NOR­GE MOT SVE­RI­GE

Det är över 200 år se­dan vi i Sve­ri­ge låg i krig med Nor­ge. Det var ett sju­å­rigt krig 1807–1814 som led­de till Nor­ges fri­hets- och själv­stän­dig­hets­kamp mot de grann­län­der som tving­at in lan­det i uni­o­ner det in­te öns­ka­de.

Napoleon (Sweden) - - Innehåll - PER ERIK OLSEN

Det är över 200 år se­dan vi i Sve­ri­ge låg i krig med vårt grann­land Nor­ge. Det här var Nor­ges fri­hets- och själv­stän­dig­hets­kamp mot de grann­län­der som tving­at in lan­det i uni­o­ner det in­te öns­kat.

Den här ar­ti­keln ska in­te be­hand­la det po­li­tis­ka spe­let runt kri­get, ut­an kon­cen­tre­ras kring de nors­ka sol­da­ter­nas strid mot svens­kar­na. Det finns där­för hän­del­ser som in­te kom­mer att tas upp. Det vik­ti­gas­te är att ge en över­sikt över de slag och sam­man­drabb­ning­ar som äg­de rum. Någ­ra be­skrivs ut­för­ligt, någ­ra blir ba­ra om­nämn­da helt kort och and­ra ute­läm­nas helt. Ar­tik­lar av den här stor­le­ken mås­te be­grän­sas.

Trots att him­len över Eu­ro­pa va­rit mörk i över tio år var Nor­ge en fred­lig plats i hör­net av nor­ra Eu­ro­pa år 1808. Från 1797 och fram­åt, un­der pe­ri­o­den för Na­po­le­on­kri­gen, ha­de sto­ra slag ut­käm­pats på många plat­ser i Eu­ro­pa, med Frank­ri­kes kej­sa­re Na­po­le­on Bo­na­par­te på ena si­dan och Eu­ro­pas kung­ar och furs­tar på den and­ra. Al­li­an­ser skif­tar stän­digt. De som vid det ena sla­get var emot Na­po­le­on, stod på hans si­da i näs­ta. Län­der och sta­ter för­sök­te ma­nö­vre­ra sig till bäs­ta möj­li­ga po­si­tion för att und­gå krig, över­fall och plund­ring. För­u­tom Frank­ri­ke var de vik­ti­gas­te län­der­na Eng­land (Na­po­le­ons är­ke­fi­en­de num­mer ett), Preus­sen, Po­len, Spa­ni­en, Ryss­land, Sve­ri­ge och slut­li­gen Dan­mark– Nor­ge.

Na­po­le­on ha­de ut­käm­pat slag än­da se­dan 1796 då han slog Ös­ter­ri­ke och Sar­di­ni­en i sla­get vid Mon­te­not­te i Ita­li­en, sla­get vid Austerlitz (1805), Je­na (1806) och så vi­da­re. Han ha­de till och med lett den frans­ka hä­ren än­da till Egyp­ten och kri­get mot ma­me­luc­ker­na i sla­get vid py­ra­mi­der­na där han vann, men se­na­re blev slagen av eng­els­män­nen i sla­get vid Ni­len 1798. För­u­tom att tving­as läm­na kvar en stor här i nor­ra Afri­ka mis­te han näs­tan he­la sin flot­ta.

Na­po­le­on kom till­ba­ka, samlade nya hä­rar och la­de i stort sett he­la Eu­ro­pa un­der sig på någ­ra få år. Ef­ter fre­den i Til­sit 1807 – där Ryss­land slöt fred med Frank­ri­ke – var det ba­ra Eng­land och Sve­ri­ge kvar att stri­da mot. Dan­mark– Nor­ge kom i kläm. Val­de man eng­elsk si­da skul­le frans­ka trup­per mar­sche­ra in i Dan­mark. Val­de man fransk si­da skul­le de eng­els­ka ör­logs­far­ty­gen in­le­da en han­dels­bloc­kad mot lan­det. För Nor­ge var Eng­land en myc­ket vik­tig han­dels­part­ner. Eng­els­män­nen la­de press på kung Fred­rik av Dan­mark för att de skul­le in­gå en al­li­ans med dem. När kung­en ha­de svårt att be­stäm­ma sig av­gjor­de eng­els­män­nen det ge­nom att läg­ga be­slag på he­la den dansk-nors­ka flot­tan och bom­bar­de­ra Kö­pen­hamn hös­ten 1807.

Det var in­te förs­ta gång­en eng­els­män­nen an­föll Kö­pen­hamn.

Den förs­ta gång­en var 1801 – när he­la flot­tan bom­bar­de­ra­des re­dan ut­an­för sta­den – och på ef­ter­mid­da­gen den 1 april var det i stort sett ba­ra kaf­fe­ved kvar.

Ti­digt 1808 an­grep Ryss­land Fin­land. Fin­land var då en svensk pro­vins. Ryss­land var Na­po­le­ons al­li­e­ra­de och det led­de till att Dan­mark– Nor­ge var tvung­na att för­kla­ra Sve­ri­ge krig. Det sked­de den 14 mars 1808.

Sve­ri­ge var vid den här tid­punk­ten en er­fa­ren krigs­makt. In­te nå­gon av de störs­ta i Eu­ro­pa, men en le­dan­de krigs­na­tion un­der fle­ra hund­ra år och an­sågs ha bra sol­da­ter. Sve­ri­ge ha­de myc­ket rik­tigt bli­vit sla­get av Na­po­le­on ef­ter sla­get vid Je­na, men mer­par­ten av hä­ren kom re­la­tivt oskadd till­ba­ka till Sve­ri­ge 1806. In­te minst tack va­re den fram­ti­da svens­ka kung­en Je­an Bap­tis­te Ber­na­dot­te – se­na­re Karl XIV Jo­han. När krigs­till­stån­det mel­lan Dan­mark– Nor­ge och Sve­ri­ge var ett fak­tum bör­ja­de bå­da par­ter för­be­re­da sig för krig. I Dan­mark stod en stor fransk här, ledd av just Je­an Bap­tis­te Ber­na­dot­te, re­do att gå över Öresund och an­fal­la Sve­ri­ge. Ut­an­för Nor­ges kust pat­rul­le­ra­de eng­els­ka ör­logs­far­tyg för att stop­pa al­la slags va­ror och för­nö­den­he­ter till och från lan­det. Det, i tillägg till miss­växt, led­de till nöd och svält för den nors­ka be­folk­ning­en – och är där känt som nödå­ren.

I Nor­ge mo­bi­li­se­ra­de ar­mé­che­fen, dans­ka prins Kristi­an Au­gust av Au­gus­ten­burg, de nors­ka styr­kor­na un­der hös­ten 1807. Han var be­fäl­ha­van­de ge­ne­ral över sun­nan­fjäll­s­ka re­ge­men­tet och ha­de full­makt att re­kvi­re­ra styr­kor från nor­dan- och väs­tan­fjäll­s­ka, vil­ket han gjor­de.

Som sagt an­greps Sve­ri­ge i Fin­land och av den an­led­ning­en var in­te Nor­ge sär­skilt pri­o­ri­te­rat. Än­då råd­de det nu krigs­till­stånd mel­lan de två grann­län­der­na och ing­en av dem viss­te vad den and­re skul­le hit­ta på. Nor­ge skul­le an­fal­la Sve­ri­ge som stöd till rys­sar­nas fält­tåg i Fin­land, men si­tu­a­tio­nen och ni­vån på de nors­ka styr­kor­na var av så­dan art att det in­te lät sig gö­ras. Svens­kar­na tog ini­ti­a­ti­vet. Den väst­ra ar­mén var dock in­te Sve­ri­ges bäs­ta. Den svens­ke kung­en ha­de där­för en plan om att an­fal­la Nor­ge på fle­ra oli­ka plat­ser sam­ti­digt och på så sätt för­vir­ra den nors­ka ar­mé­led­ning­en. Må­let var att ryc­ka fram så snabbt som möj­ligt till Kristi­a­nia, be­läg­ra sta­den och tvinga fram en ka­pi­tu­la­tion. An­fal­let skul­le för­sig­gå på två flyg­lar. En i syd mot Smaa­le­ne­ne, ledd av ge­ne­ral­ma­jor Ve­ge­sack med 5 200 man, och en i norr, ledd av ar­mé­che­fen Arm­felt med cir­ka 12 000 man. To­talt en styr­ka på 17 200 man.

Mot sig ha­de svens­kar­na li­te mer än 15 000 norr­män. Därav cir­ka 5 000 för­lag­da till fäst­ning­ar­na Fred­riksten, Fred­rikstad, Akers­hus och Kongs­ving­er. För­u­tom des­sa

fanns det en del sol­da­ter i ve­ster­lens­ka re­ge­men­tet i Kristi­an­sand och längs kus­ten.

I gräns­trak­ter­na mot Sve­ri­ge ha­de då Karl Au­gust föl­jan­de styr­kor (3 bri­ga­der): i norr vid El­ve­rum 3 200 un­der Staf­feldt, sö­der om ho­nom de Seue med cir­ka 3 200 man och längst sö­derut Holst, ock­så med 3 200 man. Re­ser­ven be­stod av cir­ka 800 man vid Bla­ker un­der Low­zow och 600 man i syd vid Øy­er un­der Oh­me. Dess­utom låg det en styr­ka på cir­ka 2 160 man vid Røros un­der Bang och cir­ka 1 200 man i Inn­her­red un­der Sch­mettau.

I slu­tet av mars bör­ja­de svens­kar­na rö­ra sig över grän­sen i fär­re an­tal och för mer tem­po­rä­ra uppdrag. Norr­män­nen och svensk­ar­na möt­tes of­ta i mind­re sam­man­drabb­ning­ar. I stort sett var stäm­ning­en ge­myt­lig mel­lan de två grann­län­der­na. Det hän­de att de tog varand­ra till fånga, men ef­tersom de in­te rik­tigt viss­te vad de skul­le gö­ra med fång­ar­na skic­ka­de de hem dem igen. Det skul­le snart för­änd­ra sig.

