Christopher Myngs

Massmördaren

Hur en aktad sjöofficer och krigshjälte blev en fruktad mördare.

Under buckanjärernas långa och blodiga historia var det få buckanjärer som var lika fruktade och illa omtyckta som sir Christopher Myngs. Han inledde sin karriär fullt lagligt som statligt sanktionerad sjöofficer och är ett praktexempel på vad som kan hända om makt och möjligheter stiger en åt huvudet. Under Myngs livstid var det en «döda eller dödas»-attityd och en rad riktigt dåliga beslut som förvandlade honom från en respekterad, stridsvan viceamiral till en blodtörstig massmördare.

Myngs föddes omkring 1620–25 (det exakta årtalet är okänt) i Norfolk, England och anslöt sig till Royal Navy som kabinpojke ett par år innan det engelska inbördeskriget (1642–51). Han arbetade sig snabbt upp i graderna efter att ha anslutit sig till parlamentarikerna som gick segrande ur kriget. Han fick lite hjälp på traven av Oliver Cromwell, dåvarande skyddsherre över England och drottningen, som ville belöna honom för hans lojalitet mot parlamentet. Myngs blev kapten på sitt första skepp Elisabeth.

Medan Elisabeth fortfarande var under hans kommando ledde han en soldatbesättning in i de engelsk-nederländska krigen (1652–54) och lyckades besegra en nederländsk konvoj inklusive två krigsherrar. När kriget var till ända fortsatte Myngs karriär att blomstra. Han befordrades till flaggman av Cromwell och beordrades 1655 att segla till Västindien. Hans uppdrag var att städa upp efter blodbadet som Robert Venables, en veteran från de irländska krigen, hade ställt till med efter att ha åkt på en expedition i syfte att attackera spanjorerna som höll till i samma område.

I ett försök att försvaga den romersk-katolska influensen på den Nya världen rekryterade Cromwell Venables som generalkommendant över landstyrkorna och skickade honom på ett specialuppdrag som han kallade «Western design».

Så blev den respekterade sjöofficeren och krigshjälten en fruktad buckanjär och mördare.

«Efter alla problem Myngs hade orsakat den engelska regeringen

blev han ändå adlad.»

Målet var att skapa en säker operationsbas i Västindien för att kunna utföra räder mot spanska kolonier i området och utgöra ett hot mot spanjorernas handels- och skatterutter. Efter några tveksamma råd från Thomas Gage, en självutnämnd expert på Dominikanska republiken, hoppades Cromwell att Western Design skulle göra det möjligt för honom och hans män att attackera det spanska riket i Västindien och unvika ett krig i Europa.

Uppenbarligen gick inte allt enligt plan. Venables var tvungen att dela ledningen över infanteriet – där de flesta männen var underkvalificerade och inkompetenta – med sjögeneralen William Penn som han ofta kom ihop sig med. Den fientliga arbetsmiljön gjorde uppdraget snudd på omöjligt att genomföra. Det faktum att Venables högdragna fru följde med på expeditionen och påstås ha lagt sig i och kritiserat hans planer hjälpte inte.

Förråden sinade, soldaterna led av törst och värmeslag och Penn och Venables gick varandra på nerverna. Efter att ha misslyckats med att ta herraväldet över Hispaniola (nuvarande Haiti och Dominikanska republiken) övergav de sitt ursprungliga uppdrag. De beslutade sig istället för att invadera grannön Jamaica som hade ett svagt spanskt försvar. Efter deras ganska ljumma

«Han nådde en punkt där han utan anledning brutalt lät massakrera hela städer.»

och halvdana seger lämnade Venables och Penn Västindien och reste till England. Cromwell skickade Myngs i deras ställe.

Myngs ankom till Port Royal i Jamaica år 1656 i egenskap av kapten på fregatten Marston Moor som var bestyckad med 44 kanoner. Besättningen var till en början på gränsen till att göra myteri, men han lyckades få pli på dem med en fast hand. Inom kort var de redo för vad som helst, vilket var lämpligt då deras kapten hade insett att det bästa försvaret mot de kraftfulla spanska styrkor som nu omgav Jamaica var att agera offensivt. Besättningen skulle slå till innan de själva blev attackerade.

Några av de brittiska styrkorna från Venables armé fanns kvar runt ön, men de var inte till någon hjälp för Myngs plan. Istället för att rekrytera dem vände sig Myngs till de lokala buckanjärerna i Port Royal och ledde en räd i Santa Marta i Venezuela. Allt gick enligt plan, Myngs och hans män rönte stora framgångar medan spanjorerna drabbades av stora förluster.

