Rättshistoria: Vi tittar på en 100 år gammal brottsutredning
Wilma Ringström förblöder i sin lägenhet efter ett sticksår i halsen.
På plats finns hennes före detta fästman, Ernst Johansson.
För nästan 100 år sedan inleddes en rättegång mot honom i Stockholms rådhusrätt och Wilmas dagboksanteckningar blev en del av bevisbördan.
Mord & Mysterier har grävt djupt i Stadsarkivet och granskar ett fall som kanske hade fått en annan utgång i dag.
Stockholm, tisdagen 21 november 1922.
Den sista dagen i Wilma Ringströms liv lämnar hon sitt arbete iförd en svart hatt med flor, en gråbrun kappa över sin grå klänning och rödbruna kängor. Hon är 23 år, 10 månader och 11 dagar gammal och året innan har hon för första gången kunnat delta i valet till Sveriges riksdag.
Wilma går förbi grönsakshallen och handlar innan hon går hem till den lilla ettan hon hyr på Mariagränd 4 på Södermalm i Stockholm. Till middag äter hon biff och potatis. Hon har telefonkontakt med sin moster strax före åtta på kvällen och därefter sätter hon sig för att skriva ett brev för sin mosters räkning, precis som hon lovat att göra. Därefter har hon tänkt gå till sängs.
Det är nu Ernst Johansson, mannen som Wilma tidigare varit förlovad med, knackar på dörren. Han kommer oanmäld.
Vad som sedan händer i lägenheten vet ingen med exakthet utom dessa två, men det blir föremål för en polisundersökning och en rättegång i Stockholms rådhusrätt.
Den som berättar om händelsen är Ernst Johansson –Wilma Ringströms röst tystnar för alltid strax före klockan tio den kvällen då hon förblöder av ett sticksår i halsen.
Under rättegången är det människorna runt henne som berättar om hur hennes liv har varit och vad hon sagt till dem i förtroende.
Där finns också en dagbok som för Wilmas talan. Den berättar om hennes innersta tankar.
Wilma och Ernst
träffas 1918. De blir snart ett par och förlovar sig i december 1920.
Ernst arbetar som typograf, bland annat på Svenska Dagbladet, och Wilma har en tjänst som kontorist hos grosshandlare Henriksson i Gamla stan. De flyttar ut till Ernsts villa vid Älvsjö. Förhållandet är stormigt, men paret har skilda förklaringar till varför när de pratar med sina vänner och nära släkt.
Ernst säger att Vilma kastar porslin, vräker omkull cykeln och sparkar efter hans hund, Björn. En morgon kastar hon förlovningsringen i ansikte på honom. Förlovningen är bruten.
I Ernsts version sker detta utbrott helt oprovocerat. Men Wilmas moster, Fru Liljekvist, berättar i förhör att Ernst har våldfört sig på Wilma den där dagen, det har hennes systerdotter berättat för henne. Wilma har också sagt att hon absolut inte vill bli Ernsts hustru.
Trots detta försöker hennes moster senare få Wilma att ta sitt förnuft till fånga och gå med på äktenskapet med Ernst. Det efter att
’ Wilma’
rosslar. Hon är kritvit.
Ernst har bett henne om hjälp med att få Wilma på bättre tankar.
I sin dagbok skriver Wilma: Onsdagen 4 oktober 1922. Jag har brutit min förlovning och tänker börja om på nytt, få se hur det går, kanske kan jag dra en vinst eller måhända ännu en nit från livets tombola. Jag känner ingen direkt saknad och tycker det är underligt. Här har jag i tre år gått och drömt om ett eget litet hem och samliv med en man, som vid närmare eftertanke inte alls fanns för mig och sedan, när slutet kommer, som om ingenting varit.
’’Hon halkade.
Det var en olycka’’.
Ernst förklarar vad som hänt för Konstapel Karlsson som betraktar kvinnan som ligger framstupa på golvet i en sjö av blod.
En ambulans tillkallas och konstapeln virar en handduk runt Wilmas hals, om det nu mot förmodan finns något blod kvar att stoppa. Wilma rosslar. Hon är kritvit. Minuter senare lyfts hennes kropp upp på ett operationsbord på Maria sjukhus av två brandmän. Två sjuksystrar och en läkare är på plats.
