JACK THE RIPPER
Seriemördaren som attackerade prostituerade i östra London på nattetid kan ha varit en läkare.
VAR JACK THE RIPPER EN RESPEKTERAD KIRURG MED KONTAKTER I SAMHÄLLETS TOPPSKIKT? DET ÄR EN KITTLANDE TANKE FÖR VÄRLDENS RIPPER-FANTASTER, MEN VERKLIGHETEN ÄR MER KOMPLICERAD ÄN SÅ.
En gentleman från överklassen med hög hatt, fladdrande kappa och med en doktorsväska från Gladstone i sin handskbeklädda hand. En vagn som dras av kolsvarta hästar skramlar fram på Whitechapels bakgator. Ljuset från stadens bleka gaslampor syns knappt genom den tjocka London-dimman. ”Gentleman Jack” står böjd över en prostituerad kvinna i en mörk gränd där ingen vågar passera. Knivens egg blänker till och skär igenom varm hud, muskler och inälvor ...
Jack the Ripper-stereotyper finns det gott om i populärkulturen: i serier, filmer, böcker, tv-program och till och med i datorspel och memes. Historien om Jack the Ripper är den perfekta ”vem gjorde det”-gåtan. Bristen på bevis har lett till mer än ett århundrade av spekulationer, allt från rimliga förklaringar till rent nonsens. Sir William Gull har blivit den mest populära bilden av den mytologiska Jack. Men de senaste åren har en annan viktoriansk kändis dykt upp på arenan, nämligen sir John Williams. När Whitechapel Jack framställdes som en överklasskirurg med direkta kopplingar till adel och kungahus blev reaktionerna i det klassmedvetna Storbritannien starka. Samtidigt krympte det komplicerade mysteriet till en ganska simpel och melodramatisk historia.
Den ikoniska bilden av ”mannen med svart väska” kommer från början från ett vittnesmål i samband med mordet på Elizabeth Stride på Berners Street. Fanny Mortimer kom till polisstationen på Leman Street och beskrev ”en ung man med en blank svart väska som snabbt gick nedför gatan från Commercial Road”. Det skulle senare visa sig att mannen hon såg var Leon Goldstein, en medlem i International Working Men’s Club, som låg precis vid brottsplatsen där Stride hittades med uppskuren hals. Goldstein var bara på väg hem efter en kort rast på ett café på Spectacle Alley.
Beskrivningen av Goldstein snappades upp av tidningarna och hans signalement mixades ihop med en cocktail av lösa rykten och tidiga polisrapporters beskrivningar. Till slut var den allmänna uppfattningen att Jack the Ripper var en läkare som var ”hooked på horor”.
PSYCHO-KIRURGER?
Sir John Williams (1840 -1926) och sir William Gull (1816 -1890) var respekterade samhällsmedborgare i det viktorianska Storbritannien. De var båda livläkare till drottning Victoria och hennes familj, samt räknades som de allra främsta inom sina respektive fält. Tanken att någon av dem skulle vara gärningsmannen är ganska ogrundad, och säger samtidigt mycket om varför så mycket av ”ripperologin” är rent nonsens.
Williams är ett relativt nytt namn inom Jack the Ripperforskningen. Han dök upp först 2005 i boken ”Uncle Jack”, skriven av Tony Williams och Humphrey Price. Enligt boken började det med att en avlägsen familjemedlem spekulerade i om den gamla släktingen hade något med morden att göra, efter att ha funnit ett gammalt brev. I brevet togs både Whitechapel och datumet 8:e september upp, då Williams tvingades ställa in en middag. Det var samma datum som Annie Chapmans misshandlade lik hittades. Man fann också en skalpell och ett dokument som innehöll uppgifter om en abort som utförts på en ”Mary Anne Nichols” (Williams var förlossningsläkare och specialist på kvinnosjukdomar).
Författarna målade upp bilden av en galen läkare som skar ihjäl prostituerade, men inte på grund av sadistiska sexfantasier som man kanske skulle kunna tro. Enligt författarna ville han istället studera de ”fallna kvinnornas” livmödrar för att kunna bota sin infertila fru. John/jack slutade efter mordet på Mary Kelly då han fick ett nervöst sammanbrott, hävdar författarna.
