MORDET PÅ OLOF PALME
Statsministern Olof Palme sköts ner på öppen gata, men än idag vet Polisen inte vem som gjorde det.
STATSMINISTER OLOF PALME SKÖTS NED PÅ ÖPPEN GATA, DEN HUVUDMISSTÄNKTE SLÄPPTES OCH VAPNET BLEV ALDRIG ÅTERFUNNET. VEM TOG LIVET AV SVERIGES LEDARE OCH HUR LYCKADES MÖRDAREN KOMMA UNDAN?
Mordet på Sveriges statsminister år 1986 har blivit ett nationellt trauma. Olof Palme var en man som karakteriserades som något av en ”revolutionär reformist” och han sköts mitt i Stockholm på sin väg hem efter att ha varit ute tillsammans med sin familj. Förövaren flydde och polisen har inte kunnat ta fram en beskrivning av gärningsmannen.
Palmes fru attackerades också, men klarade sig och har pekat ut en man som var bosatt i Stockholm och som tidigare var fälld för dråp. Den misstänkte friades emellertid eftersom polisen misslyckades med att finna bindande bevis mellan brottet och förövaren. Andra misstänkta har varit allt ifrån afrikanska specialagenter till Cia-agenter, men till slut upphörde spåren i jakten på mördaren.
Vapnet som avfyrade de dödande kulorna har aldrig återfunnits, men kan möjligen vara en nyckel till den gåta som gäckat landet i mer än 30 år. I korsningen Sveavägen och Tunnelgatan finns en liten minnesplakett i trottoaren för att hedra Palme. Sörjande och politiska anhängare lade under flera månader ned röda rosor och polisen satte till slut upp övervakningskameror på platsen i förhoppning att på så sätt finna mördaren. Men ingen levande själ som skulle kunna misstänkas har återvänt till brottsplatsen ...
SOCIALISM OCH SKANDAL
Olof Palme föddes 1927 och växte upp i ett bildat hem. Han studerade både juridik och journalistik vid Stockholms universitet under sina tidiga år. När han väl tillträdde som statsminister hade han därför en mycket god uppfattning om sin roll i regeringen. Han hade gått med i Socialdemokraterna, som då var det regerande partiet, och hade redan år 1953 blivit parlamentssekreterare till den välkände statsministern Tage Erlander.
Socialdemokraterna hade vid det laget i princip utrotat fattigdomen i Sverige. De hade styrt landet genom de förödande efterverkningarna från andra världskriget som fortfarande plågade många andra europeiska länder. Sverige var kort sagt ett lysande föredöme för övriga Europa. Under efterkrigstiden hade det neutrala Sverige kommit ut som en klar segrare med en imponerande nationell hälsovård och generös välfärd. Om det var något som saknades var det en framgångsrik riksdag, men under 1960-talet kom man att förstå Palmes potential att nå toppen.
Palme fungerade som Tage Erlanders högra hand. Han både tog fram framlägganden och förberedde tal till regeringen, alla såg fort hans naturbegåvning för det politiska livet. Han talade flera språk flytande, vilket gav honom både en naturlig auktoritet och inflytande i politiska samtal. Samtidigt blev några av hans kollegor i riksdagen avundsjuka, eftersom deras tal på svenska inte nådde samma beundran.
De som var emot Palme hade inget förtroende för honom som politiker. Även om han var en inbiten socialist kom han från en överklassfamilj och hade inte samma arbetarklassbakgrund som de andra i hans parti. Trots hans snabba politiska karriär och alla hans medfödda privilegier valde han att leva ett enkelt liv. Han bodde i ett litet radhus i Stockholmsförorten Vällingby tillsammans med sin fru och deras tre unga söner. Han strök sina egna kläder, svarade själv i telefonen och körde gärna omkring i Stockholm på sin ljusblå skamfilade skoter av märket Puch.