Det var april må­nad som skul­le bli vik­ti­gast för stri­der­na. Den 1 april gick en li­ten svensk styr­ka över grän­sen mot Røros. Vid Brek­ke­ne möt­te de en norsk för­post. Någ­ra skott av­los­sa­des in­nan de drog sig till­ba­ka. Det gjor­de norr­män­nen ner­vö­sa för att svens­kar­na skul­le an­fal­la den vä­gen mot Trond­heim. Där­för blev övers­te Bang stå­en­de vid Røros näs­tan he­la vå­ren ut­an att det syn­tes någ­ra fler svens­kar där.

Om­rå­det runt Fli­sa ut­gjor­de den vänst­ra fly­geln för de nors­ka trup­per­na i Sydnor­ge. Här stod en tröndsk gre­nad­jär­ba­tal­jon, en tröndsk skarp­skytts­di­vi­sion, sun­nan­fjäll­s­ka skid­ba­tal­jo­nen, lär­dals­ka lät­ta in­fan­te­ri­kom­pa­ni­et och någ­ra få dra­go­ner. Styr­kans upp­gift var att hej­da ett svenskt in­trång i om­rå­det. Skul­le svens­kar­na kom­ma den vä­gen mot Glomm­dal­fø­ret skul­le de ho­ta det vik­ti­ga Kongs­vin­gerav­snit­tet norr­i­från. På and­ra si­dan grän­sen stod övers­te Gahn som ett hot med sin kår på cir­ka 500 man. (Den ur­sprung­li­ga styr­kan var på cir­ka 600, men ef­ter sam­man­drabb­ning­ar­na vid Skal­bu­ki­len och Ny­en blev en del så­ra­de.) Vi­da­re pla­ce­ra­des en vakt­styr­ka vid Mid­t­sko­gen den 25:e, så att an­falls­styr­kan på da­gen för sla­get vid Trang­en blev på li­te över 500.

Vid ti­den låg det myc­ket snö i trak­ter­na. Trupp­för­flytt­ning­en var där­för tvung­en att gå längs de få vägar som fanns i om­rå­det. Det en­da va­let för svens­kar­na var att mar­sche­ra in i Nor­ge via hu­vud­le­der­na. Det gjor­de norr­män­nens för­svars­jobb enkla­re. De kun­de kon­cen­tre­ra vakt­styr­kor­na på ut­val­da, gynn­sam­ma plat­ser längs vägar­na.

Skal­bu­ki­len den 13 april

Den 13 april rör­de sig en 180 man stark svensk re­kog­no­se­rings­styr­ka in längs den nor­ra vä­gen över Røi­ne­se­ter. Styr­kan be­stod av 100 jä­ga­re och 80 infanterister. Upp­dra­gets mål var Ny­en och de nors­ka styr­kor­na i om­rå­det. De skul­le för­or­sa­ka så myc­ket pro­blem för de nors­ka styr­kor­na som möj­ligt. På väg mot Ny­en pas­se­ra­de de går­den Skal­bu­ki­len.

Vid Røi­ne­se­ter möt­te svens­kar­na en fram­skju­ten vakt­styr­ka. Det blev skott­väx­ling, men den nors­ka styr­kan drog sig till­ba­ka.

Det här var helt i lin­je med då­ti­dens reg­le­men­te. Vakt­styr­kan skul­le stop­pa, up­pe­hål­la, ge be­sked till hög­kvar­te­ret om kon­takt och så dra sig till­ba­ka. Ef­ter sam­man­drabb­ning­en på Røi­ne­se­ter pla­ce­ra­de svens­kar­na en sä­ker­hets­styr­ka på cir­ka 30 man där och skic­ka­de en mind­re styr­ka sö­derut till går­den Ut­ne­set. Res­ten av den nu re­du­ce­ra­de styr­kan fort­sat­te mot Ny­en. När de pas­se­ra­de Skal­bu­ki­len bör­ja­de den till­ba­kadra­gan­de nors­ka styr­kan bli så stark att svens­kar­na bör­ja­de få all­var­li­ga pro­blem med sin fram­marsch. Norr­män­nen skic­ka­de fram allt fler sol­da­ter för att mö­ta svensk­ar­na. Tak­ti­ken var klar: ge­nom att dra svens­kar­na läng­re och läng­re in i land­et och sam­ti­digt öka och or­ga­ni­se­ra styr­kor­na bätt­re skul­le an­grep­pet stan­na av. Då skul­le svens­kar­nas re­trätt bli vär­re och möj­lig­he­ter­na för de nors­ka styr­kor­na att slå svens­kar­na bätt­re. Vid Skal­bu­ki­len stan­na­de det upp helt. Den svens­ke be­fäl­ha­va­ren Ce­der­ström val­de då att dra sig till­ba­ka till Skal­bu­ki­len och in­ta för­svars­ställ­ning där. De nors­ka styr­kor­na som sat­te stopp för den svens­ka fram­ryck­ning­en var de hoff­ska och el­ve­rums­ka skid­kom­pa­ni­er­na samt skarp­skytts­kom­pa­ni­et. De ryck­te fram med skid­lö­pa­re på bå­da si­dor om vä­gen.

Går­den Skal­bu­ki­len be­stod den gång­en av ett li­tet vå­nings­hus mitt på tu­net, en la­da ne­dan­för mot vä­gen och ett härb­re bakom vå­nings­hu­set. Svens­kar­na in­tog snabbt hu­sen och gjor­de om dem till ställ­ning­ar. De högg skott­glug­gar i väg­gar­na och pla­ce­ra­de skarp­skyt­tar på ta­ken. De sol­da­ter som det in­te fanns plats till i hu­sen pla­ce­ra­des i en slänt bakom härb­ret.

Den här ställ­ning­en var in­te gynn­sam för svens­kar­na. De var först och främst en re­kog­no­se­rings­styr­ka och skul­le dra sig till­ba­ka vid sam­man­drabb­ning­ar. Det blev skott­väx­ling mel­lan de två styr­kor­na ut­an att det gav nå­got re­sul­tat. Av­stån­det var för stort och svens­kar­na var för bra skyd­da­de. Man mås­te tän­ka på att då­ti­dens skjut­va­pen ba­ra var ef­fek­ti­va un­der 50– 60 me­ter och då ut­an tjoc­ka tim­mer­stoc­kar att skju­ta ige­nom. Si­tu­a­tio­nen ha­de där­för låst sig i en eld­du­ell, och Staf­feldt sat­te in för­stärk­ning­ar till den nors­ka styr­kan i form av en di­vi­sion trönds­ka gre­nad­jä­rer un­der kap­ten Knoff och en av­del­ning un­der kap­ten Drey­er. Staf­feldt möt­te Knoff vid Ny­en och gav ho­nom or­der om att an­fal­la med ba­jo­nett så snart han kom fram till Skal­bu­ki­len. Knoff lo­va­de att stor­ma. Storm­ning­en vi­sa­de sig in­te bli så lätt. En hög gärds­gård stod i vä­gen och snödju­pet gjor­de storm­ning­en svår. Knoff gjor­de ett för­sök, men slogs till­ba­ka av

svensk eld. Han val­de där­för att dra sig till­ba­ka och in­ta ställ­ning på en li­ten höjd 120 me­ter från fi­en­den. Här pla­ce­ra­de han ut sin av­del­ning i lin­je. Knoff för­stod ge­nast att det här dra­get in­te skul­le ge nå­got re­sul­tat. Av­stån­det blev för stort och svens­kar­na var väl skyd­da­de. Me­dan Knoff och hans sol­da­ter låg i ställ­ning kom en av Staf­feld­ts of­fi­ce­ra­re och frå­ga­de var­för ba­jo­nett­an­fal­let in­te var ge­nom­fört. Knoff re­dogjor­de för si­tu­a­tio­nen ut­an att få nå­gon sär­skild för­stå­el­se för sitt be­slut.

Sam­ti­digt som det­ta ut­spe­la­de sig drog sig de el­ve­rums­ka skid­lö­par­na läng­re ut mot väns­ter av vä­gen. När svens­kar­na upp­täck­te det läm­na­de de ställ­ning­ar­na och drog sig till­ba­ka till någ­ra hus läng­re ös­terut – av räds­la för att bli om­ring­a­de och till­fång­a­tag­na. Norr­män­nen över­tog de ur­sprung­li­ga ställ­ning­ar­na och det blev en 40 mi­nu­ter lång eld­du­ell in­nan svens­kar­na drog sig till­ba­ka och för­svann över till Sve­ri­ge. Hän­del­sen vid Skal­bu­ki­len var ing­en stor drabb­ning, men det var den förs­ta av viss stor­lek så långt i kri­get. När det gäl­ler an­tal dö­da­de och så­ra­de är upp­gif­ter­na osäk­ra. Käl­lor­na upp­skat­tar 1–2 dö­da och 8–18 så­ra­de svens­kar och 2 dö­da och 14 så­ra­de norr­män.

Er­fa­ren­he­ten från den här drabb­ning­en var att de nors­ka styr­kor­na kla­rat sig bra. Knoff fick viss kri­tik för att han in­te stor­mat de svens­ka ställ­ning­ar­na. Vakt­tjäns­ten, med­de­lan­de­na till­ba­ka, den up­pe­hål­lan­de stri­den, till­för­seln av för­stärk­ning­ar och dis­po­ne­ring­en av styr­kor­na ha­de fun­ge­rat en­ligt reg­le­men­tet.

