Christop­her Myngs

Mas­smör­da­ren

Pirater! - - Innehåll -

Hur en ak­tad sjö­of­fi­cer och krigs­hjäl­te blev en fruk­tad mör­da­re.

Un­der buc­kan­jä­rer­nas långa och blo­di­ga histo­ria var det få buc­kan­jä­rer som var li­ka fruk­ta­de och il­la om­tyck­ta som sir Christop­her Myngs. Han in­led­de sin kar­riär fullt lag­ligt som stat­ligt sank­tio­ne­rad sjö­of­fi­cer och är ett praktex­em­pel på vad som kan hän­da om makt och möj­lig­he­ter sti­ger en åt hu­vu­det. Un­der Myngs livs­tid var det en «dö­da el­ler dö­das»-at­ti­tyd och en rad rik­tigt då­li­ga be­slut som för­vand­la­de ho­nom från en re­spek­te­rad, strids­van vicea­mi­ral till en blod­törs­tig mas­smör­da­re.

Myngs föd­des om­kring 1620–25 (det ex­ak­ta år­ta­let är okänt) i Nor­folk, Eng­land och an­slöt sig till Royal Na­vy som ka­bin­poj­ke ett par år in­nan det eng­els­ka in­bör­des­kri­get (1642–51). Han ar­be­ta­de sig snabbt upp i gra­der­na ef­ter att ha an­slu­tit sig till par­la­men­ta­ri­ker­na som gick seg­ran­de ur kri­get. Han fick li­te hjälp på tra­ven av Oli­ver Cromwell, då­va­ran­de skydds­her­re över Eng­land och drott­ning­en, som vil­le be­lö­na ho­nom för hans lo­ja­li­tet mot par­la­men­tet. Myngs blev kap­ten på sitt förs­ta skepp Eli­sa­beth.

Me­dan Eli­sa­beth fort­fa­ran­de var un­der hans kom­man­do led­de han en sol­dat­be­sätt­ning in i de eng­elsk-ne­der­länds­ka kri­gen (1652–54) och lyc­ka­des be­seg­ra en ne­der­ländsk kon­voj in­klu­si­ve två krigs­her­rar. När kri­get var till än­da fort­sat­te Myngs kar­riär att blomst­ra. Han be­ford­ra­des till flagg­man av Cromwell och be­ord­ra­des 1655 att seg­la till Västin­di­en. Hans upp­drag var att stä­da upp ef­ter blod­ba­det som Ro­bert Ve­na­bles, en ve­te­ran från de ir­länds­ka kri­gen, ha­de ställt till med ef­ter att ha åkt på en ex­pe­di­tion i syf­te att at­tac­ke­ra span­jo­rer­na som höll till i sam­ma om­rå­de.

I ett för­sök att för­sva­ga den ro­mersk-ka­tols­ka in­flu­en­sen på den Nya värl­den re­kry­te­ra­de Cromwell Ve­na­bles som ge­ne­ral­kom­men­dant över land­styr­kor­na och skic­ka­de ho­nom på ett spe­ci­alupp­drag som han kal­la­de «Wes­tern de­sign».

Så blev den re­spek­te­ra­de sjö­of­fi­ce­ren och krigs­hjäl­ten en fruk­tad buc­kan­jär och mör­da­re.

«Ef­ter al­la pro­blem Myngs ha­de or­sa­kat den eng­els­ka re­ge­ring­en

blev han än­då ad­lad.»

Må­let var att ska­pa en sä­ker ope­ra­tions­bas i Västin­di­en för att kun­na ut­fö­ra rä­der mot spanska ko­lo­ni­er i om­rå­det och ut­gö­ra ett hot mot span­jo­rer­nas han­dels- och skat­terut­ter. Ef­ter någ­ra tvek­sam­ma råd från Tho­mas Gage, en självut­nämnd ex­pert på Do­mi­ni­kans­ka re­pu­bli­ken, hop­pa­des Cromwell att Wes­tern De­sign skul­le gö­ra det möj­ligt för ho­nom och hans män att at­tac­ke­ra det spanska ri­ket i Västin­di­en och un­vi­ka ett krig i Europa.

Up­pen­bar­li­gen gick in­te allt en­ligt plan. Ve­na­bles var tvung­en att de­la led­ning­en över in­fan­te­ri­et – där de fles­ta män­nen var un­der­kva­li­fi­ce­ra­de och in­kom­pe­ten­ta – med sjö­ge­ne­ra­len Wil­li­am Penn som han of­ta kom ihop sig med. Den fi­ent­li­ga ar­bets­mil­jön gjor­de upp­dra­get snudd på omöj­ligt att ge­nom­fö­ra. Det fak­tum att Ve­na­bles hög­drag­na fru följ­de med på ex­pe­di­tio­nen och på­stås ha lagt sig i och kri­ti­se­rat hans pla­ner hjälp­te in­te.