En av sjuksystrarna, Karin Visslander, drar upp hennes blodiga klänning och linne så att doktorn ska kunna lyssna på hennes hjärta. Det är då hon ser det: Wilmas underbyxor verkar sönderslitna. Hon med
’’ Mot min vilja, i ett tillstånd av panisk förskräckelse över att han skulle göra sig något illa, gav jag mig åter en gång
delar ingen om det just då, men hon anser att det är en mycket viktig omständighet som hon poängterar vid senare förhör. Ernst vankar av och an i rummet. När en av brandmännen frågar hur det hela har gått till säger Ernst att Wilma stått på en stol och sedan fallit ned på kniven.
Läkaren konstaterar snart att Wilma har dött.
Samma ambulans som fört henne till sjukhuset styr nu mot bårhuset och med i bilen finns en motvillig Ernst i sällskap av konstapel Karlsson som snart ska genomföra ett första formellt förhör.
Ernst vägrar först att åka med Wilmas döda kropp.
’’Det förstår ju konstapeln, att det är obehagligt’’, säger han.
’’Jag kan inte finna att det är obehagligt, ty den man har kär kan man följa vart man vill’’, svarar Karlsson.
Både vårdpersonal och brandmän beskriver Ernst i övrigt som fullständigt likgiltig inför händelsen.
I sin dagbok skriver Wilma: Söndagen den 22 oktober 1922.
Vad har jag gjort? Har jag verkligen varit så brottslig i mitt liv att att jag ska lida så oerhört?
Jag kan åter igen inte låta det bli som förr, av den orsaken att jag ingenting annat känner för honom än medlidande. Han är mig fullkomligt likgiltig och inte kan jag säga det till honom, jag är för feg.
Det är för mig riktigt fysiskt obehagligt när han tar i mig eller smeker mig och inte kan man väl i all rimlighets namn sammanlänka sig för hela livet vid en person, som inger en sådan känsla?
Mot min vilja, i ett tillstånd av panisk förskräckelse över att han skulle göra sig något illa, gav jag mig åter en gång, hoppas att det var sista gången, men vem vet? Jag kunde inte, hade inte mod att neka honom även det, som förr varit hans rättighet, men Gud skall veta vad det kostar mig.
I de första förhören
säger Ernst att Wilma gråter den där kvällen när han kommer förbi för att ta tillbaka ett passfoto, nu när de brutit sin förlovning. Senare ändrar han sin historia och menar att hon inte tar någon notis om honom, utan att hon genast sätter sig för att skriva färdigt ett brev.
Ernst säger att hon sedan reser sig och hastigt går ut i skafferiet och hämtar en ostkniv. Att hon står med knivspetsen mot sin hals.
Han förmodar att hon halkar på golvet och att kniven på så sätt tränger in och ger henne det cirka två centimeter breda såret.
’’Mamma, åh, mamma’’, säger hon enligt Ernst.
Han leder henne in i rummet och sätter henne på soffan. När han vickar hennes huvud åt ena sidan blöder det ymnigt, när han vickar det åt andra sidan upphör nästan blodflödet. Såret sitter på den högra sidan av halsen, snett nedanför och bakom örat.
Han tänker aldrig på att lägga något förband över såret och menar att han inte uppfattar allvaret.
Den 24 november 1922
häktas Ernst Johansson för ’’uppsåtligt förorsakande av kontoristen Wilma Ringströms död’’.
Väl i häktet kallar han på polis flera gånger för att ändra sin berättelse.
Först säger han att han inte ser något av händelsen utan att han utgår från att hon halkar.
Andra gången säger han att han frågar henne vad hon håller på med. Att han står i tamburen och ser henne göra huggrörelsen, som om hon låtsas för honom. Och att hon därefter halkar.
En gång kallar han på polisen bara för att meddela att han tillbringat en natt hemma hos en fru Jonsson i Bålsta en lördag i oktober.
Under rättegången vänds och vrids på Ernsts och Wilmas relation och deras personligheter.
Vittnen som känner Ernst säger att han är lättad när förlovningen slås upp.
Flera beskriver hans temperament som ’’lugnt och sansat’’ och Wilmas humör som ’’häftigt och svårbehärskat’’. Men det finns andra röster. Wilma och Jenny hade känt varandra i sex år då de båda arbetat på grosshandlare Henrikssons kontor. Hon kände väl till svängningarna i Ernsts och Wilmas förhållande.
