SLA­GET VID BORODINO

Den rys­ke tsa­ren ha­de egent­li­gen skri­vit un­der ett freds­av­tal med Na­po­le­on, men det blev med ti­den gans­ka svårt att hål­la.

Napoleon (Sweden) - - Innehåll - KARL JAKOB SKARSTEIN

SLA­GET VID

Den rys­ke tsa­ren ha­de un­der­teck­nat ett freds­av­tal med Na­po­le­on, men det blev allt ef­tersom allt svå­ra­re att hål­la. Tsa­ren vil­le åter­upp­rät­ta sin ära och var in­te för­tjust i Na­po­le­ons hög­mod. Ett nytt krig blev till slut ound­vik­ligt.

Bac­ken ner mot gräns­flo­den Ne­mu­nas var full av mar­sche­ran­de sol­da­ter i färg­gla­da uni­for­mer. I luf­ten ljöd trum­virv­lar och horn­mu­sik. Fa­nor slog, so­len blänk­te i ge­värslopp och blan­ka ka­val­le­ri­hjäl­mar, hju­len på ka­nonla­vet­ter­na knir­ka­de, of­fi­ce­ra­re ro­pa­de ut be­fall­ning­ar och häs­tar gnäg­ga­de. Över­allt myll­ra­de det av sol­da­ter i till sy­nes oänd­li­ga ra­der. Det var den 24 ju­ni 1812 och Na­po­le­ons Gran­de Ar­mée höll på att in­va­de­ra Ryss­land.

Ef­ter fle­ra år av våld­sam­ma krig ha­de Na­po­le­on gjort sig till her­re över stör­re de­len av Eu­ro­pa, till och med mäk­ti­ga stor­mak­ter som Ös­ter­ri­ke och Preus­sen ha­de tving­ats un­der­kas­ta sig. Även Ryss­land, tsa­rens ri­ke, ha­de li­dit ne­der­lag in­för Na­po­le­on i ett blo­digt fält­tåg i Po­len 1806–1807, och tsa­ren un­der­teck­na­de ett freds­av­tal som be­kräf­ta­de Na­po­le­ons po­si­tion som Eu­ro­pas her­re. Men det upp­stod snart nya kon­flik­ter mel­lan de två mäk­ti­ga ri­ke­na. Tsa­ren tyck­te in­te om Na­po­le­ons hög­mo­di­ga håll­ning och väg­ra­de i allt hög­re grad att lå­ta sig dik­te­ras av den frans­ke kej­sa­ren. Han stod ock­så un­der hård press från star­ka kraf­ter vid ho­vet som iv­ra­de för att Ryss­land mås­te åter­vin­na sin för­lo­ra­de ära. Sam­ti­digt var Na­po­le­on fast be­slu­ten att in­te ac­cep­te­ra nå­gon ri­val på eu­ro­pe­is­ka fast­lan­det. Till slut blev ett nytt krig ound­vik­ligt.

Den förs­ta vå­gen av Na­po­le­ons in­va­sions­styr­ka upp­gick tro­ligt­vis till nå­gon­stans mel­lan 300 000 och 400 000 man. In­räk­nat de för­stärk­ning­ar som an­län­de se­na­re skul­le kanske så många som 600 000 man mar­sche­ra in i Ryss­land un­der den frans­ke kej­sa­rens be­fäl. Det var den störs­ta in­va­sions­styr­kan Eu­ro­pa nå­gon­sin skå­dat.

Här­styr­kans sam­man­sätt­ning speg­la­de Na­po­le­ons po­si­tion som Eu­ro­pas star­ke man. För­u­tom de frans­ka trup­per­na, som ut­gjor­de hu­vud­de­len av ar­mén, fanns ock­så en rad mer el­ler mind­re fri­vil­ligt al­li­e­ra­de na­tio­ner re­pre­sen­te­ra­de. Po­lac­ker­na var flest med 95 000 man. Även kung­a­dö­met Na­po­le­on upp­rät­tat i Ita­li­en ställ­de upp med to­talt över 50 000 man. Ös­ter­ri­ke och Preus­sen mås­te ock­så bi­dra med sto­ra trupp­styr­kor: 35 000 ös­ter­ri­ka­re och 20 000 preus­sa­re. Dess­utom till­kom kon­tin­gen­ter från en rad and­ra al­li­e­ra­de, som Bay­ern, Württem­berg, Sach­sen, West­fa­len, Schweiz och Por­tu­gal.

Na­po­le­ons plan var att ut­ma­nö­vre­ra de rys­ka styr­kor­na så snabbt och nä­ra grän­sen som möj­ligt, och tvinga dem att ut­käm­pa ett av­gö­ran­de slag. På så sätt vil­le Na­po­le­on vin­na en snabb se­ger och und­gå ett lång­va­rigt krig på de kar­ga rys­ka stäp­per­na.

Rysk re­trätt

In­va­sio­nen star­ta­de lo­van­de för den frans­ke kej­sa­ren. Hans styr­kor mar­sche­ra­de snabbt fram och ho­ta­de snart att skä­ra av och om­ringa de rys­ka styr­kor­na. Men de långa, for­ce­ra­de mar­scher­na tär­de hårt på Na­po­le­ons av­del­ning­ar – tu­sen­tals sol­da­ter du­ka­de un­der av ut­matt­ning och sjuk­dom el­ler de­ser­te­ra­de. Ka­val­le­ri­et, ar­til­le­ri­et och un­der­hålls­tjäns­ten mis­te häs­tar i ett alar­me­ran­de tem­po, sär­skilt som följd av ett snabbt vä­derom­slag från ste­kan­de het­ta till hår­da, kal­la regnsku­rar. Dess­utom var in­te frans­män­nen kän­da för att ta väl hand om si­na häs­tar. Ba­ra in­om lop­pet av någ­ra da­gar gick bor­te­mot 40 000 häs­tar för­lo­ra­de.

Frans­män­nen tving­a­des ta pa­u­ser för att in­te av­del­ning­ar­na skul­le bry­ta sam­man helt, och rys­sar­na kun­de räd­da sig un­dan ut­an någ­ra av­gö­ran­de sam­man­stöt­ning­ar. Av­stån­den i Ryss­land var helt en­kelt för sto­ra och för­sörj­nings­si­tu­a­tio­nen för svår för att Na­po­le­on skul­le kun­na ge­nom­fö­ra de stor­slag­na stra­te­gis­ka ma­növ­rar som lett ho­nom till se­ger i ti­di­ga­re fält­tåg. Han ha­de dess­utom pro­blem med att skaf­fa sig ex­akt in­for­ma­tion om rys­sar­nas för­flytt­ning­ar.

Trots svå­rig­he­ter­na fort­sat­te de frans­ka och al­li­e­ra­de styr­kor­na att tränga dju­pa­re in i tsa­rens ri­ke. I mit­ten av au­gusti när­ma­de de sig Smo­lensk, där rys­sar­na ha­de för­e­nat si­na två hu­vud­ar­mé­er, to­talt cir­ka 120 000 man, un­der ge­ne­ra­ler­na Mi­chail Bar­clay de Tol­ly och Pjotr Bagra­tion. Na­po­le­on när­ma­de sig nu hjär­tat av Ryss­land, och Bar­clay

de Tol­ly, som fick över­be­fä­let över de två ar­mé­er­na, ham­na­de un­der en allt star­ka­re press från den ge­or­gis­ke prin­sen Bagra­tion och in­fly­tel­se­ri­ka grup­pe­ring­ar bland de hög­re of­fi­ce­rar­na. De me­na­de att de stän­di­ga re­trät­ter­na var skam­li­ga och att det var hög tid att ge fi­en­den ett or­dent­ligt mot­stånd. Men Bar­clay de Tol­ly var fort­fa­ran­de in­te vil­lig att sat­sa allt på ett stort slag mot Na­po­le­ons mäk­ti­ga här. Som en kom­pro­misslös­ning in­tog 30 000 rys­sar ställ­ning ut­an­för Smo­lensk för att stri­da mot frans­män­nen, me­dan res­ten av de rys­ka styr­kor­na vän­ta­de tryggt på den nor­ra si­dan av flo­den Dne­pr.

Na­po­le­on såg slut­li­gen en chans att till­fo­ga rys­sar­na ett or­dent­ligt ne­der­lag. Han kas­ta­de in­te bort tid på avan­ce­ra­de ma­növ­rar ut­an be­ord­ra­de ett fron­ta­lan­fall så att rys­sar­na in­te skul­le hin­na dra sig un­dan igen. Re­sul­ta­tet blev ett stra­te­giskt sett me­nings­löst blod­bad där kanske så många som 11 000 rys­sar dö­da­des, så­ra­des el­ler togs till fånga. Na­po­le­ons för­lus­ter var ock­så sto­ra, över 7 000 man. De frans­ka och al­li­e­ra­de trup­per­na lyc­ka­des in­te stor­ma in i sta­den, men föl­jan­de natt drog de över­le­van­de rys­sar­na sig till­ba­ka över Dne­pr.

Ef­ter att trot­sigt ha bli­vit stå­en­de på höj­der­na norr om Dne­pr da­gen ef­ter sla­get gav Bar­clay or­der om en ny re­trätt föl­jan­de natt. Näs­ta dag ge­nom­för­de Na­po­le­on en häf­tig för­föl­jel­se, som re­sul­te­ra­de i våld­sam­ma stri­der vid Va­lu­ti­na Go­ra, där bå­da par­ter mis­te 6 000–7 000 man och den frans­ke ge­ne­ra­len Char­les Éti­en­ne Gu­din föll. Men åte­ri­gen slapp rys­sar­na un­dan.

Kutuzov tar över

Även om Bar­clays stän­di­ga re­trät­ter i ef­ter­hand fram­står som en för­nuf­tig stra­te­gi gjor­de de ho­nom myc­ket im­po­pu­lär bland sol­da­ter­na och de and­ra ge­ne­ra­ler­na. Till slut mås­te han över­läm­na över­be­fä­let, men be­höll sin ställ­ning som chef över förs­ta ar­mén. Fält­mar­skalk Mi­chail Il­la­ri­o­no­vitj Go­le­nisjtje­vKutu­zov över­tog som chef över de för­e­na­de ar­mé­er­na. Kutuzov var 66 år gam­mal och led av då­lig häl­sa, men han ha­de ny­li­gen vun­nit en strå­lan­de se­ger un­der ett krig mot tur­kar­na. Kanske var hans folk­li­ga orys­ka ut­strål­ning, som ska­pa­de tillit bland de rys­ka sol­da­ter­na, väl så vik­tig som hans mi­li­tä­ra egen­ska­per. I den all­var­li­ga kri­sen Ryss­land be­fann sig i fanns det ett be­hov av en sam­lan­de ge­stalt som Kutuzov.

I de rys­ka ar­mé­er­na fanns det en ut­bredd miss­tro mot de många of­fi­ce­ra­re med ut­ländsk bak­grund som tsa­ren an­ställt. Än­da se­dan Pe­ter den sto­res re­for­mer hund­ra år ti­di­ga­re ha­de ut­ländsk mi­li­tär ex­per­tis häm­tats in för att bo­ta bris­ten på väl­ut­bil­da­de rys­ka of­fi­ce­ra­re. Även om ut­län­ning­ar­na fyll­de en vik­tig roll var det många rys­sar som in­te li­ta­de på dem, och man be­skyll­de dem stän­digt för att va­ra odug­li­ga lyck­sö­ka­re ut­an äk­ta lo­ja­li­tet till Ryss­land. Till och med of­fi­ce­ra­re som var föd­da i tsa­rens ri­ke men ha­de ut­länds­ka för­äld­rar, som Bar­clay de Tol­ly, miss­tänk­lig­gjor­des.

Ef­ter stri­der­na vid Smo­lensk för­följ­de Na­po­le­on rys­sar­na vi­da­re ös­terut mot Moskva. Allt ef­tersom Na­po­le­on när­ma­de sig den gam­la rys­ka hu­vud­sta­den ut­sat­tes ock­så Kutuzov för en stark press att vå­ga sig på ett slag mot Na­po­le­on. Det sågs som oac­cep­ta­belt att lå­ta fi­en­den ta Moskva ut­an att för­sö­ka stop­pa ho­nom i ett or­dent­ligt slag. Kutuzov och hans generaler övervägde och förkastade en rad ställ­ning­ar där de kun­de mö­ta Na­po­le­on, in­nan Kutuzov i bör­jan av sep­tem­ber be­stäm­de att sla­get skul­le stå vid byn Borodino, längs flo­den Kolotja, 140 kilo­me­ter väs­ter om Moskva.

Kutuzov ha­de mot­ta­git för­stärk­ning­ar och ha­de nu över 150 000 man un­der sitt be­fäl, för­de­lat på de två ar­mé­er­na un­der Bar­clay och Bagra­tion. Över 30 000 av Kutu­zovs sol­da­ter var ny­li­gen ut­skriv­na mi­lis­sol­da­ter från Moskva­om­rå­det som ha­de bå­de då­lig trä­ning och ut­rust­ning. De här sol­da­ter­nas strids­vär­de var högst be­grän­sat, men de gjor­de nyt­ta ge­nom att ut­fö­ra ic­ke-stri­dan­de upp­gif­ter som att grä­va ställ­ning­ar och bä­ra bort så­ra­de. Någ­ra av dem skul­le ock­så häv­da sig i strid.