Många utanför Riksdagen ogillade Palme eftersom han
var frispråkig och burdus. Han kritiserade öppet Vietnamkriget och kallade USA:S trupper för mördare. Han jämförde till och med kriget med Förintelsen. Dock menade Palme att även om han inte var så förtjust i politikerna beundrade han USA och var tydlig med att Sverige tillhörde västvärlden.
År 1969 tog Palme över ledarskapet för Socialdemokraterna efter Erlander. Men vid mitten av 70-talet hade Palme skaffat sig flera fiender, efter att ha infört hårda skattereformer med både höjda marginalskatter och arbetsgivaravgifter. Detta var en del av Palmes vision om ökad jämlikhet, men andra ansåg att det hindrade Sveriges ekonomiska tillväxt. Palme byggde även ut daghemmen som en annan viktig jämställdhetsreform.
I riksdagsvalet år 1976 besegrades Palme av de borgerliga partierna – detta var första gången sedan 1936 som Sverige fick en borgerlig regering. Efter att Palme återtog makten i riksdagsvalet år 1982 började han att föra politiken i en mer marknadsliberal riktning. Vid det här laget var han mycket hatad av högerkrafterna i Sverige, som såg honom som en arrogant vänsterradikal. De konservativa ansåg även att han var en klassförrädare. Palme anklagades för skattebrott och hans fiender påstod i sina hatkampanjer att han var schizofren, otrogen mot sin fru och homosexuell.
IMPROVISERADE PLANER
Morgonen den 28 februari 1986 var precis som alla andra mornar. Palme hade i vanlig ordning politiska möten och ärenden att uträtta. Även om hans livvakter var närvarande vid några av dessa kände Palme inte behovet av att ha dem vid sin sida hela dagen. I efterspelet av vad som skulle hända var det många som kommenterade hur uppsluppen statsministern var under dagen, även om vissa också kommenterade i efterhand att han betett sig litet udda. När Palme kom in i Rosenbads matsal efter lunch lär han ha varit väldigt arg, men han berättade inte för någon varför. Enligt de som träffade honom senare på dagen blev han på bättre humör efter ett tag.
En journalist som intervjuat honom för en fackföreningstidning var mycket glad över att statsministern var på så gott humör, men när han bad honom att posera framför fönstret för ett foto avböjde Palme. ”Man vet aldrig vad som väntar mig där ute,” sa han till journalisten som tyckte hans plötsliga barskhet var litet märklig.
När arbetsdagen var över återvände han till sin eleganta våning i Gamla stan där familjen bodde sedan en tid tillbaka. Han och hans fru Lisbet hade pratat lite löst om att se en film på bio den kvällen, även om de inte bestämt något ännu. Lisbet hade velat se Mitt liv som hund på Spegelteatern.
Senare hade Olof ringt sin son Mårten och de talade om många saker, bland annat att se en film tillsammans. Mårten och hans flickvän hade redan bokat biljetter till Grand för att se Bröderna Mozart, en komedi som hade haft premiär ett par veckor tidigare. Mårten föreslog att föräldrarna skulle följa med dem. Olof Palme och Lisbet beslöt sig senare för att slå följe med deras son och gick hemifrån vid halv nio på kvällen.
Som väntat var det ett antal människor som lade märke till statsministern och hans fru under kvällen. Olof Palme hade trots allt varit på många tidningars framsidor och i tv-rutan under flera decennier. En kvinna såg när paret gick ut genom ytterdörren och en biljettförsäljare önskade dem trevlig resa när de köpte biljetter till tunnelbanan. Han sa senare att han dock tyckte det var märkligt att statsministern inte hade med sig någon livvakt.
