Riktigt rörigt i kioskpolitiken
Det hände sig att en man i sina bästa år kom till Sverige från främmande land. Idogt arbete ledde till att han blev i besittning av ett grönsaksstånd på Karlaplan. Där etablerade han sig. Hans verksamhet på torget framför ”Fältan” ledde till att han vid ett flertal tillfällen i denna tidning korades till årets torghandlare i Stockholm. En dag begärde han tillstånd – av staden – att få utveckla sin verksamhet och bygga en stationär kiosk. Han fick tillståndet och började bygga. En vacker dag stod kiosken där. Redo att tjäna frukt och grönsakssugna i våra kvarter. Det gick en tid. Den vackra dagen blev till en mulen dag: då var kiosken riven – av staden.
En politisk vänsterhand hade sanktionerat. En politisk högerhand hade refuserat. Eller om det var tvärt om? Ingen av händerna visste i alla fall vad den andra höll på med? Så urbota förnedrande för alla parter – inte minst för den förlorande, grönsakshandlaren.
Parallellt och lite i skymundan sker ett annat bygge: framför Maxim på den plätt som jag trodde var vikt för boule och kontemplation och bakom höga skrank, byggs det, enligt hörsägen, ytterligare en korvkiosk! Då blir det tre sådana bara på Karlaplan.
I linje med valpropagandans fantasilösa affischering har vår grönsakshandlare fått sällskap av icke blott otaliga bilder av stelt leende och tämligen bleka partiledare – i alla fall de manliga, utan även av en koloss till valstuga som vida överträffar alla bottenrekord i arkitektonisk styggelse som det före detta Strindbergshuset en gång pådyvlades.
Ytterligare en politisk kalamitet?
En politisk vänsterhand hade sanktionerat. En politisk högerhand hade refuserat.