Rys­sar­na vid Borodino

Ställ­ning­en Kutuzov val­de vid Borodino var in­te sär­skilt na­tur­ligt stark, men Kutuzov me­na­de att det in­te fanns nå­got bätt­re på vä­gen mot Moskva. Den hög­ra, nord­li­gas­te fly­geln var star­kast, med flo­den Kolotja som en na­tur­lig vall­grav i fron­ten och någ­ra höj­der som bjöd på bra ställ­ning­ar. Det bygg­des ock­så en del för­skans­ning­ar här för att stär­ka ställ­ning­en yt­ter­li­ga­re. Ut­an­för ställ­ning­ens cent­rum bil­da­de byn Borodino en fram­skju­ten po­si­tion på Ko­lotjas väst­ra strand. Här­i­från böj­de sig rys­sar­nas front sö­derut, bort från flo­den. All­de­les syd­ost om Borodino fanns en låg ås där rys­sar­na bygg­de ett fäst­nings­verk som skul­le bli känt som ”Den sto­ra skan­sen” el­ler ”Ra­jev­skijs­kan­sen” ef­ter ge­ne­ra­len som ha­de be­fäl över den de­len av rys­ka fron­ten. Front­lin­jen fort­sat­te sö­derut längs Se­mjo­nov­ska­ja­ån till den lil­la byn Se­mjo­nov­ska­ja. Sö­der om Se­mjo­nov­ska­ja, på and­ra si­dan ån, fanns tre V-for­ma­de skan­sar, den tred­je av dem låg li­te till­ba­kadra­gen ut­om syn­håll för an­fal­lar­na som kom från väst. De här skan­sar­na blev kän­da som Bagra­tions fle­scher (flècher – ett franskt ord för be­fäst­ning­ar for­ma­de som spet­si­ga vinklar el­ler pi­lar). Fle­scher­na be­stod ba­ra av lå­ga jord­val­lar med ett grunt di­ke fram­för och var öpp­na på bak­si­dan. Vi­da­re sö­derut sträck­te sig ett stort skogs­om­rå­de mot byn Utit­sa, som låg vid ”gam­mel­vä­gen” från Smo­lensk till Moskva. En höjd bakom byn fun­ge­ra­de som för­ank­ring för den vänst­ra fly­geln av Kutu­zovs hu­vud­ställ­ning.

"KUTUZOV OCH HANS GENERALER ÖVERVÄGDE OCH FÖRKASTADE EN RAD STÄLL­NING­AR DÄR DE KUN­DE MÖ­TA NA­PO­LE­ON, IN­NAN KUTUZOV I BÖR­JAN AV SEP­TEM­BER BE­STÄM­DE ATT SLA­GET SKUL­LE STÅ VID BYN BORODINO, LÄNGS FLO­DEN KOLOTJA, 140 KILO­ME­TER VÄS­TER OM MOSKVA."

En del mi­lis­sol­da­ter fanns dess­utom pla­ce­ra­de i sko­gar­na sö­der om Utit­sa, där de kun­de ho­ta flan­ken på de frans­ka trup­per som ryck­te fram längs ”gam­mel­vä­gen”. Ett par kilo­me­ter ut­an­för fle­scher­na låg en an­nan li­ten skans som en fram­skju­ten ställ­ning vid byn Sje­var­di­no. Pla­ce­ring­en av den här skan­sen var an­tag­li­gen ett re­sul­tat av Kutu­zovs öns­kan om att Na­po­le­on skul­le an­fal­la från nord­väst, längs den nya Smo­lensk– Moskva-vä­gen som kor­sa­de Kolotja vid Borodino. I så fall kun­de den här skan­sen säk­ra ställ­ning­ens vänst­ra fly­gel. Men om Na­po­le­on kom rakt väs­ter­i­från, längs bå­de den nya och den gam­la vä­gen, ha­de Sje­var­di­nos­kan­sen li­ten be­ty­del­se, bort­sett från att va­ra en till­fäl­lig stöd­punkt för bak­trup­pen.

Den kanske störs­ta svag­he­ten med rys­sar­nas po­si­tion låg i Kutu­zovs de­fen­si­va in­ställ­ning. Ge­nom att pas­sivt vän­ta på att bli an­fal­len gav Kutuzov ifrån sig ini­ti­a­ti­vet. Det var myc­ket far­ligt in­för en mot­stån­da­re som den frans­ke kej­sa­ren, som var en mäs­ta­re i att ta ini­ti­a­ti­vet och sty­ra händelserna på slag­fäl­tet till sin egen för­del.

Blo­dig upp­takt vid Sje­var­di­no

Den frans­ka för­trup­pen när­ma­de sig slag­fäl­tet den 5 sep­tem­ber, men mås­te he­la ti­den käm­pa sig fram mot häf­tigt mot­stånd från den rys­ka bak­trup­pen. Mitt på da­gen kun­de Na­po­le­on ri­da fram på en höjd norr om Kolotja där han tyd­ligt kun­de se de rys­ka av­del­ning­ar­na som vän­tat på höj­der­na vid Borodino. Änt­li­gen såg han ut att få det sto­ra slag han var ute ef­ter. Kanske kun­de kri­get av­gö­ras här.

Men först mås­te Na­po­le­on få sin ar­mé i an­falls­po­si­tion. Han be­stäm­de sig snart för att lå­ta hu­vud­styr­kan ryc­ka fram på sydsi­dan av Kolotja, mot rys­sar­nas vänst­ra fly­gel. För att hans styr­kor skul­le få plats att in­ta an­falls­po­si­tion här mås­te rys­sar­na ja­gas bort från den lil­la skan­sen vid Sje­var­di­no.

Upp­dra­get gick till ge­ne­ral Je­an Com­pans di­vi­sion. Com­pans frans­ka re­ge­men­ten kor­sa­de Kolotja ti­digt på ef­ter­mid­da­gen, och mar­sche­ra­de sö­derut in­nan de sväng­de ös­terut och ryck­te fram mot skan­sen mel­lan by­ar­na Do­ro­ni­no och Sje­var­di­no. Sto­ra frans­ka ka­val­le­ri­styr­kor följ­de ef­ter, re­do att stöt­ta Com­pans. Lou­is Fri­ants och Je­an Mo­rands in­fan­te­ri­di­vi­sio­ner var ock­så på väg för att kor­sa Kolotja och stöt­ta Com­pans norr­i­från. Sam­ti­digt ryck­te ge­ne­ral Jó­zef Po­ni­a­towskis pols­ka trup­per fram läng­re sö­derut längs gam­mel­vä­gen från Smo­lensk.

Även om det här ba­ra var för­spe­let till det sto­ra sla­get var det en mäk­tig och dys­ter syn. Väd­ret väx­la­de mel­lan lätt regn och sol­glim­tar. Rök väll­de upp från by­ar­na som re­dan stod i brand. Ka­no­ner­na dund­ra­de och längs he­la fron­ten ljöd ge­värs­skot­ten från de fram­skjut­na skyt­te­ked­jor­na, som re­dan va­rit i strid en bra stund. Längst i norr

ha­de vice­kung­en av Ita­li­ens, Na­po­le­ons styv­son Eugè­ne de Beau­har­nais, ita­li­ens­ka och frans­ka trup­per stött på rys­sar­nas för­post­ked­ja ut­an­för Borodino. Och längst sö­derut var Po­ni­a­towskis po­lac­ker i strid med rys­ka ko­sac­ker och jägar­trup­per. Men det var Com­pans di­vi­sion som spe­la­de hu­vud­rol­len den här ef­ter­mid­da­gen.

Trots våld­sam skott­loss­ning från de rys­ka ka­no­ner­na i och runt Sje­var­di­nos­kan­sen avan­ce­ra­de Com­pans trup­per sta­digt och me­to­diskt. Främst gick sto­ra svär­mar av vol­ti­geu­rer – lät­ta trup­per – som skul­le ren­sa och ”mju­ka upp” fi­en­dens lin­jer. Ef­ter dem kom lin­je­in­fan­te­ri­et i tä­ta, bre­da ko­lon­ner. Ar­til­le­ri­et följ­de med för att pla­ce­ra ka­no­ner i ställ­ning­ar där det kun­de stöt­ta an­fal­let så ef­fek­tivt som möj­ligt.

Rys­sar­na gjor­de häf­tigt mot­stånd. Ett plöts­ligt kavallerianfall från rys­ka dra­go­ner var nä­ra att gö­ra pro­ces­sen kort med de ut­sprid­da voltigeurerna, men de fles­ta av dem hann sam­la sig i kompakta fyrkanter och hål­la de sabelsvingande rys­sar­na ifrån sig. Voltigeurerna pres­sa­des lik­väl bak­åt tills tungt franskt ka­val­le­ri gick till mot­an­fall och drev de rys­ka dra­go­ner­na till­ba­ka.

Com­pans re­ge­men­ten kun­de nu åter­upp­ta fram­ryck­ning­en, men det gick sak­ta fram­åt och de rys­ka ka­non­ku­lor­na för­or­sa­ka­de frans­män­nen sto­ra för­lus­ter. Nya rys­ka kavallerianfall bi­drog ock­så till att brom­sa den frans­ka fram­ryck­ning­en. Allt ef­tersom lyc­ka­des än­då Com­pans få mel­lan 8 och 10 ka­no­ner i ställ­ning på en li­ten kul­le ba­ra 250 me­ter från Sje­var­di­nos­kan­sen. Där­i­från sköt de frans­ka ka­no­ner­na med stor kraft mot skan­sen och de rys­ka lin­jer­na på bå­da si­dor.

Stri­den runt skan­sen ut­veck­la­de sig till ett fruk­tans­värt blod­bad. Höljt i tät krut­rök av­fy­ra­de mot­stån­dar­na mot varand­ra på allt kor­ta­re av­stånd, me­dan ka­val­le­ri­av­del­ning­ar bull­ra­de för­bi och ar­til­le­ri­pro­jek­ti­ler­na ven ge­nom luf­ten. Allt fler dö­da och så­ra­de låg sprid­da över mar­ken. Lar­met var över­väl­di­gan­de. En fransk löjt­nant be­rät­ta­de att

"RYS­SAR­NA GJOR­DE HÄF­TIGT MOT­STÅND. ETT PLÖTS­LIGT KAVALLERIANFALL FRÅN RYS­KA DRA­GO­NER VAR NÄ­RA ATT GÖ­RA PRO­CES­SEN KORT MED DE UT­SPRID­DA VOLTIGEURERNA, MEN DE FLES­TA AV DEM HANN SAM­LA SIG I KOMPAKTA FYRKANTER OCH HÅL­LA DE SABELSVINGANDE RYS­SAR­NA IFRÅN SIG."

ing­en or­der kun­de hö­ras och att det in­te ens gick att ge or­der ge­nom att gö­ra tec­ken.

Krigs­lyc­kan väx­la­de fram och till­ba­ka. Ge­ne­ral Dmitrij Ne­ve­rov­skijs rys­ka di­vi­sion för­sva­ra­de skan­sen hårt. Rys­sar­na fö­re­tog en rad mot­an­fall med fäll­da ba­jo­net­ter och pres­sa­de tem­po­rärt frans­män­nen bak­åt, men Com­pans sol­da­ter gav sig in­te. Sent på ef­ter­mid­da­gen led­de Com­pans än­nu ett an­fall med två nya ba­tal­jo­ner. Dolt bakom de tä­ta le­den av infanterister fick Com­pans ock­så fram fy­ra ka­no­ner lad­da­de med druv­ha­gel­ladd­ning­ar. Ba­ra 100 me­ter från rys­sar­na klev de blå­kläd­da in­fan­te­ris­ter­na åt si­dan så att ka­no­ner­na kun­de av­fy­ras. Druv­ha­gel­splitt­ret slog in bru­talt i rys­sar­nas led. Com­pans infanterister följ­de upp ge­nom att an­fal­la med ba­jo­net­ter­na re­do. Även om rys­sar­na fort­fa­ran­de sköt till­ba­ka med bå­de ge­vär och ka­no­ner kun­de de in­te stop­pa an­fal­let. Frans­ka of­fi­ce­ra­re vin­ka­de fram si­na män med sab­lar­na och var bland de förs­ta att tränga in i skan­sen.

Frans­män­nen er­öv­ra­de skan­sen och någ­ra få ka­no­ner, men stri­den var långt ifrån över. Ur skym­ning­en och krut­rö­ken kom rys­ka för­stärk­ning­ar led­da av prin­sar­na Bagra­tion och Gor­tja­kov mar­sche­ran­de i långa ra­der som glitt­ra­de av ba­jo­net­ter. Hän­del­se­för­lop­pet i de in­ten­si­va stri­der­na som följ­de är oklart, men an­tag­li­gen åter­er­öv­ra­des skan­sen fle­ra gång­er. Vitt­nen be­rät­ta­de att skan­sen var full av lik ef­teråt. Även norr och sö­der om skan­sen fort­sat­te stri­der­na i kväll­ning­en. Vid en tid­punkt lyc­ka­des rys­ka ky­ras­siä­rer och dra­go­ner över­ras­ka ett franskt in­fan­te­ri­re­ge­men­te in­nan de hann bil­da en or­dent­lig fyr­kant. Det rys­ka ka­val­le­ri­et högg ner upp till 300 frans­ka fotsol­da­ter och er­öv­ra­de minst tre ka­no­ner.