Li­er den 18 april

Den 15 april, ba­ra två da­gar ef­ter Skal­bu­ki­len, kor­sa­de en stör­re svensk styr­ka grän­sen på nytt. Det var den 1:a svens­ka bri­ga­den, som mar­sche­ra­de sö­der­i­från mot Kongs­ving­ers fäst­ning. Styr­kan var på cir­ka 900 man. Mot sig ha­de de de Seus bri­gad på un­ge­fär li­ka många man. Den nors­ka styr­kan be­stod av en gre­nad­jär­ba­tal­jon från opp­lands­ka re­ge­men­tet, tre kom­pa­ni­er från den nors­ka lät­ta ba­tal­jo­nen, ett halv­bat­te­ri tre­punds­ka­no­ner med fy­ra ka­no­ner och fy­ra amu­set­ter, det vill sä­ga ett­punds­ka­no­ner. De nors­ka vaktsol­da­ter­na drog sig grad­vis till­ba­ka fram­för de svens­ka fram­ryc­kan­de styr­kor­na. Tan­ken med till­ba­kadrag­ning­en var att dra de svens­ka styr­kor­na in till be­fäst­ning­ar­na i Li­er, fem kilo­me­ter sö­der om fäst­ning­en, där de Seus bri­gad låg och vän­ta­de. Be­fäst­ning­ar­na i Li­er var cir­ka 940 me­ter bre­da och ha­de en fram­skju­ten re­dutt (en li­ten rund och slu­ten för­skans­ning) en bit fram­för hu­vud­be­fäst­ning­en. En så­dan re­dutt skul­le bry­ta upp de an­gri­pan­des for­ma­tion så ti­digt som möj­ligt, men ock­så för­hind­ra an­fall från öst. Ställ­ning­en låg på sin vänst­ra fly­gel in­till en brant bac­ke som gick ner mot Tar­ven­sjön, och på sin hög­ra fly­gel ut mot ett öp­pet om­rå­de som vet­te ut mot sjön Føs­ker­sjøen. Den hög­ra flan­ken var ställ­ning­ens sva­ga punkt. Tog sig fi­en­den för­bi mel­lan be­fäst­ning­en och sjön skul­le den kun­na kom­ma upp på en bakom­lig­gan­de höjd och där­i­från be­skju­ta ställ­ning­en. Fram­för ställ­ning­en var det öp­pen ter­räng som slut­ta­de ner från ställ­ning­en och gav för­sva­rar­na bra över­blick över an­fal­lar­na.

Be­fäl­ha­va­re över Li­er­ställ­ning­en var ma­jor Kreutz och han ha­de cir­ka 900 man till för­fo­gan­de. En del av dem var ock­så lantvärns­sol­da­ter, det vill sä­ga oträ­na­de poj­kar och män som än­nu in­te bli­vit in­kal­la­de

och där­för ha­de ringa mi­li­tärt vär­de. Han ut­pla­ce­ra­de från väns­ter tre lät­ta kom­pa­ni­er, i mit­ten fanns gre­nad­jär­kom­pa­ni Grü­ner och ute till hö­ger Sa­do­lins gre­nad­jär­kom­pa­ni. Fy­ra tre­punds­ka­no­ner var pla­ce­ra­de vid Li­er­går­den längst i sö­der, två amu­set­ter var pla­ce­ra­de på väns­ter fly­gel och två var pla­ce­ra­de i re­dut­ten. Re­ser­ver­na var pla­ce­ra­de vid Kongs­ving­er, och Kreutz ha­de inga till­gäng­li­ga re­ser­ver i ställ­ning­en. Den här dis­po­si­tio­nen kom sig av att de Seue var rädd för att svens­kar­na skul­le kom­ma mot Kongs­ving­er från and­ra håll än över Li­er.

När svens­kar­na kom så långt som till Li­er­ställ­ning­en stan­na­de de. Kloc­kan 9 på mor­go­nen star­ta­de an­fal­let mot Li­er skans. Svens­ka kap­ten Ma­tern an­föll skan­sens hög­ra fly­gel ut­an sär­skild fram­gång. Han var ti­digt ute och mås­te dra sig till­ba­ka. De blev stå­en­de att vän­ta i en dunge – dold för norr­män­nen i ställ­ning­ar­na. Norr­män­nen trod­de svens­kar­na var slag­na för gott.

De svens­ka hu­vud­styr­kor­na vän­ta­de på be­sked från ma­jor Ce­der­ström och hans tred­je ko­lonn – som ha­de gått runt ställ­ning­en för att an­fal­la be­fäst­ning­en i ryg­gen ge­nom att kor­sa isen på Ving­er­sjön. Me­dan de vän­ta­de an­län­de den svens­ke över­ge­ne­ra­len Gustaf Mau­ritz Arm­felt. Till slut kom be­sked från Ce­der­ström om att isen på Ving­er­sjön var för osä­ker. Arm­felt mås­te där­för pla­ne­ra om och gav Ce­der­ström or­der om att gå sö­der om sjön för att an­fal­la skan­sen från si­dan. Un­der ti­den skul­le de and­ra svens­ka styr­kor­na gö­ra li­vet surt för norr­män­nen.

Ti­digt på ef­ter­mid­da­gen star­ta­de an­fal­let ge­nom att svens­kar­na be­sköt skan­sen med ka­no­ner en stund. Där­ef­ter för­sök­te de stor­ma den fle­ra gång­er, ut­an att kla­ra det. Arm­felt gav där­för or­der om re­trätt, men or­dern hann ald­rig ut­fö­ras.

Ce­der­ströms styr­kor ha­de bli­vit ob­ser­ve­ra­de, och ma­jor Kreutz gav or­der om att de­lar av Sa­do­lins kom­pa­ni skul­le för­stär­ka för­sva­ret på den vänst­ra fly­geln. Or­dern miss­för­stods av kap­ten Sa­do­lin, som tog med sig he­la sitt kom­pa­ni. Han töm­de he­la den hög­ra fly­geln av skan­sen och gjor­de det möj­ligt för kap­ten Ma­tern att in­ta ställ­ning för att be­skju­ta Li­er­ställ­ning­ar­na bak­i­från. Kap­ten Sa­do­lin flyt­ta­de snabbt sitt kom­pa­ni till den vänst­ra fly­geln. I stäl­let för att stan­na i ställ­ning­en an­föll han med he­la kom­pa­ni­et nedåt den bran­ta slutt­ning­en mot Tar­ven­sjön. Här möt­tes han och hans män av svensk eld och kom in­te över en strid bäck. Han mis­te 30 pro­cent av kom­pa­ni­et – dö­da el­ler så­ra­de.

Si­tu­a­tio­nen var nu pre­kär för norr­män­nen. Hö­ger fly­gel var för­lo­rad, det fanns in­te myc­ket am­mu­ni­tion kvar och en stor del av styr­kan ha­de fal­lit. Det märk­te svens­kar­na, som sat­te in ett stor­man­grepp i fron­ten. Re­dut­ten föll och he­la skan­sen upp­lös­tes. Ma­jor Kreutz gav or­der om ge­ne­rell till­ba­kadrag­ning. Ne­der­la­get var näs­tan to­talt. 54 norr­män föll och över 100 till­fång­a­togs. Hur många som så­ra­des vet man in­te. Svens­kar­na ha­de ba­ra 5 dö­da, men he­la 83 så­ra­de. Norr­män­nen kun­de räd­da någ­ra av ka­no­ner­na, vil­ket på den ti­den var myc­ket vik­tigt.

För­lus­ten av Li­er­ställ­ning­en var ett hårt slag för den nors­ka ar­mé­led­ning­en. Svens­kar­na höll om­rå­det än­da till den 30 maj, då de drog sig till­ba­ka i stort sett över he­la lin­jen. Händelserna läng­re sö­derut gjor­de det nöd­vän­digt, till stor över­rask­ning för norr­män­nen, som in­te kun­de föl­ja ef­ter.

Rak­kestad och To­ve­rud

De två föl­jan­de sam­man­drabb­ning­ar­na mel­lan norr­män och svens­kar sked­de vid Rak­kestad­går­dar­na (in­te att för­väx­la med Rak­kestads kom­mun i Øst­fold) den 19 april och To­ve­rud gård den 20 april. Händelserna sker med ba­ra någ­ra tim­mars mel­lan­rum och är gans­ka li­ka, men med två full­stän­digt oli­ka ut­fall.

Den 15 april ryck­te den 3:e svens­ka bri­ga­den över grän­sen vid Ør­je och gick väs­terut mot Høland. Bri­ga­den sam­la­des vid Ha­ne­borg, där de för­la­de hu­vud­styr­kan och hög­kvar­te­ret. Det var 2:a bri­ga­den som ryck­te över Kråk­foss med La­ger­bring som be­fäl­ha­va­re den 14 och in­tog Ha­ne­borg den 16. Där­i­från ryck­te han sö­derut mot Høland för att sam­man­strå­la med 3:e bri­ga­den, vil­ket sked­de den 18. Mör­ner ryck­te med mot­sva­ran­de styr­ka mot Bla­ker och in­tog skan­sen den 17. Hey­er­dal och Vei­by be­ord­ra­des bå­da fram från Fetsund och skul­le spär­ra till­ba­ka mot Ha­ne­borg, men prins Karl Au­gust an­föll i fron­ten och ba­tal­jon Meitz­ner över Glom­ma mot Bla­ker.

Gre­nad­jär­ba­tal­jon Dit­ten, ledd av ma­jor Dit­ten, samt två lät­ta kom­pa­ni­er stod i vä­gen för den svens­ka fram­ryck­ning­en. Åter drog de sig till­ba­ka, skic­ka­de be­sked bak­åt, ge­nom­för­de up­pe­hål­lan­de strid och in­tog ställ­ning så långt in som på den väst­ra si­dan av Glom­ma. Vid fram­ryck­ning­en skic­ka­de svens­kar­na ock­så sol­da­ter sö­derut till Høland och norrut till Bla­kers skans.

För att mö­ta svens­kar­nas fram­ryck­ning skic­ka­de prins Karl Au­gust he­la Holts bri­gad på näs­tan 2 200 man norrut. Bri­ga­den be­stod av en ba­tal­jon från sun­nan­fjäll­s­ka re­ge­men­tet, två re­ge­men­ten från det nor­dan­fjäll­s­ka, jä­garkå­ren och det ri­dan­de ar­til­le­ri­re­ge­men­tet.

