SLA­GET VID WATERLOO

Ne­der­la­get vid Waterloo be­skrivs of­ta som en brit­tisk se­ger. Men de fles­ta som stred mot Na­po­le­on vid Waterloo var fak­tiskt in­te brit­ter ...

Napoleon (Sweden) - - Innehåll - MI­CHAEL TAMELANDER

Du har hört om hur brit­ter­na slog Na­po­le­on vid Waterloo? Nå­ja, de ha­de in­te kla­rat det ut­an hjälp ut­i­från. Över 60 pro­cent av ar­mén be­stod av ut­län­ning­ar – och de är lät­ta att glöm­ma bort.

När se­ger­mak­ter­na i Wi­en blev un­der­rät­ta­de om att Na­po­le­on ha­de läm­nat El­ba och var till­ba­ka i Frank­ri­ke fruk­ta­de de att al­la an­sträng­ning­ar­na un­der de se­nas­te årens krig skul­le ha va­rit för­gä­ves. När kej­sa­ren be­seg­ra­des 1814, två år ef­ter hans ka­ta­stro­fa­la fält­tåg i Ryss­land och när­ma­re ett år ef­ter hans ne­der­lag i Tyskland och Spa­ni­en, ha­de många grän­ser sud­dats ut. De seg­ran­de stor­mak­ter­na Stor­bri­tan­ni­en, Ryss­land, Ös­ter­ri­ke och Preus­sen gick i spet­sen för kon­fe­ren­sen som skul­le byg­ga upp ett nytt Eu­ro­pa. Ryss­land kräv­de om­rå­det Po­len och Preus­sen. Preus­sen, som skul­le få släp­pa fle­ra om­rå­den, öns­ka­de er­sätt­ning­ar i Sach­sen och runt Rhen. Ös­ter­ri­ke och Stor­bri­tan­ni­en pro­te­ste­ra­de, ef­tersom de helst såg att rys­sar­na stan­na­de där de var, och an­såg att Preus­sen skul­le få en allt­för do­mi­ne­ran­de roll i Cen­tra­leu­ro­pa. Sam­ti­digt, som mot­vikt, job­ba­de de för att Frank­ri­ke skul­le få en plats vid för­hand­lings­bor­det – som en lik­vär­dig stor­makt.

Runt jul 1814 var det nä­ra att ett stor­krig bröt ut. Att Stor­bri­tan­ni­en ingick fred med USA, som de va­rit i krig med se­dan 1812, led­de till att de kun­de av­sät­ta stör­re de­len av sin mi­li­tä­ra styr­ka till Eu­ro­pa. Styr­ke­ba­lan­sen tip­pa­de i Stor­bri­tan­ni­ens, Ös­ter­ri­kes och Frank­ri­kes fa­vör. Preus­sen och Ryss­land drog sig till­ba­ka. För­hand­ling­ar­na gick fram­åt och lös­ning­en på det eu­ro­pe­is­ka pro­ble­met bör­ja­de skym­tas. I mars 1815 nåd­des de dock av ny­he­ten om att Na­po­le­on ha­de land­sti­git i Frank­ri­ke. Stor­mak­ter­na glöm­de si­na oe­nig­he­ter. De ena­des raskt om att mo­bi­li­se­ra 150 000 man i fält och in­te vi­ka in­nan Na­po­le­on åter var be­seg­rad.

Den 20 mars mar­sche­ra­de Na­po­le­on in i Pa­ris, dit kung Lud­vig XVIII ha­de rymt nat­ten in­nan. Kej­sa­ren tog snabbt till­ba­ka mak­ten, men hans po­si­tion var långt ifrån så stark som den en gång va­rit.

I av­sikt att vi­sa med­gör­lig­het och få det frans­ka fol­ket med sig ge­nom­för­de han många li­be­ra­la re­for­mer, till­tag som för ögon­blic­ket däm­pa­de det in­ter­na mot­stån­det och som dess­utom gav den po­li­tis­ka op­po­si­ti­o­nen me­del för att mot­ar­be­ta ho­nom. Det Na­po­le­on be­höv­de var en snabb se­ger för att få det frans­ka fol­ket med sig. Han vän­de där­för blic­ken norrut – mot Belgien. I det här om­rå­det, som nu till­hör­de det för­e­na­de Ne­der­län­der­na, stod en brit­tisk-tysk-ne­der­ländsk ar­mé (här­ef­ter kal­lad den al­li­e­ra­de ar­mén) un­der her­ti­gen av Wel­ling­ton (91 000 man) och en preus­sisk ar­mé un­der mar­skalk Blücher von Wahl­statt (119 000 man). Ge­nom att age­ra snabbt och an­fal­la mel­lan de två ar­mé­er­na hop­pa­des kej­sa­ren kun­na be­seg­ra dem en ef­ter en, in­nan de sto­ra rys­ka och ös­ter­ri­kis­ka hä­rar­na gick över grän­sen till Frank­ri­ke i höjd med Rhen.

En se­ger i Belgien skul­le tvinga Stor­bri­tan­ni­en att dra bort si­na trup­per från kon­ti­nen­ten och få de öv­ri­ga mak­ter­na att tviv­la. Som bonus skul­le bel­gar­na gå över på fransk si­da och se­gern skul­le

I de fles­ta histo­ri­e­skriv­ning­ar be­seg­ra­des Na­po­le­on först och främst av brit­tis­ka trup­per vid Waterloo. Själv­klart fanns där sol­da­ter från and­ra na­tio­ner ock­så, men de­ras roll har of­ta un­derskat­tats. I själ­va verket var det ba­ra 38 pro­cent av her­ti­gen av Wel­ling­tons ar­mé som be­stod av eng­els­män, skot­tar och ir­län­da­re, och där­för kan kal­las brit­ter. För­u­tom dem fanns det un­ge­fär 10 000 tys­ka le­gi­o­nä­rer som stri­dit i brit­tisk tjänst och där­för var en in­te­gre­rad del av den brit­tis­ka ar­mén. Un­ge­fär hälf­ten av Wel­ling­tons av­del­ning­ar kom dock från Braunschweig, Nassau, Han­no­ver och det nya ko­nung­a­ri­ket Ne­der­län­der­na. De skul­le spe­la en fram­trä­dan­de roll un­der fält­tå­get och bi­drog i all­ra högs­ta grad till Na­po­le­ons ne­der­lag. Histo­ri­en har in­te all­tid gett dem den upp­märk­sam­het de för­tjä­nar.

åter­upp­rät­ta det frans­ka fol­kets väl­vil­ja för Na­po­le­on. Om de här må­len skul­le upp­nås ef­ter se­gern i Belgien i verk­lig­he­ten kan dis­ku­te­ras, men det här var kej­sa­rens re­so­ne­mang.

