“FÖRESTÄLLNINGEN OM ATT SVARTA KVINNOR SKULLE VARA STARKARE NATURLIGT ÄR LIVSFARLIG.”
ämnen, som vem som helst kan känna igen sig i, kopplas till rasism specifikt. Det är tråkigt för mig att man inte ser bortom hudfärg. Jag tror inte att det kommer att förändras under min livstid. Jag får fortsätta skriva. Känner någon, vare sig det är vita eller svarta som läser mina texter, att de kommer till insikt – då har jag uppnått något.
VILJAN ATT HJÄLPA andra att bearbeta och ge unga kvinnor verktyg har varit en stor del av processen kring skrivandet och redaktörskapet av den senaste boken. Själva skrivandet har inte varit det svåra, utan snarare att navigera i rollen som egenutgivare. Den kanske största utmaningen menar hon har varit att genom berättelserna i antologin inte reproducera trauman och endast lämna läsaren med smärta.
– Alla har sina egna upplevelser. Vissa texter kan slå väldigt hårt mot någon, andra kan se dem som läkande och som en väg till välmående, vilket har varit fokus för mig. Jag har behövt skicka tillbaka vissa texter, ta bort eller bett att få dem omskrivna eftersom att fokus inte varit på berättandet om trauma och läkande. Jag ville fokusera på det läkande för att jag själv tycker att det är viktigt. Jag har lärt mig från poesin och mina år som estradpoet att man ofta litar väldigt mycket på sin publik, att man förväntar sig att de ska kunna gå hem med alla trauman och bearbeta dem på egen hand, men det går inte.
MARIAMA TAR ETT exempel på en upplevelse hon medvetet tagit ur boken. Hon berättar om Makode Lindes tårta kallad ”Painful cake”, bakad i form av en fruktbarhetsgudinna, som dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i på Moderna Museet år 2012 och som skapade starka reaktioner och rubriker. Mariama säger att det var en nidbild som var levande och att händelsen skedde i en tid när hon försökte hitta sin egen väg inom aktivismen. Makode var då en ledande frontfigur inom kultursektorn och har alltid varit.
– Den upplevelsen satte sig djupt, men jag tog bort den efter provtrycket. Jag kände hur ont det gjorde att läsa om händelsen. Om jag hade haft ett förlag, resurser till att turnera med boken och anordna temakvällar på trauma och läkande kring den sortens texter, hade jag nog inte strukit den essän. Men jag valde att ta bort den. Jag vill inte lämna läsaren med den sortens smärta.
SAMTIDIGT FINNS DET berättelser hon känt måste vara kvar, som texten om den gravida kvinnan som våldsamt omhändertogs av ordningsvakter på en tunnelbana i Stockholm. Hon fortsätter och säger att den var tvungen att vara kvar då det känns som att Sverige redan glömt: att ett barn som ännu inte fötts redan utsätts för fara för att dess moder är svart.
– Jag tror inte att man behöver vara svart för att förstå att man aldrig skulle vilja sätta en person i en sådan situation. Jag tror att många vita nu går runt med en skam och en känsla av att vilja förändra saker. Då behöver man inte känna skam: man kan inte ändra på vem man varit, men kan vända på vem man kommer att bli och det är vad jag hoppas att boken talar till.
IDAG KOMMER ORDEN naturligt för Mariama, men så har det inte alltid varit. Hon lärde sig att läsa och skriva långt senare än alla jämnåriga i klassen. I boken finns en stark text vid namn ”Hjälten i sneakers” som berättar om det starka bandet till storasyster Isatou, som boken också dedikeras till. Isatou var den enda som förstod Mariama när hon var liten och hon hjälpte till att tyda vad Mariama ville säga.
– Det kommer alltid att vara de jobbigaste minnena, alla tillfällen av att inte kunna göra sig förstådd. Att hela tiden misstolkas. När jag inte kunde göra mig förstådd behövde jag ha olika överlevnadsstrategier och en av dem var att alltid säga ja. Vilket ledde till att jag blev någon som man lätt kunde trampa på, att jag blev en dörrmatta. Så jag har sedan dess behövt lära mig att säga nej. Det har gått upp och ner. Jag märker att talsvårigheterna kommer tillbaka när jag känner mig osäker, befinner mig i vissa rum eller behöver leva upp till någonting jag inte är. Då krymper jag i skostorlek och blir liten.
IDAG VILL MARIAMA istället vara uttolkaren åt andra. Hon tvingade sig själv att lära sig bemästra skrivandet och har sedan dess använt det för att göra sin röst hörd, något hon även vill uppmuntra de yngre systrarna Awa och Sannu till. Den första boken Sannu döpte hon efter sin syster för att hon skulle kunna se sitt namn på biblioteket, och se Mariamas namn på bokens rygg. Mariama som jobbar som biblioteksassistent säger sig se förändringen ske, men bara på vissa sätt:
– Jag har bara under det här året sett många människor, och vänner till mig, släppa böcker. Jag jobbar extra som vikarie och ser bokstavligen förändringen på bokhyllorna, men ser också att förändringen inte sker där den borde, vilket är inne på förlagen.
HON SÄGER ATT hon är besviken på författarsverige.
– Vi ligger otroligt långt efter i detta. Samtidigt som jag fått avslag tre år i rad ser jag andra utomlands som får kontrakt för liknande historier. Det känns tyvärr som att det finns någon som vill hålla mig tillbaka på min plats. Den svenska kultursektorn vill helst ha kvar mig som en underhållningsakt under galor, evenemang, poesitävlingar och liknande men inte ge mig verktygen och stödet till att manifestera mitt författarskap.
MARIAMA BERÄTTAR ATT hon tror att det handlar mycket om hur man lägger fram sin historia.
– Om jag hade skrivit om tacksamhetsskulden, tackat Sverige för allt, hade det nog varit lättare för mig. Man vill ha dessa historier. Min bok klappar inte det vita egot på axeln och gör sig därför inte förtjänt av en guldstjärna och stöd.
Vi fortsätter att prata om framtiden en stund, och om att den definitivt är ljus.
Till hösten ska Mariama fortsätta att studera. Hennes målsättning är ett anti-mål om att inte ge ut ytterligare en bok fastän hon redan arbetar på en fjärde. Hon uppmanar sig själv att stanna upp och förvalta det hon skapat hittills och säger att hon vill arbeta närmare fältet och ungdomar, kanske resa runt med berättelserna. Ett annat mål är att bli bättre på att ta betalt för det hon gör. – Det är få som vågar prata om det ämnet, i synnerhet i förorten. Det har tagit några år att förstå att pengar verkligen är det som skapar långsiktighet. Vi är många som får titeln eldsjäl, men en eldsjäl tar ofta på sig mer än den kan och bränner ut sig själv för att hålla andra varma.
TILLS NÄSTA BOK, låt oss läsa Mariamas tidigare böcker och följa hennes sätt att föra kampen i andra forum. Det enda som är säkert är att många av oss har mycket att lyssna på, och mycket kvar att lära.