Under 2013 publicerades det bara en bok i ämnet. Författaren Antonia Aleksandr, som hävdar att hon är släkt med Jack the Rippers femte offer Mary Kelly, höll med om att John Williams var seriemördaren från Whitechapel. Hennes teori baserades på en medaljong av okänd härkomst, vars innehåll starkt tyder på att det fanns en romantisk koppling mellan Kelly och sir John Williams. Inga av påståendena i boken har bekräftats. Det har heller inte kommit fram några bevis för att författaren är släkt med stackars Mary Kelly.
EN SEGLIVAD MYT
Sir William Gull trädde motvilligt in på scenen på 1970-talet, då flera driftiga författare såg sin chans att tjäna en slant på den konspiratoriska stämningen. Ramberättelsen byggdes då runt en spritt språngande galen medlem av kungafamiljen och frimurarna.
I den här versionen mördades de fem offren i Whitechapel för att de visste för mycket om doktor Gulls patient, den svårt sinnessjuka prins Albert, och hans svaghet för medelålders prostituerade kvinnor på samhällets botten. Teorin lanserades 1973 i en sex avsnitt lång dokumentärserie på BBC. Journalisten Stephen Knight följde upp serien med boken ”Final Solution”, ett verk som mer än någonsin etablerade bilden av Jack the Ripper som en man med vänner i samhällets övre skikt.
Boken inspirerade i sin tur till en serieroman, en miniserie med Michael Caine i huvudrollen (1998) och en Hollywoodfilm med Johnny Depp (2001). Stephen Knights bok hjälpte till att skapa den mest seglivade Ripper-myten hittills, så berättarkonsten var det inget fel på. Men när det gäller rena fakta är ”Final Solution” i stort sett bara fantasier.
1800-talets dokument, tidningar och biografier innehåller inga misstankar om att någon av de två männen skulle ha något med Whitechapel-morden att göra. Gull och Williams var framstående läkare och det var svårt att tro att de skulle dölja sin kirurgiska precision genom att lemlästa sina offer. Hanteringen av kropparna tyder istället på att Jack drevs av en morbid, rasande
lust att fullständigt massakrera kropparna. Jack var troligtvis en man som hatade kvinnor. Det är självklart så att om en av de två läkarna faktiskt var mördaren, betyder det att den andra måste ha varit oskyldig.
EN NY TEORI SER DAGENS LJUS
Idén om att det fanns en koppling mellan Whitechapelmorden och en sinnessjuk läkare har florerat ända sedan nummer två av de fem mest uppmärksammade morden uppdagades. Doktor George Bagster Phillips, rättsläkare vid Whitechapel-polisens avdelning H, antog att gärningsmannen hade kunskaper om anatomi. Då blev frågan: ”Om han förstod sig på anatomi, hade han då också kunskaper i kirurgi?”
Han studerade Annie Chapmans sår och lade märke till hur organen hade skurits ut. Han tog särskild notis om snittytorna och skärmetoder, och blev lätt imponerad: ”Tittar man närmare på hur organen har tagits ut är det tydligt mördaren förstod sig på anatomi. Kniven som användes var ingen vanlig kniv, utan påminner mer om en liten amputationskniv eller skarpslipad slaktkniv, smal och tunn med ett blad på mellan 15 och 20 centimeter.”
Efter obduktionen av Catherine Eddowes skrev polisinspektör Swanson en rapport med förslag på olika yrkesgrupper som kunde spegla mördarens kunskaper: ”De medicinska bevisen pekar på att mordet kan ha utförts av en jägare, slaktare/styckare, kirurgistudent eller en kvalificerad kirurg.” Det enda som saknades på den listan var väl bagare och tändsticksmakare ...
Huvudanledningen till att bilden av Jack som en ”galen läkare” blev så populär var just att han avlägsnade kroppsdelar, och måste ha gjort det i ljusets hastighet. På Whitechapel Road ligger också Royal London Hospital där mängder av läkare, medicinstudenter och andra som var duktiga med kniv höll till. Därför är det inte helt svårt att tänka sig att Jack hade kopplingar till sjukhuset, kanske ägnade han dagarna åt att ta hand om sår och trösta patienter.
Om vi tittar på samtliga bevis; brottsplattsundersökningarna, obduktionsrapporterna och dödsattesterna – talar de för eller emot att Jack var en sinnessjuk läkare?
