SERIEMÖRDAREN I KALIFORNIEN
Mellan 1976 och 1986 blev vanliga förortsbor våldtagna och mördade av en galning.
MELLAN 1976 OCH 1986 STRÖK EN GALNING OMKRING I GRANNSKAPEN I NORRA OCH SÖDRA KALIFORNIEN DÄR HAN VÅLDTOG OCH MÖRDADE FÖRORTSBOR. HAN FÅNGADES ALDRIG DÅ, MEN I ÅR HJÄLPTE NY DNATEKNIK EFTERFORSKARNA ATT FÅ FAST DEN MYSTISKA MÖRDAREN EFTER MÅNGA ÅR PÅ FRI FOT.
Ivardagsrummet till ett hus i ett sömnigt bostadsområde sitter en kvinna bunden till händer och fötter med en sladd. Som en provisorisk ögonbindel har ett par shorts trätts över hennes huvud. I det stora sovrummet har hennes pojkvän bundits på ett liknande sätt. Medan den maskerade angriparen ljudligt rotar runt i kökslådorna och skåpen pratar han högt för sig själv, som om han förde ett samtal. ”Jag ska döda dem, jag ska döda dem, jag ska döda dem”, upprepar han.
Det här är ingen inbrottstjuv som förlorat förståndet. Mannen bakom masken visste att paret var hemma, i sängen, i djup sömn, när han tog sig in i huset. Han väckte dem genom att lysa dem i ansiktet med en ficklampa. Det var precis så som han hade planerat det. Klockan är två på natten i Goleta, Kalifornien. Året är 1979.
Mannen skulle senare bli känd under flera rysliga namn, bland annat East Area Rapist (våldtäktsmannen i East Area), The Original Night Stalker (den nattliga förföljaren), the Diamond Knot Killer (Diamantknutsmördaren) och Golden State Killer (Golden State-mördaren). Idag anser utredare inom FBI att detta angrepp var en vändpunkt i hans väg att bli en seriemördare. Trots att han planerat allt noggrant kom saker att utvecklas bortom hans kontroll.
Mördarens rutiner innefattade att minutiös samla in all typ av information om det utvalda offret. Han var som en van försäljare som kan urskilja en lättlurad själ. Förarbetet innefattade övervakning, kartläggning av flyktvägar, att i förväg bryta sig in i hem för att på så vis bli bekant med området, rummen och inredning, och få god lokalkännedom. Graden av planering var extrem. Han kunde tillbringa dagar med att kartlägga ett enda hus, skaffa sig kännedom om måltavlorna en bra bit ifrån. Han var en fönstertittare med mycket större planer, den perfekta främlingen som lärde känna sina offer genom att först lura i skuggan.
Ett sovrum är utan tvekan det mest privata utrymmet i ett hem. När ljusen släcks och vi lägger oss i sängen är vi som mest sårbara. Även en person som vanligtvis sover ytligt blir inte nödvändigtvis väckt av att en inkräktare försiktigt öppnar fönstret som har lämnats på glänt en ljum sommarkväll eller dyrkar upp låset till ytterdörren. Även ett hem med den högsta säkerheten kan inte alltid hindra en inkräktare från att ta sig in. Särskilt inte en person som ägnat dagar åt att spana in stället, som rent av varit där vid ett flertal tillfällen och som känner till alla larmkoderna.
Mördarens metod var att få offren in i olika rum. På så vis kunde de inte kommunicera med varandra och hjälpas åt att få loss varandra ur bindningen. Det kvinnliga offret i Goleta-attacken den 1 oktober 1979 lyckades dock fly ut genom ytterdörren och ta sig ut på gräsmattan där hon skrek för allt vad hon var värd. Grannarna väcktes ur sin slummer av skriken. En Fbi-agent som bodde i grannhuset gick ut för att ta reda på vad det var som hade hänt. Det lät inte som ett fylleslagsmål eller typiskt lägenhetsbråk. Något i intensiteten i skriken sade honom det.
DEN INTENSIVA INBROTTSVÅGEN TOG EN LÖMSK VÄNDNING NÄR ANGRIPAREN BÖRJADE ATT FOKUSERA SPECIFIKT PÅ BOSTÄDER DÄR UNGA KVINNOR BEFANN SIG ENSAMMA HEMMA.
