Stockholm förtjänar faktiskt mer kärlek
Stressigt, dyrt och otrevligt. Hur kan någon vilja bo i Stockholm?
När de flesta i min bekantskapskrets nu passerar 35-årsstrecket och skaffar sitt andra barn – eller sambo och hund – börjar den inställningen få fäste på allvar. Stockholm som var den enda svenska stad, jämte Malmö, som fanns på vår karta när vi var 20-25 år har plötsligt blivit kallt.
Föraktet mot hemstaden och småstaden har bytts ut mot ett ”det var ju ändå ganska tryggt när jag växte upp”-resonemang som alltid landar i slutsatsen: det här blir bäst för barnen.
Fine, flytta hem då. Men varför måste du sjunka så djupt i din egen småbarnsdimma att du samtidigt är helt oförstående för att folk faktiskt kan tänka sig att se sina små knoddar växa upp i Stockholm?
Jag skulle aldrig få för mig att racka ner på ditt val att lämna Stockholm för småstadslugnet. Det skulle kännas både klyschigt och storstadsdrygt. Dessutom har jag full förståelse för att man kan få nog av vår kära huvudstad.
Men omvänt tycks hemvändande landsortsbor anse sig ha all rätt i världen att toksåga oss stockholmare. Vi är alla lurade! Slavar under en brutal kommersialism och en sjuk bostadsmarknad. Om vi bara lyckas ta oss ur vårt eget ekorrhjul och får andas lite lantluft kommer vi inse det.
Well, jag vet inte hur jag ska säga det. Men att se lyftkranarna torna upp sig över Slussen i skymningen varje kväll när jag cyklar hem från jobbet fyller mig med ett lugn. Och att se treåringen världsvant kasta sig upp i tunnelbanesätet gör mig stolt. Hon och lillsyrran har det bra var de än är, så länge deras föräldrar är lyckliga. Och Stockholm, ibland är jag dålig på att säga det men du gör mig faktiskt lycklig.