Ope­ra­tio­nen star­ta­de på mor­go­nen den 15 ju­ni 1815, när frans­ka trup­per (122 000 man) kor­sa­de den fransk-bel­gis­ka grän­sen upp­de­la­de i tre ko­lon­ner. Det förs­ta mot­stån­det kom från preus­sis­ka styr­kor, trup­per un­der ge­ne­ral Zi­e­ten sö­der om Charleroi. Den här styr­kan nöj­de sig med att ba­ra för­se­na frans­män­nen, sam­ti­digt som han på ett kon­trol­le­rat sätt bac­ka­de över Sam­bre­flo­den med si­na män och in­tog ny ställ­ning li­te läng­re norrut. Sam­ti­digt bör­ja­de Blücher di­ri­ge­ra si­na öv­ri­ga kå­rer mot Som­bref­fe, me­dan Wel­ling­ton var sen att re­a­ge­ra på det frans­ka an­fal­let. Sam­ma kväll, ef­ter att ha ut­käm­pat mind­re stri­der med preus­sar­na vid Gil­ly och Gos­se­li­es, stod Na­po­le­on på Sam­bres nor­ra si­da med över hälf­ten av sin här.

Mor­go­nen där­på, den 16 ju­ni, avan­ce­ra­de hans två flyg­lar dels norrut mot Qu­at­reB­ras, dels i nord­ost­lig rikt­ning mot Som­bref­fe. På ef­ter­mid­da­gen flam­ma­de två fält­slag upp när kej­sa­ren kri­ga­de mot Blücher i det sto­ra sla­get vid Ligny, och när Wel­ling­ton stop­pa­de den frans­ka väns­ter­fly­geln un­der mar­skalk Ney i sla­get vid Qu­at­re-bras. Sla­get vid Ligny vanns av frans­män­nen och preus­sar­na drog sig till­ba­ka mot Wav­re ef­ter sto­ra för­lus­ter. Qu­at­re-bras av­slu­ta­de sla­get oav­gjort, så att bå­da si­dor blev stå­en­de kvar på slag­fäl­tet när kväl­len kom.

Dessvär­re för Na­po­le­on ha­de kom­mu­ni­ka­­ti­ons­pro­blem mel­lan ho­nom och Ney lett till att d’er­lons kår på när­ma­re 20 000 man mar­sche­ra­de fram och till­ba­ka mel­lan slag­fäl­ten, ut­an att gö­ra nå­gon nyt­ta. Sam­ti­digt ha­de kej­sa­ren själv un­der­lå­tit att kal­la fram sin re­serv­kår (Lo­bau) på 10 000 man från Charleroi. De här till­ba­kadrag­ning­ar­na led­de till att Na­po­le­on ba­ra vann en halv se­ger den 16 ju­ni, och koalitionsarméerna be­fann sig fort­fa­ran­de till­räck­ligt nä­ra varand­ra för att kun­na för­e­na sig mot ho­nom.

På mor­go­nen den 17 ju­ni var kej­sa­ren osed­van­ligt trög att kom­ma igång. Det led­de till att han in­te för­stod att Wel­ling­ton re­dan stod vid Qu­at­re-bras. När den in­for­ma­tio­nen till slut nåd­de ho­nom ha­de den al­li­e­ra­de ar­mén re­dan star­tat till­ba­kadrag­ning­en mot Waterloo. Sam­ti­digt upp­fat­ta­de in­te Na­po­le­on i vill­fa­rel­sen att Blücher be­fann sig på re­trätt till­ba­ka mot Liège och Maastricht, så han re­kog­no­se­ra­de ba­ra vägar­na som led­de till Wav­re halv­hjär­tat. I tron att Blücher var ute ur spe­let skyn­da­de kej­sa­ren ef­ter Wel­ling­ton, men en osed­van­ligt häf­tig regnskur i kom­bi­na­tion med den brit­tis­ka ka­val­le­ri­che­fen lord Ux­bridges ihål­lan­de strid vid Ge­nap­pe gjor­de att al­la för­sök att hin­na ifatt Wel­ling­ton miss­lyc­ka­des.

Sam­ma kväll gick de två ar­mé­er­na i bi­vack på varsin si­da om den regn­vå­ta da­len Mont-saint-je­an. Un­der ti­den ha­de Blücher be­stämt sig för att bi­stå Wel­ling­ton i stri­den föl­jan­de dag ge­nom en flank­marsch

från Wav­re till Mont-saint-je­an, sam­ti­digt som che­fen över Na­po­le­ons hög­ra flank, mar­skalk Grouchy (med 33 000 man), för­gä­ves le­ta­de ef­ter den preus­sis­ka ar­mén sö­der om Wav­re. När mor­go­nen kom, sön­da­gen den 18 ju­ni 1815, var Na­po­le­on nöjd med att Wel­ling­ton fort­fa­ran­de stod på nordsi­dan av da­len. Kej­sa­ren var sä­ker på se­ger. Vis­ser­li­gen ha­de Wel­ling­ton en bra po­si­tion med si­na trup­per dol­da från den frans­ka si­dan, och styr­ke­an­ta­let var un­ge­fär det­sam­ma – 73 000 frans­män mot 68 000 brit­ter, ne­der­län­da­re och tys­kar. Men Na­po­le­on an­såg att hans infanteri, ka­val­le­ri och ar­til­le­ri var över­lägs­na i kva­li­tet, fram­för allt jäm­fört med de ic­kebrit­tis­ka av­del­ning­ar­na i Wel­ling­tons ar­mé. Någ­ra av hans of­fi­ce­ra­re tyck­te att kej­sa­ren skul­le ma­nö­vre­ra sig runt her­ti­gens po­si­tion, men Na­po­le­on val­de ett di­rekt an­fall. Det skul­le ta för lång tid att gå runt fi­en­den och mar­ken skul­le va­ra olämp­lig för ka­no­ner­na. I stäl­let skul­le frans­män­nen an­fal­la Wel­ling­tons vänst­ra cent­rum fron­talt, pres­sa det bak­åt, fö­ra upp ar­til­le­ri­et på åsen och kros­sa her­ti­gen med hjälp av kej­sa­rens re­ser­ver: gre­ve Lo­baus kår, det tunga ka­val­le­ri­et och det frans­ka kej­sar­gar­det.

I stort sett var det en re­a­lis­tisk plan. På grund av att de­lar av gre­ve d’er­lons 1:a kår, det kej­ser­li­ga gardet och många av ar­til­le­ri­ets bat­te­ri­er än­nu in­te ha­de nått fram till slag­fäl­tet sköts an­fal­let upp fle­ra gång­er. En vik­tig or­sak till för­se­ning­ar­na var att mar­ken var blöt och att ar­til­le­ri­ets am­mu­ni­tions­en­he­ter var för­se­na­de. Den här vän­tan blev olyck­sa­lig för kej­sa­ren. Me­dan Wel­ling­ton vän­ta­de bakom sin ås kom Blüchers tät­trup­per när­ma­re Mon­tSaint-je­an. Den förs­ta bri­ga­den från IV:E preus­sis­ka kå­ren nåd­de Cha­pel­le-sa­in­tLam­bert re­dan kloc­kan nio på mor­go­nen – med res­ten av kå­ren strax bakom. Vid mid­dags­tid var till och med I:a och II:A kå­ren i rö­rel­se väs­terut från Wav­re. Kej­sa­ren var än­nu ove­tan­de om de här rö­rel­ser­na och trod­de att mar­skalk Grouchy ha­de pla­ce­rat sig så att Blücher in­te skul­le kun­na blan­da sig i vid Mont-saint-je­an. Det sista var fel. Grouchy stod runt Gem­bloux och Sart-à-wal­hain, sö­der om den preus­sis­ka hu­vud­styr­kan vid Wav­re, och han be­fann sig i en ogynn­sam po­si­tion för att kun­na på­ver­ka händelserna den 18 ju­ni.