Till slut var det än­då frans­män­nen som stod kvar på krigs­skå­de­plat­sen. De över­le­van­de rys­sar­na drog sig till­ba­ka mot hu­vud­ställ­ning­en läng­re ös­terut. Den fruk­tans­vär­da stri­den om Sje­var­di­nos­kan­sen ha­de kostat rys­sar­na runt 6 000 dö­da och så­ra­de, och frans­män­nens för­lus­ter var runt 5 000 man. Men trots den in­ten­si­va in­sat­sen och de sto­ra för­lus­ter­na ha­de stri­den om den lil­la skan­sen li­ten tak­tisk be­ty­del­se, för­u­tom att den möj­li­gen gav rys­sar­na li­te mer tid att eta­ble­ra sin hu­vud­ställ­ning vid Borodino. Stri­den om Sje­var­di­nos­kan­sen ut­käm­pa­des an­tag­li­gen mest på grund av ge­ne­ra­ler­nas stolt­het och he­der.

Po­si­tio­ner och pla­ner

Näs­ta dag stod de två hä­rar­na an­sik­te mot an­sik­te på de lå­ga höj­der­na och mar­ker­na vid Borodino. Na­po­le­ons här var starkt re­du­ce­rad ef­ter de långa mar­scher­na och de blo­di­ga stri­der­na, och om­fat­ta­de nu tro­ligt­vis nå­gon­stans runt 125 000 man. Det gjor­de mot­stån­dar­na för­hål­lan­de­vis jäm­bör­di­ga ef­tersom Kutu­zovs 30 000 mi­lis­sol­da­ter ha­de li­tet strids­vär­de. Bar­clay de Tol­lys ar­mé ut­gjor­de Kutu­zovs hög­ra, nor­ra fly­gel i de star­ka ställ­ning­ar­na på höj­der­na längs den öst­ra stran­den av flo­den Kolotja, nä­ra byn

Borodino. Bagra­tions be­tyd­ligt mind­re ar­mé oc­ku­pe­ra­de fron­ten från Ra­jev­skijs­kan­sen och sö­derut, in­klu­si­ve fle­scher­na.

Den sva­gas­te de­len av rys­sar­nas front­lin­je var den ut­sat­ta söd­ra fly­geln un­der Bagra­tions be­fäl. Även om myc­ket tyd­de på att Na­po­le­on vil­le an­fal­la den var Kutuzov in­te vil­lig att pla­ce­ra ut sto­ra styr­kor längs den fron­ten, som i ut­gångs­lä­get ba­ra hölls av Bagra­tions 34 000 man. Det kan ver­ka som om Kutuzov till viss del styr­des av sitt eget öns­ke­tän­kan­de om att Na­po­le­on skul­le an­fal­la på Ko­lotjas nor­ra si­da, där den rys­ka fron­ten var star­kast. Det var oav­sett märk­ligt att han pla­ce­ra­de så myc­ket som 80 000 man från Bar­clay de Tol­lys ar­mé för att hål­la den här frontsek­torn, som re­dan var stark av na­tu­ren. Två ar­mékå­rer pla­ce­ra­des i re­serv bakom fron­ten, nä­ra Kutu­zovs hög­kvar­ter i Gor­kij. Ef­ter stark press från många av si­na of­fi­ce­ra­re gick Kutuzov till slut med på att skic­ka den ena re­serv­kå­ren, Niko­laj Tutj­kovs kår, sö­derut för att in­ta ställ­ning vid Utit­sa för att skyd­da Bagra­tions söd­ra flank. Men Bagra­tions front var fort­fa­ran­de re­la­tivt glest be­man­nad och sår­bar.

Na­po­le­on var myc­ket tyd­li­ga­re och mål­med­ve­ten i ut­pla­ce­ring­en av si­na ar­mékå­rer. Hans styv­son Eugè­ne de Beau­har­nais kår med ita­li­ens­ka och tys­ka trup­per på Ko­lotjas nor­ra strand för­stärk­tes av två frans­ka di­vi­sio­ner. De fick or­der om att in­ta Borodino, kor­sa Kolotja och an­fal­la rys­sar­nas cent­rum runt Ra­jev­skijs­kan­sen, sam­ti­digt som han höll ett öga på rys­sar­nas hög­ra fly­gel, läng­re norrut längs äl­ven. Det in­ne­bar att Eugè­ne och hans li­te un­der 40 000 man in­led­nings­vis skul­le av­le­da rys­sar­nas upp­märk­sam­het från Na­po­le­ons hu­vud­an­fall och där­ef­ter va­ra med om att bry­ta ige­nom rys­sar­nas cent­rum.

Res­ten av Na­po­le­ons trup­per var kon­cent­rer­ad sö­der om äl­ven, fram­för Bagra­tions front. Den här styr­ke­kon­cent­ra­ti­o­nen gav Na­po­le­on ett stort an­tals­mäs­sigt över­tag på den här si­dan av slag­fäl­tet. Det ver­kar som att Na­po­le­ons plan helt so­ni­ka var att kö­ra över Bagra­tions styr­kor för att se­dan vän­da norrut och kros­sa res­ten av Kutu­zovs här. Det var in­te nå­gon sär­skilt so­fisti­ke­rad plan, men bor­de ha va­rit en­kel och in­te så ris­ka­bel att ge­nom­fö­ra. Lou­is Ni­co­las Da­vout, be­fäl­ha­va­re över frans­ka förs­ta ar­mékå­ren och kanske den skick­li­gas­te av Na­po­le­ons mar­skal­kar, fö­reslog i stäl­let ett stor­sti­lat flan­kan­fall där hans egen kår till­sam­mans med Po­ni­a­towskis po­lac­ker skul­le mar­sche­ra i en bå­ge mot sö­der och an­fal­la Bagra­tions flank för att se­dan rul­la upp he­la den rys­ka front­lin­jen. Om en så­dan plan lyc­ka­des kun­de den le­da till en myc­ket mer spek­ta­ku­lär se­ger än Na­po­le­ons plan, men Na­po­le­on av­vi­sa­de Da­vouts för­slag. Han an­såg att den in­le­dan­de flank­mar­schen ge­nom sko­gar­na vid Utit­sa var för ris­ka­bel, sär­skilt ef­tersom den an­tag­li­gen mås­te ge­nom­fö­ras i nat­tens mör­ker. Ett plöts­ligt ryskt mot­an­fall me­dan flank­mar­schen på­gick kun­de få ka­ta­stro­fa­la kon­se­kven­ser för Na­po­le­ons här, och en

så­dan chans­ning var in­te Na­po­le­on vil­lig att gö­ra så långt in­ne på fi­en­de­ter­ri­to­ri­um. Där­för be­stäm­de han sig för att föl­ja sin ur­sprung­li­ga plan.

Även om ing­en stör­re sam­man­drabb­ning äg­de rum den 6 sep­tem­ber, då hä­rar­na gjor­de sig re­do för det sto­ra styrke­pro­vet som vän­ta­de, var da­gen långt ifrån lugn. Det upp­stod stän­digt häf­ti­ga skott­väx­ling­ar mel­lan de främ­re skyt­te­ked­jor­na, och någ­ra av­del­ning­ar led be­ty­dan­de för­lus­ter. Men det var lik­väl små­sa­ker jäm­fört med in­fer­not som vän­ta­de näs­ta dag.

Bron över Kolotja

Vid fem–sex­ti­den på mor­go­nen, så snart mor­gon­dim­man lät­tat och det var ljust nog för att ka­non­man­ska­pen skul­le kun­na skym­ta si­na mål, av­fy­ra­des ka­no­ner­na på bå­da si­dor. Smäl­lar­na från ka­no­ner­na ljöd tä­ta­re och tä­ta­re, och steg snart till ett öron­be­dö­van­de, ihål­lan­de cre­scen­do.

På Ko­lotjas nor­ra strand var prins Eugè­nes frans­ka och ita­li­ens­ka trup­per re­dan i rö­rel­se. Män från ge­ne­ral Alex­is Del­zons di­vi­sion kor­sa­de snabbt en li­ten å som fort­fa­ran­de var täckt av mor­gon­dim­ma, och när­ma­de sig Borodino från nord och väst. Det rys­ka liv­gar­de­jä­gar­re­ge­men­tet som höll byn togs på säng­en av det plöts­li­ga an­fal­let och ja­ga­des på flykt ef­ter en kort strid. Många av rys­sar­na sköts ner un­der flyk­ten.

Uppel­da­de av fram­gång­en stor­ma­de Del­zons män ef­ter de fly­en­de rys­sar­na mot bron över Kolotja. Rys­sar­na ha­de pla­ne­rat att öde­läg­ga bron om frans­män­nen kom för nä­ra, men nu hann de in­te ge­nom­fö­ra det­ta in­nan frans­män­nen stor­ma­de över, hack i häl på de rys­ka jä­gar­sol­da­ter­na. Det frans­ka 106:e re­ge­men­tet, som led­de an­fal­let, be­fann sig med ens på rys­sar­nas si­da av äl­ven, ba­ra li­te över en kilo­me­ter från Kutu­zovs hög­kvar­ter i Gor­kij. Det kun­de se ut som om frans­män­nen re­dan var i färd med att upp­nå ett dra­ma­tiskt ge­nom­brott, men i verk­lig­he­ten var det det frans­ka re­ge­men­tet som var il­la ute, för rys­ka för­stärk­ning­ar till­kom snabbt från fle­ra håll. Rys­ka ka­non­bat­te­ri­er rul­la­de snabbt i ställ­ning och fy­ra­de av, me­dan ryskt infanteri skic­ka­de sal­va ef­ter sal­va mot det otur­sam­ma 106:e re­ge­men­tet. Den frans­ke ge­ne­ra­len Lou­is Plau­zon­ne led­de ock­så sitt 92:a re­ge­men­te över bron för att hjäl­pa till, men Plau­zon­ne dö­da­des snart av skott i ma­gen och de två frans­ka re­ge­men­te­na fö­re­tog en has­tig re­trätt till­ba­ka över bron. Rys­sar­na kun­de nu änt­li­gen öde­läg­ga bron. 106:e re­ge­men­tet led för­lus­ter på näs­tan 1 000 man i den här stri­den, me­dan det rys­ka liv­gar­de­jä­gar­re­ge­men­tets för­lust var över 600.

De föl­jan­de tim­mar­na be­grän­sa­de stri­der­na på den här de­len av slag­fäl­tet sig för det mesta till ar­til­le­ri­be­skjut­ning på långt av­stånd och sprid­da stri­der mel­lan skyt­te­ked­jor­na. Sam­ti­digt ljöd ett våld­samt strids­larm från sö­der, runt Bagra­tions fle­scher.

Fle­scher­na

Un­ge­fär sam­ti­digt som Del­zons di­vi­sion stor­ma­de Borodino in­led­de mar­skalk Da­vouts tre di­vi­sio­ner, 22 000 man, sitt an­fall mot

"STRI­DEN RA­SA­DE VI­DA­RE MED OFÖRMINSKAD STYR­KA, FÖR DE RYS­KA GE­NE­RA­LER­NA SKIC­KA­DE SI­NA MÄN FRAM­ÅT FÖR ATT ÅTERERÖVRA FLESCHEN MED DET­SAM­MA. BÅ­DE RYSKT INFANTERI OCH KA­VAL­LE­RI GICK LOSS PÅ FRANS­MÄN­NEN. FRÅN BÅ­DA SI­DOR SKÖT SNART FLE­RA HUND­RA KA­NO­NER MOT DEN HÄR DE­LEN AV SLAG­FÄL­TET. DAMM OCH KRUT­RÖK LÅG TJOCKT ÖVER SLAG­FÄL­TET."

Bagra­tions ställ­ning­ar. Över 100 ka­no­ner var fram­rul­la­de för att stöt­ta an­fal­let. Com­pans di­vi­sion led­de, pre­cis som vid Sje­var­di­no två da­gar in­nan, tätt följd av ge­ne­ral Jo­seph Ma­rie Des­sa­ix di­vi­sion.

De­lar av Com­pans trup­per svep­te ge­nom sko­gen på slät­tens sydsi­da in­nan de vän­de mot norr, ut ur sko­gen, rakt mot de syd­li­gas­te av fle­scheskan­sar­na. De möt­tes av våld­sam ka­non- och ge­värs­eld från fleschen och det förs­ta an­fal­let stan­na­de av, men de frans­ka of­fi­ce­rar­na vin­ka­de si­na män fram­åt på nytt. Gra­na­ter och tunga ku­lor från de frans­ka ka­no­ner­na fick de­lar av skan­sval­lar­na att ra­sa sam­man och för­or­sa­ka­de skräm­man­de för­lus­ter bland rys­sar­na som för­sva­ra­de fleschen, och det frans­ka in­fan­te­ri­et när­ma­de sig på nytt. Ge­ne­ral Franço­is Tes­te be­rät­ta­de se­na­re att när hans 57:e lin­je­re­ge­men­te ba­ra var 100 steg från fleschen ställ­de han sig i fron­ten och ro­pa­de ut or­der om att gå till stor­man­fall. Till­sam­mans med and­ra av­del­ning­ar från Com­pans di­vi­sion ström­ma­de Tes­tes män in i skan­sen och ja­ga­de ut de över­le­van­de rys­sar­na. Men fram­gång­en ha­de stått frans­män­nen dyrt. Många av dem låg dö­da el­ler så­ra­de på mar­ken där de ha­de stor­mat fram. Ge­ne­ral Com­pans ha­de fått en ku­la i skuld­ran och mås­te läm­na ifrån sig be­fä­let över di­vi­sio­nen. Tes­te över­tog, men snart blev ock­så han så­rad.