På hösten 1922 meddelar Wilma henne att förlovningen är bruten.
Hon berättar hur oerhört svartsjuk Ernst är. Att de bägge två har humör och har ’’trätt och slagits’’.
Jenny hör Wilma säga, bara ett par dagar före hennes död: ’’Johansson är svartsjuk nu igen.’’
’’ Om det skulle hända någon dag att jag icke kommer alls, så vet du hur det är
Jenny berättar ingående vad Wilma sagt till henne i förtroende då hon kommit rödgråten till kontoret. Vid ett tillfälle har Ernst med sig en pistol i rockfickan hem till Wilma och låter henne förstå att han ska begå självmord om de inte återupptar förlovningen och gifter sig.
Han hotar också med att ta livet av dem bägge två om hon sviker honom.
1920-talet är det
första årtiondet som kvinnors förutsättningar så sakteliga börjar förändras. Wilma är självständig. Hon tjänar 350 kronor i månaden och hyr en egen lägenhet. Och hon är förtvivlad över att hon känner sig tvungen till något hon inte vill.
’’Förrän jag gifter mig med honom hoppar jag själv i sjön. Inte kan jag leva om han skjuter sig. Det är helt omöjligt’’, säger Wilma till Jenny.
Vid ett annat tillfälle läser Wilma högt ur tidningen om ett fall där en man tagit livet av en kvinna och konstaterar att det inte är omöjligt att det skulle skrivas sådana artiklar om henne en dag.
’’Om det skulle hända någon dag att jag icke kommer alls, så vet du hur det är’’, säger Wilma till sin kollega.
Jenny berättar om en annan personlighet än den Ernst beskriver.
Hon kände Wilma som en munter och glad person. Att hon kunde ha ett häftigt temperament, men aldrig utan orsak. Jenny har aldrig hört henne prata om någon annan man än Ernst och hon tror inte att hon har haft några andra ’’herrbekanta’’.
Wilmas moster, Fru Liljekvist, har samma beskrivning av Wilmas personlighet som Jenny. Hon tillägger att hon inte haft anlag för någon ’’ hysteri’’.
Wilmas pappa, Robert Ringström, säger att hans dotter berättat för honom att Ernst varit i lägenheten flera gånger och bråkat med henne. Att hon varit rädd för honom.
I sina gladaste
dagboksanteckningar är Wilma nöjd över sin frihet i sin lägenhet utan fästman:
Det är i alla fall härligt att få vara för sig själv, göra vad som faller en in. Jag är fullkomligt nöjd med min situation i skrivande stund.
När Ernst hörs i rätten konfronteras han med innehållet i Wilmas dagbok. Enligt åklagaren kan man av hennes anteckningar förstå att Wilma inte vill vara tillsammans med Ernst längre.
Ernst menar att det inte är sant. Att hon tvärtom vid minsta antydan om att de ska slå upp förlovningen hotar med att hänga sig. Ernst menar att Vilma helt enkelt ljuger i sin dagbok. Men ingen kan fråga Wilma. Ytterligare en detalj som kommer upp är
historien om Björn, Ernsts hund, som Wilma tyckte mycket om.
Ett par veckor före Wilmas död kommer Ernst hem till henne och säger att han har skjutit hunden.
Wilma berättar för sin arbetskamrat att Ernst har med sig en revolver då han berättar.
Återigen tvingar Ernst henne att sätta på sig förlovningsringen.
Ernst säger till rätten att han låtit avliva hunden, inte att han har gjort det själv.
Wilma skriver i sin dagbok:
Tisdagen den 31 oktober 1922.
Ernst har varit här, han har dödat Björn. Björn å, det är så jag kan bli tokig aldrig mer i mitt liv, det må bli långt eller kort, kan jag glömma honom. Han var min goda, min älskade lilla vän i många sorgsna ögonblick.
Om jag bara hade något att göra slut på denna usla tillvaro med. Jag bad Ernst förgäves om revolvern. Tänk att jag med mitt levnadsmod, med min glada syn på livet, har kommit därhän. Jag som tyckte att allt var så bra, att allting begynte te sig ljusare för mig nu än det gjort på länge. Det var bara en synvilla, det är beckmörkt omkring mig.
Jag bär nu åter ringen, som jag en gång var så stolt över, men som jag nu önskar att jag aldrig burit. Jag måste, jag vågade inte annat, jag brottades ändå med honom för att han inte i ett anfall av galenskap skulle rusa iväg och göra det värsta.
