Ansiktets små inneboende
I ETT PROV FRÅN SINA PORER FÅR SKRIBENTEN STIFTA BEKANTSKAP MED SINA STÄNDIGA FÖLJESLAGARE, PYTTESMÅ ANSIKTSKVALSTER.
JJUST NU SITTER HUNDRATALS eller tusentals pyttesmå åttabenta djur långt inne i porerna i våra ansikten. De skulle kunna kallas våra närmaste följeslagare. Det rör sig om kvalster, pyttesmå spindeldjur som tillhör en klass som omfattar spindlar och fästingar. De är för små för att vi ska se dem med blotta ögat, och för små för att vi ska känna av deras rörelser. Inte för att de rör sig så mycket. Ansiktskvalster är riktiga eremiter. De tillbringar troligen större delen av sina liv med huvudet nedstoppat i en och samma por. Faktum är att deras kroppar är formade som insidan av en por. Evolutionen har reducerat dem till smala pluggar med åtta absurt små ben. Ansiktskvalstren upptäcktes för första gången i människans hörselgång år 1841. Strax därefter hittades de även i ögonbryn och -fransar. Sedan dess har vi insett att de inte bara håller till i våra skogar av bryn och fransar, utan även på våra savanner av korta, fina hårstrån överallt på människokroppen,
utom i handflatorna och på fotsulorna. De oljeproducerande porerna där hårstråna sitter är särskilt många i ansiktet, så där är kvalstren fler.
Mer förvånande är det kanske att det i våra porer bor minst två olika kvalsterarter, som båda tillhör släktet Demodex. Det kortare och knubbigare av de två är Demodex brevis, som är format ungefär som en sådan där klubba som en tecknad grottmänniska bär omkring på. Den arten föredrar att ligga inbäddad långt inne i våra talgkörtlar. Den andra kvalsterarten är Demodex folliculorum, som är längre och smalare och håller till i hårfolliklerna, närmare hudens yta.
Båda dessa kvalster är sådana stugsittare att de är svåra att observera, både i fångenskap och i ”naturlig miljö” i ansiktet på människor. Därför vet vi väldigt lite om deras liv. Några saker är biologerna ändå hyfsat säkra på: ansiktskvalstren är ljuskänsliga, de saknar analöppning och kan följaktligen inte bajsa och de tillbringar i princip hela livet i vår hud.
Förutom det vet vi väldigt lite. Vi antar att de äter döda hudceller och talg, men ingen känner till några detaljer om deras kost. Vi vet att de har ett sexliv, men även på det området är detaljerna oklara.
Eftersom dessa kvalster är så hemlighetsfulla får de flesta av oss aldrig se dem. Biologen Rob Dunn och hans kollegor har emellertid gjort genombrott i förståelsen av ansiktskvalstren, så jag ville besöka deras laboratorium på North Carolina State University i Raleigh. Jag hoppades inte bara få se mina egna ansiktskvalster, utan tänkte att jag också skulle kunna lära mig mer om dessa märkliga djur. Rob Dunn blev intresserad av att studera ansiktskvalster just för att de är så mystiska, berättar han för mig. Hur kunde någonting leva på våra kroppar utan att märkas?
DESSA KVALSTER ÄR SÅDANA STUGSITTARE ATT DET ÄR SVÅRT ATT OBSERVERA DEM, BÅDE I FÅNGENSKAP OCH I ”NATURLIG MILJÖ” I ANSIKTET PÅ MÄNNISKOR. DÄRFÖR VET VI INTE MYCKET OM DERAS LIV.
MEGAN THOEMMES KNYTER upp sitt långa, röda hår i en bulle och tar på sig ett par handskar. Megan Thoemmes är i färd med att avsluta sin doktorandutbildning på Rob Dunns laboratorium, så hon är proffs på att hitta ansiktskvalster. Hon förbereder mig dock på att vi kanske inte hittar några alls.
Ett bättre sätt att samla in Demodex, förklarar Megan Thoemmes, är att sätta en droppe cyanoakrylatlim (superlim) på en persons ansikte och sedan hålla ett objektglas mot limmet. När det torkat drar man loss objektglaset (det gör inte så ont som det låter, hävdar hon). Limmet drar med sig precis allt ur porerna, även kvalstren. Labbets rekord är fjorton kvalster i en och samma por.