Sla­get vid Waterloo star­ta­de strax in­nan mid­dags­tid med ett franskt an­fall mot

Wel­ling­tons hög­ra stöd­punkt – sko­gen och herr­går­den vid Hou­gou­mont – som först och främst för­sva­ra­des av trup­per från Nassau och Han­no­ver. An­fal­let var del­vis en av­led­nings­ma­nö­ver för att bin­da upp her­ti­gens hög­ra fly­gel och del­vis till för att för­hind­ra att Wel­ling­ton skul­le mö­ta Na­po­le­ons sto­ra an­fall med ett mot­an­fall från Hou­gou­mont. Frans­män­nen drev till­ba­ka de nassau­is­ka och han­no­ve­rans­ka sol­dat­er­na som höll sko­gen. När de nåd­de själ­va herr­gårds­bygg­na­den stan­na­de de dock upp och stri­den ut­veck­la­de sig snabbt till ett mi­ni­a­tyrslag, där frans­män­nen skic­ka­de in ba­tal­jon ef­ter ba­tal­jon för att för­sö­ka er­öv­ra po­si­tio­nen. Wel­ling­ton sva­ra­de med att för­stär­ka herr­går­den med brit­tis­ka gar­de­trup­per.

Stri­den ha­de på­gått i över en tim­me och Na­po­le­ons sto­ra an­fall på öst­si­dan av Brys­sel­vä­gen skul­le pre­cis bör­ja då kej­sa­ren upp­täck­te oi­den­ti­fi­e­ra­de trup­per i om­rå­det runt Cha­pel­le-saint-lam­bert. Det var klart att det var preus­sar­na man såg, vil­ket för­änd­ra­de he­la si­tu­a­tio­nen för Na­po­le­on. Det be­tyd­de att han mås­te av­sät­ta folk för att mö­ta det här ho­tet mot hans flank, och hans över­tag på Wel­ling­ton skul­le då för­svin­na. Han be­döm­de si­tu­a­tio­nen som att han ha­de någ­ra tim­mar på sig att slå Wel­ling­ton, in­nan ho­tet från Blücher tving­a­de ho­nom att flyt­ta trup­per till den hög­ra flan­ken. Un­der led­ning av en mas­siv be­skjut­ning från 80 frans­ka ka­no­ner avan­ce­ra­de d’er­lons kår ge­nom da­len mot Wel­ling­tons vänst­ra cent­rum, sam­ti­digt som en fransk bri­gad an­föll her­ti­gens stöd­punkt i cent­rum – bond­går­den La Haie Sain­te.

Till att bör­ja med gick det bra för frans­män­nen. De om­ring­a­de bond­går­den på tre si­dor och en han­no­ve­ransk in­fan­te­ri­ba­tal­jon som avan­ce­ra­de till för­sva­rar­nas und­sätt­ning slogs ut av franskt ka­val­le­ri. För att und­gå felen man gjor­de un­der kri­get mot eng­els­män­nen i Spa­ni­en ha­de d’er­lons di­vi­sio­ner avan­ce­rat på långa lin­jer i stäl­let för de van­li­ga ko­lon­ner­na. Or­sa­ken var att man vil­le und­vi­ka den svå­ra ma­nö­vern att änd­ra på lin­jen när man kom i kon­takt med Wel­ling­tons trup­per bakom åsen.

Det här var lyc­kat till att bör­ja med, för de brit­tis­ka och ne­der­länds­ka trup­per­na som tog emot an­fal­let kom snart till kor­ta i stri­den. Men så för­änd­ra­des si­tu­a­tio­nen. Her­ti­gens två ka­val­le­ri­bri­ga­der gick till an­fall och frans­män­nen var se­na med att mö­ta dem med eget ka­val­le­ri. He­la det frans­ka an­fal­let bröt sam­man, och d’er­lons kår stör­ta­de till­ba­ka ner över åsen med de brit­tis­ka ryt­tar­na ef­ter sig. De stan­na­de in­te för­rän de nåd­de det frans­ka bat­te­ri­et ne­re i da­len, där det blev brit­ter­nas tur att åd­ra sig sto­ra för­lus­ter.

Na­po­le­ons sto­ra an­fall ha­de dock stan­nat av och kej­sa­ren be­höv­de nu tid för att om­or­gan­ise­ra si­na trup­per. I och med att d’er­lons kår sla­gits till­ba­ka ha­de Na­po­le­on mist det tidsö­ver­tag som kun­de ha gett ho­nom se­gern i sla­get in­nan preus­sar­na nåd­de fram. Nu blev han tvung­en att flyt­ta sin re­serv­kår un­der gre­ve Lo­bau och två av si­na ka­val­le­ri­di­vi­sio­ner till en bloc­ke­rings­po­si­tion på sin hög­ra flank. De här av­del­ning­ar­na var där­med ute ur sla­get mot Wel­ling­ton.

Preus­sar­na ha­de vis­ser­li­gen in­te kas­tat sig in i stri­den än­nu, för de var tvung­na att käm­pa sig över le­ri­ga vägar och pas­se­ra flo­den Las­ne – som ha­de bli­vit bre­da­re ef­ter nat­tens regn­vä­der. Wel­ling­ton blev tvung­en att stri­da starkt i någ­ra tim­mar till, in­nan Blüchers hjälp skul­le bli märk­bar. Na­po­le­on ha­de två re­ser­ver att sät­ta in mot Wel­ling­ton – kej­sar­gar­det och res­ter­na av ka­val­le­ri­et som in­te var an­vänt. Han gav mar­skalk Ney – som ha­de det tak­tis­ka an­sva­ret för sla­get – di­rek­tiv om att gö­ra sig klar för att an­fal­la med ka­val­le­ri­et, men nu slog den då­li­ga kom­mu­ni­ka­tio­nen mel­lan kej­sa­ren och hans mar­skalk åter till med full styr­ka. Wel­ling­ton gjor­de vis­sa omdis­po­ne­ring­ar för att skyd­da si­na av­del­ning­ar från ar­til­le­ri­el­den, och Ney fick in­tryc­ket att her­ti­gen höll på att dra sig till­ba­ka. Han sat­te in sitt ka­val­le­ri för ti­digt.