Även om vi kan och bör utgå från att gärningsmannen hade vissa kunskaper i anatomi är det inget som tyder på att han var ordentligt utbildad i ämnet. Tvärtom. Angreppens våldsamma karaktär och hur lemlästningen gjordes talar snarare för att vi har att göra med en sinnessjuk man med en bra knivsamling. Han måste också ha varit modig (eller dumdristig) nog att vilja anfalla kvinnor på starkt trafikerade gator, och dessutom plundra liken på troféer.
Jack kan helt enkelt ha lärt sig om människokroppen medan han mördade. Dåden blev allt mer brutala och våldet kulminerade i mordet på Mary Kelly. Mary Kelly räknas som det sista av de fem mest uppmärksammade offren. Efter hennes död hade Jack dessutom möjligheten att tillbringa flera timmar med hennes döda kropp.
Francis Camps, expert i patologi och senare sakkunnig i fallet med de tio morden på Rillington Place 10, uttalade sig bestämt om att Jack the Ripper inte kunde hantera en kniv: ”Det här är inte en professionell kirurgs verk. Om en kirurg hade opererat på det här sättet hade han omedelbart blivit utkastad ur läkarsamfundet”.
Doktor Thomas Bond, en annan medicinsk auktoritet i det viktorianska samhället, granskade bevismaterialet och höll med om att det inte fanns några kopplingar till läkaryrket. Flera av hans kollegor höll inte med men även om Bond misstog sig på flera punkter (till exempel var Mary Kelly inte naken när hon hittades) vägde hans utlåtande tungt. Han var inte bara en uppblåst snobb som satt i sitt elfenbenstorn och vräkte ur sig pseudovetenskap över sina fattiga och mindre kunniga undersåtar i Witechapel. Nej, Bond visste vad han gjorde och han blev en av de första i världen att skapa en gärningsmannaprofil på Jack the Ripper.
Bond började arbeta med fallet ett par veckor innan Kelly-mordet på Miller’s Court, den 8 november 1888.
Detta efter direkta order från polischefen Robert Anderson. Doktor Bond kom fram till att Jack måste vara en ”kall och orädd man”, men att han saknade expertkunskaper: ”Varje fall visar att lemlästningarna har utförts av en person utan vetenskaplig eller anatomisk kunskap. Enligt mig är han inte ens kvalificerad nog att arbeta som slaktare eller liknande där man hanterar och skär i döda djurkroppar.”
Doktor Phillips ansåg däremot att Jack visste vad han höll på med. ”Det finns mycket som tyder på det. Mitt bestämda intryck är att mördarens kompetens inte märks för att han var tvungen att arbeta snabbt.”
Doktor Brown, som undersökte Catherine Eddowes efter hennes död, trodde också att mördaren var duktig på anatomi (trots att både ansikte och kropp var helt förstörda), men ville inte dra det så långt att kalla det kirurgisk kompetens. Han ansåg att styckare hade kunnat göra det som Jack gjorde. Brown trodde att Eddowes njure avlägsnats med vilje, men hans kollegor var inte lika säkra. Doktor Sequera, som också var på plats under obduktionen, blev intervjuad av tidningen
Det vi med stor säkerhet vet är att han inte var en sådan man som spenderade nätterna på tarvliga pensionat.
Star och fick frågan om gärningsmannen var expert på området: ”Nej, han är inte specialist, men han är inte helt ovan vid att hantera en kniv”, var svaret.
PROFIL AV EN GALNING
Jack the Ripper var en fantom. En gast utan ansikte. Han kan ha varit vem som helst. Vi vet nästan ingenting om honom som person. Det vi med stor säkerhet vet är att han inte var en arbetarklassman som jobbade hårt i fabriken och spenderade kvällarna på tarvliga pensionat. Han kom inte från det samhällsskiktet.
Jack the Ripper kunde komma och gå utan att dra till sig särskilt mycket uppmärksamhet från familj eller grannar (han hade offrens blod på sina händer och kläder). Han var på jakt efter midnatt och bara på helgerna och under högtider. Det talar för att han jobbade på normala arbetstider, från måndag till fredag och begick mord på fritiden. Med tanke på valet av brottsplatser och hans förmåga att röra sig runt i Whitechapel utan att bli upptäckt, tyder mycket på att han hade bott länge i distriktet. Han spelade ett högt spel, men var expert på att gardera sig och lyckades vinna varje gång.
