SEX, DROGER OCH BARNFRIA VECKOR

Jenny Högström skriver barnförbjuden poesi och är högaktuell med den nya diktsamlingen Sad Life.

DEN 47-ÅRIGA SKÅNINGEN Jenny Högström är författare, översättare och kritiker. Hon är dessutom aktuell med diktsamlingen Sad Life, som tar upp ämnen som kärlek och inte minst sex.

Vad inspirerar dig i ditt skrivande?

– Förutom det uppenbara – kärlek, sex, droger och barnfria veckor – så tänker jag mycket på musik när jag skriver. En stämning, en låt, en genre eller kanske ett skivomslag. Jag inspireras av Catullus, Kapten Haddock, Rimfrost, Anders Borg och Yahya Hassan. Och vimmelreportage. Mina vänner inspirerar mig också fett mycket, många ingår som mytologiska väsen i mina dikter: Glenn, Madame, magistern. Så livet är min inspiration. Extra allt.

Flera av dikterna i Sad Life utspelas på Hisingen. Om du skulle beskriva Hisingen med en mening, hur låter det då?

– Det finns ett fornminne på Backaplan som sammanfattar Hisingen för mig: ett vägmärke från 16- eller 1700-talet som står mellan Flintstons grill och Elgiganten, de ena kända för sin snabbmatsglädje, de andra för att ta kontanter.

Hur tycker du att Göteborgs författarscen mår?

– Jadu, den börjar väl vakna till liv nu, precis som allt annat? Och det mår den säkert bra av, vi får se. Folk verkar pepp.

Jag har alltid sjukt höga förväntningar och vill gärna bli golvad – så nu väntar jag ivrigt på att det ska hända.

Din raka poesi har väckt känslor i tidningsspalterna, där vissa kallar den för provocerande rak. Har du något svar på tal till kritikerna?

– Att de kan knulla sin mamma.

Texter om sex tycks väcka starka känslor än idag, vad tror du det beror på?

– Prydhet, moralism, beröringsskräck, allt som jag avskyr. Och tränger man bort nåt så kommer det ju tillbaka med dubbel kraft. Jag tror att texter om sex gör något med kroppen som kan va lite jobbigt: upphetsande kanske. Obehagligt. Påträngande. Vissa tycks också få kortslutning i hjärnan av explicita sexscener & kan då inte läsa in andra aspekter av texten. Humor, ömhet, ambivalens. Ett annat stort problem här är begäret. Det är nämligen inte så snyggt och oproblematiskt som samtiden gärna skulle vilja. Det är fult, det är snuskigt, det är knäppt och göttigt – och väldigt sällan pk. Och vad ska konsten göra med det?

Skulle du säga att det finns mer och mindre accepterade sätt att skriva om sex på i dagens samhälle? Vilka röster får höras?

– Jamen jag fick ju till exempel kritik för att mitt diktjag i form av vit milf fetischerar "rasifierade kriminella sexmaskiner". Det var i och för sig kul att tänka på sina älskare på det viset – men oavsett vad diktjaget gör så måste det ju inte vara "rätt", och det var det uppenbarligen inte. Slutsatsen är att det inte nödvändigtvis är accepterat att skriva fram problematiska och komplexa karaktärer vars (sex) liv är problematiskt och komplext. Det är en oerhört tråkig syn på konst.

Annars är dagens samhälle trött på män som tror de ger kvinnor njutning men inte vet var klitoris sitter. Det gäller såväl i verkligheten som i litteraturen. Annars har vi väl ändå sett fler sexskildringar av kvinnliga författare – men då snackar vi i första hand romaner. Inte poesi. Läs

Amia Srinivasans The Right to Sex istället, hon skriver så bra om de här frågorna.

Du arbetar även själv med att skriva kritik för olika tidningar, på vilket sätt tror du att det har påverkat hur du ser på dina egna verk?

– När jag skriver har jag inte den blicken. Då skriver jag av lust, av nödvändighet och med viss vånda. Men visst kan jag förutse vissa läsningar och reaktioner.

Det som glatt mig hittills är dock att Sad Life fått så många olika läsningar. Det tänker jag är ett gott betyg.

Sad Life finns ute nu.

”De kan knulla sin mamma”