Våldet som aldrig kan förpassas till arkiven

Handlingarna kommer upp på en gnisslande rullvagn från stadsarkivets djup. Där i kartongen ligger den, Wilma Ringströms dagbok som hon förde de sista två månaderna i hennes liv hösten 1922. En svart skrivbok med vaxat omslag. Den är i perfekt skick. Av hennes inledande ord förstår man att hon känner sig ensam. Hon skriver att hon ’’Inte äger en riktig vän i ordets hela bemärkelse’’. Wilma Ringström förblödde efter ett knivstick i halsen i sin etta på Södermalm i Stockholm. Hon var inte ensam hemma just då. Där fanns också hennes före detta fästman Ernst Johansson. I kartongen ligger bilder från Wilmas lägenhet som visar på stora mängder blod och blodstänk där hon förblött och rekonstruktioner av hur det hela gått till. Allt är en olycka, menar Ernst. Wilma råkar helt enkelt sticka sig själv i halsen. Bland handlingarna ligger ett kuvert från rättsläkaren som ska innehålla ett fotografi på Wilma. Med darrande händer öppnar jag kuvertet – ska jag äntligen få se hur hon såg ut? Men kuvertet är tomt. Antingen har någon använt det på något sätt och glömt att lägga tillbaka det, eller så är det rätt och slätt stulet. Hon förblir ansiktslös, Wilma Ringström, men hennes dagbok talar. Likaså gör hennes vänner och släkt. De berättar om kontroll, svartsjuka, bråk och övergrepp. De här varningssignalerna, som borde lyst som en fyrbåk genom hela utredningen, ägnar inte rättsläkaren någon större uppmärksamhet. Domen och förhören från ett nästan 100 år gammalt fall är intressanta ur många perspektiv. Säkerligen hade rättegången sett annorlunda ut i dag, inte bara vad gäller språkbruk utan även vilka slutsatser man skulle dragit av utredningen. Rättsväsendet är onekligen modernare 2019. Det obehagliga är att våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig kan förpassas till historiens allra mörkaste valv. Läs hela reportaget om Wilma Ringströms öde på sidorna 42–50.