Me­dan stri­der­na fort­fa­ran­de ra­sa­de runt Hou­gou­mont, an­föll Mil­hauds tunga ka­val­le­ri­kår. Ut­an att få or­der om det gick till och med che­fen för det lät­ta gar­de­ka­val­le­ri­et till an­fall. Cir­ka 5 000 ka­val­le­ris­ter kor­sa­de da­len, red ige­nom eld från ka­non­er­na och väll­de över top­pen, där Wel­ling­tons infanteri vän­ta­de på dem. Her­ti­gen ha­de sett hur Ney ställ­de upp. När frans­män­nen pas­se­ra­de ra­den av brit­tis­ka bat­te­ri­er upp­da­ga­de de att fi­en­den var för­be­redd – ut­grup­pe­rad i fyrkanter – det mest ef­fek­ti­va sät­tet att mö­ta ka­val­le­ri på. För­bluf­fa­de över att mö­ta ett så­dant mot­stånd lyc­ka­des in­te frans­män­nen upp­nå någon­ting, och när de pas­se­rat de många fyr­kan­ter­na vän­ta­de det brit­tis­ka ka­val­le­ri­et på dem.

En ka­o­tisk strid bröt ut mel­lan ryt­tar­na på bå­da si­dor och vid fyr­kan­ter­na flam­ma­de

mus­kö­ter­na var­je gång frans­män­nen kom för nä­ra. Snart ström­ma­de Neys ryt­ta­re till­ba­ka ner­ö­ver åsen, sön­der­slit­na och med be­hov av om­or­ga­ni­se­ring. Wel­ling­tons ar­til­le­ris­ter, som sökt täck­ning in­ne i fyr­kan­ter­na, vän­de till­ba­ka till si­na ka­no­ner och åter­upp­tog skott­loss­ning­en.

Na­po­le­ons upp­märk­sam­het var vid den här tid­punk­ten allt mer rik­tad mot de ny­an­län­da preus­sar­na, men då han in­såg att Ney ha­de gått till an­fall med ka­val­le­ri­et an­såg han att det var bätt­re att an­fal­let fort­sat­te än att Wel­ling­ton fick en and­nings­pa­us. Han be­ord­ra­de till och med Kel­ler­manns ka­val­le­ri­kår och det tunga gar­de­ka­val­le­ri­et att an­fal­la. Gång på gång stor­ma­de det frans­ka ka­val­le­ri­et uppö­ver åsen – för att li­ka of­ta dri­vas till­ba­ka av el­den från de brit­tis­ka fyr­kan­ter­na.

På grund av kom­mu­ni­ka­tions­svå­rig­he­ter­na mel­lan Ney och kej­sa­ren stod det frans­ka in­fan­te­ri­et stil­la ut­an att blan­da sig i stri­den. På så sätt blev kej­sa­rens and­ra re­serv ut­mat­tad. Med ka­val­le­ri­et mer el­ler mind­re ute ur bil­den ha­de han ba­ra ett trumf­kort kvar – det kej­ser­li­ga gardet. På kej­sa­rens hög­ra flank ha­de Blücher gått till ak­tion. Trots att ba­ra två av hans nio bri­ga­der ha­de kor­sat Las­ne (yt­ter­li­ga­re tre bri­ga­der be­fann sig i kon­takt med Grouchy vid Wav­re), an­föll preus­sar­na Lo­baus kår ös­ter om Plan­ce­no­it. Lo­bau slog först till­ba­ka an­fal­let, men då preus­sar­na grad­vis fick för­stärk­ning­ar blev han tvung­en att re­ti­re­ra så att han till slut höll en nord–syd­lig lin­je, med Plan­ce­no­it som stöd­punkt i syd.

Vid sex­ti­den an­föll Blücher plat­sen och Na­po­le­on skic­ka­de en tred­je­del av kej­sar­gar­det – det unga gardet – för att stöt­ta Lo­bau. Stri­den ra­sa­de fram och till­ba­ka, och in­te för­rän kej­sa­ren av­sat­te yt­ter­li­ga­re två ba­tal­jo­ner från det gam­la gardet drevs Blücher till­ba­ka.

Skym­ning­en var nu nä­ra, och med Plan­ce­no­it åter i frans­ka hän­der ha­de kej­sa­ren till­käm­pat sig en sista chans att sät­ta in en nå­da­stöt mot Wel­ling­ton.

Me­dan stri­den ra­sa­de runt Plan­ce­no­it ha­de her­ti­gen nått en kris. Även om Neys ota­li­ga kavallerianfall ha­de sli­tit ut det frans­ka ka­val­le­ri­et var re­sul­ta­tet av an­fal­len, i kom­bi­na­tion med det kraf­ti­ga frans­ka ar­til­le­ri­et, att det trots allt ha­de en väl­dig effekt på den al­li­e­ra­de lin­jen. Stå­en­de i fyrkanter ha­de de brit­tis­ka och tys­ka ba­tal­jo­ner­na li­dit väldiga för­lus­ter när ka­non­ku­lor slog ige­nom for­ma­tio­ner­na och lemlästade sol­da­ter­na, ibland he­la dussin åt gång­en. För att gö­ra sa­ken vär­re ha­de Ney kla­rat att er­öv­ra La Haie Sain­te och kun­de där­med le­da fram in­fan­te­ri­et och ar­til­le­ri­et för att be­skju­ta de al­li­e­ra­de sol­da­ter­na på kort av­stånd. Rö­ken låg tät längs he­la ås­kam­men, mus­kö­ter­na gläns­te i det av­ta­gan­de dags­lju­set och på grund av ett tak­tiskt fel­grepp blev yt­ter­li­ga­re en han­no­ve­ransk ba­tal­jon ut­sla­gen av det frans­ka ka­val­le­ri­et. Nu an­såg Na­po­le­on att ti­den var in­ne för att sät­ta in gardet!

Med en gar­de­ba­tal­jon i re­serv vid Le Cail­lou och två runt stabs­plat­sen vid La Bel­le Al­li­an­ce fanns det nio kvar för att ge­nom­fö­ra det sista an­fal­let som skul­le knäc­ka Wel­ling­tons lin­je och ge Na­po­le­on se­gern. Kej­sa­ren själv följ­de dem fram, in­nan de ställ­de upp i da­len mel­lan La Haie Sain­te och Hou­gou­mont. Fem av dem, två ba­tal­jo­ner gre­nad­jä­rer och tre ba­tal­jo­ner chaus­seu­rer, skul­le gå i tä­ten – de öv­ri­ga fy­ra skul­le föl­ja upp i den and­ra vå­gen.

Ef­ter vad som hänt d’er­lon någ­ra tim­mar ti­di­ga­re bad gar­dets che­fer Na­po­le­on om att få avan­ce­ra i fyrkanter. Det var be­tyd­ligt svå­ra­re att avan­ce­ra på det här sät­tet, men man skul­le bätt­re kun­na mö­ta ett even­tu­ellt an­fall från brit­tiskt ka­val­le­ri. Kej­sa­ren gav sitt bi­fall. Sam­ti­digt ut­gick det or­der till che­fer­na för förs­ta och and­ra kå­ren om att de skul­le föl­ja ef­ter gar­dets an­fall och be­skyd­da flan­ker­na. Gre­ve d’er­lon ha­de en re­la­tivt in­takt for­ma­tion kvar, Don­ze­lots 2:a di­vi­sion, som nu sat­tes in i an­fal­let mot gar­dets hög­ra fly­gel. Till och med Bachelus 5:e di­vi­sion, i Reil­les kår, skul­le del­ta men den hann in­te om­or­ga­ni­se­ra sig fort nog och kom in­te med.

