Gråtande barn är också stockholmare

Oj, är du ledsen? Det är tufft att inte alltid få som man vill.

Grannens ord är visserligen riktade till min treåring som ligger och gråter i alldeles för lite kläder utanför porten – fast bestämd om att ytterkläder suger. Men grannens ord är nog snarare tänkta att bekräfta mig, som genomsvettig efter morgonens kamp kokar av ilska under den spelat lugna ytan.

Jag tackar med en nick i tyst samförstånd som markerar att jag vet att grannen också vet vad det innebär att vara förälder till ett gråtande barn. Det har jag nämligen hört många gånger i vårt lyhörda hus.

Och min nick är samtidigt en ursäkt för att jag vet att grannen mer än en gång vaknat av ledsna barnskrik från vår lägenhet. Nattskräck, magont, feber, mardrömmar, längtan efter mamma och pappa. Det finns flera skäl till att barn vaknar och är otröstliga mitt i natten. Instinkten hos en normal förälder är alltid att försöka ge sitt barn tröst. Det är nog få som tänker: ”Äh, låt barnen skrika så att grannarna också får smaka på den tuffa delen av föräldralivet”.

Detta är självklart för de flesta – men inte alla. På Södermalm har nu grannar till en förskola skickat in klagomål för att de blir ”störda av hög ljudnivå i form av skrik och gråt från verksamhetens barn.”

Men då vill jag bara säga detta till grannarna: Att försöka trösta ett upprivet barn kräver att man själv behåller lugnet. Grannar som bankar i väggen eller hojtar ”nu får du få tyst på ungen” kommer leda till att den tröstande föräldern blir stressad och då förlängs pinan för alla.

Slutligen vill jag också påpeka att det inte går att radera gråtande barn från Stockholms yta och tvångsflytta dem till skogen där de inte stör någon.