Jag kände mig som en stolt rörd svensk
Det är mycket snack om nationalism nu. Om krig, gränser, anfall och försvar. Jag säger inte mer om det än att det tydligen påverkat mig. Det yttersta beviset: Jag grät på en presskonferens.
Platsen var Djurgården, en solig förmiddag för ett par veckor sedan. Reportrar från halva Europa var med när vi fick presenterat det svenskaste vi har på en och samma gång.
Det handlade inte om pansarskott eller hjälmar utan om Abba och Pippi Långstrump.
Björn (och Benny) har skrivit låtar till en cirkusmusikal som ska spelas på just Cirkus i sommar. Och när produktionen bjöd på ett litet potpurri av välkända melodier, Abba-rytmer och krumelurer-i-öronen-pippilotta-lyrik inför den ditresta presskåren fick jag svälja hårt och vända blicken mot taket så att TV4-ankaret i stolen bredvid inte skulle tro att jag helt tappat det.
För jag gillar ju inte Pippi särskilt mycket. Hon gör mig nervös. Och så är hon onödigt otrevlig, även om hon haft en tuff uppväxt. Jag är inte överdrivet förtjust i Abba heller, även om jag motvilligt kan röra mig lite på stället när någon spelar Super Trouper.
Men nu satt jag alltså här och kände mig som en stolt rörd svensk, Nato eller ej och i ett sammanhang som kändes helt rätt, innan jag gav mig själv en hård örfil och kände mig dum och svag som var så påverkbar.
Efter (och innan) presskonferensen serverades det olika sorters tårta. Det var en tröst.
Semester snart och jag ser ut att ha klarat terminen utan några allvarligare fadäser.
Reportrar från halva Europa var med när vi fick presenterat det svenskaste vi har.