När de fem gar­de­ba­tal­jo­ner­na bör­ja­de kor­sa da­len ha­de de där­för ing­et flank­skydd på väns­ter si­da. Med marschtrum­mor­na smatt­ran­de avan­ce­ra­de gardet mot Wel­ling­tons ås. Med jäm­na in­ter­vall ro­pa­de man ”Le­ve kej­sa­ren!”, stridsmo­ra­len i den här elit­for­ma­tio­nen var väl­digt hög.

Sett från hö­ger mot hö­ger låg Don­ze­lots di­vi­sion i tä­ten. Den avan­ce­ra­de i ko­lonn och skul­le nå fi­en­den först, väs­ter om La Haie Sain­te. Där­ef­ter, till väns­ter och en li­ten bit bak, kom de två ba­tal­jo­ner­na gar­de­gre­nad­jä­rer i fyr­kant, med i sin tur chas­seu­rer­na tätt ef­ter. På vä­gen fram mot åsen öpp­na­de det sig en luc­ka, dels mel­lan gre­nad­jä­rer­na och chas­seu­rer­na, dels mel­lan de förs­ta två chas­seur­ba­tal­jo­ner­na och den tred­je. Det sista be­rod­de

"STÅ­EN­DE I FYRKANTER HA­DE DE BRIT­TIS­KA OCH TYS­KA BA­TAL­JO­NER­NA LI­DIT VÄLDIGA FÖR­LUS­TER NÄR KA­NON­KU­LOR SLOG IGE­NOM FOR­MA­TIO­NER­NA OCH LEMLÄSTADE SOL­DA­TER­NA, IBLAND HE­LA DUSSIN ÅT GÅNG­EN."

an­tag­li­gen på att den här ba­tal­jo­nen vän­tat på Bachelu och att den mås­te mar­sche­ra över ett om­rå­de fullt av dö­da män och häs­tar ef­ter ka­val­le­ri­an­fal­len. För­se­ning­en gjor­de att den ham­na­de många mi­nu­ter ef­ter si­na sys­ter­ba­tal­jo­ner, och ef­fek­ten blev att det frans­ka an­fal­let skul­le kom­ma fram till Wel­ling­tons lin­je i fle­ra steg från öst mot väst.

All­de­les bakom åsen ha­de Wel­ling­ton skra­pat ihop de av­del­ning­ar han än­nu råd­de över. När­mast La Haie Sain­te stod res­ter­na av de han­no­ve­rans­ka av­del­ning­ar­na och de tys­ka le­gi­o­nä­rer­na som ha­de sla­gits här he­la da­gen. De ha­de bli­vit för­stärk­ta av sol­da­ter från Nassau­bri­ga­den och de tre lin­je­ba­tal­jo­ner­na från Braunschweig, men var i gans­ka då­ligt skick. De här sol­da­ter­na skul­le få ta emot Don­ze­lots an­fall samt de­lar av de frans­ka gre­nad­jä­rer­na.

Väs­ter om de tys­ka trup­per­na stod sir Co­lin Hal­ketts bri­gad, fy­ra britt­is­ka ba­tal­jo­ner som ha­de li­dit sto­ra för­lus­ter un­der ar­til­le­ri­be­skjut­ning­en på ef­ter­mid­dag­en. De följ­des av det brit­tis­ka gardet, som ock­så ta­git emot myc­ket un­der da­gens lopp, och dess­utom ha­de av­satt en stor del av män­nen till för­sva­ret av Hou­gou­mont.

Där­ef­ter kom Adams lät­ta bri­gad. Med tan­ke på att Bachelus di­vi­sion ald­rig hann kom­ma med i an­fal­let skul­le Adams män und­gå att bli an­fall­na fron­talt. Med re­ge­ments­or­kest­rar­na spe­lan­de nåd­de gardet den punkt där bac­ken bör­jar sti­ga mot ås­kam­men. Det brit­tis­ka bat­te­ri­et, som fort­far­an­de ha­de am­mu­ni­tion, av­fy­ra­de dub­bel­skott på kort av­stånd. Det var en bland­ning av ka­non­ku­lor och skrot­ladd­ning­ar som var väl­digt ef­fek­tiv mot fyr­kan­ter­na. Skrot­ladd­ning­ar­na pis­ka­de fyr­kan­ter­nas front och flan­ker, och fick män att fal­la som tras­doc­kor; tunga ka­non­ku­lor slog ige­nom de tätt pac­ka­de gar­dis­ter­na som in­te ha­de mött fy­siskt mot­stånd än­nu, dräp­te män i dus­sin­tal och spru­ta­de ner de över­le­van­de med kas­ka­der av blod, in­äl­vor och ben­frag­ment. Mar­skalk Ney red fram­för gre­nad­jä­rer­na när hans häst föll. Det var in­te den förs­ta häs­ten han mis­te den här da­gen, men Ney själv kla­ra­de sig som ti­di­ga­re – helt oskadd. Till hö­ger om sig såg han hur Don­ze­lots män ha­de stan­nat och be­fann sig i eld­strid med tys­kar­na ut­an­för La Haie Sain­te, till väns­ter ha­de chas­seu­rer­na fort­fa­ran­de någ­ra mi­nu­ter på sig in­nan de skul­le nå top­pen.

Rakt fram­för mar­skal­ken ha­de Hal­ketts brit­ter ryckt fram en bit för att få bätt­re möj­lig­het att skju­ta mot gar­dis­ter­na. Snart var de två sidorna så nä­ra varand­ra att det öpp­na­des eld med mus­kö­ter­na. Vid de fles­ta till­fäl­len då Wel­ling­tons infanterister mött frans­män fron­talt i Spa­ni­en ha­de brit­ter­na seg­rat. De var bätt­re skyt­tar och her­ti­gen ha­de som re­gel pla­ce­rat dem i en tak­tiskt gynn­sam po­si­tion. Den här gång­en blev det an­nor­lun­da. Med låg mo­ral ef­ter många tim­mar un­der eld, och ef­tersom två av fy­ra ba­tal­jo­ner be­stod av en re­la­tivt stor an­del ny­ut­bil­da­de ut­an strids­er­fa­ren­het,

kom brit­ter­na nu till kor­ta. Pa­nik upp­stod – och de­lar av av­del­ning­ar­na föll till­ba­ka mot ås­kam­men.

För­vir­ring­en var så to­tal att frans­män­nen en­kelt skul­le ha kun­nat få re­trät­ten att över­gå i flykt. Vis­ser­li­gen ha­de Wel­ling­ton fört över ut­vi­lat ka­val­le­ri från sin vänst­ra flank, men gardet be­fann sig i fyrkanter och de här skul­le gans­ka lätt kun­na stå emot en ka­val­le­ri­chock. Wel­ling­ton be­fann sig ett styc­ke bor­tan­för med sin gar­debri­gad och såg att det höll på att gå il­la. Han ha­de emel­ler­tid fullt upp med att di­ri­ge­ra för­sva­ret mot chas­seu­rer­na – som när som helst skul­le nå ås­kam­men på hans si­da.