Den här morgonen hittade Megan Thoemmes inget superlim, så vi skrapar ut talg med en spatel av rostfritt stål. Jag blir rädd att jag ska ha kört fem timmar bara för att få se en närbild av geggan i mina porer. Megan Thoemmes lutar sig fram och skrapar med ett bestämt, stadigt tag. En minut senare visar hon mig att det har fastnat en rejäl dos genomskinlig ansiktsolja på spateln. Hon skrapar av den på ett objektglas, som sedan åker in under mikroskopet.
Megan Thoemmes justerar mikroskopet med en flinkhet som vittnar om att hon har gjort det tusentals gånger. Efter några sekunder muttrar hon: ”Jag tror att jag har hittat ett.” Vi tjuter av glädje båda två. Bäst av allt är det faktum att mitt kvalster lever. Jag ser de pyttesmå benen röra sig i det skarpa ljuset.
Efter att ha tagit bilder av min före detta ansiktsinvånare studerar Megan Thoemmes objektglaset för att se om hon kan upptäcka några fler kvalster. Hon börjar räkna. ”Två, tre ... Å, jag tror att jag kanske har hittat ett brevis!” Hon är tyst en lång stund. ”Åtta kvalster”, tillkännager hon, sex Demodex folliculorum och två Demodex brevis. Normalt hittar hon ett eller två i en ansiktsskrapning, om ens några.
Megan Thoemmes har ett annat sätt att hitta ansiktskvalster: med hjälp av deras dna. När Rob Dunns grupp analyserade dna i talgprover hittade de kvalster-dna hos alla personer över arton år som testades (jämfört med endast fjorton procent när m angjorde an sikts sk rap n inga r ). År 2014 publicerade de bevis för att ansiktskvalster är vanliga hos människor. Ytterligare dna-forskning har visat att ansiktskvalstren har utvecklats så nära sina mänskliga värdar att minst fyra typer av kvalster speglar vårt eget dna, kvalster med europeiskt, asiatiskt, latinamerikanskt och afrikanskt ursprung.
Rob Dun n skollega Michelle Trautwein vid forskningsinstitutet California Academy o f Science s fortsätter att studera denna mångfald. Efter att ha tagit prover från människor från över nittio länder hoppas hon kunna sekvensera ansiktskvalstrens genom och därmed öppna nya vägar för forskningen. Vi kan kanske lära oss hur kvalstren har utvecklats tillsammans med oss, säger hon. En titt på deras gener skulle kunna hjälpa oss att förstå deras fysiologi, trots att de är så svåra att få att växa i laboratoriemiljö.
DE FORSKARE SOM PÅ 1800-talet upptäckte att Demodex lever i människors hud betraktade kvalstren som potentiella sjukdomsalstrande organismer, ett förhållningssätt som levde vidare i ett drygt århundrade. (Eftersom antalet Demodex befanns vara större hos personer som lider av rosacea, en hudsjukdom som kännetecknas av ansiktsrodnad, har vissa hudläkare dragit slutsatsen att sjukdomen orsakas av kvalstren.)
Numera ser vi emellertid annorlunda på ansiktskvalstren. Om praktiskt taget alla har dem är vi antingen alla hemsökta, eller så är det inte rätt ord för att beskriva deras närvaro. Kvalstrens koppling till rosacea är kanske inte den vi till en början trodde, resonerar Megan Thoemmes. Tänk om det är tvärtom? Den inflammation och det ökade blodflöde som är förknippat med rosacea ger kanske i stället upphov till gynnsamma förutsättningar för ansiktskvalstren. Större populationer av ansiktskvalster kan med andra ord vara ett symptom på rosacea, inte orsaken till sjukdomen.
Dessutom, efter hand som vetenskapen har kommit att betrakta människokroppen som ett ekosystem, ett hem för en mångfald av mikroskopisk flora och fauna, är det oklart om kvalster av släktet Demodex bör betraktas som skadliga parasiter. Kvalstren kanske rentav hjälper oss, ungefär som de ”snälla” mikroberna i våra tarmar. Det kan vara så att de förutom död hud och talg äter skadliga bakterier i våra porer, eller att de utsöndrar antimikrobiella föreningar. Kanske är det så att vi och våra kvalster lever i ett symbiotiskt förhållande; vi matar dem med porgegga och de hjälper till att hålla oss friska. □
FORSKARNA SOM PÅ 1800-TALET UPPTÄCKTE ATT DEMODEX LEVER I MÄNNISKORS HUD BETRAKTADE DEM SOM POTENTIELLA SJUKDOMSALSTRANDE ORGANISMER.