Den bolivianska borgmästaren trodde att hon skulle dö.
Under våldsamma upplopp efter valet 2019 angreps María Patricia Arce Guzmán, staden Vintos 48-åriga borgmästare. Hon tror att hon utsågs till måltavla för att hon är kvinna och för att hon stöttar insatser för kvinnlig självständighet.
Det var den 6 november 2019 och kommunalhuset stod i lågor. Det hade satts i brand efter ett omtvistat presidentval i oktober och demonstrationer som tvingade bort den socialistiske presidenten Evo Morales. Den 48åriga borgmästaren María Patricia Arce Guzmán, medlem av Evo Morales parti Movimiento al socialismo (Mas), lyckades ta sig ut genom röken och försökte undvika den fientligt sinnade folkmassan utanför.
Stapplande till följd av ett dåligt knä sprang hon genom Vinto, staden där hon varit borgmästare sedan juni 2015. ”Sedan hann de ifatt mig och började skrika åt mig att jag var en mördare”, berättade María Patricia Arce Guzmán vid ett senare tillfälle för mig. Efter det började ett flera timmar långt lidande. Upprorsmakarna hällde
bensin över henne och hon stank av urin och blekmedel. Medan hon sparkades, misshandlades med käppar och träffades av stenar släpades hon barfota till en plats där en tjugoårig man dödats i sammandrabbningar mellan den avsatte presidentens vänsteranhängare och deras motståndare på högerkanten. Demonstranterna, som protesterade mot Evo Morales, anklagade María Patricia Arce Guzmán för att ha finansierat och stöttat vänsteranhängare som varit inblandade i upploppen som krävt den unge mannens liv. ”Jag trodde att de skulle döda mig, sätta eld på mig”, sa María Patricia Arce Guzmán.
En man hällde röd färg över henne och en kvinna skar av María Patricia Arce Guzmáns midjelånga, honungsfärgade hår. Några skrek att de skulle döda hennes båda söner, medan andra sa åt henne att avgå och krävde att hon skulle fördöma den tidigare presidenten Evo Morales, som utropats till valets segrare, trots påståenden om valfusk. Efter att ha förlorat militärens och polisens stöd avgick Evo Morales.
På sociala medier spreds videor av en svårt ansatt men trotsig María Patricia Arce Guzmán omgiven av maskerade demonstranter. ”Jag tänker inte låta mig tystas!” sa hon i ett klipp. ”Om de vill döda mig, låt dem döda mig!” Till slut körde människor som hon inte kände iväg henne till polisen för att de skulle skydda henne.
Misshandeln av María Patricia Arce Guzmán visar på den djupa, bittra polariseringen inom boliviansk politik. Den belyser emellertid även
en motsägelse: Bolivia är känt för att verka för ökad kvinnlig politisk representation, både nationellt och lokalt, men samtidigt är landet ett av de allra farligaste i Sydamerika för kvinnor. Bolivia har kontinentens högsta andel av kvinnomord, det vill säga kvinnor som mördas på grund av sitt kön – 2,3 mord per 100 000 kvinnor år 2018. År 2019 dödades 117 kvinnor. Uppskattningsvis 70 procent av alla bolivianska kvinnor har utsatts för sexuellt eller fysiskt våld.
Det är därför María Patricia Arce Guzmán och många andra kvinnliga bolivianska politiker säger att attacken delvis kan förklaras med en manschauvinistisk kultur, en våldsam yttring av de rådande förutfattade meningar som är en utmaning för kvinnliga ledare överallt i världen. I Bolivia anger en lag från 2010 att kvinnor ska utgöra minst hälften av alla partiers kandidater till federala, delstatliga och lokala ämbeten. Kvinnor innehar i dag 53 procent av platserna i den nationella lagstiftande församlingen.
María Patricia Arce Guzmán misstänker att skälet till att hon angreps är det program för kvinnlig självständighet som hon kämpat för, yrkesutbildning som korgflätnings- och matlagningskurser för att främja ekonomiskt oberoende för kvinnor. Programmet var impopulärt bland vissa män, säger hon.
María Patricia Arce Guzmáns belackare anklagar henne för missbruk av allmänna medel i syfte att hetsa till våld, vilket hon förnekar. ”Det finns mycket manschauvinism här”, säger María Patricia Arce Guzmán. ”Jag tror att de ville lära mig en läxa och statuera ett exempel.”
Några veckor efter det att María Patricia Arce Guzmán attackerats återvände hon till sitt kontor i Cochabamba för att avsluta en ämbetsperiod som skulle ta slut den 30 maj 2020. En varm decembermorgon satt hon vid sitt skrivbord. Hennes naturligt mörkbruna hår höll på att växa ut igen. ”Rädslan finns alltid där”, sa hon. ”Jag känner inte att jag får ett fullgott skydd här.”
Fönstren på hennes kontor, som krossades under upploppet och som fortfarande saknade glas, var täckta av plastdukar som rörde sig i vinden. ”Vi kvinnor har kämpat för att få en plats [i politiken] och den kan vi inte ge upp”, sa María Patricia Arce Guzmán medan hennes ögon tårades. Hon syftade på sitt borgmästarämbete. ”Om jag skulle avgå och låta dem få som de vill, vilket budskap sänder jag då till invånarna, till kvinnorna som jag uppmanat att fortsätta kämpa?”
GENOM HISTORIEN har kvinnor runtom i världen som försökt skaffa sig politisk makt ofta stött på motstånd, allt från förtal till lönnmord. Kvinnor har gjort stora framsteg, men de möter fortfarande gamla välkända hinder. I över hälften av världens länder, däribland Bolivia och konfliktdrabbade länder som Afghanistan och Irak, garanterar lagstiftad könskvotering nu formellt kvinnligt deltagande i politiken. Könskvotering har dock sina begränsningar. Vissa har till exempel kritiserat könskvotering för att vara odemokratisk och diskriminerande. Kritikerna hävdar att den genom att favorisera kvinnor framför män utifrån enbart könstillhörighet underminerar principen om meritbaserad tillsättning. Liksom i Bolivia förhindrar könskvoteringen inte heller att kritik mot kvinnliga ämbetsmän emellanåt antar en olustig, sexistisk ton.
Historiskt strukturell ojämlikhet förekommer även i könsneutrala, meritbaserade politiska system. Sådana icke-kvoterade system, som i