Rädd­ning­en kom istäl­let från de nassau­is­ka sol­da­ter­na i Kru­ses bri­gad – som her­ti­gen ha­de lett fram till förs­ta lin­jen. Prins Vil­helm av Ne­der­län­der­na, lan­dets tron­föl­ja­re, ställ­de sig i spet­sen för de här sol­da­ter­na och led­de dem di­a­go­nalt ner­ö­ver ås­kam­men, så att de träf­fa­de gre­nad­jä­rer­na i hö­ger flank. An­fal­let kom så ovän­tat att gar­dis­ter­na in­te kun­de föl­ja ef­ter de re­ti­re­ran­de brit­ter­na. Fak­tum var att det fick så stor effekt att den hög­ra av de två fyr­kan­ter­na vi­sa­de tec­ken på att fal­la till­ba­ka när prin­sen plöts­ligt träf­fa­des av en ku­la och föll ihop i sa­deln. Han var ba­ra så­rad, men hän­del­sen led­de till att sol­da­ter­na från Nassau mis­te mo­det. De bör­ja­de dra sig till­ba­ka och snart ha­de re­trät­ten för­vand­lats till en rask flykt till­ba­ka över ås­kam­men. An­fal­let ha­de va­rit kort, men fick som följd att gar­de­gre­nad­jä­rer­na brom­sa­de upp un­der någ­ra vär­de­ful­la ögon­blick. Hal­kett var så­rad, träf­fad av en ku­la i mun­nen, men hans of­fi­ce­ra­re lyc­ka­des få ord­ning på ba­tal­jo­nen igen. Sam­ti­digt fick ock­så de ne­der­länds­ka ba­tal­jo­ner­na, som pre­cis ha­de mar­sche­rat upp till fron­ten, någ­ra ex­tra mi­nu­ter på sig att kom­ma i po­si­tion, och vi ska strax kom­ma till­ba­ka till dem.

Sam­ti­digt som gre­nad­jä­rer­na slogs mot Hal­ketts och prins Vil­helms män i när­he­ten av La Haie Sain­te ha­de chas­seu­rer­na nått fram till Wel­ling­tons lin­je läng­re väs­terut. De­ras an­fall träf­fa­de plat­sen där her­ti­gen ha­de sin gar­debri­gad. Här ha­de her­ti­gen gett or­der om att män­nen skul­le läg­ga sig ner all­de­les bakom ås­kam­men. Me­dan stan­ken av krut blan­da­des med dof­ten från det fort­fa­ran­de vå­ta grä­set vän­ta­de de brit­tis­ka gar­dis­ter­na på fi­en­den sam­ti­digt som de kän­de vib­ra­tio­ner­na från tu­sen­tals föt­ter i mar­ken. Chas­seu­rer­na å sin si­da in­såg in­te att fi­en­den var så nä­ra. De såg ba­ra någ­ra få of­fi­ce­ra­re till häst, de få ka­no­ner som gav dem så fruk­tans­vär­da för­lus­ter och en till sy­nes tom ås­kam. Ha­de brit­ter­na re­dan över­gi­vit den här de­len av

lin­jen? Var se­gern vun­nen?

Den här vill­fa­rel­sen togs snart ur chas­seur­er­na när en av de vän­tan­de of­fi­cer­­ar­na ro­pa­de en or­der och tu­sen­tals röd­uni­form­era­de sol­da­ter plöts­ligt dök upp rakt fram­för dem. På ett ögon­blick för­stod al­la vad som skul­le ske. Det frans­ka be­fä­let ro­pa­de att de skul­le gö­ra halt och lyf­ta mus­kö­ter­na, men det var re­dan för sent. Den förs­ta brit­tis­ka sal­van då­na­de över ås­kam­men och män­nen i den frans­ka fron­ten kas­ta­des till­ba­ka un­der hems­ka skrik av smär­ta. Chas­seu­rer­na för­sök­te be­sva­ra el­den, ba­ra för att strax där­ef­ter få ta emot den and­ra sal­van.

En väldrillad brit­tisk infanterist kun­de ladda sitt va­pen på un­der 20 se­kun­der. När förs­ta laddningen skjutits kom tu­ren till and­ra laddningen. Tättrupperna av­los­sa­de si­na skott, var­på de på sidorna följ­de ef­ter, så att el­den ra­sa­de från cent­rum av lin­jen och ut mot flan­ker­na i en eldstorm som ald­rig slutade. Chas­seu­rer­na stod emot den här be­skjut­ning­en i fle­ra mi­nu­ter, se­dan fick de nog. De vän­de om och föll bak­åt ner­ö­ver ås­kam­men.

Så långt ha­de det brit­tis­ka gardet käm­pat helt ef­ter kons­tens al­la reg­ler. Ef­ter det­ta gick det säm­re. Någ­ra kom­pa­ni­che­fer gav or­der om att man skul­le an­fal­la med ba­jo­net­ter, och brit­ter­na stör­ta­de ef­ter de till­ba­kadra­gan­de chas­seu­rer­na ut­an nå­got egent­ligt ko­or­di­ne­rat an­fall. Det dröj­de in­te länge in­nan de blan­da­de sig med frans­män­nen ne­re på slät­ten, och nu när­ma­de de sig plöts­ligt den gar­de­ba­tal­jon (4:e chas­seu­rer­na) som bli­vit för­se­nad ti­di­ga­re. En brit­tisk of­fi­cer ro­pa­de fel­ak­tigt att franskt ka­val­le­ri an­föll, och någ­ra

"EN VÄLDRILLAD BRIT­TISK INFANTERIST KUN­DE LADDA SITT VA­PEN PÅ UN­DER 20 SE­KUN­DER. NÄR FÖRS­TA LADDNINGEN SKJUTITS KOM TU­REN TILL AND­RA LADDNINGEN. TÄTTRUPPERNA AV­LOS­SA­DE SI­NA SKOTT, VAR­PÅ DE PÅ SIDORNA FÖLJ­DE EF­TER, SÅ ATT EL­DEN RA­SA­DE FRÅN CENT­RUM AV LIN­JEN OCH UT MOT FLAN­KER­NA I EN ELDSTORM SOM ALD­RIG SLUTADE."

av kom­pa­ni­er­na bör­ja­de for­ma fyrkanter. And­ra val­de att dra sig till­ba­ka uppö­ver mot ås­kam­men och allt blev ka­os.

För att sam­man­fat­ta det­ta ögon­blick be­fann sig he­la den brit­tis­ka lin­jen i oord­ning. Längst ös­terut, nä­ra La Haie Sain­te, lyc­ka­des man stop­pa de re­ti­re­ran­de nassau­er­na, och de slogs till­sam­mans med braunschwei­gar­na och han­no­ve­ra­ner­na mot Don­ze­lots folk, men kun­de ba­ra gö­ra det­ta så länge det brit­tis­ka ka­val­le­ri­et skyd­da­de de­ras rygg. Läng­re väs­terut för­sök­te of­fi­ce­rar­na i Hal­ketts bri­gad om­or­gan­ise­ra sig för att mö­ta ett nytt an­fall från gre­nad­jä­rer­na, och de brit­tis­ka gar­dis­ter­na ha­de pre­cis ryg­gat uppö­ver ås­kam­men i vild oord­ning med den fem­te chas­seur­ba­tal­jo­nen ef­ter sig.