Stri­den ra­sa­de vi­da­re med oförminskad styr­ka, för de rys­ka ge­ne­ra­ler­na skic­ka­de si­na män fram­åt för att återerövra fleschen med det­sam­ma. Bå­de ryskt infanteri och ka­val­le­ri gick loss på frans­män­nen. Från bå­da si­dor sköt snart fle­ra hund­ra ka­no­ner mot den här de­len av slag­fäl­tet. Damm och krut­rök låg tjockt över slag­fäl­tet. Den frans­ke of­fi­ce­ren Du­mon­ceau skrev att mor­gon­so­len gav dam­met och rö­ken ett röd­ak­tigt sken. Han fort­sat­te med att ge en må­lan­de be­skriv­ning av hur sla­get ge­stal­ta­des på av­stånd: ”Ka­no­ner­nas bul­ler och brak, knatt­ret och knal­lar­na från ge­värs­skot­ten, vi­nan­det och viss­ling­ar­na från sto­ra och små ka­non­ku­lor, skri­ken från så­ra­de och dö­en­de, svor­do­mar på al­la språk un­der kavallerianfall el­ler ba­jo­net­tan­grepp, kom­man­do­ro­pen, horn­sig­na­ler­na, flöj­tar och trum­mor och dess­utom mas­sor­nas våg­lik­nan­de rö­rel­ser fram­åt och bak­åt i krut­rö­ken som dol­de bå­de vän­ner och fi­en­der i en så oge­nom­träng­lig dim­ma att det of­ta ba­ra var ge­vä­rens myn­nings­flam­mor som gjor­de det möj­ligt att se var fi­en­dens re­ge­men­ten be­fann sig

"I SJÄL­VA VERKET HA­DE VORONTSOVS OCH NE­VE­ROV­SKIJS DI­VI­SIO­NER OFFRATS FÖR ATT GE KUTUZOV OCH HANS GENERALER TID ATT SKIC­KA FÖR­STÄRK­NING­AR."

… Al­la de här in­tryc­ken träng­de än­da in i ben­mär­gen. Var och en som på­står att de går fi­en­dens eld till mö­tes ut­an en kväl­jan­de käns­la är en feg lögna­re.”

Of­fi­ce­ra­re på bå­da si­dor gjor­de en ihär­dig in­sats för att upp­rätt­hål­la sol­da­ter­nas stridsmo­ral i det här mar­dröms­li­ka in­fer­not med sku­rar av dö­dan­de me­tall och ka­val­le­ris­ter som skynd­samt kom ut ur rö­ken med sab­lar­na re­do. Även de högs­ta of­fi­cer­­ar­na ut­sat­te sig stän­digt för stor fa­ra för att sät­ta ett gott ex­em­pel för si­na män. Strax ef­ter att Com­pans träf­fa­des red mar­skalk Da­vout fram för att in­gju­ta nytt mod i si­na män och hind­ra att de flyd­de. Men det dröj­de in­te länge in­nan Da­vouts häst blev skju­ten och mar­skal­ken stöp i bac­ken med så­dan kraft att han mis­te med­ve­tan­det. Han vak­na­de snart, men det tog an­tag­li­gen li­te tid in­nan han kom sig så pass att han kun­de åter­ta be­fä­let. En stund gick det ryk­ten om att han ha­de dö­dats, men han kom snart upp i sa­deln igen. För­u­tom fal­let fick han två and­ra ska­dor. Först fick han en or­dent­lig tryc­ka­re i ma­gen av en ku­la som in­te ha­de kraft nog att tränga ige­nom. Se­na­re träf­fa­des han av druv­ha­gel­split­ter i lå­ret. Ska­dor­na var så smärt­sam­ma att han in­te kun­de ri­da i trav, än­då tyck­te han att han mås­te va­ra kvar på slag­fäl­tet. ”Jag skul­le ha tjä­nat kej­sa­ren då­ligt och va­rit en man ut­an in­re styr­ka om jag ha­de läm­nat slag­fäl­tet. Och jag stan­na­de för att va­ra ett gott ex­em­pel och in­spi­re­ra trup­per­na att fort­sät­ta”, skrev han i ett brev till sin fru.

För­u­tom Com­pans och Da­vout så­ra­des ock­så Tes­te, Des­sa­ix, Je­an Rapp och fle­ra and­ra frans­ka generaler un­der stri­der­na vid fle­scher­na.

På rysk si­da gjor­de ock­så prins Bagra­tion och hans generaler sitt bäs­ta för att in­spi­re­ra si­na sol­da­ter. Bagra­tion var re­dan le­gen­da­risk för sitt tapp­ra och ener­gis­ka upp­trä­dan­de på många slag­fält, och här vid Borodino lev­de den ge­or­gis­ke prin­sen med den skar­pa blic­ken och de mör­ka loc­kar­na upp till sitt ryk­te. Han red om­kring i kul­reg­net till sy­nes ut­an att in­se döds­fa­ran, och led­de he­la ti­den nya av­del­ning­ar in i stri­den om fle­scher­na.

Mi­chail Vorontsovs 2:a kom­bi­ne­ra­de gre­nad­jär­di­vi­sion för­sva­ra­de fle­scher­na. 30 år gam­le Vo­rontsov var en av rys­sar­nas mest lo­van­de generaler, men i stri­den om fle­scher­na var det in­te myc­ket han kun­de gö­ra för att hind­ra att hans di­vi­sion sköts i bi­tar av de frans­ka ka­no­ner­na och ge­vä­ren. Ef­ter sla­get var det ba­ra någ­ra få hund­ra man kvar av de runt 4 000 sol­da­ter som di­vi­sio­nen mönst­rat den mor­go­nen. Vo­rontsov själv så­ra­des all­var­ligt i be­net.

Vorontsovs män stöt­ta­des av Dmitrij Ne­ve­rov­skijs di­vi­sion, som stred med sam­ma en­vis­het som den vi­sat i stri­den vid Sje­var­di­nos­kan­sen två da­gar ti­di­ga­re. Ne­ve­rov­skij var en av rys­sar­nas bäs­ta generaler – väl­ut­bil­dad, tap­per, re­so­lut och tak­tiskt skick­lig. Hans ytt­re var ock­så im­po­ne­ran­de, för han var bor­te­mot två me­ter lång, satt rank och sta­dig i sa­deln och ha­de en rung­an­de kom­man­d­o­stäm­ma. I sin rap­port be­rät­ta­de han att han led­de fle­ra ba­jo­nett­an­fall som hej­da­de frans­män­nen vid fle­scher­na. Men pri­set var högt, Ne­ve­rov­skijs di­vi­sion ut­ra­de­ra­des näs­tan ock­så. 2 280 man rap­por­te­ra­des dö­da, så­ra­de el­ler sak­na­de. Ba­ra 700 man var på plats vid upp­ro­pet den kväl­len. I själ­va verket ha­de Vorontsovs och Ne­ve­rov­skijs di­vi­sio­ner offrats för att ge Kutuzov och hans generaler tid att skic­ka för­stärk­ning­ar.

In­te länge ef­ter att frans­män­nen tog den förs­ta fleschen skic­ka­de Bagra­tion in de förs­ta ka­val­le­ri­en­he­ter­na. Ett dra­gon- och ett hu­sar­re­ge­men­te från ge­ne­ral Karl Si­e­vers ka­val­le­ri­di­vi­sion gick loss på Da­vouts fotsol­da­ter, men drevs snart till­ba­ka av en bri­gad franskt och württem­bergskt ka­val­le­ri. Strax där­ef­ter var det de frans­ka och tys­ka ryt­tar­nas tur att dri­vas på flykt, för nu sat­te Bagra­tion in Ilya Du­kas ky­ras­siär­di­vi­sion. Ky­ras­siä­rer­na var tungt ka­val­le­ri; kraf­ti­ga män med bröst­plå­tar, höga hjäl­mar med svar­ta fjä­der­bus­kar och långa svärd, på star­ka häs­tar. De var en skräm­man­de syn där de kom ut från krut­rö­ken till bull­ran­de häst­ho­var mot mar­ken. Du­kas ky­ras­siä­rer plöj­de ige­nom de frans­ka av­del­ning­ar­na vid fle­scher­na och över­man­na­de ett württem­bergskt ka­non­bat­te­ri, in­nan de­ras an­fall mis­te kraft i mö­tet med någ­ra frans­ka och württem­bergs­ka in­fan­te­ri­av­del­ning­ar som hun­nit bil­da fyrkanter och som av­fy­ra­de mot an­fal­lar­na med si­na ge­vär. Du­kas ky­ras­siä­rer led nu sto­ra för­lus­ter och drog sig till­ba­ka, tätt för­följ­da av ge­ne­ral Éti­en­ne de Nan­sou­tys frans­ka och pols­ka ka­val­le­ri.

Även på fransk si­da skic­ka­des det he­la ti­den in för­stärk­ning­ar. Mar­skalk Michel Neys tre di­vi­sio­ner kom snart mar­sche­ran­de i tä­ta mas­sor och gick till an­fall mot rys­sar­na som för­sök­te återerövra den söd­ra fleschen, som låg läng­re bak. Ef­tersom de två er­öv­ra­de fle­scher­na var öpp­na på bak­si­dan ha­de frans­män­nen ing­en täck­ning mot el­den från den tred­je fleschen, och in­träng­da mel­lan jord­val­lar­na led de fruk­tans­vär­da för­lus­ter. Åter gick rys­sar­na till mot­an­fall. Bagra­tion skic­ka­de in Karl von Meck­len­burgs gre­nad­jär­di­vi­sion i stri­den.

Det ex­ak­ta hän­del­se­för­lop­pet i stri­den om fle­scher­na är omöj­ligt att klar­läg­ga, men det ver­kar som att fle­scher­na er­öv­ra­des och åter­er­öv­ra­des fle­ra gång­er. Bå­de Ney

och mar­skalk Jo­achim Mu­rat, be­fäl­ha­va­re över Na­po­le­ons samlade ka­val­le­rire­serv, var än­da fram­me i fron­ten. Den få­fänge Mu­rat var sed­van­ligt iö­gon­fal­lan­de klädd i en hatt prydd av vi­ta fjäd­rar, va­pen­jac­ka av grön sam­met och gu­la stöv­lar. Mu­rat var en ak­tiv och dris­tig le­da­re. Vid en tid­punkt red han till an­fall till­sam­mans med två württem­bergs­ka ka­val­le­ri­re­ge­men­ten, men ham­na­de i trub­bel då rys­ka ky­ras­siä­rer gick till mot­an­fall. Han kom bort från si­na män och var nä­ra att bli dö­dad el­ler fång­ad av de rys­ka ryt­tar­na då de pres­sa­de upp ho­nom mot val­len vid den söd­ra fleschen. Som tur var för Mu­rat ström­ma­de württem­bergs­ka infanterister ut ur fleschen och drev bort dem med väl­rik­tad ge­värs­eld.

Bagra­tion var ock­så i främs­ta lin­jen. Han

"PÅ RYSK SI­DA GJOR­DE OCK­SÅ PRINS BAGRA­TION OCH HANS GENERALER SITT BÄS­TA FÖR ATT IN­SPI­RE­RA SI­NA SOL­DA­TER. BAGRA­TION VAR RE­DAN LE­GEN­DA­RISK FÖR SITT TAPP­RA OCH ENER­GIS­KA UPP­TRÄ­DAN­DE PÅ MÅNGA SLAG­FÄLT, OCH HÄR VID BORODINO LEV­DE DEN GE­OR­GIS­KE PRIN­SEN MED DEN SKAR­PA BLIC­KEN OCH DE MÖR­KA LOC­KAR­NA UPP TILL SITT RYK­TE."

var en man som ver­ka­de tri­vas på slag­fäl­tet. Han be­und­ra­de till och med si­na fi­en­der när de vi­sa­de stor tap­per­het. Det be­rät­tas att han ap­plå­de­ra­de och ro­pa­de ”Bra­vo! Bra­vo!” till frans­ka in­fan­te­ri­av­del­ning­ar som avan­ce­ra­de i slu­ten ord­ning me­dan rys­sar­nas ku­lor slog in i de­ras led.

Ti­digt på för­mid­da­gen be­ord­ra­de Bagra­tion ett sam­lat mot­an­fall med al­la styr­kor han ha­de till­gäng­li­ga. Fjo­dor Glin­ka skrev med viss över­drift att ”den vänst­ra fly­geln ryck­te snabbt fram­åt i he­la sin längd med ba­jo­net­ter­na på”. An­fal­let pres­sa­de frans­män­nen bak­åt än­nu en gång, men el­den från de frans­ka ka­no­ner­na och ge­vä­ren slak­ta­de rys­sar­na – och snart blev de över­ le­van­de åter bort­driv­na från fle­scher­na.

Un­ge­fär sam­ti­digt blev Bagra­tion skju­ten i be­net. Han för­sök­te hål­la sig i sa­deln för att hans män in­te skul­le mis­ta mo­det, men han kla­ra­de det in­te. Han stöp i bac­ken fram­för ögo­nen på många av si­na sol­da­ter och mås­te bä­ras i sä­ker­het. Bagra­tion dog någ­ra vec­kor se­na­re ef­ter att ha fått en in­fek­tion i så­ret.