Or­der ut­de­la­des om att Rak­kestad­går­dar­na skul­le in­tas, så att vä­gen till­ba­ka spär­ra­des för svens­kar­na. Kap­ten Hey­er­dahl med två kom­pa­ni­er skic­ka­des dit. Ma­jor Wei­by drog mot Bla­ker med fem kom­pa­ni­er och 40 drag­oner för att hit­ta en pas­san­de plats att stop­pa svens­kar­na på. Det fann han på To­ve­ruds gård. På ef­ter­mid­da­gen den 19 kom kap­ten Hey­er­dahl fram till Rak­kestad­går­dar­na med sin styr­ka. Gre­nad­jä­rer­na ställ­des upp med fron­ten mot sö­der me­dan det lät­ta kom­pa­ni­et gick i ställ­ning li­te läng­re norrut med front mot Ha­ne­borg.

Sö­der om Rak­kestad ope­re­ra­de en styr­ka på cir­ka 250 svens­ka jä­ga­re, infanterister och någ­ra få hu­sa­rer. De upp­märk­sam­ma­des på de nors­ka styr­kor­nas för­flytt­ning­ar och bör­ja­de få ont om tid att kom­ma till­ba­ka till hu­vud­styr­kan. De ryck­te fram så fort de kun­de mot Rak­kestad­s­täll­ning­ar­na. På grund av den höga snön var möj­lig­he­ten att fär­das ut­an­för vä­gen li­ten. De mås­te där­för spränga sig ige­nom de nors­ka styr­kor­na. De samlade sig och med höga hur­ra­rop gick svens­kar­na på med hu­sa­rer­na i spet­sen. De nors­ka

för­sva­rar­na av­fy­ra­de si­na ge­vär för ti­digt och mis­te där­för möj­lig­he­ten till sam­lad eldkraft. En ef­fek­tiv eld av det här sla­get bör av­ges när fi­en­den är på cir­ka 30 me­ters av­stånd. När svens­kar­na var cir­ka 30 me­ter bort upp­lös­tes det nors­ka för­sva­ret. Vid sy­nen av de an­fal­lan­de hu­sa­rer­na drog sig sol­da­ter­na un­dan, och svens­kar­na bröt ige­nom ställ­ning­ar­na. De fort­sat­te i hög has­tig­het ge­nom går­dar­na och kla­ra­de sig till­ba­ka till hu­vud­styr­kan. Det här är ett bra ex­em­pel på att då­ti­dens lin­je var helt be­ro­en­de av att de höll hu­vu­det kallt och släpp­te fi­en­den nä­ra in­på sig in­nan de av­los­sa­de en sam­lad sal­va.

Då be­ger vi oss norrut mot To­ve­rud för att se hur en lik­nan­de epi­sod ut­spe­la­de sig där. Vid To­ve­rud ha­de ma­jor Wei­by grup­pe­rat ut två gre­nad­jär­kom­pa­ni­er mot öst, mot Ha­ne­borg och tre mus­ketör­di­vi­sio­ner med fron­ten mot Bla­ker. Som re­serv ha­de han ett skarp­skytts­de­ta­che­ment och en gre­nad­jär­di­vi­sion pla­ce­rad i mit­ten. Han ha­de pla­ce­rat ut fält­vak­ter i al­la rikt­ning­ar. Ma­jor Wei­bys styr­ka var stör­re än den som le­gat vid Rak­kestad, och dess­utom ha­de han haft läng­re tid på sig för att grup­pe­ra ut si­na styr­kor.

En svensk styr­ka un­der övers­te­löjt­nant Mör­ner ha­de kom­mit så långt som till Bla­ker in­nan de in­såg att de var av­skur­na från den svens­ka hu­vud­styr­kan. De bör­ja­de där­för dra sig till­ba­ka för att upp­rät­ta för­bin­del­se igen. Pro­ble­met var na­tur­ligt nog ma­jor Wei­by och hans sol­da­ter vid To­ve­rud.

När Mör­ners styr­kor nåd­de To­ve­rud vid mid­natt mot den 20 april och fann vä­gen spär­rad be­stäm­de han sig snabbt för att för­sö­ka spränga sig ige­nom. Med hu­sa­rer­na i fron­ten an­föll de snabbt och våld­samt. Ma­jor Wei­by kla­ra­de att hål­la si­na av­del­ning­ar lug­na och sol­da­ter­na upp­träd­de di­sci­pli­ne­rat. De vän­ta­de med att skju­ta tills svens­kar­na var så nä­ra att ba­tal­jon­sel­den kros­sa­de dem. Svens­kar­na för­sök­te fle­ra gång­er att bry­ta ige­nom, men var­je gång slogs de till­ba­ka. Mör­ner in­såg att det skul­le bli omöj­ligt att kom­ma ige­nom vid To­ve­rud och över­läm­na­de sig och si­na styr­kor.

Svens­kar­nas för­lus­ter var sto­ra, hur sto­ra vet vi in­te rik­tigt. På norsk si­da finns inga upp­gif­ter om dö­da, ba­ra någ­ra så­ra­de. Er­fa­ren­he­ter­na från de här två epi­so­der­na den 19 och 20 april är att bataljonens eldkraft ha­de en för­kros­san­de effekt om den var sam­lad och di­sci­pli­nen i avdelningen var så god att al­la vän­ta­de med att skju­ta tills fi­en­den var på kort av­stånd.

Stri­den vid Lund den 20 april

Svens­kar­nas 3:e bri­gad ha­de kom­mit över från Töck­mark i Sve­ri­ge och över grän­sen den 15 april. Den ha­de fått rö­ra sig än­da fram till kan­ten av sjö­ar­na vid Rø­de­nes, Øde­mark och Are­mark ut­an sär­skilt mot­stånd. Här stan­na­de den upp och spred ut sig i fle­ra mind­re de­ta­che­ment. Prins Karl Au­gust var be­kym­rad över si­tu­a­tio­nen. Det fanns en risk för att 3:e bri­ga­den kun­de an­vän­da vägar­na ge­nom Rø­de­nes el­ler över Öre­bro för att fal­la bri­gad

Holst i ryg­gen på sin marsch mot Høland. Hans egent­li­ga öns­kan var att ta he­la sin styr­ka och mar­sche­ra ner längs öst­si­dan av sjö­ar­na och rul­la upp den svens­ka bri­ga­den.

Pro­ble­met var att si­tu­a­tio­nen vid Kongs­ving­er var så osä­ker att han in­te kun­de gö­ra det. Han ryck­te där­för själv fram till Bla­ker och skic­ka­de kap­ten Zar­bell med ett skarp­skytts­kom­pa­ni till Lund för att und­vi­ka att bli an­gri­pen i ryg­gen. (Lund lig­ger strax ös­ter om Hem­nes kyr­ka.) Kap­ten Hey­er­dahl skic­ka­des till kor­set vid själ­va styr­kan. Här stod då två kom­pa­ni­er mot en hel svensk bri­gad. Kap­ten Hey­er­dahl gick fram till sin ställ­ning, men då han fick hö­ra att svens­kar­na var på fram­marsch val­de han att dra sig till­ba­ka till Fetsund. Kap­ten Zar­bell där­e­mot fann att hans till­de­la­de ställ­ning vid Lund re­dan var oc­ku­pe­rad av ett kom­pa­ni svens­ka jä­ga­re från Sö­der­man­lands ba­tal­jon un­der kap­ten An­der­son. Kap­ten Zar­bell gick ome­del­bart till an­fall och drev svens­kar­na på flykt. Han in­tog ställ­ning­en och vän­ta­de på mot­an­fall. Fem kilo­me­ter sö­der om Lund, vid Opsal och Krok, stod än­nu ett svenskt kom­pa­ni i re­serv. Ef­ter en kort stund ha­de svens­kar­na sam­lat sig och gick till an­grepp igen. De slogs till­ba­ka. Gång på gång an­föll de kap­ten Zar­bells ställ­ning, men till ing­en nyt­ta. De nors­ka sol­da­ter­nas di­sci­plin var stark och kap­ten Zar­bell kun­de hål­la si­tu­a­tio­nen un­der kon­troll. Ing­en sköt in­nan svens­kar­na var på nä­ra håll. En väl­rik­tad sal­va möt­te svens­kar­na var­je gång de

"BATALJONENS ELDKRAFT HA­DE EN FÖRKROSS­AN­DE EFFEKT OM DEN VAR SAM­LAD OCH DI­SCI­PLI­NEN I AVDELNINGEN VAR SÅ GOD ATT AL­LA VÄN­TA­DE MED ATT SKJU­TA TILLS FI­EN­DEN VAR PÅ KORT AV­STÅND."

för­sök­te. Mot slu­tet av da­gen gav svens­kar­na upp. Av de cir­ka 100 man som an­fal­lit ha­de 23 fal­lit och ett stort an­tal så­rats. På norsk si­da var det inga dö­da, men någ­ra få så­ra­de.

Trang­en den 25 april

Ef­ter att Li­er­ställ­ning­ar­na fal­lit i svens­kar­nas hän­der var si­tu­a­tio­nen vid Kongs­ving­ers fäst­ning ho­tad. Det viss­te bå­de svens­kar­na och norr­män­nen. Som tur var av­vi­sa­des svensk­ar­na vid Lund. Den störs­ta fa­ran var nu om svens­kar­na skul­le kom­ma norr­i­från och fånga fäst­ning­en i en knip­tångs­ma­nö­ver. För nors­kar­na var det där­för vik­tigt att hind­ra svens­kar­na från att kom­ma för­bi Fli­sa och ta sig sö­derut mot Kongs­ving­er. Övers­te Staf­feldt be­ord­ra­de så många styr­kor som möj­ligt till om­rå­det Åsnes. Det an­togs att svens­kar­na skul­le kom­ma den vä­gen, men helt sä­ker var han in­te.