Pojkvännen i sovrummet tog sig till säkerhet genom att hoppa ut på baksidan av huset och gömma sig bakom ett apelsinträd. För mördaren hade saker snabbt gått snett. Pojkvännen låg gömd i buskarna medan ljuset från galningens ficklampa sken genom mörkret. Han insåg att denna attack i förorten hade misslyckats och han skyndade sig snabbt iväg från platsen. En sak hade han lärt sig: lämna ingen levande kvar. Det var nu dags att börja döda. Inga fler misslyckade upptåg likt det ikväll ...
MANNEN DE FRUKTADE
”Det här stället håller på att bli galet”, sa en poliskonstapel till Los Angeles Times i maj 1977 i en artikel om seriemördarens vansinniga aktiviteter och allmänhetens lika uppeldade reaktioner. Försäljningen av pistoler och vakthundar sköt i höjden. Välbesuttna affärsmän erbjöd 25 000 dollar till den som kunde ge någon slags information som skulle leda till att man kunde ta fast mördaren. Medborgargarden patrullerade varje kväll i kvarteren. ”Jag tror att alla sover med en pistol vid sin huvudkudde” hävdade en man i samma artikel.
Samma månad lät Sacramentos allmänna åklagare John M. Price meddela att Chester Robertson som hade skjutit en inkräktare till döds på sin egendom inte skulle bli åtalad för dråp med hänvisning till den berättigade panik som precis då drog över staden på grund av seriemördaren.
Sommaren 1976 hade en lång, atletiskt byggd, vit man börjat terrorisera de östra delarna av Sacramento, Kaliforniens huvudstad. Med siktet inställt på välbärgade områden som Rancho Cordova, Citrus Heights, Fair Oaks och Carmichael tog den intensiva inbrottsvågen en lömsk vändning när angriparen började att fokusera specifikt på bostäder där unga kvinnor befann sig ensamma hemma. Antalet överfall uppgick enligt FBI till 45 våldtäkter och han var efterlyst för 12 mord.
Offer berättade för utredarna om fruktansvärd tortyr. Först
låtsades han att han var ute efter deras pengar eller juveler. Han tog med sig souvenirer, men sällan något av värde som man kunde förvänta sig av en vanlig inbrottstjuv. Samtliga överlevande noterade att han hade en liten penis och betedde sig väldigt märkligt. En gång hördes han snyfta: ”Mamma, mamma, mamma”. Han tyckte i allmänhet om att lägga till litet psykologisk tortyr som ett enkelt och snabbt sätt att få offren att gå med på hans krav. ”Jag kommer att döda dig precis som jag gjorde med några i Bakersfield”, sa han till ett av sina offer.
Den första bekräftade attacken utfördes den 18 juni 1976 i Ranch Cordova. Likt en mardröm som övergår i verklighet vaknade offret, som var ensam hemma, av synen av en man iförd vit skidmask och blå t-shirt i dörren till sovrummet. Han var naken från midjan och nedåt och hade erektion.
Vid andra tillfällen skulle mördaren tvinga offren att med handlotion onanera honom medan han frågade ut dem om deras sexuella erfarenheter. Han våldtog tonåringar och oskulder. Det spelade ingen roll för honom.
En annan galen idé han kom på var att onanera och fråga den skräckslagna och bundna kvinnan vad hon tyckte det lät som han gjorde. Det var inte bara sättet han våldförde sig på kropparna som var helsjukt, han förödmjukade offren också genom att vanhelga själva platsen och den personliga tryggheten som hemmet skulle sörja för.
Han visste allt om sina offer, men var själv ett fullständigt mysterium. Han framstod som ett psykfall som underhöll sig på sitt galna sätt för att sen försvinna utan ett spår. Många offer kunde inte föreställa sig att bo kvar där attackerna hade skett och var tvungna att flytta därifrån. De manliga offren fick sin maskulinitet och sin machoimage av familjens beskyddare krossad. Liv slogs i spillror i hans fotspår.
Seriemördaren i Kalifornien gillade också uppmärksamheten. Han kan mycket väl ha dykt upp vid offentliga möten arrangerade av oroliga medborgare. Poliskonstapel Carol Daly tror att mördaren valde ut en man som vid ett sådant möte i grundskolan i Del Dayo hade uttryckt sin misstro gentemot mördaren. Mannen hade fnyst åt föreställningen att en förövare skulle kunna bryta sig in i ett hus och utföra en våldtäkt samtidigt som mannen i huset var hemma och därefter bara kunna gå iväg.
