Ja till spikmattor på cykelvägarna
Det finns vissa platser i Stockholm som jag i möjligaste mån vill undvika – av rädsla för mitt eget liv. Är jag rädd för kriminella? Missbrukare? Extremister? Skansenkrokodiler? Nej, nej, nej och åter nej! Det är cykelvägarna på Slussen som får mig att darra av skräck. Säger Google maps ”Södermalmstorg” så cyklar jag åt andra hållet. Utan att se mig om.
Två år av cykelpendling och sisådär 8201 kilometer senare så har jag lärt mig en sak: Vi beter oss som idioter. Och det får inga konsekvenser.
Jag vet inte vad som är värst. Snigelcyklister, elitsupersnabbcyklister, rödljuscyklister, prejande cyklister, elsparkcyklister, vimsiga fotgängare eller stressbilister? Allt detta bildar en tjock orm av trafikanter som sträcker sig från Kungsträdgården till Götgatsbacken. Ett gatlopp där bara de starkaste överlever.
Stockholmspolisen har äntligen fått möjlighet att lägga energi på att bötfälla oss cyklister och jag är så himla tacksam. Nu hoppas jag på vägbommar, isolerade cykeltunnlar och kanske automatiska spikmattor på vägen för att hantera lagvidriga cykelåkare. Till dess så har jag tips till er i trafiken som inte vill dö:
1. Övergångsställen är en grej. Du framför ett fordon och i det ingår inte rätten att köra över tant Agda och hennes tax.
2. Högerregeln är också en grej på cykelbanan. Likaså rödljus, omkörningsförbud vid skymd sikt och surfande vid cykelstyret.
3. Sluta promenera på cykelbanan. Du skulle inte göra det på en bilväg.