Norr­män­nen för­be­red­de sig så gott de kun­de. Isen på Fli­sa (som fort­fa­ran­de var så tjock att den bar) så­ga­des upp på fle­ra stäl­len för att få till rän­nor. I Trang­en­pas­set gjor­des förhuggningar av nedhuggna träd som lades i brösthöjd (så att man kun­de skju­ta över) med top­pen mot fi­en­den. Det försvårade fram­ryck­ning­en och gav visst skydd. Det gav ock­så de nors­ka sol­da­ter­na öp­pet skottfält. Trang­en­pas­set är en trång pas­sage vid äl­ven Fli­sas syd­öst­ra si­da. Om man föl­jer Fli­sa från Åsnes kyr­ka mot svens­ka grän­sen lig­ger Trang­en­pas­set till hö­ger om höj­den Kjellå­sen. (Se kar­ta). Fort­sät­ter man föl­ja Fli­sa ös­terut kom­mer man till Ny­en gård (det förs­ta må­let för re­kog­no­se­rings­styr­kan som slutade med sla­get vid Skal­bu­ki­len). Ny­en gård lig­ger på Fli­sas nor­ra si­da och på mot­satt si­da lig­ger går­den Gam­mel­se­ter. Vi­da­re längs äl­ven fin­ner vi Skal­bu­ki­len på nor­ra si­dan, Ut­ne­set och till slut Røi­ne­se­ter, ock­så på äl­vens nor­ra si­da. Fli­sa rin­ner ut från Osen­sjön läng­re norrut. Ver­munds­sjön är en för­läng­ning av Medskogs­ån där vat­ten­dra­get slu­tar i Fli­sa. Allt­så är äl­ven från Ver­mund­sjön en bi­flod till Fli­sa.

Sö­der om Fli­sa gick det en vin­ter­väg som idag är märkt med ”Vä­gen över tolv­mils­sko­gen” (el­ler Bal­te­bølsvei­en som den ock­så he­ter). År 1808 var vä­gen smal och in­te nå­gon bra väg för en mi­li­tär av­del­ning.

På svensk si­da om grän­sen, vid Mid­t­sko­gen, stod övers­te Gahn med cir­ka 540 man. Av sin över­ord­na­de ge­ne­ral Arm­felt ha­de han or­der om att bry­ta ige­nom till Fli­sa och tränga fram till Glom­ma – för att se­dan mar­sche­ra sö­derut mot Kongs­ving­er.

Kväl­len den 24 april bör­ja­de natt­mar­schen över grän­sen. Pla­nen var att tränga in så långt som möj­ligt un­der nat­ten för att över­ras­ka norr­män­nen. Han val­de att kor­sa Ver­munds­sjön i det nor­ra hör­net för att se­dan gå på den enk­la vä­gen på äl­ven Fli­sas söd­ra si­da. Ef­ter en kort tid upp­täck­tes styr­kan av de nors­ka för­post­vak­ter­na på Ut­ne­set. Fram­ryck­ning­en upp­täck­tes när po­ste­ring­en skic­ka­de ut fält­vak­ten på Ut­ne­set, där­i­från till för­post­kom­pa­ni­et på Ny­en. De drog sig i god ord­ning till­ba­ka mot Ny­en me­dan de höll ett öga på svens­kar­nas fram­ryck­ning på flo­dens sydsi­da. Ny­en över­gavs ald­rig, och det var här Staf­feldt med ti­den kom fram med hu­vud­styr­kan. På sam­ma sätt som vid Skal­bu­ki­len någ­ra da­gar in­nan blev det skott­väx­ling. De skic­ka­de be­sked med il­bud till­ba­ka till Staf­feld­ts hög­kvar­ter på Bjør­ne­by ett par mil läng­re bak, in­nan de drog sig till­ba­ka. Svens­kar­na var upp­täck­ta. Övers­te Staf­feldt fick be­ske­det ti­digt på mor­go­nen den 25 april. Med­de­lan­det gick ut på att det var en an­sen­lig svensk styr­ka på väg. Han be­ord­ra­de strax två gre­nad­jär­di­vi­sio­ner, un­der kap­ten Næg­lers be­fäl, att be­man­na för­hugg­ning­ar­na vid Trang­en. Res­ten av hu­vud­styr­kan skul­le ryc­ka fram och in­ta ställ­ning­ar vid Ny­en.

Svens­kar­na mar­sche­ra­de fram längs den sma­la vä­gen. De möt­te li­tet el­ler ing­et an­nat mot­stånd än de fram­skjut­na po­ste­ring­ar­na. De nors­ka vak­ter­na på Ut­ne­set följ­de svensk­ar­na med vak­sam blick. Svens­kar­na vand­ra­de läng­re och läng­re in i Staf­feld­ts fäl­la. När svens­kar­na kom­mit över äl­ven pla­ce­ra­de de en vakt­styr­ka på 40 man på Gam­mel­se­ter (sö­der om äl­ven) för att und­gå att bli an­fall­na bak­i­från.

Staf­feldt var oro­lig för att svens­kar­nas hu­vud­an­fall skul­le kom­ma på Fli­sas norr­si­da som det gjort ti­di­ga­re och att fram­ryck­ning­en på sydsi­dan var en av­led­nings­ma­nö­ver. Ef­ter att ha för­säk­rat sig om att så in­te var fal­let gav han or­der om an­fall i svens­kar­nas rygg un­der led­ning av ma­jor Ræ­der, chef över gre­nad­jär­ba­tal­jo­nen. El­ve­rums­ka skid­kom­pa­ni­et skic­ka­des ös­terut på äl­vens norr­si­da för att säk­ra om­rå­det för an­fall.

Hoff­ska skid­kom­pa­ni­et och de trönds­ka skarp­skyt­tar­na gick till an­fall över äl­ven från Ny­en och rakt mot de svens­ka ställ­ning­­ar­na på Gam­mel­se­ter. Det var de här två kom­pa­ni­er­na som ja­ga­de det sven­ska ar­riär­gar­det. Kap­ten Knoffs 2:a gre­nad­jär­di­vi­sion an­föll längs vä­gen ef­ter skid­lö­par­na med Stangs 3:e di­vi­sion hack i häl. Svens­kar­na kas­ta­des strax ut från ställ­ning­ar­na och drog sig till­ba­ka ef­ter sin hu­vud­styr­ka vid Trang­en­pas­set.

All­de­les in­nan det­ta ha­de svens­kar­na kom­mit fram till Trang­en och Næg­lers gre­nad­jä­rer och kas­tat sig in i ett an­fall – allt ef­tersom med he­la styr­kan. Skill­na­den i styr­ka var här till svens­kar­nas för­del, och norr­män­nen bör­ja­de ge vi­ka. Ef­ter en lång eld­du­ell för­sök­te övers­te Gahn skic­ka ut en styr­ka på sin vänst­ra fly­gel för att kring­gå för­hugg­ning­en i Trang­en­pas­set. Det här var kap­ten Knor­rings de­ta­che­ment. De möt­tes av en norsk styr­ka, och styr­kor­na iso­le­ra­des från si­na re­spek­ti­ve hu­vud­styr­kor un­der res­ten av sla­get.

Då hör­des skott bak­i­från, och övers­te Gahn för­stod att hans styr­kor på Gam­mel­se­ter blev an­grip­na. Ef­ter viss be­tän­ke­tid gav

"FÖRHUGGNINGAR AV NEDHUGGNA TRÄD LADES I BRÖSTHÖJD (SÅ ATT MAN KUN­DE SKJU­TA ÖVER) MED TOP­PEN MOT FI­EN­DEN. DET FÖRSVÅRADE FRAM­RYCK­NING­EN OCH GAV VISST SKYDD. DET GAV DE NORS­KA SOL­DA­TER­NA ÖP­PET SKOTTFÄLT."

han or­der om att vän­da – för att slå sig ut mot Sve­ri­ge. Med jä­gar­na i fron­ten stor­ma­de han bak­åt sam­ma väg som han kom­mit. Norr­män­nen som var på väg ut ur si­na ställ­ning­ar vid för­hugg­ning­ar­na i Trang­en såg att svens­kar­na vän­de och in­tog si­na ti­di­ga­re ställ­ning­ar igen.

Svens­kar­na möt­te gans­ka snart Ræ­ders främs­ta av­del­ning­ar och in­tog den höjd som idag kal­las ”Svens­ke­hau­gen” med ett kom­pa­ni – sam­ti­digt som jä­gar­na fort­sat­te fram­ryck­ning­en mot Gam­mel­se­ter. Cir­ka 250 me­ter norr om Svens­ke­hau­gen var det stopp. Två gre­nad­jär­di­vi­sio­ner stod grup­pe­ra­de på lin­je och av­los­sa­de rik­ta­de sal­vor mot svensk­ar­na. Svens­kar­na grup­pe­ra­de sig för an­fall och för­sök­te slå sig ut. De lyc­ka­des he­la två gång­er pres­sa till­ba­ka gre­nad­jä­rer­na – de blev fram­ja­ga­de igen av si­na of­fi­ce­ra­re med drag­na sab­lar. Men då stod den rö­da lin­jen fast. Svens­kar­nas stöd­punkt på höj­den var de­ras fas­ta punkt i stri­den, men den var för långt bor­ta för att el­den där­i­från skul­le kun­na på­ver­ka Ræ­ders lin­jer.

Det var i den här fa­sen som en av norsk mi­li­tär­histo­ri­as mest kän­da ge­stal­ter träd­de fram. Kap­ten Ni­co­lay Pe­ter Dre­jer från 2:a trond­h­jems­ka in­fan­te­ri­re­ge­men­tet klev upp på en stor stub­be mitt på slag­fäl­tet och sköt på de an­fal­lan­de svens­kar­na. Någ­ra av hans män stod un­der stub­ben och skic­ka­de lad­da­de va­pen till ho­nom. Han träf­fa­des fle­ra gång­er, he­la sju är det fle­ra käl­lor som sä­ger, in­nan han föll ner. Hans oräd­da upp­trä­dan­de el­da­de på norr­män­nen och hans upp­trä­dan­de gick in­te svens­kar­na för­bi hel­ler. Na­tur­ligt nog gjor­de han sig till en ut­märkt mål­tav­la – och det mås­te slå fel.