Hur många gånger gick han förbi poliser på patrull som inte tog någon notis om honom? Blev han förhörd av polisen under de noggranna och grundliga efterforskningarna och dörr-till-dörr-utfrågningarna? Troligen lade han märke till all uppståndelse i pressen och valde att återvända till brottsplatserna för att återuppleva sina tidigare triumfer. Seriemördare njuter av att kunna orsaka problem och sedan spela rollen som indignerad och upprörd samhällsmedborgare: ”Vem kan ha gjort något så fruktansvärt? Det är hemskt!”
Det producerades en tv-dokumentär inför 100-årsjubileet av Whitechapel-morden där profileringsexperten John Douglas från FBI:S Behavioural Sciences Unit tog sig an Jack the Ripper. Trots att han uppfattade det som att Jack måste ha haft ”viss anatomisk kunskap”, så fanns det i hans ögon ingen anledning att slå fast att mördaren var medicinstudent eller kirurg.
Organen togs ut under den rituella delen av morden. Orsaken är inte klar, men det är vanligt att seriemördare tar med sig troféer eller souvenirer från sina offer. Om ”Från Helvetet”-brevet och delen av den njure som skickades till medborgargardets ledare George Lusk var autentiska, så var Jack troligen kannibal. ”I send you half the Kidne I took from one women prasarved it for you. Tother piece I fried and ate it was very nise.”
Översatt:
”Jag har skickat ena halvan av den njure jag tog från en kvinna sparade den åt dig. Andra halvan stekte jag och åt upp den var väldigt god.”
HAN DEM, TRÄFFADE MÖRDADE DEM OCH LÄT DE LEMLÄSTADE KROPPARNA LIGGA TILLS NÅGON HITTADE DEM.
SÅ GICK HAN TILL ANGREPP
Whitechapel var på drottning Victorias tid fullt av liv både natt och dag. Det låg värdshus i varje gatuhörn, som hade öppet dygnet runt. Vagnskuskar och försäljare vid marknadsbodarna var uppe långt före dagens första ljus. Medan de gjorde sig redo för en ny dag av prutande och vägning av varor var det dags för andra att vända hemåt från torgen i huvudstaden och Essex med utsålda lager. Jack kan ha tillbringat kvällarna på någon av de lokala pubarna, precis som hans offer brukade göra. Kanske en öl för att fukta strupen. Lite starksprit för att bygga upp modet. Han kan ha suttit där, diskret spejande i den svagt belysta lokalen. Han kan ha valt ut kvinnorna som skulle bli hans nästa offer.
Det enda vi med säkerhet vet är att han mötte kvinnorna, mördade dem och lät de skändade kropparna ligga tills någon hittade dem. Tre av de ”kanoniska fem” offren hittades av arbetare som var på väg till eller från jobbet. Mary Kelly hittades av hyresindrivaren Thomas Bowyer, medan poliskonstapel Edward Watkins fann Catherine Eddowes lik.
Jack behövde inte anstränga sig för att hitta sina favoritoffer – prostituerade kvinnor. De fanns överallt. De närmade sig antagligen honom först. Ständigt berusade och med konstant behov av pengar var de villiga att gå till mörka gränder eller sjaskiga pensionatsängar för att tjäna sitt uppehälle. Det faktum att Jack the Ripper härjade i stadsdelen fick inte gå ut över affärerna, något som säger mycket om de här kvinnornas desperata situation.
Jack kan mycket väl ha framstått som snäll och charmig i mötet med de här kvinnorna, som säkert inte var så vana vid ett sånt bemötande. George Hutchinson, ett vittne som uppgav sig vara en vän till Kelly, kan ha bevittnat hur mördaren närmade sig sina offer. Hutchinson berättade för polisinspektör Abberline om en gentleman som enligt honom träffade Kelly på Thrawl Street bara några timmar före hennes död: Den välklädda mannen ska ha rört vid hennes axel, de utväxlade några ord och leenden och satte sedan kursen mot hennes rum på Miller’s Court. Hutchinson hörde mannen säga: ”Du kommer att klara det fint, för vad har jag sagt?” Då Hutchinson passerade ska mannen ha sänkt huvudet, som för att undvika att bli igenkänd, och gav honom en sur blick. Abberline menade att vittnesmålet var trovärdigt, men senare ripper-forskare är betydligt mer skeptiska till berättelsens sanningsgrad.