Låt oss bac­ka ban­det en aning och se vad som hän­de på den hög­ra si­dan, där Ney och gre­nad­jä­rer­na ha­de fort­satt upp mot ås­kam­men. Här ha­de Hal­ketts folk kla­rat att for­ma om de­lar av si­na män till nå­got som lik­na­de en lin­je, men de var fort­fa­ran­de in­te un­der full­stän­dig kon­troll. Många brit­ter ut­nytt­ja­de si­tu­a­tio­nen och läm­na­de sla­get. Hjäl­pen var än­då nä­ra. Ef­tersom Wel­ling­ton ha­de in­sett att det frans­ka gardet var i färd med att an­fal­la ha­de han kal­lat in Chas­sés 3:e ne­der­länds­ka di­vi­sion, som hit­tills le­gat bakom förs­ta lin­jen i re­serv. Chas­sé ha­de de­lat upp si­na två bri­ga­der, så att den ena ställ­de upp bakom det brit­tis­ka gardet – och den and­ra, un­der ge­ne­ral­ma­jor Detmers, mar­sche­ra­de upp nä­ra Hal­ketts bri­gad.

När Chas­sé in­såg att brit­ter­na näs­tan in­te ha­de nå­got ar­til­le­ri i ak­tion i den här sek­torn gav han kap­ten Krahmer or­der om att stäl­la upp si­na ka­no­ner på väst­si­dan av Hal­ketts män, var­i­från de kun­de skju­ta mot gre­nad­jä­rens flank. Ka­no­ner­na an­län­de till plat­sen med hjul och häst­span­nar ge­nom le­ra och gytt­ja. De ställ­de snabbt upp i po­si­tion och bör­ja­de skju­ta mot någ­ra frans­ka ka­no­ner som dra­gits fram för att stöt­ta gre­nad­jä­rer­na. Ef­ter att de frans­ka ka­no­ner­na snabbt bli­vit se­la­de och drag­na till­ba­ka kom tu­ren till gre­nad­jä­rer­na. De i sin tur kom i kon­takt med brit­ter­na. En häf­tig mus­köt­du­ell in­led­des mel­lan in­fan­te­ris­ter­na. Den skul­le in­te på­gå länge. Sto­ra grup­per av brit­ter kun­de re­dan ses läm­na lin­jen och fal­la till­ba­ka, men Krah­mers män fy­ra­de av och skrot­ladd­ning­ar­na rev upp sto­ra hål i den vänst­ra gre­nad­jär­ba­tal­jo­nen. Hal­ketts män kun­de he­la ti­den hö­ra smäl­lar­na från ka­no­ner­na all­de­les bred­vid sig, men då de frans­ka gar­dis­ter­na plöts­ligt föll till­ba­ka för­stod in­te brit­ter­na att det var ne­der­län­dar­nas eld­giv­ning som fått fi­en­den

"SA­KEN AV­GJOR­DES NÄR KRAHMER FLYT­TA­DE NER NÅG­RA AV SI­NA KA­NO­NER PÅ HÖJ­DEN OCH ÅTER BÖR­JA­DE PUMPA IN SKROT­LADD­NING­AR I FLAN­KEN PÅ DE FRANS­KA GAR­DIS­TER­NA. DE BÖR­JA­DE ATT RYGGA OCH NÄR DETMERS BE­ORD­RA­DE BA­JO­NETT­AN­FALL URARTADE RE­TRÄT­TEN TILL EN VILD FLYKT."

att dra sig till­ba­ka. Istäl­let trod­de de att gre­nad­jä­rer­na fått nog av mus­kötel­den från brit­ter­na, och i rö­ken såg de hel­ler in­te att fi­en­den for­ma­de om sig till ett nytt an­fall rakt un­der ås­kam­men.

I det här ögon­blic­ket kom Detmers bri­gad från slutt­ning­en mel­lan Hal­ketts folk och de tys­ka av­del­ning­ar­na ut­an­för La Haie Sain­te. Un­der höga rop avan­ce­ra­de ne­der­län­dar­na för­bi brit­ter­na, ner i da­len där gre­nad­jä­rer­na åter vän­ta­de på att an­fal­la. Det ne­der­länd­ska an­fal­let träf­fa­de den hög­ra av de två gre­nad­jär­ba­tal­jo­ner­na pre­cis när den för­sök­te for­ma en fyr­kant ef­ter re­trät­ten. I bör­jan stod stri­den ba­ra mel­lan den här och tä­ten av Detmers bri­gad. Se­na­re an­län­de fle­ra ne­der­länds­ka ba­tal­jo­ner, till och med den and­ra frans­ka gre­nad­jär­ba­tal­jo­nen drogs in i skott­väx­ling­en.

Sa­ken av­gjor­des när Krahmer flyt­ta­de ner någ­ra av si­na ka­no­ner på höj­den och åter bör­ja­de pumpa in skrot­ladd­ning­ar i flan­ken på de frans­ka gar­dis­ter­na. De bör­ja­de rygga och när Detmers be­ord­ra­de ba­jo­nett­an­fall urartade re­trät­ten till en vild flykt.

På Wel­ling­tons si­da var si­tu­a­tio­nen fort­far­an­de all­var­lig, men nu la­de den ti­di­ga­re nämn­de Adam sig i stri­den. Ini­ti­a­ti­vet kom egent­li­gen från övers­te­löjt­nant Col­bor­ne, che­fen för 52:a re­ge­men­tet. Han in­såg att den fem­te gar­de­ba­tal­jo­nen sak­na­de flank­skydd (Bachelu ha­de bör­jat avan­ce­ra men be­fann sig fort­fa­ran­de ne­re i da­len) och vred där­för sin av­del­ning som en sväng­dörr mot den fram­ryc­kan­de fi­en­den. Det här pla­ce­ra­de ho­nom i chas­seu­rer­nas vänst­ra flank. I eld­stri­den som följ­de när­mast kros­sa­de 52:a re­ge­men­tet och de om­for­ma­de gar­dis­ter­na den sista chas­seur­ba­tal­jo­nen tills den föll till­ba­ka i oord­ning så som de and­ra gjort någ­ra mi­nu­ter ti­di­ga­re.

Wel­ling­ton ha­de först ri­dit för att häm­ta sir Hew Hal­ketts 3:e han­no­ve­rans­ka bri­gad. Hew Hal­kett (bror till sir Co­lin) ha­de re­a­ge­rat snabbt. Or­der ha­de ut­de­lats om att he­la bri­ga­den skul­le avan­ce­ra, men det var ba­ra ba­tal­jon Osnabrück som

upp­fat­ta­de den – myc­ket för att sir Hew själv ställ­de sig i spet­sen för den. När de fem ba­tal­jo­ner­na som an­föll Wel­ling­tons ås föll till­ba­ka mot de fy­ra som Na­po­le­on ha­de öron­märkt för att föl­ja upp an­fal­let avan­ce­ra­de Osnabrück, 52:a re­ge­men­tet och Detmers bri­gad ner i da­len ef­ter dem. Don­ze­lots män greps av pa­nik och ryg­ga­de bak­åt, räd­da för att bli över­kör­da av Detmers folk. Om det frans­ka gardet ha­de fått en chans att om­for­ma sig kun­de det med stor sä­ker­het ha ge­nom­fört en ord­nad re­trätt från slag­fäl­tet, men med de tys­ka, brit­tis­ka och ne­der­länds­ka av­del­ning­ar­na tätt ef­ter sig kla­ra­de de ald­rig att gö­ra det­ta.