Det är möjligt att mördaren var på mötet för att själv ventillera en liknande skepticism. Samma kväll utmanade han sig själv för att än en gång visa sin överlägsenhet gentemot den samlade massan. Daly sa: ”Det var ungefär sju månader senare som han och hans fru kom att utsättas. Jag tror att våldtäktsmannen var på mötet. Han kan mycket väl ha följt efter dem hem och bara väntat. Det var inte bara en tillfällighet.” Överfallet registrerades av polisen i Sacramento som det 21:a fallet.
INNAN EAST AREA
Innan serien av inbrott och våldtäkter i Sacramento pågick märkliga händelser i Visalia. Under 1974 och 1975 skedde ett antal händelser som utredare idag tror var mördarens tidiga brott. Det märkliga med Visalia-inbrotten är att tjuven föredrog att stjäla personliga föremål istället för de dyra. Ett typiskt inbrott sker annars av en drogberoende som proppar ryggsäcken så full det bara går. Att en inbrottstjuv struntar i dyrbarheter och snor åt sig personliga saker handlar om något annat. Han slog också sönder saker, liksom i ilska. Det verkar ha handlat om makt, kontroll och revansch. Att ta saker med affektionsvärde är ett mycket ovanligt beteende för en tjuv.
Den 11 september 1975 sköts professorn i journalistik Claude Snelling ihjäl av en man som han kommit på med att försöka kidnappa hans dotter. Precis som offren för seriemördaren i Kalifornien hade hon vaknat upp mitt i natten för att upptäcka inkräktaren. Han tryckte en hand över hennes mun. ”Du följer med mig”, sa han och tillade, ”om du skriker så hugger jag dig.” Angriparen bar en skidmask. Snelling som vaknat av ljuden undrade vad mannen gjorde i hans hus och med hans dotter. Snelling sköts med en .38-kalibrig pistol. Mördaren beskrevs som en lång vit man.
Den 10 december 1975 konfronterade polisen Bill Mcgowen en man som smög omkring runt ett hus som tidigare utsatts för Visalia-plundraren. När han
EN ANNAN SJUK IDÉ HAN KOM PÅ VAR ATT ONANERA OCH FRÅGA DEN SKRÄCKSLAGNA, BAKBUNDNA KVINNAN VILKET SLAGS LJUD HON TYCKTE ATT DET LÄT SOM.
ombads att förklara vad han höll på med drog mannen av sig skidluvan med ena handen och sköt polisen med ett dolt vapen med den andra. Att ta av sig masken var en fint för att kunna skjuta. Kulan träffade polisens ficklampa och brottsvågen i Visalia tog efter denna konfrontation slut.
SISTA OFFRET
Irvine i Kalifornien är ett medelklassområde söder om Los Angeles. Den 5 maj 1985 efter att flyttat söderut och lämnat efter sig en hög med kroppar som myndigheterna inte skulle koppla samman förrän 14 år senare, tog seriemördaren i Kalifornien livet av vad som tros vara hans sista offer.
Den 18-årige Janelle Cruz var en vacker ung flicka som var ensam hemma. Hennes föräldrar och syskon befann sig på semester. Ett tag ansåg sig polisen ha skäl att misstänka en manlig vän som tidigare på kvällen varit på besök. Först hade han förnekat att han varit där, men sen erkände han. Han ville helt enkelt inte råka i trubbel och förstod inte att hans undvikande ledde till misstänksamhet. Men han berättade också en märklig sak. När det började bli sent hemma hos Janelle började det komma märkliga ljud från byggnaden. Janelle menade att ett av ljuden från garaget var tvättmaskinen. Inget att bry sig om. En annan smäll från baksidan av huset skulle varit en katt. Litet konfunderat lämnade den manliga vännen huset klockan elva.
Följande morgon hittade en mäklare som var där med en spekulant till att köpa huset Janelle död i sin säng. Hon hade våldtagits och slagits ihjäl med en rörtång (som hennes styvfar menade saknades i garaget).
Vart tog han vägen sen? Seriemördare verkar i perioder och kan ta pauser på flera år, men de upphör vanligtvis inte med dödandet eftersom detta är deras konst, deras passion, deras drog. Slutet kommer oftast när de antingen tas på bar gärning eller när polisen slår in dörren och sätter handfängsel på dem. Polisen skulle bli tvungna att vänta flera år innan de fick svar på sina frågor.