny­li­gen föll.

Det bör­ja­de som en histo­ria om en för­svun­nen 49-årig kvin­na, man­nens hust­ru se­dan många år till­ba­ka.

De träf­fa­des ut­om­lands när han var på se­mes­ter, hon flyt­ta­de till Sve­ri­ge, de fick barn. Vän­ner och släkt vitt­na­de om ett van­ligt fa­mil­je­liv.

Men plöts­ligt var hon bor­ta. ­Någ­ra da­gar se­na­re, i mit­ten av april i fjol, po­li­san­mäl­de han ­hen­nes för­svin­nan­de och läm­na­de ­de­tal­je­ra­de upp­gif­ter om hur hon var klädd när han såg hen­nes sist och vil­ken av hen­nes hand­väs­kor som var bor­ta. Hon ef­ter­lys­tes, även ­in­ter­na­tio­nellt.

Till­sam­mans med Mis­sing ­Pe­op­le le­ta­de den 55-åri­ge fö­re­ta­ga­ren iv­rigt ef­ter hu­strun. Han hjälp­te till att sät­ta upp lap­par med bild på frun i om­rå­det.

Ti­den gick. Po­li­sen blev miss­tänk­sam. Nå­got skav­de i hans be­rät­tel­se.

Det tog po­li­sen drygt två må­na­der att hit­ta kvin­nan. Det vill sä­ga det som var kvar av hen­nes kropp.

För­un­der­sök­nings­pro­to­kol­let var en hor­ri­bel läs­ning. De­lar av kvin­nans bål och hen­nes hand­väs­ka hit­ta­des i bak­luc­kan på en bil i ett ga­rage som man­nen ha­de hyrt i en an­nan Stock­holms­för­ort.

Kropps­de­lar­na ha­de han för­pac­kat i katt­strö och se­dan i plast­på­sar.

Han ne­ka­de först till brott. Men hans fin­gerav­tryck fanns på plast­säc­ken med lik­de­lar.

Till sist kom hans ver­sion. Han sa att de ha­de brå­kat en kväll, hon vil­le skil­jas.

Un­der tu­mul­tet ska han ha ­knuf­fat hen­ne så hon föll bak­åt, slog i hu­vu­det i det ro­bus­ta soff­bor­det – och dog ögon­blick­li­gen. Han ska ha lagt en hand­duk un­der hen­nes blö­dan­de hu­vud och för­ gä­ves för­sökt åter­uppli­va hen­ne, sa han.

Krop­pen slä­pa­de han till hen­nes sov­rum in­nan han gick ut för att ras­ta hun­den. Se­dan gick han och trä­na­de.

I en hel vec­ka höll han på att styc­ka fruns kropp i de­ras ga­rage. Han job­ba­de sys­te­ma­tiskt och ­di­sci­pli­ne­rat. Han bör­ja­de ti­digt på mor­go­nen och slu­ta­de sent på kväl­len. Men det blev för job­bigt, så han trött­na­de.

Då ska han el­dat upp hal­va ­krop­pen på gril­len i ga­ra­get. Han bör­ja­de med hu­vu­det, sa han till po­li­sen och be­skrev in­gå­en­de ­fär­gen och luk­ten på rö­ken.

Hans be­rät­tel­se hal­ta­de or­dent­ligt, kon­sta­te­ra­de tings­rät­ten – och se­na­re även hov­rät­ten.

Inga blod­spår hit­ta­des i var­dags­rum­met. Tem­pe­ra­tu­ren i gril­len räck­te in­te till det han upp­gav att han gjort.

Man­nen fri­a­des för mor­det och döm­des en­dast för brott mot ­grif­te­fri­den, till två års fäng­el­se.

Hu­vu­det och res­ten av krop­pen hit­ta­des ald­rig. Där­för kun­de man in­te fast­slå hur kvin­nan dött. Ba­ra en per­son vet hur det egent­li­gen lig­ger till. Jag ring­er på dör­ren. En oan­sen­lig, blek man med glest hår dy­ker upp i far­stun. Han är på sin vakt.

Jag vet in­te om jag in­bil­lar mig, men jag tror mig ana en lätt­nad när han in­ser att vi ”ba­ra” är jour­na­lis­ter.

Då går han för­bi mig, sät­ter sig i bi­len och åker i väg.

Frå­gan för­blir obe­sva­rad.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.