Kap­ten Næg­ler, ef­ter att åter ha in­ta­git för­hugg­ning­ar­na i Trang­en, hör­de nu strids­lar­met två kilo­me­ter läng­re norrut och in­såg att svens­kar­na var i strid med Staf­feld­ts hu­vud­styr­ka. Ef­ter viss be­tän­ke­tid läm­na­de han kvar en mind­re styr­ka me­dan han med hu­vud­styr­kan ru­sa­de i den rikt­ning där svensk­ar­na för­svann. Nu kom svens­kar­na un­der dub­bel eld.

Övers­te Gahn var vid den här tid­punk­ten in­te så rör­lig. Han ha­de en gam­mal ska­da som ha­de gått upp, och han låg på en slä­de där han ro­pa­de ut si­na or­der. Nu var svens­kar­na pres­sa­de från bå­da si­dor. De ha­de sam­lat si­na än­nu strids­dug­li­ga på Svens­ke­hau­gen och för­sök­te bry­ta sig ut från höj­den med ba­jo­net­ter­na på.

I sla­gets sista fas ljöd plöts­ligt skid­lö­par­nas horn­sig­na­ler i flan­ken. Det var kap­ten Arn­t­zen med si­na hoff­ska skid­lö­pa­re som ef­ter en flank­rö­rel­se kom­mit fram och stor­ma­de in mot de dödströt­ta svens­kar­na.

De nors­ka styr­kor­na som ha­de om­ring­at höj­den var nu så an­tals­mäs­sigt över­lägs­na att allt hopp var ute för svens­kar­na. När de­ras de­spe­ra­ta för­sök att bry­ta sig ut in­te fun­ge­ra­de be­ord­ra­de övers­te Gahn de svens­ka trum­sla­gar­na att slå cha­ma­de (ka­pi­tu­la­tion).

Svens­kar­na över­läm­na­de sig och sam­la­des ihop på vägens väst­ra si­da. Den svens­ka styr­kan un­der kap­ten Knor­rig som ope­re­ra­de i Trang­ens öst­ra flank kom un­dan och tog sig över till Sve­ri­ge. För­lu­stan­ta­len upp­gavs till 27 dö­da och 57 så­ra­de på svensk si­da, me­dan 16 dog och 52 så­ra­des på norsk si­da. Un­der da­gar­na som följ­de dog fle­ra dess­utom på bå­da si­dor av ska­dor­na de fått. En av dem var kap­ten Dre­jer, som dog på Søns­terud gård fy­ra da­gar ef­ter sla­get.

Ef­ter sla­get vid Trang­en var svens­kar­nas styr­kor i Da­lar­na tillin­tet­gjor­da och Staf­feld­ts styr­kor drogs ner till Kongs­ving­er. Hit kom ock­så en del av de Seues trup­per.

Si­tu­a­tio­nen i om­rå­de­na sö­der om Kongs­ving­er bör­ja­de nu bli pre­kär för be­folk­ning­en. De svens­ka sol­da­ter­na lev­de i om­rå­det och kräv­de så pass myc­ket re­sur­ser att det var fa­ra för hung­ers­nöd bå­de bland be­folk­ning­en och sol­da­ter­na. Skul­le de nors­ka sol­da­ter­na ryc­ka in i om­rå­det mås­te de ha med sig för­nö­den­he­ter. Det var brist på häs­tar och där­för an­tog den nors­ka ar­mé­led­ning­en att de skul­le kun­na be­dri­va krig i fem da­gar, el­ler så länge en sol­dat kun­de bä­ra si­na eg­na för­nö­den­he­ter. Det här be­grän­sa­de na­tur­ligt nog möj­lig­he­ter­na till strid. Sam­ti­digt var det vik­tigt att in­te svens­kar­na blev stå­en­de

så länge att de kun­de få stör­re mäng­der för­nö­den­he­ter och sol­da­ter dit från Sve­ri­ge. Det gick ryk­ten om att det ha­de kom­mit eng­els­ka trup­per till Gö­te­borg, och dem vil­le in­te norr­män­nen slåss mot.

Det ha­de bli­vit dags för norr­män­nen att gå på of­fen­si­ven.

Ør­je den 4 maj

Den 3:e svens­ka bri­ga­den ha­de fast­nat vid Ør­je och sär­skilt på öst­ra si­dan av Rø­de­nes­sjön. De ha­de till­ver­kat förhuggningar och skan­sar på fle­ra stäl­len. Det fanns na­tur­ligt nog en stark öns­kan om att för­dri­va de svens­ka styr­kor­na och om in­te an­nat ut­rö­na de­ras strids­för­må­ga. Ma­jor Krebs fick där­för or­der om att gå mot svens­kar­na. Han ha­de be­fäl över tre kom­pa­ni­er nors­ka jä­garkå­rer, fy­ra gre­nad­jär­kom­pa­ni­er, nor­dan­fjäll­s­ka skarp­skyt­tar, en di­vi­sion från 1:a akers­hus­ka och små­lends­ka dra­go­ner­na. De skul­le gå över bron vid Lund.

På kväl­len den 4 maj skic­ka­des kap­ten Zar­bell från nor­dan­fjäll­s­ka re­ge­men­tet mot går­den Opsal. Här viss­te man om att det låg cir­ka 150 man från Sö­der­man­lands 1:a ba­tal­jon bakom en stark för­hugg­ning. De rör­de sig i en stor bå­ge runt för­hugg­ning­en i hopp om att in­te bli upp­täck­ta. På mor­gon­kvis­ten fick de kon­takt med svens­kar­na – som up­pen­bar­li­gen viss­te att de kom. Kap­ten Zar­bell lev­de upp till sitt ryk­te och gick ome­del­bart till stor­man­fall. An­fal­let lyc­ka­des in­te, ef­tersom svens­kar­na var för starkt be­fäs­ta. Då dök Krebs upp med sin hu­vud­styr­ka och med nytt mod gick he­la styr­kan på. Svens­kar­na höll stånd. Då kom jä­gar­löjt­nant Haxt­hau­sen stor­man­de i spet­sen för si­na man­nar, löjt­nan­ter­na Heg­ge och Ger­ner föl­jer ef­ter. Stor­man­fal­let var så våld­samt att svens­kar­na kas­ta­des till­ba­ka från si­na ställ­ning­ar. Det var så våld­samt att de ock­så i sam­ma an­fall kas­ta­de till­ba­ka re­ser­ven i de bakom­lig­gan­de ställ­ning­ar­na. Svens­kar­na drog sig till­ba­ka till nya ställ­ning­ar vid Krok på sydsi­dan av Opsaläl­ven. Det till­ba­kadra­gan­de svens­ka kom­pa­ni­et fick här för­stärk­ning­ar av sin ba­tal­jon. Ställ­ning­en var väl­digt stark och ett fron­ta­lan­fall över äl­ven var me­nings­löst.

En av jä­gar­na i kap­ten Bu­tenschøns kom­pa­ni, Lars Opsal, kän­de till om­rå­det och vi­sa­de kom­pa­ni­che­fen en väg över äl­ven li­te bor­tan­för skan­sen. Här kun­de sol­da­ter­na va­da över. Fram­för sig ha­de de nu en brant slutt­ning där svens­kar­na låg på top­pen. Ma­jor Krebs kom spring­an­de fram för att se ef­ter Bu­tenschøns kom­pa­ni och blot­ta­de sig för svensk eld. Ku­lor­na ven runt hans öron. Han stod kvar och ro­pa­de till svens­kar­na: ”Skju­ter så många på en en­da man?” Krebs häv­da­de se­na­re att svens­kar­na ver­ka­de li­te bryd­da över det­ta och el­den upp­hör­de. Löjt­nant Heg­ge såg att hans ma­jor var ut­satt och samlade snabbt sitt folk till an­fall. Till­sam­mans med löjt­nan­ter­na Haxt­hau­sen, Rustad och Ger­ner samt de­ras av­del­ning­ar stor­ma­de de fy­ra rakt mot svens­kar­na. De kän­de sig nu ho­ta­de från två håll – fron­talt och i flan­ken av Bu­tenschøns av­del­ning – och de drog sig till­ba­ka. De till­ba­kadra­gan­de svens­kar­na satt fast igen vid går­den Jå­vel. På sam­ma sätt som ti­di­ga­re gick norr­män­nen på med ba­jo­nett och drev ut svens­kar­na från ställ­ning­ar­na ef­ter ett par bak­slag. Fär­den bar vi­da­re till Slup­stad, där svens­kar­na fick yt­ter­li­ga­re för­stärk­ning­ar och fast­na­de. Ingen­ting såg nu ut att stop­pa de nors­ka sol­da­ter­na. Svens­kar­na kas­ta­des på nytt ut och drog sig till­ba­ka till As­ke­rud gård. Här stop­pa­de Krebs an­fal­let. Hans sol­da­ter ha­de stri­dit i över sex tim­mar och bör­ja­de bli ut­slit­na. De nors­ka styr­kor­na ha­de ryckt fram snabbt, och det gjor­de prins Karl Au­gust oro­lig för att styr­kan skul­le om­ring­as. Han gav där­för or­der till Krebs om att dra sig till­ba­ka. Det gjor­de de i still­het.

Det här är bra ex­em­pel på vad mo­bil krig­fö­ring kan gö­ra för en krig­fö­ring som var mer ba­se­rad på sta­tisk tak­tik. Med eld och för­flytt­ning­ar kan en an­fal­lan­de styr­ka pres­sa en jäm­bör­dig styr­ka till­ba­ka trots att den sit­ter i väl skyd­da­de ställ­ning­ar.