Ef­ter fy­ra–fem tim­mars strid vid fle­scher­na bör­ja­de frans­män­nen få över­ta­get, kanske del­vis på grund av för­vir­ring­en på rysk si­da ef­ter att Bagra­tion och hans di­vi­sions­be­fäl så­rats. Pe­ter Ko­nov­nitsins di­vi­sion, som an­län­de från sö­der, fö­re­tog ett nytt mot­an­fall och nåd­de fle­scher­na, men slogs till­ba­ka.

Kloc­kan var nu runt tio på för­mid­da­gen.

Ko­nov­nit­sin, som tem­po­rärt över­ta­git be­fä­let ef­ter Bagra­tion, be­stäm­de att det var hopp­löst att fort­sät­ta stri­den om fle­scher­na och gav res­ter­na av Bagra­tions av­del­ning­ar or­der om att in­ta nya ställ­ning­ar på bå­da si­dor om byn Se­mjo­nov­ska­ja, där bran­ten mot Se­mjo­nov­ska­ja­ån fun­ge­ra­de som ett slags vall­grav fram­för de­ras front. Kort där­ef­ter kom ge­ne­ral Dmitrij Dokhtu­rov för att över­ta Bagra­tions be­fäl­skap.

Po­ni­a­towski mot Tu­sj­kov

Stri­der­na ra­sa­de nu längs he­la fron­ten sö­der om Ko­lotja­flo­den. Längst i sö­der ha­de prins Po­ni­a­towski lett Na­po­le­ons pols­ka kår i an­fall mot de rys­ka po­si­tio­ner­na vid Utit­sa re­dan i gry­ning­en. Ter­räng­en här var mind­re öp­pen än läng­re norrut. Tät skog och my­r­om­rå­den hind­ra­de po­lac­ker­nas fram­ryck­ning, så det tog ett par tim­mar in­nan de nåd­de den öpp­na­re ter­räng­en ut­an­för Utit­sa och kom i kon­takt med si­na mot­stån­da­re från Tu­sj­kovs rys­ka kår. Po­lac­ker­na skic­ka­de fram skyt­te­ked­jor följ­da av bre­da an­falls­ko­lon­ner. Sam­ti­digt in­tog det pols­ka ar­til­le­ri­et ställ­ning och öpp­na­de eld.

Till att bör­ja med var rys­sar­nas mot­stånd be­sked­ligt. Tu­sj­kov an­såg att ställ­ning­ar­na ut­an­för byn Utit­sa var för ut­sat­ta och lät där­för si­na trup­per dra sig till­ba­ka. Un­der re­trät­ten sat­te rys­sar­na eld på byn så att po­lac­ker­na in­te skul­le kun­na an­vän­da den som stöd­punkt. Rys­sar­na in­tog nya po­si­tio­ner på höj­den strax ös­ter om byn.

Po­ni­a­towski tve­ka­de med att föl­ja upp sin fram­gång med en vi­da­re fram­ryck­ning. Han tyck­te att det ver­ka­de som om rys­sar­nas styr­kor var minst li­ka sto­ra som hans eg­na, och höj­den gav dem en bra stöd­punkt för de­ras nya po­si­tion. Den pols­ke prin­sen nöj­de sig där­för med att bom­bar­de­ra fi­en­dens ställ­ning­ar med si­na ka­no­ner me­dan han skic­ka­de be­sked till Na­po­le­on med en bön om för­stärk­ning­ar. Det tog tid in­nan be­ske­det nåd­de Na­po­le­on, men ef­ter ett par tim­mar fick An­doche Ju­nots kår or­der om att mar­sche­ra sö­derut för att hjäl­pa po­lac­ker­na.

Ju­nots kår be­stod av tys­ka sol­da­ter från kung­a­ri­ket West­fa­len som Na­po­le­on upp­rät­tat med sin lil­le­bror Jéro­me på tro­nen. West­fa­lar­na skul­le vi­sa sig va­ra dug­li­ga sol­da­ter, men Ju­not vi­sa­de tyd­li­ga svag­hets­tec­ken som le­da­re. I sin ung­dom ha­de han va­rit en av Na­po­le­ons mest tro­fas­ta föl­je­sla­ga­re, men ett all­var­ligt sår ska ha för­änd­rat ho­nom och gjort ho­nom lätt­ret­lig och in­sta­bil. Den här da­gen pla­ce­ra­des hans kår un­der Ney, vil­ket ska ha för­när­mat Ju­not, men han följ­de än­då trup­per­na för att bi­dra till den tak­tis­ka led­ning­en.

West­fa­lar­na var till en bör­jan sta­tio­ne­ra­de bakom Neys kår och följ­de den un­der fram­ryck­ning­en mot fle­scher­na. Se­dan kom or­dern om att stöt­ta Po­ni­a­towski och Ju­nots kår sväng­de sö­derut, bakom Neys och Da­vouts front. Men fron­ten här var ka­o­tisk och osam­man­häng­an­de. Vid den söd­ra fleschen an­fölls west­fa­lar­na av rys­ka ka­val­le­ris­ter och mås­te bil­da fyrkanter för att för­sva­ra sig, vil­ket för­se­na­de de­ras marsch. In­ne i sko­gen sö­der om fleschen ham­na­de de dess­utom i strid med rys­ka jägar­trup­per.

Un­der ti­den mot­tog Po­ni­a­towski en tyd­lig or­der från Na­po­le­on om att åter­upp­ta an­fal­let med det­sam­ma, och po­lac­ken skic­ka­de si­na an­falls­ko­lon­ner mot höj­den. Tu­sj­kovs rys­sar mäk­ta­de in­te med att stå emot po­lac­ker­nas be­slut­sam­ma an­fall och för­drevs från höj­den ef­ter häf­ti­ga när­stri­der.

Kort där­ef­ter red Po­ni­a­towski upp på höj­den för att få bätt­re över­blick. Sy­nen som möt­te ho­nom var in­te upp­munt­ran­de. Han kun­de se sto­ra rys­ka styr­kor fram­för sig, och än­nu fler var på väg från norr. Den pols­ka prin­sen viss­te in­te att en be­ty­dan­de del av fi­en­de­styr­kor­na han såg var då­ligt trä­nad och be­väp­nad rysk mi­lis. Oav­sett var Po­ni­a­towski i sto­ra svå­rig­he­ter, för trup­per­na han såg kom­ma från norr var re­gul­jä­ra trup­per från Karl Gustav von Bag­govuts kår, och med hjälp av des­sa gick Tu­sj­kov snart till mot­an­fall. Åter ra­sa­de in­ten­si­va stri­der på höj­den, men po­lac­ker­na var klart fär­re och drevs till­ba­ka mot Utit­sa. Rys­sar­na kun­de tri­um­fe­ran­de åter­ta si­na po­si­tio­ner på höj­den, men det ha­de stått dem dyrt. I sko­gen norr om Utit­sa

stred sam­ti­digt Ju­nots west­fa­lar mot and­ra de­lar av Bag­govuts kår, som ny­li­gen ha­de an­länt från den still­sam­ma de­len av fron­ten i norr. Ju­not var till sy­nes i god form, trots för­ar­gel­sen med att va­ra un­der­ställd Neys be­fäl. Han var långt fram­me vid fron­ten och tog för­nuf­ti­ga tak­tis­ka be­slut.

Ett par gång­er bröt west­fa­ler­na ut från sko­gens öst­ra kant och ho­ta­de för­bin­del­sen mel­lan Tu­sj­kov och res­ten av den rys­ka ar­mén, men Bag­govuts män drev dem till­ba­ka. Bå­de west­fa­ler­na och po­lac­ker­na spred sig nu till störs­ta de­len ut i skyt­te­ked­jor och rys­sar­na gjor­de det­sam­ma, myc­ket på grund av den svå­ra ter­räng­en med sly och små­skog. Skott­loss­ning­en mel­lan ked­jor­na var in­ten­siv, men gav in­te nå­gon av par­ter­na nå­got nämn­värt över­tag.

Till an­fall mot Ra­jev­skijs­kan­sen

Ef­ter stri­den om bron vid Borodino på mor­go­nen för­be­red­de Eugè­ne de Beau­har­nais näs­ta fas av upp­dra­get han fått av Na­po­le­on. Del­zons di­vi­sion blev stå­en­de på nordsi­dan av Kolotja i Borodino, för att säk­ra nord­flan­ken. De tre and­ra di­vi­sio­ner­na un­der Eugè­nes be­fäl kor­sa­de den lil­la flo­den, på någ­ra pon­ton­bro­ar som lagts ut da­gen in­nan, ett styc­ke väs­ter om byn och in­tog ut­gångs­po­si­tio­ner för an­fal­let mot Ra­jev­skijs­kan­sen. Från ställ­ning­ar på bå­da si­dor av flo­den av­fy­ra­des över hund­ra av Eugè­nes ka­no­ner mot rys­sar­na i och runt skan­sen.

Je­an Brous­si­ers di­vi­sion ryck­te fram först, an­tag­li­gen ba­ra för att tes­ta rys­sar­nas för­svar, för det var in­te nå­got or­dent­ligt an­fall. Ef­ter att ha bli­vit kraf­tigt be­skjut­na av rys­sar­nas ka­no­ner drog sig Brous­si­ers män till­ba­ka till små­sko­gen längs flo­den. Så fick ka­no­ner­na åter spe­la hu­vud­rol­len. Det var minst 18 rys­ka ka­no­ner in­ne i själ­va skan­sen. Dess­utom ha­de rys­sar­na yt­ter­li­ga­re 30 i när­he­ten. Bra­ket från ka­non­skot­ten lät som in­ten­siv, ihål­lan­de ås­ka och krut­rö­ken la­de sig tätt runt skan­sen. Någ­ra ögon­vitt­nen me­na­de att höj­den med skan­sen påmin­de om en vul­kan som spyd­de ur sig eld och rök.

In­ne i skan­sen stod ge­ne­ral Ra­jev­skij. Nor­malt skul­le han ha ri­dit om­kring för att di­ri­ge­ra si­na trup­per, men ef­ter att han någ­ra da­gar ti­di­ga­re av en olycks­hän­del­se fått lå­ret spet­sat av en ba­jo­nett var det för smärt­samt att ri­da. Där­för pla­ce­ra­de han sig i skan­sen för att va­ra i hän­del­ser­nas cent­rum och sty­ra stri­den där­i­från.

Un­ge­fär en tim­me ef­ter Brous­si­ers kor­ta fram­stöt bör­ja­de Char­les Mo­rands di­vi­sion mar­sche­ra mot Ra­jev­skijs­kan­sen – och den här gång­en var det all­var. Mo­rands re­ge­men­ten mar­sche­ra­de upp­för slän­ten med ba­jo­net­ter­na kla­ra. 30:e re­ge­men­tet, runt 1 800 man med sin bri­gad­ge­ne­ral Char­les Bon­namy i spet­sen, sat­te kurs rakt mot själ­va skan­sen. Re­ge­ments­hi­sto­ri­en be­rät­ta­de att de avan­ce­ra­de med sta­di­ga steg trots våld­sam be­skjut­ning från rys­sar­nas ka­no­ner. Som tur var för frans­män­nen var krut­rö­ken nu så tät att rys­sar­na ha­de svårt att se dem. Och när Bon­namy och hans män nåd­de top­pen av åsen stor­ma­de de fram det sista styc­ket mot skan­sval­lar­na.

Ra­jev­skij in­såg in­te hur nä­ra frans­män­nen kom­mit när en av hans ad­ju­tan­ter plöts­ligt ro­pa­de: ”Ers ex­cel­lens! Räd­da Er själv!” Ra­jev­skij vän­de sig om och såg frans­ka gre­nad­jä­rer tränga in i skan­sen ba­ra 15 me­ter bort. Det ut­bröt bru­ta­la stri­der mel­lan

de rys­ka ar­til­le­ris­ter­na och frans­män­nen. I för­vir­ring­en lyc­ka­des Ra­jev­skij ta sig upp på en häst och ri­da ut från skan­sen i sista stund.

Sam­ti­digt som Bon­namys re­ge­men­te in­tog skan­sen för­drev två and­ra av Mo­rands re­ge­men­ten de rys­ka styr­kor­na på bå­da si­dor av fäst­nings­ver­ket. Mo­rands di­vi­sion ha­de där­med lyc­kats bry­ta in i cent­rum av den rys­ka för­svars­lin­jen. Det här kun­de va­ra in­led­ning­en på ett av­gö­ran­de ge­nom­brott.

Men rys­sar­na slog snart till­ba­ka. Ge­ne­ral Alek­sej Jer­mo­lov, en av Kutu­zovs stabsof­fi­ce­ra­re, pas­se­ra­de ett styc­ke bakom skan­sen pre­cis då den stor­ma­des. Den äre­gi­ri­ge Jer­mo­lov bör­ja­de snart sam­la trup­per för att dri­va ut frans­män­nen igen. Han fick hjälp av Kutu­zovs unge ar­til­le­ri­chef, ge­ne­ral Alex­an­dr Ku­tai­sov. På en an­nan kant bör­ja­de ock­så Bar­clay de Tol­lys stabsof­fi­cer, Wol­de­mar von Löwenstern, att or­ga­ni­se­ra ett mot­an­fall. Dess­utom ha­de Ra­jev­skij på för­hand pla­ce­rat av­del­ning­ar ett styc­ke till hö­ger och väns­ter om skan­sen, och gett or­der om att ifall en fransk styr­ka tog skan­sen skul­le de slå till mot den­nes flank.