Medan de väntade på tunnelbanan i riktning nord var det några på perrongen som försynt tittade på dem, men var för blyga för att säga något, medan flera andra var väldigt glada över att få se honom. Några sade i efterhand att statsministern hade gått som
HAN HADE SKAFFAT SIG MÅNGA FIENDER GENOM SINA HÅRDA SKATTEREFORMER OCH VISION OM ÖKAD JÄMSTÄLLDHET.
vanligt, medan andra menade att han hade verkat lite nervös. Under resans gång var det ingen som hade sett att någon vid något tillfälle skulle följt efter statsministern.
SISTA PROMENADEN HEMÅT
Väl framme vid biografen samlades familjen en kort stund utanför – Lisbet och Olof köpte sina biljetter. Kvinnan i biljettkassan var mycket glad över att statsministern hade kommit dit och trots att filmen var utsåld lät hon dem sitta på biografdirektörens platser. Filmen var slut ett par minuter efter klockan elva, men familjen satt kvar en liten stund medan resten av publiken gick ut från biografen.
Till slut lämnade familjen biografen och samlade sig utanför. Ett vittne påstod sig ha sett att Olof och hans son grälade om något. Men sonen förklarade senare att hans far hade blivit irriterad när han gick iväg för att ta reda på namnet på en av de kvinnliga skådespelarna i ett skyltfönster intill där det såldes program (ljuset i fönstret släcktes i samma ögonblick som han skulle kika in). Mårten sa att det var ovanligt att hans far blev irriterad över något så trivialt.
Mårten föreslog att föräldrarna skulle följa med dem och ta ett glas, men de avböjde eftersom de tyckte det var lite sent. Palme och hans fru gick istället hemåt. Lisbet ville ta tunnelbanan, men Olof fällde en kommentar om hur lyckligt lottad han var att som statsminister kunna promenera hem som vem som helst.
Paret gick bredvid varandra över den tunna nyfallna snön. Även om de passerade några personer på vägen var det inte många som befann sig ute i natten. Gatorna var i stort sett tomma. Paret gick nedför västra sidan av Sveavägen mot norra ingången till Hötorgets tunnelbanestation och nådde till slut fram till hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan och gick i riktning mot ingången till tunnelbanan på andra sidan.
RÖDA ROSEN
Ögonvittnet Ignes Morelius var den första att lägga märke till en man som några ögonblick senare skulle skjuta ner statsministern. Han var klädd i en lång svart överrock och stod utanför entrén till en butik vid namn Dekorima. Först trodde han att mannen, som var klädd och uppförde sig misstänkt, var inblandad i droghandel. Han såg ut som om han väntade på någon. När han fick syn på statsministern gick han i riktning mot dem. Morelius första tanke var att han var ute efter att rycka Lisbets handväska, men istället tog han tag i statsministerns axlar innan han sköt honom i ryggen på nära håll. ”Herregud, han skjuter!” utbrast Morelius när han såg hur statsministern segnade ner.
Det andra vittnet Lars Jeppsson hörde Lisbet skrika: ”Nej, vad gör du?”. En kula hade snuddat vid henne, men hon rusade till sin man där han låg i en pöl med blod. Förövaren satte pistolen i hölstret och sprang uppför tvärgatan, Tunnelgatan, dundrade förbi Jeppsson som såg hur han sprang de 89 trappstegen uppför Brunkebergsåsen, två eller tre steg åt gången, och vände sig om hela tiden. Jeppsson bestämde sig för att följa efter mannen och rusade förbi brottsplatsen.
Vid slutet av trappan sprang han på en man och en kvinna som pekade Jeppsson vidare mot David Bagares gata. De hade sett en man i svart rock fly i den riktningen. Jeppsson kunde nätt och jämt urskilja honom i fjärran, men såg hur han rusade in i ett parkeringshus. Jeppsson hävdade senare att han inte hörde någon köra iväg eller någon bildörr smälla igen, men han lyckades inte hitta mannen som han jagat efter på Stockholms gator. Mördaren var spårlöst försvunnen.
På andra sidan staden anlände paret Palme till Sabbatsbergs sjukhus. Klockan ett på natten sände radion nyheten om Palmes död.