Han körde runt med ett lik i bakluckan
Under års tid låg Oves styckade kropp i Alexanders bil. När polisen kom honom på spåren hävdade han att Ove hade bett honom om dödshälp.
Det var lukten som gjorde att polisen tillkallades.
Det var mitt under högsommaren och bilen, som stod på en gata i Helenelund utanför Stockholm, omgavs av flugor. Stanken i dess närhet var påtaglig.
När polisen tittade in i den grå Volvon såg de något som kunde liknas vid gödsel och allehanda verktyg, påsar och presseningar som låg i oordning.
En påtagligt nervös man närmade sig poliserna och erkände att han var ägare till bilen.
Då polisen krävde att han skulle öppna bilen berättade bilägaren att det låg en kropp i den, men att det inte var som det såg ut att vara. Att han, Alexander, och mannen som låg i bakluckan haft en överrenskommelse.
Kroppen tillhörde Ove,
en man i 62-årsåldern.
Den var i ett framskridet tillstånd av föruttnelse.
Huvudet bar spår av grovt våld med ett skålformat objekt som efter en hammare. Ett buntband satt fast runt halsen. Buntband hade också använts för att låsa bägge armarna bakom ryggen.
Bägge underbenen var avsågade. Det ena låg i bilen. Det andra har aldrig hittats.
Rättsläkarens starkasteindikation var att våldet mot huvudet varit det som dödat Ove. Alternativt att han kvävts av buntbandet, då även tungbenet var brutet, eller möjligtvis avlidit på grund av blodförlust efter att benen sågats av.
Kroppens tillstånd hade inte gjort rättsläkarens arbete särskilt lätt.
Ove hade lidit
av schizofreni. Läkaren som han gått hos i många år ansåg dock att den var inom kontroll och att han skötte sin medicinering. Ove hade mått bra. Så pass bra att han tänkte förverkliga en dröm: Att köpa en stuga på landet och lämna stan.
Han var i kontakt med en myntklubb som skulle hjälpa till med en försäljning av hans samling. Med hjälp av de pengarna skulle han kunna genomföra sina planer.
Alexander, å andra sidan, menade att Ove varit svårt deprimerad och att han inte ville leva längre.
De kände varandra från tiden då Alexander arbetade på det stödboende vars tjänster Ove varit i behov av.
Enligt Alexander så hade han bett honom om hjälp att ’’försvinna’’ och att sagda hjälp ägde rum i Oves lägenhet.
Sista gången Ove sågs i livet var på morgonen den 18 mars 2016. Han hade ett läkarbesök den dagen och bedöms ha varit hemma cirka halv elva på förmiddagen. Mobiltelefonen visade på en aktivitet strax före klockan 12. Därefter existerade inga livstecken från honom.
Den 20 mars anmäldes han som saknad. En polispatrull tittade in i hans lägenhet två dagar senare och konstaterade att han inte fanns där. De lade inte märke till något särskilt i lägenheten.
Alexander hade
lidit av dålig ekonomi.
Han blev butikschef och franchisetagare för en 7-elevenbutik i centrala Stockholm i början på juni 2015.
Plötsligt redovisade butiken ett synnerligen stort svinn. Affärens tobakslager steg med flera hundra procent och redovisningarna över dagskassor sjönk. Något stod inte rätt till.
Alexander skyllde på personalen. De var de som hade stulit pengar och cigaretter.
När distriktschefen gjorde en kontrollinventering konstaterades att det saknades 70 000 kronor i kontanter som enligt bokföringen just då skulle finnas i butiken.
Alexander förklarade det med att han lånat pengar ur kassan.
Två dagar senare i februari 2016, avslutades hans karriär på 7-eleven. En ny butikschef skulle ta över. Även de sista två dagarna som Alexander var föreståndare försvann pengar ur kassan.
På mindre än ett år hade Alexander förskingrat strax över en miljon kronor.