På fransk si­da lyc­ka­des in­te Eugè­ne och Mo­rand få fram styr­kor i tid för att stöt­ta Bon­namys re­ge­men­te. De and­ra frans­ka styr­kor­na drevs bak­åt. Där­med stod Bon­namys män till stor del en­sam­ma mot an­tals­mäs­sigt över­lägs­na rys­ka styr­kor som när­ma­de sig från fle­ra håll. De för­sva­ra­de sig så gott de kun­de, men var chans­lö­sa. Åter ra­sa­de häf­ti­ga när­stri­der runt skan­sval­lar­na. Bon­namy så­ra­des fle­ra gång­er av ba­jo­net­ter och togs till fånga. Två tred­je­de­lar av hans män dö­da­des, så­ra­des el­ler togs till fånga. Men stri­den gick ock­så hårt åt rys­sar­na. Unga lo­van­de Ku­tai­sov dö­da­des och Löwenstern blev skju­ten i ar­men.

Rys­sar­na in­tog skan­sen och för­följ­de de över­le­van­de frans­män­nen nedö­ver slutt­ning­en, men Jer­mo­lov kal­la­de till­ba­ka dem. Han an­såg att det var bätt­re att kon­so­li­de­ra ställ­ning­en i och runt skan­sen. Sam­ti­digt ra­sa­de det hår­da stri­der på fäl­ten sö­der om höj­den. Eugè­ne ha­de skic­kat fram Franço­is Gé­rards di­vi­sion för att be­skju­ta Mo­rands hög­ra flank, och på rysk si­da an­län­de her­tig Eu­gen av Württem­bergs di­vi­sion från nord­ost och fick or­der om att in­ta po­si­tion mel­lan Ra­jev­skijs­kan­sen och Se­mjo­nov­ska­ja. Bå­da par­ter sat­te ock­så in ka­val­le­ri.

Her­tig Eu­gen var ba­ra 24 år gam­mal och ha­de bli­vit rysk ge­ne­ral och di­vi­sions­chef mest för att han var bror­son till tsa­rin­nan, Ma­rie av Württem­berg, och ku­sin till tsa­ren. Men han skul­le vi­sa sig va­ra en skick­lig och be­slut­sam le­da­re. Han be­rät­ta­de se­na­re att då hans di­vi­sion in­tog ställ­ning i front­lin­jen var det som att mar­sche­ra in i hel­ve­tet. Han kun­de se långa ra­der av franskt infanteri fram­för sig (an­tag­li­gen Gé­rards di­vi­sion) och ett stort an­tal frans­ka ka­no­ner.

”Vi ryck­te fram mot fi­en­den me­dan de­ras sto­ra bat­te­ri av­fy­ra­de mot oss”, be­rätt­ade her­tig Eu­gen. ”I den­na gruv­li­ga ka­no­nad så­ra­des ge­ne­ra­ler­na Schro­der och Ros­sy, och i bå­de Vol­hy­ni­a­re­ge­men­tet och To­bolskre­ge­men­tet dö­da­des fle­ra hund­ra. På kort tid blev tre häs­tar skjut­na un­der mig. Den sista dö­da­des till­sam­mans med ad­ju­tan­ten som ha­de hop­pat av för att ge mig sin häst. De här blo­di­ga, fruk­tans­vär­da sce­ner­na var som en mar­dröm …”

Trots för­lus­ter­na fort­sat­te her­tig Eu­gens

di­vi­sion fram­åt tills Bar­clay de Tol­ly gav or­der om att gö­ra halt. Strax där­ef­ter an­fölls di­vi­sio­nen av franskt ka­val­le­ri, men hann bil­da fyrkanter. De frans­ka rytt­ar­na ström­ma­de runt Eu­gens rys­sar, men kun­de in­te gö­ra myc­ket mot de kom­pak­ta fyr­kants­for­ma­tio­ner­na. Rys­sar­na fäll­de många män och häs­tar med si­na ge­värs­sal­vor, och ka­val­le­ris­ter­na red snart bort. Men gläd­jen över fram­gång­en blev kort­va­rig för Eu­gens män. Nu blev de åter be­skjut­na av franskt ar­til­le­ri och i si­na tä­ta fyrkanter var de lät­ta mål för ka­non­ku­lor­na. Eu­gen be­rät­ta­de att snart var 300 av hans män dö­da, de så­ra­de höll han in­te räk­ning på. Men de över­le­van­de höll ställ­ning­en trots bom­bar­de­mang­et och upp­re­pa­de frans­ka kavallerianfall.

Se­mjo­nov­ska­ja

Läng­re sö­derut på slag­fäl­tet fort­sat­te Na­po­le­ons styr­kor fram­ryck­ning­en ef­ter att de in­ta­git fle­scher­na för gott. Må­let var nu rys­sar­nas nya front längs Se­mjo­nov­ska­ja­ån, där ge­ne­ral Dokhtu­rov ha­de över­ta­git be­fä­let ef­ter Bagra­tion. De tre mar­skal­kar­na Ney, Da­vout och Mu­rat gjor­de sitt bäs­ta för att upp­rätt­hål­la pres­sen på rys­sar­na ge­nom att skic­ka fram de styr­kor som fort­fa­ran­de var i stånd att stri­da. Ett stort an­tal ka­no­ner, kanske så många som 400, drogs fram till om­rå­det runt fle­scher­na och norrut på de lå­ga höj­der­na väs­ter om åkan­ten. Här­i­från ut­sat­te de rys­sar­na för en mör­dan­de eld.

Den sista av Da­vouts di­vi­sio­ner, ge­ne­ral Lou­is Fri­ants di­vi­sion, ha­de stått i re­serv un­der stri­der­na om fle­scher­na, men nu ha­de Na­po­le­on gett klar­sig­nal till Fri­ant om att ryc­ka fram. Fri­ants di­vi­sion mar­sche­ra­de för­bi fle­scher­na och sat­te kurs rakt mot Se­mjo­nov­ska­ja. Kloc­kan när­ma­de sig 12 på da­gen. Mu­rat stöt­ta­de Fri­ants fram­ryck­ning med två av si­na ka­val­le­ri­kå­rer. Norr om Se­mjo­nov­ska­ja an­föll ge­ne­ral Ma­rie-victor de La­tour-mau­bourgs kår me­dan Nan­sou­tys ryt­ta­re red till an­fall på sydsi­dan.

La­tour-mau­bourgs tys­ka och pols­ka ky­ras­siä­rer kor­sa­de ån och gick loss på rys­sar­na som för­sva­ra­de den nor­ra si­dan av den ra­se­ra­de byn. De ström­ma­de mel­lan ett ryskt bat­te­ris ka­no­ner, och någ­ra rys­ka gre­nad­jä­rer som in­te hun­nit bil­da en or­dent­lig fyr­kant drab­ba­des hårt av ky­ras­siä­rer­nas svärd. Den sach­sis­ke översten von Ley­ser skrev, an­tag­li­gen med viss över­drift, att mar­ken täck­tes av dö­da rys­sar och att ”ing­en bad om nåd, och ing­en vi­sa­de nå­gon nåd”. Men två and­ra fyrkanter med rys­ka gre­nad­jä­rer höll le­den slut­na och sköt ner många av de tys­ka sol­da­ter­na. Lik­väl fort­sat­te La­tour- Mau­bourgs ryt­ta­re för­bi byn och upp till en öp­pen pla­tå bakom den. Här stöt­te de ihop med rys­ka ky­ras­siä­rer från Niko­laj Bo­rozdins ka­val­le­ri­di­vi­sion och hu­sa­rer från Si­vers di­vi­sion. Ef­ter häf­ti­ga när­stri­der drevs La­tour-mau­bourgs tys­kar till­ba­ka. Se­na­re be­ord­ra­des La­tourMau­bourgs kår norrut för att del­ta i stri­der­na runt Ra­jev­skijs­kan­sen.

Läng­re sö­derut ha­de Nan­sou­ty skic­kat si­na ky­ras­siä­rer i an­fall. De frans­ka ge­stal­ter­na med blan­ka bröst­plå­tar och stål­hjäl­mar med fladd­ran­de hjälm­bus­kar av svart häst­hår, blå uni­forms­jac­kor, vi­ta rid­byx­or och höga svar­ta stöv­lar be­trak­tas of­ta som själ­va sym­bo­len för Na­po­le­ons ka­val­le­ri. Nu red led ef­ter led av de här skräc­kin­ja­gan­de ryt­tar­na över en grun­da­re del av åslän­ten och sat­te kurs rakt mot tre re­ge­men­ten av ryskt gar­de­in­fan­te­ri på de öpp­na fäl­ten sö­der om Se­mjo­nov­ska­ja.

Den rys­ke ge­ne­ra­len Ko­nov­nit­sin såg dem kom­ma och be­rät­ta­de att de virv­la­de upp damm som steg högt mot him­len. Men de rys­ka gar­de­in­fan­te­ris­ter­na var re­do. De ha­de bil­dat star­ka fyrkanter i ett rut­möns­ter som gjor­de att de kun­de ut­sät­ta an­fal­lar­na för en död­lig kors­eld. Nan­sou­tys ryt­ta­re var chans­lö­sa. När de ström­ma­de in mel­lan fyr­kan­ter­na me­ja­des män och häs­tar ner av rys­sar­nas ge­värsku­lor. Någ­ra av de sol­da­ter som fort­fa­ran­de satt på häs­tar­na brom­sa­de och för­sök­te bil­da en ko­lonn för att bry­ta sig ige­nom rys­sar­nas led, men då gick rys­sar­na över­ras­kan­de till mot­an­fall med fäll­da ba­jo­net­ter. Det var myc­ket ovan­ligt för fot­folk att an­fal­la ka­val­le­ri, men det var ef­fek­tivt. De över­le­van­de vän­de om och red bort. Det

är möj­ligt att Nan­sou­tys ka­val­le­ris­ter an­föll två gång­er till, här är käl­lor­na otyd­li­ga, men re­sul­ta­tet blev det­sam­ma: el­den från de rys­ka fyr­kan­ter­na följt av mot­an­fall med ba­jo­net­ter slog till­ba­ka ka­val­le­ri­an­fal­len.

Me­dan ka­val­le­ri­stri­der­na ra­sa­de till hö­ger och väns­ter mar­sche­ra­de Fri­ants infanterister mot Se­mjo­nov­ska­ja. Det rys­ka in­fan­te­ri­et vi­sa­de åter en för­bluf­fan­de ut­hål­lig­het. Av­del­ning­ar som pre­cis bli­vit över­kör­da av La­tourMau­bourgs ryt­ta­re vän­de sig nu mot Fri­ants infanterister och slog till­ba­ka det förs­ta an­fal­let mot byn. Men Fri­ant skic­ka­de snart si­na män fram­åt på nytt, och den här gång­en stor­ma­de de byn och drev ut rys­sar­na.

Rys­sar­na gick som van­ligt till mot­an­fall, men lyc­ka­des in­te återerövra byn. Un­der de här stri­der­na träf­fa­des Fri­ant av gra­nat­split­ter i brös­tet. De tjoc­ka guld­snö­re­na han bar som övers­te över gar­de­gre­nad­jä­rer­na räd­da­de hans liv, men han fick än­då en kraf­tig stöt och pre­cis där­ef­ter blev hans häst skju­ten un­der ho­nom. Men star­ka smär­tor till trots var Fri­ant fast be­slu­ten att fort­sät­ta le­da sin di­vi­sion. Han sat­te sig med ryg­gen mot ett träd och an­sik­tet vänt mot fi­en­den. Här­i­från såg han en mörk mas­sa i rö­rel­se när­ma sig från ös­ter. Han för­stod att det var ett ryskt kavallerianfall och gav or­der om att bil­da fyrkanter i all hast. An­fal­lar­na vi­sa­de sig va­ra rys­ka ky­ras­siä­rer, och nu var det de­ras tur att bli ned­me­ja­de av ge­värs­sal­vor­na från infanteri i fyrkanter.

Ef­ter att de rys­ka ryt­tar­na drog sig till­ba­ka kun­de Fri­ant se tä­ta for­ma­tio­ner av ryskt infanteri sam­la sig på fäl­ten ös­ter om byn. Han fruk­ta­de ett nytt stort mot­an­fall, men nu fick han änt­li­gen hjälp. Na­po­le­on ha­de skic­kat fram ge­ne­ral Je­an Sor­bi­er med 60 ka­no­ner från gar­dets re­ser­var­til­le­ri. Ka­no­ner­na av­fy­ra­des mot de rys­ka in­fan­te­ri­mas­sor­na med gruv­lig ef­fek­ti­vi­tet.