Näs­ta an­grepp kom på mor­go­nen den 7 maj. Då an­föll ma­jor Fi­scher med 4:e jä­gar­kom­pa­ni­et och två kom­pa­ni­er från nor­dan­fjäll­s­ka re­ge­men­tet be­fäst­ning­ar­na vid Ør­je bro. Svens­kar­na blev full­stän­digt tag­na på säng­en, och hann med nöd och näp­pe skyn­da sig till­ba­ka över äl­ven. Av räds­la för att norr­män­nen skul­le sät­ta in ett stor­man­fall brän­de de bron över äl­ven. Svens­kar­na var snab­ba med att byg­ga skan­sar för att be­fäs­ta sin ställ­ning på öst­ra si­dan av äl­ven. Norr­män­nen an­föll in­te mer, och de ha­de egent­li­gen ba­ra fått svens­kar­na att be­fäs­ta om­rå­det än­nu star­ka­re.

Ef­ter att svens­kar­na in­tog Li­er­ställ­ning­ar­na in­led­de de en om­fat­tan­de ut­bygg­nad av om­rå­det. De vän­de på Li­er­ställ­ning­en så att den vet­te norrut. De bygg­de förhuggningar och skan­sar vid Ras­tad, i om­rå­det mel­lan Di­ger­sjön och Ving­er­sjön och längs äl­ven Skinn­ar­bølå. Vi be­fin­ner oss nu i om­rå­det syd­ost om Kongs­ving­er mot svens­ka grän­sen. Svens­kar­na fick ge­nom hot nors­ka bön­der att gö­ra de tyngs­ta job­ben vid ut­bygg­na­den runt Skinn­ar­bølå. Längs den bygg­des många be­fäst­ning­ar och förhuggningar.

Mo­bekk den 18 maj

Norr­män­nen ha­de ett stort jobb fram­för sig för att kun­na ren­sa om­rå­det på svens­kar. Pla­nen var att den 18 maj an­fal­la norr­i­från med tre ko­lon­ner och sam­ti­digt ge­nom­fö­ra ett ske­nan­fall från väst mot Ras­tad-li­er­om­rå­det. Hop­pet var att Li­er­ställ­ning­ar­na skul­le ges upp. An­fal­let sat­te i gång och svens­kar­na drog sig snabbt till­ba­ka till Li­er, men in­te läng­re. För­hopp­ning­en ha­de va­rit att svens­kar­na skul­le dra ut styr­kor från skan­sar­na mel­lan Ving­er­sjön och Di­ger­sjön, men det gjor­de de in­te. För­u­tom des­sa pro­blem slet norr­män­nen hårt med att få fram sitt ar­til­le­ri. Det var myc­ket blött över­allt och vägar­na var in­te sär­skilt fram­kom­li­ga. An­fal­let star­ta­de mot Skinn­ar­bøl och Skands­ går­den två tim­mar för sent. På grund av fram­­kom­lig­he­ten var in­te styr­kor­na på plats för­rän kloc­kan 13. Det gjor­de, häv­dar vis­sa käl­lor, att an­fal­let kom mitt i vaktav­lös­ning­en. Vid den här tid­punk­ten var det dubbelt så många sol­da­ter i skan­sar­na som van­ligt. Den förs­ta ko­lon­nen med kap­ten Jür­gen­sen an­föll Skands­går­den med Lær­dals­ka lät­ta kom­pa­ni­et och Hoff­ska skid­kom­pa­ni­et. Kap­ten Næg­ler skul­le som ko­lonn två stöt­ta an­fal­let och se till att rö­ja för­pos­ter ur vä­gen med en tröndsk gre­nad­jär­di­vi­sion och de­lar av en tröndsk skarp­skytts­di­vi­sion. Svens­kar­na rym­de från Skands­går­den och stack över äl­ven till Ove­rud gård – och rev bron ef­ter sig. Här blev styr­kor­na stå­en­de med en älv emel­lan sig.

Sam­ti­digt skul­le den tred­je ko­lon­nen un­der övers­te­löjt­nant Ræ­der, som be­stod av en gre­nad­jär­di­vi­sion, El­ve­rums­ka skid­kom­pa­ni­et och 100 man från den trönds­ka skarp­skytts­di­vi­sio­nen, an­fal­la Mo­bekk

skans. Mo­bekk låg li­te läng­re syd­ost än var de två and­ra ko­lon­ner­na an­föll. Pla­nen var att de skul­le ta sig fram via skogs­sti­gar än­da fram till Di­ger­sjöns väst­ra strand och kor­sa äl­ven vid för­däm­ning­en för att an­fal­la skan­sen bak­i­från. Pro­ble­met var att Ræ­der ha­de an­vänt sig av en lo­kal kvin­na. Hon var möj­li­gen lo­kal, men kän­de in­te till om­giv­ning­ar­na väl. Hon led­de Ræ­der och hans män rakt mot Mo­bekk skans, vil­ket gjor­de hans si­tu­a­tion myc­ket svår. Han val­de då att om­grupp­era sin styr­ka och gå till an­fall.

I prin­cip skul­le man ald­rig an­fal­la en skans av den här ty­pen ut­an att först ha lagt en kraf­tig ar­til­le­ri­eld mot den. Ar­til­le­ri fanns in­te och där­för mås­te an­fal­let ge­nom­fö­ras ut­an. Norr­män­nen an­föll med storm­for­ma­tion, men svens­kar­nas eld blev för kraf­tig och de drevs till­ba­ka (trots att lær­da­ling­ar­na kom till und­sätt­ning ef­ter att ha säk­rat se­gern läng­re väs­terut mot Ove­rud).

Ræ­der pla­ce­ra­de ut en del skyt­tar på ta­ken på Mo­bekk gård, men av­stån­det var över 100 me­ter och ef­fek­ten li­ten. I näs­ta an­fall för­sök­te norr­män­nen att kring­gå skan­sens vänst­ra fly­gel. De för­sök­te hål­la sig ut­om skott­håll för de svens­ka ge­vä­ren. Man för­sök­te va­da över äl­ven för att kom­ma bakom ställ­ning­en, men på grund av hög vat­ten­ni­vå lyc­ka­des in­te det. De drog sig till­ba­ka och för­sök­te sig på ett nytt an­fall, den här gång­en på hö­ger si­da. De an­föll igen i ett kom­bi­ne­rat fron­tal- och fly­ge­lan­fall. In­te hel­ler det här gav re­sul­tat. Det slutade med eld­du­ell mel­lan de två styr­kor­na. Hu­sen på Mo­bekk bör­ja­de brin­na, och si­tu­a­tio­nen blev svår för de nors­ka sol­da­ter­na. Ræ­der be­stäm­de sig där­för för re­trätt. Svens­kar­na för­sök­te för­föl­ja, men kas­ta­des till­ba­ka. Re­sul­ta­tet blev 8 dö­da och 30 så­ra­de norr­män, me­dan svens­kar­na mis­te 30 dö­da och så­ra­de. Det var ett hårt slag för de nors­ka styr­kor­na. De ha­de ”vun­nit fle­ra slag, men vid den här hän­del­sen ha­de många sa­ker gått väl­digt fel”.

Ef­ter stri­der­na i Rø­de­nes och om­kring Kongs­ving­er änd­ra­de kri­get ka­rak­tär. Svens­kar­na drog till­ba­ka sin hu­vud­styr­ka. Bå­de Li­er­ställ­ning­ar­na och Mo­bekk skans över­gavs. Det en­da om­rå­det där det fort­fa­ran­de fanns svens­kar var längst sö­derut, i Øst­fold; om­rå­det Rø­de­nes och Ør­je och En­ning­da­len med hu­vud­för­skans­ning­ar på Pres­te­bak­ken och Ber­by. Den en­da ak­ti­vi­te­ten i om­rå­de­na längs grän­sen un­der den här pe­ri­o­den var strids­pa­trul­ler och en­sta­ka mind­re sam­man­drabb­ning­ar.

Pres­te­bak­ken den 10 ju­ni

I bör­jan av ju­ni väx­te öns­kan om att helt kun­na kas­ta ut svens­kar­na ur Nor­ge. An­fal­let skul­le gå mot Rø­de­nes och Ør­je, men när svens­kar­na plöts­ligt drog sig ur ock­så det här om­rå­det fanns de ba­ra kvar i En­ning­da­len.

An­fal­let star­ta­de den 10 ju­ni. An­falls­styr­kan de­la­des in i tre ko­lon­ner. Den förs­ta un­der kap­ten Huit­feldt med cir­ka 230 man från sun­nan­fjäll­s­ka in­fan­te­ri­re­ge­men­tet och någ­ra lantvärns­sol­da­ter. De skul­le an­fal­la Pres­te­bak­ken från väst. And­ra ko­lon­nen un­der löjt­nant Thambs med cir­ka 540 man, ock­så från sun­nan­fjäll­s­ka in­fan­te­ri­re­ge­men­tet, samt någ­ra lantvärns­ sol­da­ter skul­le an­fal­la Pres­te­bak­ken från ös­ter och sö­der. Den tred­je ko­lon­nen stod un­der löjt­nant Spørck som av­de­la­des från Thambs av­del­ning och ryck­te fram ös­ter om kyr­kan och an­föll från sö­der. Löjt­nant Mag­nus­sen skul­le ro sö­derut på Id­de­fjor­den och gå i land sö­der om Ber­by, där han med en nå­got stu­kad ska­ra på runt 100 man och ar­til­le­ri skul­le ge­nom­fö­ra ett av­led­nings­an­fall mot Ber­by så att för­stärk­ning­ar in­te kun­de skic­kas till Pres­te­bak­ken. Ske­nan­fal­let lyc­ka­des och det kom ald­rig någ­ra för­stärk­ning­ar till Pres­te­bak­ken.