Jag vill leva så gärna så det kan ingen tro, men tillsammans med Ernst, nej det kan jag inte.
Hur i Jesu Kristi namn kunde han taga livet av en hund? Det är en fråga som jag inte kan besvara.
Rättsläkaren Gustaf Hultkvists
slutsats av Wilmas 3–5 cm djupa sår i halsen är att kniven varit riktad snett bakåt och kommit uppifrån.
Läkaren skriver i sitt utlåtande att han har svårt att förklara hur det kan uppkomma av en olyckshändelse, men att man inte kan utesluta att så har skett.
Ernst hävdar att Wilma är upprätt då kniven tränger in i hennes hals, men blodet i lägenheten berättar en annan historia.
Allt tyder på att hon är knästående. Det har stänkt upp på dörren mellan tamburen och rummet.
Blodet befinner sig inte heller i närheten av garderoben, den plats där Ernst säger att
han tar henne om livet och tar kniven ifrån henne.
Rättsläkaren lanserar idén att Wilma suttit på huk vid skafferiet med kniven i höger hand riktad mot halsen och armen stödd på skafferidörren. När Wilma sedan har rest sig ska kniven trängt in i halsen. Men det finns knappt något blod på skafferidörren.
Personen som sätter sig i den hukande positionen vid en rekonstruktion i lägenheten vittnar om att han själv tycker att ställningen är onaturlig.
Varför Gustaf Hultkvist är upptagen med att hitta en förklaring om att det hela är en olycka kanske det här citatet delvis förklarar:
’’För övrigt kan det anses anmärkningsvärt att icke från något håll uppgivits att något skrik förekommit. Detta måste betraktas som stöd för antagandet att en olyckshändelse förelegat. I synnerhet en kvinna reagerar väl nästan alltid med skrik om hon överfalles’’.
Enligt rättsläkaren har blodflödet varit långsamt, men menar också att Wilma har kunnat förblöda i framstupa läge på 15 minuter.
Han återkommer senare och vill beskriva blodflödet som mer ’’skvättande’’.
Vid obduktionen konstateras att Wilma har haft samlag före sin död. Sperma hittas i hennes slida.
Rättsläkaren Gustaf Hultkvist säger att det kan härröras från ett könsumgänge ända upp till åtta dagar före hennes död.
Med dåtidens till buds stående medel kan han inte heller vara mer exakt än så.
Blodet på Ernsts
överrock berättar också en historia.
I förhör säger Ernst att blodet har smetats av på hans högra ärm och sida när han hjälpt till att lyfta Wilma upp på båren.
Men enligt brandmännen och konstapel Karlsson gör han aldrig det, han är aldrig i närheten av henne.
Rättskemisten menar att blodfläckarna kommit direkt från såret och bildat droppar.
En trolig förklaring är att Ernst står bakom Wilma då det händer – blodet pulserar ur halsen på hennes högra sida och blodet finns på Ernsts högra rockärm, men den tesen är rättsläkaren ovillig att pröva.
Ernst Johansson frias
i Stockholms rådhusrätt. 1922 går det inte att fastslå att ett brott har begåtts och än mindre binda honom till det, även om högst rimliga frågor aldrig får ett svar.
Den 16 september 1925 står hans namn med på SS Homerics passagerarlista till USA från Southampton i England och sex år senare blir han amerikansk medborgare.
Den sista dagboksanteckningen skriver Wilma fredagen den 17 november 1922, fyra dagar före sin död:
Dagar kommo, dagar gå och alla äro lika grå, ’’nästan’’. Nu var det ganska länge sedan jag lättade mitt hjärta för dig gamle vän, men så har det också varit ett enda kaos i mitt känsloliv hela tiden. Slitningar hit och dit. Nu har i alla fall Ernst lovat att taga reson och vi har kommit överens om att skiljas i godo. Får se om han håller sitt löfte. Jag har faktiskt varit så uppriven hela denna tid så jag har varken vetat ut eller in. Nu hoppas jag att det ska bli bättre.
Ensamt på nästa uppslag står ordet ’’ Tisdag’’. Datumet för hennes dödsdag, den 21 november, har inte hunnits med.
’’ I synnerhet en kvinna reagerar väl alltid med skrik om hon överfalles