Pas­si­va fält­her­rar

Un­der mor­go­nen och för­mid­da­gen ha­de de frans­ka och al­li­e­ra­de trup­per­na ta­git flesch­er­na och Se­mjo­novs­ka­ja, och näs­tan ut­ra­de­rat Bagra­tions ar­mé. Sam­ti­digt ha­de Po­ni­a­towski satt rys­sar­na un­der stark press

"FLE­RA ÖGON­VITT­NEN BE­RÄT­TA­DE SE­NA­RE ATT NA­PO­LE­ON VI­SA­DE ETT OVAN­LIGT PAS­SIVT LE­DAR­SKAP DEN DA­GEN. HAN SATT FÖR DET MESTA PÅ EN FÄLTSTOL PRE­CIS VID SJE­VAR­DI­NOS­KAN­SEN, OM­GI­VEN AV SI­NA STABSOF­FI­CE­RA­RE OCH GARDET, OCH OB­SER­VE­RA­DE SLA­GET PÅ AV­STÅND MED SITT FICKTELESKOP ME­DAN HAN MOT­TOG MUNTLIGA RAPPORTER FRÅN FRON­TEN."

vid Utit­sa i sö­der, me­dan Eugè­ne stän­digt ho­ta­de Ra­jev­skijs­kan­sen i norr. Fle­ra av Na­po­le­ons mar­skal­kar och generaler me­na­de att ti­den var kom­men för att ge rys­sar­na nå­da­stö­ten ge­nom att sät­ta in det frans­ka kej­sar­gar­det i ett kraf­tigt an­fall i om­rå­det vid Se­mjo­nov­ska­ja. På så sätt hop­pa­des de få he­la Kutu­zovs här att bry­ta sam­man och fly slag­fäl­tet. En så­dan för­kros­san­de se­ger kun­de kanske få tsa­ren att ge upp mot­stån­det mot Na­po­le­on och be om fred.

Men Na­po­le­ons svar på för­fråg­ning­ar­na om att sät­ta in gardet var tve­kan­de. Han skick­ade fram Sor­bi­ers gar­de­ar­til­le­ri och lät Unga gardet och Wisła­le­gi­o­nen (pols­ka trup­per) ryc­ka fram i rikt­ning mot Se­mjo­nov­ska­ja. Även ge­ne­ral Franço­is Ro­gu­ets gar­de­ba­tal­jo­ner fick mar­sche­ra en bit fram­åt, men Na­po­le­on tillät dem in­te att blan­da sig i någ­ra stör­re an­fall. Och den främs­ta elit­styr­kan, Gam­la gardet, höll han he­la ti­den i re­serv.

Fle­ra ögon­vitt­nen be­rät­ta­de se­na­re att Na­po­le­on vi­sa­de ett ovan­ligt pas­sivt le­dar­skap den da­gen. Han satt för det mesta på en fältstol pre­cis vid Sje­var­di­nos­kan­sen, om­gi­ven av si­na stabsof­fi­ce­ra­re och gardet, och ob­ser­ve­ra­de sla­get på av­stånd med sitt fickteleskop me­dan han mot­tog muntliga rapporter från fron­ten. I ti­di­ga­re slag ha­de han stän­digt ri­dit runt, of­ta tätt in­på fron­ten, för att få bäs­ta möj­li­ga över­blick över sla­gets ut­veck­ling, men den här da­gen rör­de han sig in­te myc­ket och ver­ka­de in­te en­ga­ge­rad i sla­get som ut­käm­pa­des.

Na­po­le­ons pas­si­vi­tet kan del­vis för­kla­ras med att hans häl­sa svik­ta­de och att han var i sär­skilt då­lig form den här da­gen. Han åt näs­tan ingen­ting och tog stän­digt pil­ler mot hos­ta. Men häl­so­pro­ble­men var knap­past av­gö­ran­de för hans bris­tan­de vil­ja att sät­ta in gardet för att av­gö­ra sla­get. Se­na­re för­kla­ra­de han att han för­vän­ta­de sig be­hö­va ut­käm­pa än­nu ett slag ut­an­för Moskva, och att han där­för be­höv­de ha en in­takt re­serv­styr­ka i bak­fic­kan. Viss­he­ten om att han be­fann sig djupt in­ne på fi­ent­ligt ter­ri­to­ri­um gjor­de ho­nom ock­så ovil­lig att ta sto­ra ris­ker. I stäl­let sat­sa­de han på att de styr­kor han re­dan satt in skul­le kla­ra att vin­na sla­get ut­an gardet.

Na­po­le­ons bris­tan­de vil­ja att ta ris­ker för­stärk­tes yt­ter­li­ga­re när han fick be­sked om att be­ty­dan­de rys­ka styr­kor ob­ser­ve­rats längst norrut på slag­fäl­tet, på Ko­lotjas väst­ra si­da. Det kun­de in­ne­bä­ra ett all­var­ligt hot mot hans vänst­ra flank samt för­nö­den­hets­vag­nar, re­serv­häs­tar samt så­ra­de och sju­ka sol­da­ter som var samlade bakom fron­ten. Na­po­le­on stop­pa­de där­för gar­dets fram­ryck­ning, och nu läm­na­de han sin kom­man­do­post för att ri­da norrut och ut­vär­de­ra si­tu­a­tio­nen ge­nom en per­son­lig ob­ser­va­tion.

Ut­an­för Ra­jev­skijs­kan­sen var prins Eugè­ne i färd med att för­be­re­da nya an­fall med si­na frans­ka och ita­li­ens­ka trup­per när han fick det oro­väc­kan­de be­ske­det om att rys­ka styr­kor var i rö­rel­se i norr. Ett stort an­tal rys­ka ka­val­le­ris­ter ha­de kor­sat Kolotja och ho­ta­de nu Eugè­nes flank och rygg. Den unge prin­sen fann det bäst att för­drö­ja an­fal­len mot Ra­jev­skijs­kan­sen me­dan han fick klar­het i vad som för­sig­gick på nord­flan­ken. Det var fort­fa­ran­de oklart om det ba­ra hand­la­de om ka­val­le­ri el­ler om det här var för­trup­pen till en stör­re styr­ka med bå­de infanteri och ar­til­le­ri. För att va­ra på den säk­ra si­dan gav Eugè­ne or­der om att det ita­li­ens­ka gardet samt de­lar av ge­ne­ral Em­ma­nu­el Grouchys ka­val­le­ri­kår skul­le kor­sa Kolotja och be­ge sig norrut för att mö­ta rys­sar­na.

En stund ver­ka­de si­tu­a­tio­nen på nord­flan­ken dra­ma­tisk. Ge­ne­ral Fe­dor Uva­rovs drag­oner, hu­sa­rer och ula­ner (lan­siä­rer) red fram över fäl­ten norr om Borodino och an­föll ge­ne­ral Del­zons frans­ka infanterister. Frans­män­nen hann knappt bil­da fyrkanter in­nan de rys­ka ryt­tar­na ström­ma­de runt dem. Eugè­ne, som pre­cis an­länt, mås­te sö­ka till­flykt in­ne i en av fyr­kan­ter­na där övers­te Je­an Pé­got käckt för­säk­ra­de ho­nom om att han var li­ka trygg som i ett av si­na pa­lats. Läng­re väs­terut spred Mat­vei Pla­tovs ko­sac­ker pa­nik i de frans­ka och al­li­e­ra­de läg­ren.

Men med hjälp av det ita­li­ens­ka gardet stop­pa­de Del­zons infanteri de rys­ka an­fal­len, och fram­åt ef­ter­mid­da­gen drog Uva­rov och Pla­tov till­ba­ka si­na ryt­ta­re över Kolotja.

Där och då var många rys­sar be­svik­na över att Uva­rov och Pla­tov in­te ha­de upp­nått mer, men det var myc­ket att krä­va att ba­ra li­te över 5 000 ka­val­le­ris­ter på egen hand skul­le vin­na en klar se­ger över he­la Eugè­nes kår. Först fle­ra år se­na­re, när de läs­te de frans­ka re­do­gö­rel­ser­na för sla­get, för­stod rys­sar­na att ka­val­le­rirä­den på nord­flan­ken ha­de haft myc­ket vik­ti­ga följ­der för sla­gets ut­fall. För ho­tet mot nord­flan­ken ha­de fått Eugè­ne och Na­po­le­on att för­drö­ja si­na an­fall på hu­vuds­lag­fäl­tet vid en tid­punkt då det rys­ka för­sva­ret tyck­tes va­ra nä­ra att bry­ta sam­man. Uva­rovs och Pla­tovs ka­val­le­ris­ter ha­de gett rys­sar­na två–tre väl­be­höv­li­ga tim­mar för att om­or­ga­ni­se­ra sitt för­svar och få för­stärk­ning­ar på plats för kom­man­de frans­ka an­fall.

I lju­set av det­ta för­sök­te fle­ra rys­ka his­tor­iker se­na­re ge Kutuzov äran för att ha pla­ne­rat och gett or­der om ka­val­le­rirä­den. Kutuzov hyl­la­des i ef­ter­hand som Ryss­lands fräl­sa­re i det här kri­get, och hans upp­trä­dan­de vid Borodino fram­ställ­des som skick­ligt be­räk­nan­de. Det­ta stöd­jer in­te käl­lor­na. I verk­lig­he­ten ver­kar det som att Kutu­zovs le­dar­stil var än­nu mer pas­siv än Na­po­le­ons.

Den rys­ke här­fö­ra­ren satt näs­tan he­la da­gen på en stol nä­ra Gor­kij, slar­vigt klädd och om­gi­ven av mat­res­ter han kas­tat runt sig. I stäl­let för att ak­tivt ge or­der om ge­nom­fö­ran­det av eg­na pla­ner ver­kar det som att han när­mast lik­gil­tigt emel­lanåt god­kän­de för­slag från si­na generaler och stabs­of­fi­ce­ra­re. Det här gäll­de ock­så ka­val­le­ri­rä­den, som var ett för­slag från Pla­tov, vi­da­re­för­med­lad av den in­fly­tel­se­ri­ke stabs­of­fi­ce­ren Karl Fri­edrich von Toll. Kutu­zovs främs­ta vär­de på slag­fäl­tet var som sam­lan­de sym­bol för de rys­ka sol­da­ter­na, ut­ö­ver det­ta var hans in­fly­tan­de över be­gi­ven­he­ter­na täm­li­gen knapp­hän­digt.

Stor­men mot Ra­jev­skijs­kan­sen

För­dröj­ning­en av det and­ra an­fal­let mot Ra­jev­skij­skan­sen vi­sa­de sig bli en tra­ge­di för det frans­ka och al­li­e­ra­de ka­val­le­ri­et. För me­dan Na­po­le­on och Eugè­ne rik­ta­de upp­märk­sam­he­ten norrut blev La­tour-mau­bourgs och ge­ne­ral Lou­is Pi­er­re Mont­bruns ka­val­le­ri­kå­rer stå­en­de i si­na ut­gångs­ställ­ning­ar, in­te myc­ket mer än en kilo­me­ter väs­ter och sö­der om Ra­jev­skijs­kan­sen, väl in­om de rys­ka ka­no­ner­nas räck­vidd. Tä­ta for­ma­tio­ner av ka­val­le­ris­ter var sto­ra, saf­ti­ga mål för ka­non­ku­lor, och de rys­ka ar­til­le­ris­ter­na lät in­te chan­sen pas­se­ra. Snart bör­ja­de de tunga, sto­ra järn­ku­lor­na plö­ja hems­ka hål ge­nom le­den av män och häs­tar. Det var en ofatt­bar pröv­ning för ryt­tar­na att sit­ta orör­li­ga i sa­deln me­dan män och de­ras häs­tar dö­da­des el­ler lem­läs­ta­des om­kring. När som helst kun­de det va­ra de­ras tur.

Ett av off­ren var ge­ne­ral Mont­brun. En rysk ka­non­ku­la gick tvärs ige­nom hans kropp, och han dog någ­ra få tim­mar se­na­re. Den långe, ele­gan­te Mont­brun be­trak­ta­des som en av Na­po­le­ons bäs­ta ka­val­le­ri­ge­ne­ra­ler och hans död var ett hårt slag för den frans­ka hä­ren.

Det var svårt att för­stå var­för var­ken Na­po­le­on el­ler Mu­rat tog an­svar för att flyt­ta ka­val­le­ri­et till en mind­re ut­satt po­si­tion. Den trau­ma­tis­ka slak­ten av det frans­ka ka­val­le­ri­et va­ra­de kanske så länge som tre tim­mar. Sam­ti­digt led även rys­sar­na un­der ett fruk­tans­värt bom­bar­de­mang från det frans­ka ka­val­le­ri­et – och det ver­kar som att de frans­ka ka­no­ner­na sköt än­nu mer ef­fek­tivt än de rys­ka. Fle­ra rys­ka av­del­ning­ar re­du­ce­ra­des kraf­tigt, Ra­jev­skijs­kan­sens val­lar sköts till stor del sön­der, och på fle­ra plat­ser fyll­de de ned­ra­sa­de val­lar­na di­ket runt skan­sen.

Det kon­stan­ta skä­ran­de brö­let från hund­ra­tals ka­no­ner, el­den, rö­ken och dam­met gjor­de om­rå­det runt skan­sen till ett skräm­man­de in­fer­no. Ett ögon­vitt­ne kal­la­de det ”en hel­ve­teskon­sert”. Lou­is Le­jeu­ne, en fransk stabsof­fi­cer som ock­så var konst­när och se­na­re må­la­de en be­römd bild av sla­get, be­rät­ta­de att bom­bar­de­mang­et an­tän­de en vagn med harts (som rys­sar­na an­vän­de till att smör­ja ax­lar­na på ka­nonla­vet­ter­na) all­de­les bakom skan­sen. ”De små flam­mor­na rul­la­de längs mar­ken som en ra­san­de orm, så steg de upp i tunga moln av rök som kas­ta­de bre­da skug­gor över mar­ken.”

