Fallet jag aldrig glömmer: Johanna Rapp
Så fort Peter Madsen dök upp i salen smattrade det på alla tangentbord
Det är fullt med journalister på stentrappan och på torget utanför tingsrätten i Köpenhamn. Många har köat sedan tidigt på morgonen, en norsk journalist berättar att han kom dit vid 05.30.
På torgets ytterkant, så att domstolsbyggnaden syns i bakgrunden, står tv-kamerorna uppställda. Journalisterna som samlats här kommer från hela världen.
Det är den åttonde mars 2018 och det är den första dagen på rättegången mot Peter Madsen, som står åtalad för att ha mördat den svenska journalisten Kim Wall.
Det finns mord som inte får så stor uppmärksamhet i media och andra fall som väcker stor uppmärksamhet nationellt och så finns det mord som detta. Som alla pratar och spekulerar kring. Om man googlar på ’’Peter Madsen” får man över 27 miljoner träffar.
Allting började
sju månader tidigare. På redaktionen i Stockholm fick vi veta att en ubåt hade försvunnit. Sedan kom informationen att en svensk journalist saknades och att ubåtsföraren Peter Madsen gripits, då än så länge okänd i Sverige men välkänd i Danmark som en excentrisk uppfinnare. Men ingen visste vad det var som egentligen hänt, eller hur mycket uppmärksamhet det skulle komma att få kommande månader.
Tillsammans med en kollega åkte jag till Köpenhamn och precis som flera andra svenska och danska journalister åkte vi till ubåten som bärgats till land och vi pratade med vittnen till ubåtsfärden och följde med svenska Sjöräddningssällskapet ut i deras sökarbete i Öresund. Då letade man efter en kropp, även om förhoppningen var att Kim Wall fortfarande skulle hittas i liv.
Under månaderna som följde skrevs det otaliga artiklar om fallet: först om sökarbetet, sedan om hur kroppsdelar hittades och om Peter Madsens olika versioner om vad som hänt på ubåten.
När rättegången väl kom skulle vi få höra hans version och vi skulle också få ta del av den samlade bevisningen mot honom. I Danmark får man inte spela in ljud från en rättegång och inte heller att ta bilder inne i själva byggnaden, utan enbart datorer är tillåtna.
Och så fort Peter Madsen dök upp i salen smattrade det på alla tangentbord och när han hördes av åklagaren och advokaten lyssnade alla på vartenda ord som han sa.
Det var när videofilmerna som hittats på hans datorer, som föreställde tecknade avrättningar, spelades upp, som folk istället vände bort blicken.
I pauserna, när
han fördes ut ur salen, vände han sig ibland åt åhörarbänkens håll där vi journalister satt och han kunde nästan nicka såsom när man ser en bekant på andra sidan gatan. Nästan som att det inte var en rättegång vi var på.
Och mitt i allt fokus på Peter Madsen och de brutala, nästan obeskrivbara gärningarna, fanns själva anledningen till att vi journalister från olika delar av världen samlats där: Kim Wall. Hon som mördats när hon utförde sitt arbete som journalist. Och det gick inte att låta bli att tänka att om det varit annorlunda så skulle hon själv kanske ha varit där och rapporterat.