För­rå­den si­na­de, sol­da­ter­na led av törst och vär­me­slag och Penn och Ve­na­bles gick varand­ra på ner­ver­na. Ef­ter att ha miss­lyc­kats med att ta her­ra­väl­det över His­pa­ni­o­la (nu­va­ran­de Hai­ti och Do­mi­ni­kans­ka re­pu­bli­ken) över­gav de sitt ur­sprung­li­ga upp­drag. De be­slu­ta­de sig istäl­let för att in­va­de­ra gran­nön Ja­mai­ca som ha­de ett svagt spanskt för­svar. Ef­ter de­ras gans­ka ljum­ma

«Han nåd­de en punkt där han ut­an an­led­ning bru­talt lät mas­sa­kre­ra he­la stä­der.»

och halv­da­na se­ger läm­na­de Ve­na­bles och Penn Västin­di­en och res­te till Eng­land. Cromwell skic­ka­de Myngs i de­ras stäl­le.

Myngs an­kom till Port Royal i Ja­mai­ca år 1656 i egen­skap av kap­ten på fre­gat­ten Marston Mo­or som var be­styc­kad med 44 ka­no­ner. Be­sätt­ning­en var till en bör­jan på grän­sen till att gö­ra my­te­ri, men han lyc­ka­des få pli på dem med en fast hand. In­om kort var de re­do för vad som helst, vil­ket var lämp­ligt då de­ras kap­ten ha­de in­sett att det bäs­ta för­sva­ret mot de kraft­ful­la spanska styr­kor som nu om­gav Ja­mai­ca var att agera of­fen­sivt. Be­sätt­ning­en skul­le slå till in­nan de själ­va blev at­tac­ke­ra­de.

Någ­ra av de brit­tis­ka styr­kor­na från Ve­na­bles ar­mé fanns kvar runt ön, men de var in­te till nå­gon hjälp för Myngs plan. Istäl­let för att re­kry­te­ra dem vän­de sig Myngs till de lo­ka­la buc­kan­jä­rer­na i Port Royal och led­de en räd i San­ta Mar­ta i Ve­ne­zu­e­la. Allt gick en­ligt plan, Myngs och hans män rön­te stora fram­gång­ar me­dan span­jo­rer­na drab­ba­des av stora för­lus­ter.

Ef­ter se­gern be­ford­ra­des Myngs och han fick föl­jan­de år kom­man­dot över den Ja­mai­cans­ka skva­dro­nens skepp – Port Royal sam­man­lag­da flot­ta – och Marston Mo­or blev hans flagg­skepp. Han be­höll även buc­kan­jär­far­ty­gen som hjälp­trup­per, men det var in­te för­rän i ok­to­ber 1658 som Myngs kun­de be­trak­tas som full­ska­lig pi­rat.

Med den nya flot­tan till sitt för­fo­gan­de led­de Myngs en lång rad at­tac­ker mot span­jo­rer­na i Västin­di­en från sent 1657 till ti­digt 1658 och in­va­de­ra­de någ­ra av de stör­re, ri­ka­re stä­der­na i Sy­da­me­ri­kas nor­ra de­lar. I feb­ru­a­ri 1658 åter­vän­de han till Ja­mai­ca som sjö­be­fäl­ha­va­re och äg­na­de sig åt att plund­ra han­dels­far­tyg un­der det eng­elsk­spans­ka kri­get (1654–60).

Un­der den här pe­ri­o­den bör­ja­de Myngs få ett ryk­te om sig att va­ra grym­ma­re än vad som var nöd­vän­digt. Han nåd­de en punkt där han ut­an an­led­ning bru­talt lät mas­sa­kre­ra he­la stä­der när han för­de kom­man­dot över buc­kan­jär­flot­tan.

Se­na­re un­der 1658 för­be­red­de han sin skva­dron på att för­sö­ka splitt­ra och läg­ga be­slag på en

spansk skat­te­flot­ta ut­an­för Por­to Bel­lo. När han miss­lyc­ka­des la­de Myngs de co­lum­bi­ans­ka stä­der­na Tolú och San­ta Ma­ria i ru­i­ner, mer på grund av ir­ri­ta­tion än nå­got an­nat.