Runt kloc­kan tre på ef­ter­mid­da­gen var Eugè­nes styr­kor änt­li­gen kla­ra att ge­nom­fö­ra ett nytt an­fall mot Ra­jev­skijs­kan­sen med infanteri­re­ge­men­ten från Gé­rards, Brous­si­ers och Mo­rands di­vi­sio­ner. Sam­ti­digt fick det frans­ka ka­val­le­ri­et or­der om att ri­da till an­fall. Många av ka­val­le­ris­ter­na var tro­ligt­vis lät­ta­de över att de in­te läng­re skul­le va­ra sta­tio­nä­ra mål­tav­lor för rys­sar­nas ka­no­ner. Au­gus­te de Cau­lain­court, en ge­ne­ral från Na­po­le­ons stab som över­ta­git Mont­bruns be­fäl (någ­ra käl­lor in­di­ke­rar att han ba­ra över­tog en av Mont­bruns två di­vi­sio­ner), fick or­der om att le­da si­na frans­ka ky­ras­siä­rer i an­fall norr om skan­sen, för att se­dan svänga sö­derut och an­fal­la skan­sen från si­dan och bak­i­från. La­tour-mau­bourgs tys­ka och pols­ka

ky­ras­siä­rer skul­le an­fal­la mot skan­sens sydsi­da. All­de­les vid Ko­lotjas strand fanns ock­så de­lar av Em­ma­nu­el de Grouchys ka­val­le­ri­kår i po­si­tion att an­fal­la.

Sce­nen var klar för sla­gets mest be­röm­da dra­ma. På bå­da si­dor stod ti­o­tu­sen­tals sol­da­ter re­do för än­nu en psy­kisk och fy­sisk kraf­tan­sträng­ning. I och runt skan­sen vän­ta­de ge­ne­ral Petr Li­ka­sjevs rys­ka infanteri, som er­sat­te Ra­jev­skijs med­tag­na trup­per. Li­ka­sjev led av då­lig häl­sa och satt på en stol in­ne i skan­sen.

Me­dan Eugè­nes blå­kläd­da infanteri börj­ade mar­sche­ra upp­för slutt­ning­en mot skan­sen från väst red Cau­lain­courts ka­val­le­ri till an­fall. Två ky­ras­siär­re­ge­men­ten led­de an, följ­da av två re­ge­men­ten med ståt­li­ga ca­ra­bi­ni­e­ris i mäs­sings­för­gyll­da bröst­plå­tar, hjäl­mar och höga rö­da hjälm­kam­mar. Ka­val­le­ris­ter­na fick snabbt ett för­språng på in­fan­te­ri­et och nåd­de rys­sar­na först. Den frans­ke stabs­kap­te­nen Eugè­ne La­bau­me såg an­fal­let. Han tyck­te att sol­dat­er­na påmin­de om ”ett rör­ligt berg av järn, och so­len som glim­ta­de i vap­nen, ky­ras­siär­hjäl­mar­na och bröst­plå­tar­na blan­da­de sig med flam­mor­na från ka­no­ner­na som spru­ta­de död från al­la håll och fick skan­sen att se ut som en vul­kan mitt i ar­mén”.

Cau­lain­courts ka­val­le­ris­ter bull­ra­de för­bi skan­sens nor­ra si­da ge­nom sku­rar av druv­ha­gel­ladd­ning­ar och ge­värsku­lor. Se­dan sväng­de de mot hö­ger för att an­fal­la skan­sen. Någ­ra av dem red rakt in mel­lan ka­no­ner­na där val­lar­na ha­de ra­sat sam­man och ham­na­de i när­strid med skan­sens för­svar­are. Men allt fler ky­ras­siä­rer och häs­tar träf­fa­des och föll till mar­ken. Cau­lain­court själv var pre­cis ut­an­för skan­sen då en ku­la träf­fa­de ho­nom i brös­tet och dö­da­de ho­nom.

Kraf­ten höll på att gå ur de frans­ka ky­rass­­iä­rer­nas an­fall då La­tour-mau­bourgs sach­sis­ka ky­ras­siä­rer dök upp. Först gar­des du corps, lätt igen­känn­li­ga i si­na gu­la rid­jac­kor (de ha­de in­te med si­na ky­ras­siär­bröst­plå­tar), tätt följ­da av Zastrov- ge­stal­ter­na i vi­ta jac­kor un­der blan­ka bröst­plå­tar. Bå­da re­ge­men­te­na ha­de mäs­sings­hjäl­mar med svar­ta kam­mar. Sach­sar­na ström­ma­de in i skan­sen me­dan de stack och högg med si­na långa svärd tills al­la för­sva­ra­re var be­seg­ra­de el­ler ja­ga­de på flykt. Även ett polskt ky­ras­siärr­ege­men­te och ett från West­fa­len del­tog i an­fal­let.

Strax ef­ter kom Eugè­nes infanterister. De säk­ra­de skan­sen och tog ge­ne­ral Li­ka­sjev till fånga, men det var i förs­ta hand de sach­sis­ka sol­da­ter­na som er­öv­rat ställ­ning­en. Det var en säll­synt bragd för ka­val­le­ris­ter att in­ta en skans, och bå­de Na­po­le­on och fle­ra frans­män för­sök­te se­na­re en­bart ge äran åt Cau­lain­courts frans­ka ky­ras­siä­rer. På kän­da mål­ning­ar kan vi se Cau­lain­court ri­da över val­len på sin vi­ta häst, men det var med all sä­ker­het de sach­sis­ka ky­ras­siä­rer­na som för­tjä­na­de den störs­ta äran.

Bakom skan­sen fort­sat­te stri­der­na. De rys­ka in­fan­te­ris­ter­na bil­da­de snabbt fyr­kan­ter och av­fy­ra­de mot de frans­ka, tys­ka och pols­ka sol­da­ter­na då de fort­sat­te an­fal­let ös­terut. Även en bri­gad av pols­ka lan­siä­rer (ryt­ta­re med lät­ta lan­sar) red nu till an­fall. Vid en tid­punkt var lan­siä­rer­na i färd med att ta ett ryskt bat­te­ri, men de rys­ka ka­non­man­ska­pen gjor­de häf­tigt mot­stånd. Det sägs att även den rys­ke ar­til­le­ri­ge­ne­ra­len Va­si­lij Ko­ste­netskij, en lång och kraf­tig karl, grep en svabb och däng­de loss på po­lac­ker­na tills an­fal­let var ned­käm­pat.

Nu red ock­så Grouchys frans­ka ka­val­le­ri till an­fall på skan­sens nordsi­da. Bå­da si­dor tryck­te in ka­val­le­ri­av­del­ning­ar i det som nu ut­veck­la­de sig till en av Na­po­le­on­kri­gens störs­ta och hår­das­te ka­val­le­ri­stri­der på de lå­ga kul­lar­na bakom skan­sen. Ky­ras­siä­rer, ca­ra­bi­ni­e­ris, dra­go­ner, chas­seurs à che­val, lan­siä­rer och hu­sa­rer stack och högg loss på varand­ra me­dan de virv­la­de runt fyr­kan­ter­na av ryskt infanteri. Damm och krut­rök fyll­de luf­ten. Ing­en kun­de re­do­gö­ra för al­la de­tal­jer­na el­ler hur länge det va­ra­de, men allt ef­tersom eb­ba­de stri­den ut ef­tersom ing­en si­da ha­de fler re­ser­ver att sät­ta in.

Den se­na­re så be­röm­de preus­sis­ke mi­li­tär­te­o­re­ti­kern Carl von Clau­sewitz var på plats på slag­fäl­tet som rysk stabsof­fi­cer. Han be­skrev slut­fa­sen så här: ”Mas­sor­na av infanteri ha­de smält bort så dras­tiskt att kanske mind­re än en tred­je­del av det ur­sprung­li­ga an­ta­let fort­fa­ran­de var i ak­tion, res­ten av trup­per­na var dö­da, så­ra­de, upp­tag­na med att bä­ra bort så­ra­de el­ler i färd med att om­or­ga­ni­se­ra sig bakom fron­ten … Från det mäk­ti­ga ar­til­le­ri­et ljöd nu ba­ra spo­ra­dis­ka skott … Ka­val­le­ri­et red fram och till­ba­ka i trött trav.”

Stri­der­na mat­ta­des av längs he­la fron­ten. I sö­der ha­de Po­ni­a­towski för­sökt sig på ett nytt an­fall mot höj­den vid Utit­sa, men sla­gits till­ba­ka. Fra­me­mot kväl­len drog rys­sar­na sig till­ba­ka un­ge­fär en kilo­me­ter till nya ställ­ning­ar nä­ra Gor­kij.

Trots till­ba­kadrag­ning­en gav Kutuzov ut­tryck för att sla­get in­te var för­lo­rat och ta­la­de om att gå till mot­an­fall näs­ta mor­gon, men det är möj­ligt att det här var ett spel för gal­le­ri­er­na. När han mot­tog rapporter om hä­rens fruk­tans­vär­da för­lus­ter gav han or­der om re­trätt i rikt­ning mot Moskva.

Ett ofatt­bart blod­bad

Se­dan Na­po­le­ons trup­per dri­vit rys­sar­na till­ba­ka en bit kun­de den frans­ke kej­sa­ren med rätta proklamera se­ger. Men det var en tom tri­umf, för hans egen här var näs­tan li­ka il­la medtagen som fi­en­dens. Det här var in­te den över­lägs­na se­ger Na­po­le­on be­höv­de för att avsluta kri­get.

Det har ra­sat långa de­bat­ter mel­lan his­tor­ik­­er­na om de två hä­rar­nas för­lus­ter vid Borodino. Den mest om­fat­tan­de mo­der­na stu­di­en sam­man­fat­tar med att, in­klu­si­ve stri­den vid Sje­var­di­no den 5 sep­tem­ber, dö­da­des el­ler så­ra­des tro­ligt­vis 45 000–50 000 rys­sar, me­dan Na­po­le­ons för­lust låg på 30 000–35 000 man. Även ef­ter att för­lus­ter­na vid Sje­var­di­no den 5 sep­tem­ber drag­its ifrån är sla­get vid Borodino en av de blo­di­gas­te da­gar­na nå­gon­sin i krigs­hi­sto­ri­en. In­te ens sla­get vid An­ti­e­tem, det blo­di­gas­te en­dags­sla­get i det ame­ri­kans­ka in­bör­des­kri­get slår det.

Stra­te­giskt fick sla­get vid Borodino för­hål­lan­de­vis li­ten be­ty­del­se. Na­po­le­ons styr­kor in­tog Moskva en vec­ka se­na­re, men när vin­tern när­ma­de sig mås­te de dra sig ur igen. Till­ba­ka­tå­get ge­nom Ryss­land i vin­ter­tid blev en ut­dra­gen ka­ta­strof som kos­ta­de Na­po­le­on och hans al­li­e­ra­de bor­te­mot en halv mil­jon män, kanske fle­ra. Det här till­ba­ka­tå­get blev bör­jan på slu­tet för Na­po­le­ons kej­sar­dö­me. Året ef­ter led han ett av­gö­ran­de ne­der­lag i sla­get vid Leip­zig, och 1814 tving­a­des han ab­di­ke­ra och gå i exil. Hans åter­komst 1815 blev ba­ra ett kort ef­ter­spel som slutade med sla­get vid Waterloo.

På and­ra plan fick sla­get vid Borodino stor be­ty­del­se. För bå­de frans­män och rys­sar glo­ri­fi­e­ra­des de blo­di­ga stri­der­na till gri­pan­de sym­bo­ler för de­ras sol­da­ters osvik­li­ga strids­vil­ja och tap­per­het. Bå­de i lit­te­ra­tur och bild­konst le­ver sla­get vi­da­re.

AR­TI­KEL­FÖR­FAT­TA­REN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en ex­a­men i histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Han har ti­di­ga­re gett ut ”Sto­re Slag” (Spar­tacus 2009), ”Kri­gen mot Sioux­e­ne” (Spar­tacus 2005), ”Un­der Frem­me­de Flagg – Nord­menn i uten­landsk krigstje­nes­te 1800–1900” (For­svars­mu­se­et 2002) och ”Til Vå­pen for det nye land – Nors­ke inn­vandre­re i den ame­ri­kans­ke bor­ger­krig” (Cap­pe­len 2001).

"SE­DAN NA­PO­LE­ONS TRUP­PER DRI­VIT RYS­SAR­NA TILL­BA­KA EN BIT KUN­DE DEN FRANS­KE KEJ­SA­REN MED RÄTTA PROKLAMERA SE­GER. MEN DET VAR EN TOM TRI­UMF, FÖR HANS EGEN HÄR VAR NÄS­TAN LI­KA IL­LA MEDTAGEN SOM FI­EN­DENS. DET HÄR VAR IN­TE DEN ÖVER­LÄGS­NA SE­GER NA­PO­LE­ON BE­HÖV­DE FÖR ATT AVSLUTA KRI­GET."

Cau­lain­courts ka­val­le­ris­ter dund­ra­de för­bi skan­sens nor­ra si­da ge­nom sku­rar av druv­ha­gel­ladd­ning­ar och ge­värsku­lor. Se­dan sväng­de de mot hö­ger för att an­fal­la skan­sen. Någ­ra av dem red rakt in mel­lan ka­no­ner­na där val­lar­na ha­de ra­sat ihop och ham­na­de i...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.