TÅRARNAS VÄG
Sedan 1969 har utsatta kvinnor och tonåringar blivit mördade längs denna motorväg.
KVINNOR, TONÅRINGAR OCH BARN HAR SEDAN 1969 MÖRDATS LÄNGS MED EN 724 KILOMETER LÅNG VÄG I BRITISH COLUMBIA, KANADA. ÄR DET FLERA GALNA GÄRNINGSMÄN ELLER EN ENSAM SERIEMÖRDARE SOM STÅR BAKOM DÅDEN?
Highway 16, som också kallas Yellowhead Highway, är en del av det trans-kanadensiska riksvägnätet som binder ihop det stora landet från kust till kust. Vägen börjar i Manitoba och korsar södra Kanada genom Saskatchewan och Alberta innan den drar norrut till British Columbia
– en region som är lika stor som Frankrike och Tyskland tillsammans. Trots områdets storlek bor det bara ungefär fem miljoner människor här. Vägen slutar i Prince Rupert, en kuststad vid gränsen till Alaska.
Så fort man kör förbi storstäderna och de mer tättbefolkade områdena tornar det mäktiga fjällandskapet upp sig i all sin prakt. Enorma områden är helt otillgängliga och totalt obefolkade. Den som beger sig hit tänker direkt: ”Det här är vildmarken.”
Ray Milchalko jobbade tidigare som ridande polis i Royal Canadian Mounted Police, RCMP. Idag jobbar han som privatdetektiv och har gjort det till sitt livs uppgift att lösa mordfallen längs med Tårarnas väg. Han beskrev vägen som ”det perfekta stället att försvinna för gott” i en intervju med CBC News i maj 2015.
Den ridande polisen har undersökt 18 fall i området som med tiden har blivit klassade som ”cold cases” – brott som man inte längre lägger några resurser på att lösa och som mest samlar damm i arkiven. Amnesty International i Kanada menar däremot att 33 kvinnor har försvunnit eller dödats sedan 1969 i området, alltså nästan dubbelt så många. Eftersom området längs med Tårarnas väg är så enormt ansågs inte fallen ha några samband fram till 1994. År 2006 sattes det igång en utredning där målet var att titta närmare på fallen i ett större perspektiv. Faktum är att den kanadensiska polisen letar efter fler än en seriemördare.
EN VÅLDSAM HISTORIA
Morden måste ses i ett historiskt perspektiv. Berättelsen om Tårarnas väg är tätt knuten till andra historier om kolonialism, social orättvisa och fattigdom bland landets urbefolkning. Bristen på kollektiva transportmedel är en av orsakerna till att det är väldigt vanligt att lifta i området. Familjer från de många stamfolken som blivit drabbade av morden utmed den långa vägen har inte bara tvingats se sina nära och kära försvinna spårlöst. De har också blivit mötta med djupt rotad rasism och bristande intresse från myndigheternas sida.
Varje gång en familjemedlem eller vän har försvunnit har de anhöriga fått höra att flickorna antagligen stuckit till
Vancouver eller någon annan storstad som hade mer att erbjuda än tristessen i reservaten. Regeringar har kommit och gått, men ointresset för att lägga resurser på kolonialismens offer har bestått. Sist men inte minst har urbefolkningarnas problem med alkohol och narkotika betraktats som stammarnas eget fel och resultatet av en ovilja att assimilera sig.
Att det finns en generell misstro mot myndigheterna bland de kanadensiska minoriteterna är i det här ljuset kanske inte så svårt att förstå. De flesta har föräldrar eller äldre släktingar som blivit bortförda från familjen för att sättas i skolor där målet var att få urbefolkningsbarnen att överge sin egen kultur och sitt språk för att istället anamma europeiska/kristna tradition i barnet”, var mottot.
Human Rights Watch publicerade år 2013 en 89 sidor lång rapport som beskriver att det här förtrycket inte bara hör till historieböckerna. I den ganska korta rapporten (med den desto längre titeln): ”Those Who Take Us Away: Abusive Policing and Failures in Protection of Indigenous Women and Girls in Northern British Columbia, Canada” intervjuas minoritetskvinnor i Kanada. De berättar bland annat om nästan totalt ointresse från polisens sida när de anmäler övergrepp, våld och till och med våldtäkt.
En annan rapport som handlar om försvinnanden och mord på kvinnor från urbefolkningen från sextiotalet fram till idag slår fast att 582 kvinnor har blivit utsatta. Historiska, geografiska och sociala förhållanden har skapat en perfekt miljö för en mördare (eller flera) som inte vill bli upptäckt.
”Straffrihet är ett dubbelt mord. Det är som att den döda blir mördad ännu en gång”. Den chilenske poeten Raúl Zuritas beskrivning av övergreppen under general Augusto Pinochets skräckvälde passar lika bra här.
Uttrycket ”Tårarnas väg” myntades i mitten av nittiotalet och anspelar på den fruktansvärda behandling av urbefolkningen som skedde på 1800-talet längre söderut på den amerikanska kontinenten.
När Cherokee-stammen tvingades överge sina hemområden och flytta till reservaten kallades den här tvångsförflyttningen för ”Tårarnas stig”. Att använda sig av det snarlika ”Tårarnas väg” om andra ohyggliga brott många år senare verkar vid första ögonkastet något melodramatiskt. Men för att citera William Faulkner: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet”.