Hew Hal­kett såg med för­vå­ning och se­ger­­gläd­je hur det frans­ka mot­stån­det bröt sam­man fram­för hans han­no­ve­rans­ka land­­värns­av­del­ning. Som en ex­tra bonus tog han ge­ne­ral Cam­bron­ne till fånga, och han kas­ta­de ifrån sig sitt va­pen och ro­pa­de att han gav sig. Till och med Detmers upp­lev­de en obe­skriv­lig käns­la av tri­umf då al­la fram­för hans av­del­ning vek un­dan och flyd­de. Snart ha­de han nått fram till sydsi­dan av La Haie Sain­te, där han gjor­de ett kort stopp in­nan fram­ryck­ning­en fort­sat­te.

Wel­ling­ton lek­te med tan­ken på att stop­pa Col­bor­ne, men då han såg hur till och med de fy­ra re­serv­ba­tal­jo­ner­na i Na­po­le­ons gar­de bör­ja­de rygga ro­pa­de han till che­fen över 52:a re­ge­men­tet att de skul­le fort­sät­ta – och till och med 71:a hög­lands­re­ge­men­tet ryck­te fram. In­te lång stund där­ef­ter avan­ce­ra­de de fort­fa­ran­de ut­vi­la­de de­lar­na av det brit­tis­ka ka­val­le­ri­et, Vi­vi­ans och Van­de­leurs bri­ga­der, och den frans­ka flyk­ten från Waterloo var ett fak­tum.

Jag ska in­te ge nå­gon när­ma­re be­skriv­ning av det slut­li­ga frans­ka ne­der­la­get. Jag nö­jer mig med att sä­ga att gar­dets sam­man­brott fick frans­män­nen att över­ge ock­så den öst­ra si­dan av slag­fäl­tet, där tä­ten av Zi­e­tens bri­gad bröt ige­nom vid Smo­hain och där Blücher pre­cis er­öv­rat Plan­ce­no­it. Na­po­le­ons ne­der­lag var ett fak­tum.

Wel­ling­ton och Blücher ha­de vun­nit en av­gö­ran­de se­ger. Se­gern ha­de bli­vit till

"SE­GERN HA­DE BLI­VIT TILL GE­NOM ETT SAM­AR­BE­TE MEL­LAN DE AL­LI­E­RA­DE OCH DE PREUS­SIS­KA AR­MÉ­ER­NA. HER­TI­GEN HA­DE KUN­NAT STÅ EMOT UN­DER DE LÅNGA TIM­MAR­NA IN­NAN BLÜCHER HA­DE DYKT UPP, IN­TE BA­RA PÅ GRUND AV STYR­KAN I SI­NA BRIT­TIS­KA AV­DEL­NING­AR, UT­AN OCK­SÅ DEN STO­RA IN­SAT­SEN FRÅN NE­DER­LÄN­DAR­NA, BRAUNSCHWEIG, HAN­NO­VER OCH NASSAU."

ge­nom ett sam­ar­be­te mel­lan de al­li­e­ra­de och preus­sis­ka ar­mé­er­na. Her­ti­gen ha­de kun­nat stå emot un­der de långa tim­mar­na in­nan Blücher ha­de dykt upp, in­te ba­ra på grund av styr­kan i si­na brit­tis­ka av­del­ning­ar, ut­an ock­så den sto­ra in­sat­sen från ne­der­län­dar­na, Braunschweig, Han­no­ver och Nassau.

Man be­hö­ver ba­ra kas­ta en snabb blick på kar­ta num­mer 2 för att se hur många av Wel­ling­tons bri­ga­der som var ic­ke-brit­tis­ka el­ler åt­minsto­ne ha­de en stor an­del tys­ka av­del­ning­ar. Eng­els­män­nen vann kam­pen om vem som vann sla­get vid Waterloo – och vi är va­na att tän­ka att ba­tal­jen gick i al­li­e­rad fa­vör tack va­re de brit­tis­ka styr­kor­na. Det är än­då tvek­samt, för att in­te sä­ga di­rekt osan­no­likt, att Wel­ling­ton skul­le ha kla­rat att slå Na­po­le­on ut­an Blücher.

Sam­ti­digt är det na­tur­ligt att en del sa­ker ha­de ta­git en helt an­nan rikt­ning om in­te de ic­ke-brit­tis­ka av­del­ning­ar­na gjort ett så bra jobb på ef­ter­mid­da­gen runt Hou­gou­mont och La Haie Sain­te. Det var först och främst nassau­is­ka trup­per som höll Hou­gou­mont vid mid­dags­tid, det var tys­ka le­gi­o­nä­rer som höll La Haie Sain­te un­der en stor del av sla­get, det var ne­der­län­dar­na som höll Smo­hain och Pa­pe­lot­te he­la da­gen, och det var braunschwei­ga­re som för­stärk­te Wel­ling­tons första­lin­je och hjälp­te till med att slå till­ba­ka Neys kavallerianfall. Un­der den sista av­gö­ran­de tim­men av sla­get hjälp­te trup­per från samt­li­ga av de här na­tio­ner­na samt Han­no­ver till med att kas­ta till­ba­ka det frans­ka gardet och säk­ra de al­li­e­ra­des se­ger.

AR­TI­KEL­FÖR­FAT­TA­REN

Mi­chael Tamelander bor i Uppsa­la. Till var­dags är han säl­ja­re, men han har de se­nas­te 15 åren skri­vit en rad böc­ker, först och främst om and­ra världs­kri­get. Någ­ra av böc­ker­na är: Den ni­on­de april: Na­zi­tysklands in­va­sion av Nor­ge 1940, Bis­marck: kam­pen om At­lan­ten, Tir­pitz: kam­pen om nor­ra Is­ha­vet och And­ra världs­kri­get år för år.

I köl­vatt­net av det frans­ka gar­dets an­fall avan­ce­rar fle­ra al­li­era­de infanteri­ba­talj­oner ner i da­len. John Col­bor­nes 52:a re­ge­men­te er­öv­rar ett franskt ri­dan­de batt­eri som in­te hann se­la upp i tid. Mål­ning: Ernst Crofts

Ef­ter att Blücher för­svann un­der det sista preus­sis­ka mot­an­fal­let vid Ligny var det gre­ve Gnei­se­nau som över­tog be­fä­let och be­slut­ade att ar­mén skul­le fal­la till­ba­ka. Hans be­slut om att ar­mén skul­le dra sig till­ba­ka norrut istäl­let för ös­terut skul­le...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.