Varje mord var ett blixtangrepp, menar FBI:S John Douglas. Mördaren slog till så snabbt att offret aldrig hade någon chans. Föreställ dig ett överraskande angrepp från en vithaj – skrämmande och kraftfullt. Offren hade antagligen druckit eller tagit droger. Ingen av dem skulle haft en chans att kämpa emot. Jack valde de hjälplösa offren. Ingen hörde deras rop på hjälp och det var omöjligt att slå tillbaka. Efter att offren hade dött lade Jack ned dem på gatan och satte igång med sina bisarra handlingar ...
I fallet med Elizabeth Stride slängdes offret i backen med stor kraft, och sedan skars halsen upp. Det är viktigt att nämna att en del tvivlar på att det här mordet begicks av Jack då hon inte kvävdes till döds.
Mary Ann Nichols hade allvarliga skador på huden i ansiktet. Två blåmärken sträckte ut sig på båda sidor om underkäken. Doktor Rees Ralph Llewellyn som gjorde obduktionen ansåg att de berodde på tryckskador. Liknande skador hittades på Annie Chapmans kropp, med färska blödningar på nedre delen av käken, huvudet, nacken och på kinderna. Doktor Philips ansåg att hon i alla fall i viss utsträckning hade blivit strypt. Chapmans tunga var svullen och hade tryckts framåt, något som förstärkte teorin om strypning ytterligare.
Av alla de mord som Jack the Ripper stod bakom är mordet på Catherine Eddowes det mest dokumenterade. Trots att doktor Brown kommit fram till att såret i halsen gjordes med en 15-20 centimeter lång kniv, talade de små mängderna blod och bristen på försvarsrelaterade skador för att hon kvävdes till döds. Inte heller Eddowes hade några vittnen som hört skrik eller rop på hjälp. En vaktmästare som städade golvet i en byggnad precis invid brottsplatsen berättade för polisen att han inte hade hört något konstigt under mordnatten.
Om Catherine Eddowes hade dött av ett knivhugg hade blodet sprutat ut i pulserande strålar och färgat framsidan av hennes kläder röda. Istället rann blodet ut ur halsen, ned på den lutande trottoaren och in i klänningslivet på ryggen.
MYSTERIET MED MORDVÅPNET
Vad för slags kniv använde Jack the Ripper? Ingenting i rapporterna talar för att han har använt några faktiska medicinska verktyg, bara skarpa knivar som användes med ordentlig kraft och en vilja att orsaka stor skada. Det är troligt att Jack använde olika vapen för morden, och han kan enkelt ha köpt alla möjliga sorters vapen från handelsbodarna som stod utplacerade längst med hela Londons östra sida.
Det enda spåret vi vet att Jack the Ripper lämnade efter sig var en bit av Catherine Eddowes förkläde. Tygbiten, som var nedfläckad av blod och avföring, hittades av konstapel Alfred Long i hallen till Wentworth Model Dwellings nr. 108-119 på Goulston Street vid Whitechapel High Street, 30 september klockan 02:55. På murväggen vid platsen där tygbiten hittades hade någon skrivit: ”The Juwes are The men That Will not Be Blamed for nothing.”
Översatt:
”Judar är människor som inte får skulden för något.”
Meddelandet med de direkta referenserna till Jack the Ripper har aldrig fått en ordentlig förklaring. Skrevs den antisemitiska graffittin av en lokal judehatare som ville att den redan spända situationen skulle leda till en hatstorm mot judar? Eller var det självaste Jack som skrev meddelandet för att reta polisen och lägga skapa ännu mer förvirring och oro på stadens gator?
Man skulle tro att experterna inom anatomi och medicin skulle känna igen märken från redskap som de använder varje dag, och därför kunna ge en förklaring till vilket mordvapen Jack föredrog. Det gjorde de inte. Dr. Brown nämnde bara att vapnet var ”en vass kniv” som måste ha varit ”minst 15 centimeter lång”. Efter mordet på Martha Tabram - ett möjligt Ripper-offer - kom en ny hypotes om att mordvapnet var en bajonett. Vissa menade att det kunde vara en fickkniv, medan andra beskrev mordvapnet som en ”kniv med kraftig egg”. Obducenten i fallet med Mary Ann Nichols, dr. Llewellyn, hävdade att även en måttligt skarp kniv kunde orsaka skadorna. Dr. Phillips sa att vapnet i Ann Chapmanfallet var okänt för en kirurg.
DET ÄR MYCKET TROLIGT ATT JACK BYTTE VAPEN MELLAN MORDEN.