De två nors­ka ko­lon­ner­na rör­de sig mot Pres­te­bak­ken nat­ten mot den 10 ju­ni. De svens­ka för­pos­ter­na kun­de in­te skic­ka be­sked till hu­vud­styr­kan om att norr­män­nen var i an­tå­gan­de. Plöts­ligt dök norr­män­nen upp från fem–sex stäl­len sam­ti­digt. Svens­kar­na blev över­rump­la­de, läm­na­de ställ­ning­­ar­na och tog sig in på kyr­ko­går­den vid Pres­te­bak­ken. Här för­skan­sa­de de sig bakom sten­gärds­går­dar­na. Norr­män­nen an­föll och de svens­ka styr­kor­na splitt­ra­des. 150 man lyc­ka­des rym­ma från kyr­ko­går­den un­der an­fal­let, men de stop­pa­des av löjt­nant Hei­de, som spär­ra­de vä­gen mot Ber­by med 60 man. Stri­der­na ha­de va­rit hår­da. Re­sul­ta­tet var 12 dö­da och så­ra­de norr­män, me­dan svens­kar­na mis­te 60 dö­da och svårt ska­da­de samt 34 lät­ta­re så­ra­de. Svens­kar­na fick dess­utom he­la 361 man till­fång­a­tag­na. To­talt ha­de norr­män­nen oskad­lig­gjort 455 man. På som­ma­ren blev det lugnt. Norr­män­nen ge­nom­för­de någ­ra ströv­tåg in på svensk si­da om grän­sen ut­an någ­ra sär­skil­da re­sul­tat.

Ber­by den 12 sep­tem­ber

Den sista sto­ra sam­man­drabb­ning­en i kri­get sked­de vid Ber­by. Den här gång­en var det svens­kar­na som an­föll. Även om svens­kar­na se­na­re har häv­dat att det hand­la­de om be­väp­nad re­kog­no­se­ring ut­veck­la­de det sig till nå­got myc­ket stör­re. En styr­ka på runt 200 man un­der ma­jor Krebs stod som för­post vid Ber­by. För­u­tom sol­da­ter­na ha­de han ock­så två amu­set­ter att dis­po­ne­ra. Styr­kan be­stod, för­u­tom jä­garkå­ren, av gre­nad­jä­rer från Ber­gen­hus och sol­da­ter från nor­dan­fjäll­s­ka och sun­nan­fjäll­s­ka re­ge­men­te­na. Al­la vägar mel­lan Nor­ge och Sve­ri­ge var täck­ta av nors­ka po­ste­ring­ar. Löjt­nan­ter­na Birch, Mund och Smith ha­de be­fä­let över des­sa.

Två sto­ra ko­lon­ner av svens­kar ryck­te norrut mot Ber­by. Den ena från väst över Tys­ling­mo­en med om­kring 400 man och den and­ra längs hu­vud­vä­gen från sö­der ner­åt längs äl­ven mot Ber­by med un­ge­fär 900 man. Det var en for­mi­da­bel styr­ka.

Halv åt­ta på mor­go­nen fick Krebs be­sked om att svens­kar­na kom från bå­de sö­der och väs­ter. Han skic­ka­de 60 jä­ga­re un­der Bu­tenschøn till Smit­hs för­post. Des­sa var på plats in­nan svens­kar­na fick kon­takt med norr­män­nen. När svens­kar­na kom emot de nors­ka ställ­ning­ar­na låg dim­man tät över da­len. Det gjor­de det svårt att upp­skat­ta hur stor styr­kan var. Norr­män­nen för­sök­te sig på ett stor­man­fall med ba­jo­nett, men drevs till­ba­ka. De drog sig till­ba­ka mot Ber­by.

Ma­jor Krebs an­kom med sin styr­ka och amu­set­ter. Han ställ­de upp dem bakom en sten­mur, grup­pe­ra­de ut jä­gar­na på flyg­lar­na

och gre­nad­jä­rer­na i mit­ten. Ka­no­ner­na var i cent­rum. Dim­man låg fort­fa­ran­de över om­rå­det, men det blev skott­väx­ling med bå­de ge­vär och ka­non. Re­sul­ta­tet av skjut­ning­en var oklart på grund av krut­rök och dim­ma. Det blev för över­mäk­tigt för Krebs styr­kor. Svens­kar­na an­föll med våld­sam kraft och han be­slu­ta­de att dra si­na styr­kor norrut. På vä­gen till­ba­ka mås­te de över en bro. Det blev ka­o­tiskt vid bron en stund, och fle­ra av sol­da­ter­na mås­te va­da över. Väl på den and­ra si­dan in­tog de på nytt ställ­ning och vän­ta­de på svens­kar­na. I till­ba­kadrag­ning­en ha­de en av Krebs amu­set­ter gått för­lo­rad, och det för­ar­ga­de ho­nom väl­digt. Att för­lo­ra en ka­non var myc­ket all­var­ligt, och det an­sågs va­ra en stor se­ger för dem som tog den.

Svens­kar­na för­sök­te stor­ma över bron två gång­er, men av­vi­sa­des bå­da gång­er­na. Kloc­kan 12 dök plöts­ligt svens­ke övers­te Pos­se upp. Han kräv­de va­pen­vi­la och att få ta­la med ma­jor Krebs. De dis­ku­te­ra­de li­te fram och till­ba­ka, in­nan de blev eni­ga om en va­pen­vi­la. Övers­te Pos­se lät Krebs häl­sa på si­na of­fi­ce­ra­re. Det kan ver­ka un­der­ligt för oss, men en­ligt då­ti­dens gent­le­man­na­manér var det in­te alls ovan­ligt. Svens­kar­na drog sig till­ba­ka med norr­män­nen i hä­lar­na. För­lus­ter­na vid Ber­by blev sto­ra. He­la 50 dö­da och så­ra­de svens­kar, och 25 dö­da och så­ra­de norr­män.

Frampå hös­ten blev det stil­la vid grän­sen. Svens­kar­na öns­ka­de fred med norr­män­nen. Trots att de ha­de he­la 23 000 be­väp­na­de män mot 5 000– 6 000 nors­ka kan det ver­ka un­der­ligt. Si­tu­a­tio­nen i Sve­ri­ge var in­te bätt­re än den i Nor­ge. Hung­ers­nöd och brist på det mesta fol­ket be­höv­de för att kla­ra liv­han­ken gjor­de att prins Karl Au­gust ingick fred med svens­kar­na mot kung­ens vil­ja.

Stri­der­na mel­lan Nor­ge och Sve­ri­ge kräv­de över 400 nors­ka liv. För­lus­ter­na på svensk si­da var stör­re, hur myc­ket vet man in­te. Även om det var två re­la­tivt små hä­rar, sett i för­hål­lan­de till då­ti­dens hä­rar i Eu­ro­pa, var stri­der­na dra­ma­tis­ka. Nor­ge slogs för att in­te bli oc­ku­pe­rat av ett grann­land, det hand­la­de om fri­het. Slagen var väl hel­ler in­te av det störs­ta och våld­sam­mas­te sla­get. För dem som upp­lev­de dem var det klart skräm­man­de och sat­te spår för res­ten av li­vet. Trots sin då­li­ga ut­rust­ning, proviantering och krigserfarenhet viss­te sol­da­ter­na att det fanns en nyt­ta med det. Det fanns en nyt­ta med att ta upp sitt va­pen, lä­ra sig föl­ja or­der och slåss, för att till slut vin­na den se­ger lan­det be­höv­de.

Nu var det så att den dans­ke kung­en in­te vil­le ha nå­gon fred. Han be­ord­ra­de prin­sen att an­fal­la, men prin­sen väg­ra­de. Han an­vän­de nu ti­den i sitt hög­kvar­ter i Kristi­a­nia åt att sam­la ihop för­nö­den­he­ter och få ord­ning på allt. För­hål­lan­det mel­lan kung­en och prins Karl Au­gust blev na­tur­ligt nog in­te sär­skilt bra ef­ter det­ta. År 1809 er­bjöds han att bli tro­nar­vinge i Sve­ri­ge – vil­ket han tac­ka­de ja till. Sett med da­gens ögon är det såklart li­te un­der­ligt, men så fun­ge­ra­de det då. Hans vi­da­re öde är in­te så mun­tert. Han fick slag och föll av häs­ten. Det stod allt ef­tersom klart att han var sjuk på grund av si­na an­sträng­ning­ar un­der fält­tå­get i Nor­ge. Ryk­ten om lönn­mord var länge i svang, och det värs­ta re­sul­ta­tet blev att den svens­ke riks­mar­skal­ken Ax­el von Fer­sen lyn­cha­des till döds vid hans be­grav­ning i Stock­holm.

Svens­kar­na stod nu åter ut­an tro­nar­vinge. Ef­ter en lång pro­cess föll va­let på den frans­ke ge­ne­ra­len Je­an Bap­tis­te Ber­na­dot­te – en av Na­po­le­ons mar­skal­kar. Han tac­ka­de ja, och blev se­na­re Karl XIV Jo­han och kung av Sve­ri­ge– Nor­ge 1818.

Det här fält­tå­get blev en stor upp­muntran för norr­män­nen. De kun­de kla­ra sig på egen hand. Och det här blev kanske upp­tak­ten till det som slutade med uni­ons­upp­lös­ning­en 1905.

"FÖR DEM SOM UPP­LEV­DE SLAGEN VAR DET KLART SKRÄM­MAN­DE OCH SAT­TE SPÅR FÖR RES­TEN AV LI­VET. TROTS SIN DÅ­LI­GA UT­RUST­NING, PROVIANTERING OCH KRIGSERFARENHET VISS­TE SOL­DA­TER­NA ATT DET FANNS EN NYT­TA MED DET. DET FANNS EN NYT­TA MED ATT TA UPP SITT VA­PEN, LÄ­RA SIG FÖL­JA OR­DER OCH SLÅSS, FÖR ATT TILL SLUT VIN­NA DEN SE­GER LAN­DET BE­HÖV­DE."

Den ståt­li­ga nors­ka in­fan­te­ris­ten mot den be­ru­sa­de svens­ka sol­da­ten. Pla­ka­tet an­vän­des i Nor­ge i pro­pa­gan­da­syf­te.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.