BREV FRÅN EN MÖRDARE
Zodiac blev känd för att skriva brev till nyhetsmedierna och polisen. Den 1:a augusti 1969 skickades tre långa meddelanden i samma handstil till Vallejo Times-herald, San Francisco Chronicle och San Francisco Examiner. Avsändaren krävde att de tre tidningarna skulle trycka ett kryptogram i tre delar på förstasidorna. De tre breven med koder såg likadana ut, med undantag för en sektion som var unik för varje brev. Om de tre ”pusselbitarna” sattes ihop på rätt sätt skulle texten avslöja gärningsmannens identitet och ge polisen en chans att fånga honom. Om tidningarna vägrade gå med på hans krav skulle konsekvensen bli ännu fler mord.
Trotsa att tidningsredaktörerna misstänkte att kryptogrammen och breven var ren bluff så slutade det ändå med att de trycktes. Mediernas velande under månaderna efter det första angreppet hade ju uppenbarligen inte hjälpt till att fånga den skyldige.
The Chronicle tryckte bland annat en intervju med polischefen i Vallejo, Jack Stilitz, som bad brevets författare om mer information. Detta gjordes som ett försök att få kontakt med Zodiac, eller åtminstone få det bekräftat att kodbreven faktiskt inte var falska. Tanken var god, men gav samtidigt seriemördare en plattorm där han kunde uttrycka sig som han ville. Nu var spelet igång på allvar.
Den 7:e augusti gick ridån upp för en av kriminalhistoriens mest kända pseudonymer. Den fram till nu namnlösa gärningsmannen skrev till San Francisco Examiner och refererade till polisens uttalade och visade att han följde fallet. Det tre nedfläckade sidor långa brevet började med de nu berömda orden: ”Kära redaktör, det här är från Zodiac …”
Redan dagen efter hade lektor Donald Harden och hans fru Bettye från Salinas, knäckt koden. De informerade polisen om sin skrämmande upptäckt. Meddelandet blev bara delvis dechiffrerat, och de sista 18 bokstäverna (ebeorietemethhpiti) förblev ett mysterium. Det kanske bara var nonsens, som Zodiac la till för att driva med folk? Zodiac hade i vilket fall inte hållit sitt löfte om att avslöja sin identitet. Han skröt istället om hur kul det var att döda människor, som senare skulle bli hans slavar i livet efter detta.
Såväl brev som vykort fortsatte att komma i en jämn ström tills de en dag, precis som morden, bara slutade. Några av breven ansågs vara autentiska, medan andra betraktades som copycat-verk.