Han hade inget jobb, ingen
’ Kroppe’ns tillstånd hade inte gjort rättsläkarens jobb särskilt lätt
’ Samma’
dag som Ove försvann klev Alexander in på en pantbank med ett av mynten
inkomst och ett svårt spelmissbruk. En mycket olycklig kombination som blev till ett motiv.
Samtliga resurser var nu uttömda och det ekonomiska stöd han fått från sin familj räckte inte längre. Alexanders sambo levde i tron att han fortfarande jobbade på 7-eleven.
Situationen var akut.
En dryg månad
efter att Alexander förlorade jobbet försvann Ove och myntsamlingen med honom. En myntsamling som Alexander blivit bekant med då han arbetade som boendestödjare och följaktligen varit hemma hos honom.
Samma dag som Ove senast sågs i livet klev Alexander in på en pantbank med ett av mynten. Han fick 8 350 kronor i utbyte och spelade bort merparten på onlinespel samma dag.
Under våren och sommaren pantsatte han flera mynt till ett värde av cirka 50 000 kronor.
Kroppen låg i bakluckan under alla resor Alexander företog sig.
Registrerade trängselskattpassager och parkeringsböter runt om i stan visade på att det skedde relativt ofta.
Alexanders sambo undrade var alla parkeringsböter kom ifrån. Till henne hade han sagt att bilen var inlämnad på reparation efter att ha blivit påkörd.
Alexanders berättelse
ändrade sig ständigt. Saker han sagt under de första polisförhören ändrades markant under rättegången i Attunda tingsrätt. Här är hans tre versioner: 1. Han påstod att Ove bett om dödshjälp och att Alexander skulle ta hand om kroppen efteråt. Myntsamlingen skulle varit en betalning för tjänsten. Buntbanden hade han satt dit för att kunna lyfta kroppen.
2. Han påstod att Ove begick självmord. Att han slagit sig själv med en hammare i huvudet flera gånger. Att Ove hade bett honom ta hand om kroppen efteråt. Även i den versionen utgjorde myntsamlingen en betalning.
3. Han påstod att några personer han inte ville namnge lånade hans bil och att Alexander upptäckte den döda kroppen i bakluckan när de lämnat tillbaka den. Som ersättning för lånet hade han fått några dyrbara mynt. Han menade att han inte kunde uppge deras identitet då han blivit hotad av dem.
Det faktum att Alexander ändrade sin historia gjorde att tingsrätten satte liten tilltro till honom.
Oves lägenhet hade
varit ordentligt städad. Det fanns inga tecken på att något våldsamt ägt rum. I alla fall inte vid en normal besiktning. Men en kriminaltekniker hittade senare blodstänk på ett bordsben.
Analysen visade att det våld som Ove utsatts för hade skett mycket nära golvet.
Rättsläkaren framhöll att ett självmord var högst osannolikt, både med tanke på slagriktningen, samt det faktum att Ove skulle varit medvetslös redan före det sista hammarslaget.
Alexander medgav brott mot griftefriden, men nekade till all annan inblandning.
Vid överklagan till Svea hovrätt ville han få alla de andra åtalen mot honom ogillade.
Alexander säger själv
att han försökte begrava kroppen vid ett tillfälle, men att han inte klarat av att genomföra det.
Han borde rimligen ha insett att detta förr eller senare skulle avslöja honom.
Han var tidigare ostraffad och den rättspsykiatriska undersökningen visade inte på några abnormaliteter. Med andra ord led han inte av någon allvarlig psykisk störning då han begick handlingen.
Alexander dömdes till fängelse i 17 år för mord, brott mot griftefriden, grov förskingring samt bokföringsbrott.
Svea Hovrätt slog fast tingsrättens dom och Högsta domstolen medgav ingen prövning.
Han avtjänar nu sitt straff på Hall.
I mars förra året slutade en grå Volvo sina dagar på skroten.