Efter segern befordrades Myngs och han fick följande år kommandot över den Jamaicanska skvadronens skepp – Port Royal sammanlagda flotta – och Marston Moor blev hans flaggskepp. Han behöll även buckanjärfartygen som hjälptrupper, men det var inte förrän i oktober 1658 som Myngs kunde betraktas som fullskalig pirat.

Med den nya flottan till sitt förfogande ledde Myngs en lång rad attacker mot spanjorerna i Västindien från sent 1657 till tidigt 1658 och invaderade några av de större, rikare städerna i Sydamerikas norra delar. I februari 1658 återvände han till Jamaica som sjöbefälhavare och ägnade sig åt att plundra handelsfartyg under det engelskspanska kriget (1654–60).

Under den här perioden började Myngs få ett rykte om sig att vara grymmare än vad som var nödvändigt. Han nådde en punkt där han utan anledning brutalt lät massakrera hela städer när han förde kommandot över buckanjärflottan.

Senare under 1658 förberedde han sin skvadron på att försöka splittra och lägga beslag på en

spansk skatteflotta utanför Porto Bello. När han misslyckades lade Myngs de columbianska städerna Tolú och Santa Maria i ruiner, mer på grund av irritation än något annat.

Någon gång under Myngs tid i Västindien genomgick hans förödande kommandostil en märkbar förändring. Innan han rekryterade sin buckanjärflotta hade hans plundringar skett under statlig flagg och hade därför varit fullkomligt lagliga. Med sin nya besättning blev Myngs handlingar kriminella och begripligt nog var den spanska regeringen mer än störd av hans aktiviteter. De ansåg att han var en simpel pirat och massmördare och protesterade förgäves över hans handlingar till den brittiska regeringen och Oliver Cromwell.

Under 1659 plundrade och ödelade Myngs städerna Cumana, Puerto Caballos och Coro i Venezuela med sina Port Royal-buckanjärer innan han återvände till sitt tillfälliga hem på Jamaica med silver och annat värdefullt gods från Coro. Bytet uppgick till en kvarts miljon engelska pund. Utåt sett såg räden framgångsrik ut, men Myngs hade förbisett något viktigt: han hade delat hälften av bytet, som ansågs tillhöra staten, med buckanjärerna i direkt motsats till uttrycklig order från Jamaicas brittiska kommendör Edward D’Oyley. Myngs arresterades för förskingring. Han skickades tillbaka till England år 1660 ombord på Marston Moor för att ställas inför rätta som pirat.

Myngs tur svängde igen när restitutionen av monarkin skapade politisk oro. Hans fall lades ner i den allmänna förvirringen och han försattes på fri fot. Han skickades tillbaka till Västindien med en ny flotta, denna gång på flaggskeppet Centurion, och återupptog sina plikter till havs.

Myngs återvände till Port Royal 1662 och, trots det faktum att det engelsk-spanska kriget var till ända och att vapenstillestånd rådde mellan England ch Spanien, beordrade han sin flotta att attackera ännu fler spanska kolonier. Hans handlingar troddes vara en del av en hemlig engelsk agenda med målet att undergräva den spanska närvaron i området genom att förstöra så mycket som möjligt av infrastrukturen. Senare samma år lockade Myngs sina buckanjärer tillbaka ombord genom att utlova mer plundring. Denna gång hade Myngs emellertid stöd av den nye engelske guvernören, Lord Windsor.

En attack mot

Santiago de Cuba, Kubas näst största stad, slutade i framgångsrik plundring trots dess extremt starka försvar. År 1663 drog Myngs till sig buckanjärer från hela Västindien som ville ansluta sig till honom inför det planerade anfallet av San Francisco de Campeche. Räden resulterade i ett enormt byte, men Myngs blev skadad och återvände till England för att återhämta sig. Han seglade i ytterligare några år och var viceamiral på White under det andra engelsknederländska kriget (1665–67), och blev till och med adlad för sina förtjänster.

Den före detta buckanjären besegrades slutligen under det så kallade fyradagarsslaget (11–14 juni

1666). Under det som blev det längsta slaget till havs i historien träffades Myngs av två muskötskott – ett i kinden och det andra i axeln. Han avled av sina sårskador i augusti.

Trots att han blev adlad och fick krigshjältestatus är Myngs rykte som obeveklig och framstående pirat ett av de mest långlivade.