GLORIA MOODY: DET FÖRSTA OFFRET
Den yngsta personen på den ridande polisens lista över de arton offren är Monica Jack. Den 6:e maj 1978 försvann tolvåringen som var på väg hem från butiken med sin cykel. Hennes kvarlevor hittades 1995 i en ravin i Swakum Mountain ungefär 20 kilometer från hemmet. Gloria Levina Moody räknas dock som det första offret längst med Tårarnas väg. På kvällen den 25:e oktober 1969 var den 27 år gamla kvinnan på väg hem från en pubrunda tillsammans med sin bror Dave. De tappade
bort varandra och han gick vidare till deras hotell i Williams Lake utan att reflektera över hennes försvinnande. Helgresan hade än så länge varit trevlig men den skulle snart bli en mardröm.
Mindre än 24 timmar senare gick två jägare på en viltstig ungefär 10 kilometer från Williams Lake. Det var här de kom över Gloria Moodys lik. Kvinnan var avklädd och hon hade blivit våldtagen. Hon hade många, stora märken på kroppen och hade antagligen slagits ihjäl. Hennes kläder hittades en bit bort.
1994: TRE ANMÄLS SAKNADE
Tonåringar och kvinnor hittades döda eller anmäldes som saknade längs de stora vägarna Highway 5, 16 och 97 under 70-- och 80-talet. År 1994 blev Leah Germaine (15), Roxanne Thiara (15) och Ramona Wilson (16) mördade inom loppet av sex månader. Det här var en så markant ökning i förhållande till de övriga morden och försvinnandena att polisen började fundera på om det var en seriemördare som stod bakom.
Roxanne Thiara från Prince George var känd av polisen sedan tidigare. Trots sin låga ålder hade hon allvarliga problem med narkotika som hon finansierade genom att sälja sin kropp. Hon hade varit anmäld som saknad en månad innan hon den 17:e augusti hittades 227 kilometer hemifrån i ett dike vid Highway 16 nära Burns Lake. Ramona Wilson hade det bättre ställt i livet men även hon mötte en grym död. Tonåringen skulle på fest den 11:e juni och bestämde sig för att lifta de 75 kilometerna till Hazelton där festen ägde rum. Hon kom aldrig fram. Ett halvår senare, den 27:e januari 1995, fick polisen ett mystiskt samtal från en okänd man. Han berättade var Ramonas lik befann sig. De hittade flickans kvarlevor bara några kilometer från hemmet vid Railway Avenue, nära Smithers flygplats. Hon hade blivit misshandlad och sexuellt utnyttjad.
Leah Germaine, en annan prostituerad tonåring, hittades i en skola i St. George den 9:e december. Hon hade blivit knivstucken till döds.
2002: NICOLE HOARS FÖRSVINNER
Tårarnas väg nådde riksmedierna när Nicole Hoar spårlöst försvann den 21:e juni 2002. Den 25-åriga kvinnan från Red Deer i Alberta åkte från en bensinstation utanför St. George. Hon skulle börja plugga den här hösten och hade skaffat sig ett sommarjobb där hon planterade träd. Dagen hon försvann var det egentligen tänkt att hon skulle besöka sin syster i Smithers 370 kilometer därifrån. Hon bestämde sig för att lifta då det som tidigare nämnt är något av en norm att ta sig fram på det sättet i den här delen av landet.
Några kompisar släppte av henne vid bensinstationen på Gauthier Road som var ett populärt ställe för liftare. Det var här Nicole sist sågs vid liv. Vittnen kunde berätta att Nicole erbjöds skjuts av en man med barn i bilen, men eftersom han inte skulle åka hela vägen till Smithers valde hon att avstå.
Ett annat vittne berättade att hon såg en kvinna som passade in på Nicoles beskrivning prata med föraren av en gul bil klockan 14:50. Chauffören var en vit man mellan 20 och 35 år som var klädd i en vit t-shirt. Vittnet kunde däremot inte bekräfta om Nicole hade satt sig i bilen eller inte. Det kunde ingen annan heller. Nicoles besök hos systern skulle vara ett flera dagar långt överraskningsbesök, så varken familj eller vänner tyckte det var konstigt att hon inte hörde av sig på en vecka.
Nicole Hoar hade på sig åttkantiga stålinfattade glasögon, långärmad t-shirt och grönbruna byxor. Hon bar en svart och lila ryggsäck från Mountain Equipment och en grön axelväska med en orange broderad drake. Eftersom Nicole var en vit medelklasskvinna utan urbefolkningsblod i ådrorna fångades hennes försvinnande snart upp av medierna.
Den ridande polisen sökte igenom mer än 24 000 kvadratkilometers yta mellan Prince George och Smithers för att försöka hitta Nicole. Det var först efter fyra dagar som man avbröt letandet. Men tack vare medierna och Nicole Hoars engagerade föräldrar blev det äntligen uppmärksamhet kring Tårarnas väg. Den vackra men farliga sträckan blev känd även utanför British Columbia. Stödgrupper för urbefolkningen och andra frivilligorganisationers arbete under den här tiden gjorde att ännu mer fokus sattes på den sociala nöden längst med vägen. Allt fler krävde att gärningsmannen skulle gripas. De sörjande familjerna var trötta på halvhjärtade insatser och tomma ord. Det var dags för förändring.
DE SÖRJANDE FAMILJERNA VAR TRÖTTA AV HALVHJÄRTADE INSATSER OCH TOMMA ORD.