BÄSTA SÄSONGEN
Välkommen till Sportbladets NHL- bibel.
Låt mig först som sist avfyra en profetia betydligt mer vattentät än de som finns dokumenterade i den andra bibeln – ni vet den Jesus påstådda lärjungar författade för ett par tusen år sedan:
NHL-säsongen 2015/2016 kommer att bli den bästa någonsin.
Det är mer eller mindre garanterat med den numer knivskarpa konkurrensen, de smarta regeländringarna och den samlade mängden förbluffande talang.
Ja, förlåt om det låter som att jag jobbar för marknadsavdelningen på NHL-kontoret på sjätte avenyn här på Manhattan, men så ser den angenäma sanningen faktiskt ut.
Det är numer näst intill säkerställt att showen i världens bästa hockeyliga blir bättre för varje år; en kvalitetshöjning är i praktiken inbyggd i grundpremisserna.
Konkurrensen skärps ytterligare, spelet förbättras, underhållningsvärdet skenar...
Det har kostat att komma till en så avundsvärd position. En hel säsong gick förlorad för elva år sedan och ytterligare en halv ställdes in vintern 2012.
Men det lönetak som stod på spel i de konflikterna – ja, i alla fall i den första – är huvudorsaken till att det är så förbaskat roligt att följa National Hockey Leauge i mitten av 10-talet.
Tanken med det taket var ju – förutom förstås att spara stålar åt de stackars miljardärer som äger klubbarna – att skapa mer jämbördiga förutsättningar och vässa tävlingsmomentet och nu börjar vi verkligen se resultatet av de ambitionerna.
Talangen fördelas proportionerligt mellan de 30 lagen när de rikaste organisationerna inte längre kan knyta till sig alla spelare de vill, ligan blir jämn och intressant och knappt i en enda match är utgången längre given.
Ta bara på infernaliska Central Division i västra konferensen. Skillnaden i slagkraft mellan de sju lagen i den divisionen är så liten, så löjligt obetydlig, att samtliga har chansen att vinna – och riskera att bli sist.
Styrkeförhållandena är lika terrorbalansdelikata åtminstone bland de fyra-fem främsta även i de övriga tre divisionerna och de lag som är så klantigt skötta att de trots de gynnsamma förutsättningarna lyckas hamna på dekis får alltid en ny chans att reboota genom det raffinerade draftsystemet.
Ingrepp för höja standarden
Ligan ser också till att trygga den ständiga förädlingen genom ändringar och nytolkningar av reglerna. Mest genomgripande var förstås den allmänna skärpningen efter lockouten 05, när hakningar och fasthållningar de facto förbjöds och den offensiva kreativiteten åter fick utrymme att blomma som inget blommat på nytt sedan konstgödslet uppfanns.
Men än i dag gör ligans tävlingskommitté ständigt ingrepp för att höja standarden på ”produkten”. Inför den här säsongen infördes till exempel tre-mot-tre-spel i övertidperioderna, för att främja fler avgöranden innan de straffturneringar alla inblandade börjat tröttna på.
Succén var ett faktum redan grundseriens andra kväll, när Tampa och Philadelphia just i ett sådant sudden death-drama ställde till med hysteriskt halsbrytande Harlem Globetrotter-show på is.
Just nu är hockeyvärlden emellertid så lyckligt lottad att det finns fler garanter för kvalitetshöjning än rent strukturella.
En är att de nya förmågor som kommer upp genom ungdoms- och skolleden och aspirerar på istid med de stora grabbarna är så välutbildade, så grundligt drillade och så fullpumpade med både självförtroende och hockeykunskaper att utvecklingen pushas framåt per automatik. Det är ”a young man’s game”, hör man allt oftare – och alltfler som passerat 30 och inte underkastar sig det mest rigorösa underhåll får svårt att hänga med.
En annan sådan icke-strukturell injektion i ändalykten på hela showen är det faktum att det råkar vara ett lag som Tampa Bay Lightning som så att säga kör bussen just nu. Det var inte med de gamla idealen – storlek, kraft, defensiv tätare än skrovet på en isbrytare i Berings hav – de tog sig till final i fjol och gjorde det svårare för dynastin Chicago än någon annan motståndare gjort. Det var med furiöst tempo, halsbrytande snabbt passningsspel och småväxta, oförvägna tekniker som oavbrutet surrar som sommarrusiga svärmar av svalor i anfallszonen.
Det exemplet kommer sprida sig och därmed stärks jag ytterligare i min tes: Det är den bästa NHLsäsongen någonsin vi har framför oss.