Nå­gon gång un­der Myngs tid i Västin­di­en ge­nom­gick hans för­ödan­de kom­man­d­o­stil en märk­bar för­änd­ring. In­nan han re­kry­te­ra­de sin buc­kan­jär­flot­ta ha­de hans plund­ring­ar skett un­der stat­lig flagg och ha­de där­för va­rit full­kom­ligt lag­li­ga. Med sin nya be­sätt­ning blev Myngs hand­ling­ar kri­mi­nel­la och be­grip­ligt nog var den spanska re­ge­ring­en mer än störd av hans ak­ti­vi­te­ter. De an­såg att han var en sim­pel pi­rat och mas­smör­da­re och pro­te­ste­ra­de för­gä­ves över hans hand­ling­ar till den brit­tis­ka re­ge­ring­en och Oli­ver Cromwell.

Un­der 1659 plund­ra­de och öde­la­de Myngs stä­der­na Cu­ma­na, Pu­er­to Ca­bal­los och Co­ro i Ve­ne­zu­e­la med si­na Port Royal-buc­kan­jä­rer in­nan han åter­vän­de till sitt till­fäl­li­ga hem på Ja­mai­ca med sil­ver och an­nat vär­de­fullt gods från Co­ro. By­tet upp­gick till en kvarts mil­jon eng­els­ka pund. Utåt sett såg rä­den fram­gångs­rik ut, men Myngs ha­de för­bi­sett nå­got vik­tigt: han ha­de de­lat hälf­ten av by­tet, som an­sågs till­hö­ra sta­ten, med buc­kan­jä­rer­na i di­rekt mot­sats till ut­tryck­lig or­der från Ja­mai­cas brit­tis­ka kom­men­dör Ed­ward D’Oy­ley. Myngs ar­re­ste­ra­des för för­sking­ring. Han skic­ka­des till­ba­ka till Eng­land år 1660 om­bord på Marston Mo­or för att stäl­las in­för rät­ta som pi­rat.

Myngs tur sväng­de igen när re­sti­tu­tio­nen av mo­nar­kin ska­pa­de politisk oro. Hans fall la­des ner i den all­män­na för­vir­ring­en och han för­sat­tes på fri fot. Han skic­ka­des till­ba­ka till Västin­di­en med en ny flot­ta, den­na gång på flagg­skep­pet Cen­tu­ri­on, och åter­upp­tog si­na plik­ter till havs.

Myngs åter­vän­de till Port Royal 1662 och, trots det fak­tum att det eng­elsk-spanska kri­get var till än­da och att va­pen­stil­le­stånd råd­de mel­lan Eng­land ch Spa­ni­en, be­ord­ra­de han sin flot­ta att at­tac­ke­ra än­nu fler spanska ko­lo­ni­er. Hans hand­ling­ar trod­des va­ra en del av en hem­lig eng­elsk agen­da med må­let att un­der­grä­va den spanska när­va­ron i om­rå­det ge­nom att för­stö­ra så myc­ket som möj­ligt av in­fra­struk­tu­ren. Se­na­re sam­ma år lockade Myngs si­na buc­kan­jä­rer till­ba­ka om­bord ge­nom att ut­lo­va mer plund­ring. Den­na gång ha­de Myngs emel­ler­tid stöd av den nye eng­els­ke gu­ver­nö­ren, Lord Wind­s­or.

En at­tack mot

San­ti­a­go de Cu­ba, Ku­bas näst störs­ta stad, slu­ta­de i fram­gångs­rik plund­ring trots dess ex­tremt star­ka för­svar. År 1663 drog Myngs till sig buc­kan­jä­rer från he­la Västin­di­en som vil­le an­slu­ta sig till ho­nom in­för det pla­ne­ra­de an­fal­let av San Fran­ci­sco de Cam­pe­che. Rä­den re­sul­te­ra­de i ett enormt byte, men Myngs blev ska­dad och åter­vän­de till Eng­land för att åter­häm­ta sig. Han seg­la­de i yt­ter­li­ga­re någ­ra år och var vicea­mi­ral på White un­der det and­ra eng­elsk­ne­der­länds­ka kri­get (1665–67), och blev till och med ad­lad för si­na för­tjäns­ter.

Den fö­re det­ta buc­kan­jä­ren be­seg­ra­des slut­li­gen un­der det så kal­la­de fy­ra­da­gars­sla­get (11–14 juni

1666). Un­der det som blev det längs­ta sla­get till havs i histo­ri­en träf­fa­des Myngs av två mus­köt­s­kott – ett i kin­den och det and­ra i ax­eln. Han av­led av si­na sårska­dor i au­gusti.

Trots att han blev ad­lad och fick krigs­hjäl­testa­tus är Myngs ryk­te som obe­vek­lig och fram­stå­en­de pi­rat ett av de mest lång­li­va­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.