Hen­ry Mor­gan

Buc­kan­jä­rer­nas bäs­ta

Pirater! - - Innehåll -

Var han hjäl­te el­ler skurk? Tro­gen un­der­så­te el­ler blod­törs­tig skattjä­ga­re?

Oav­sett om han var en hjäl­te el­ler skurk, tro­fast tjä­na­re el­ler blod­törs­tig pi­rat, så lev­de Hen­ry Mor­gan

ett även­tyr­ligt och hän­del­se­rikt liv.

När en brit­tisk för­läg­ga­re år 1686 gav ut Alex­an­dre Ex­que­me­lins bok The Buc­ca­ne­ers Of Ame­ri­ca blev Hen­ry Mor­gan ra­san­de. I boken fram­ställ­des han som pi­rat. Han stäm­de för­läg­ga­ren för för­tal och sa­ken av­gjor­des av en dom­stol. Mor­gan till­de­la­des en nätt sum­ma, för han var näm­li­gen ka­pa­re – in­te en sim­pel pi­rat – och han för­de krig mot det spanska ri­ket på upp­drag av Ja­mai­cas eng­els­ka gu­ver­nör.

När buc­kan­jä­ren dog i sitt Ja­mai­cans­ka hem 1688 i svi­ter­na av ett liv i sus och dus ar­ran­ge­ra­de gu­ver­nö­ren en stats­be­grav­ning. I hans ögon ha­de Hen­ry Mor­gan va­rit den ab­so­lut främs­te buc­kan­jä­ren. Histo­ri­en ger ho­nom rätt.

Det finns många och över­ty­gan­de be­vis. Mor­gan seg­la­de i Västin­di­ens far­vat­ten 1654 med trup­per­na som sat­tes in till Oli­ver Cromwells pro­jekt Wes­tern De­sign. Den fram­gångs­ri­ka in­va­sio­nen av Ja­mai­ca gav brit­ter­na ett nytt ter­ri­to­ri­um från vil­ket de kun­de ter­ro­ri­se­ra den spanska sjö­far­ten. Un­der den här pe­ri­o­den vi­sa­de sig Mor­gan va­ra en ka­pa­bel kap­ten och krigs­le­da­re som tog kom­man­dot vid fle­ra rä­der, bland an­nat 1663 i Vil­la­her­mo­sa och vid plund­ring­en av Gra­na­da i Ni­ca­ra­gua. Vid 32 års ålder ut­sågs han till ami­ral över Kus­tens bröd­ra­skap.

Hans ryk­te väx­te yt­ter­li­ga­re fem år se­na­re då han 1668 led­de den be­röm­da at­tac­ken mot den spanska hamn­sta­den Por­to­bel­lo i Pa­na­ma. Sta­den fun­ge­ra­de som la­ger­plats för Spa­ni­ens by­ten från Pe­ru, det var där­i­från som ri­ke­do­mar­na skep­pa­des vi­da­re till Spa­ni­en. At­tac­ken mot Por­to­bel­lo be­vi­sa­de in­te ba­ra Mor­gans tak­tis­ka skick­lig­het, ut­an ock­så hans fräck­het och hän­syns­lös­het.

Ham­nen skyd­da­des av två bor­gar, en på var­de­ra si­da av buk­ten. Mor­gan vil­le in­te ris­ke­ra att ska­da si­na skepp, så han in­led­de ett am­fi­biskt an­grepp.

Han seg­la­de sin 12 skepp star­ka flot­ta till Bocas del To­ro in­nan han lät sin 500 man star­ka trupp ta plats i ka­no­ter som de ha­de in­för­skaf­fat på Ku­ba. De padd­la­de nat­te­tid och gick i land un­ge­fär 4,8 kilo­me­ter från sitt mål, mar­sche­ra­de vi­da­re i skydd av mörk­ret och an­län­de till Por­to­bel­lo strax in­nan gry­ning­en. En skär­myts­ling med en spansk vakt vid stads­grän­sen röj­de dem, men de ha­de lyc­kats ta sig fram så långt obe­märkt.

Mor­gans män de­la­de på sig. En grupp in­tog sta­den ge­nom att om­ringa in­vå­nar­na och lå­sa in dem i en av två kyr­kor. Den and­ra grup­pen kon­cen­tre­ra­de sig på for­ten som va­ka­de över buk­ten. När­mast låg San­ti­a­go Cast­le med sin gar­ni­son på 80 män. Det såg ut som ett oin­tag­ligt mål, fullt av ka­no­ner (att många av dem in­te fun­ge­ra­de kän­de in­te an­gri­par­na till). Mor­gan kon­cen­tre­ra­de sig dock på an­nat, för han ha­de gjort upp en lis­tig och gans­ka elak plan.

Han gick till kyr­kan, drog ut borg­mäs­ta­ren och en del and­ra stads­bor, bland an­nat någ­ra mun­kar och nun­nor, och tving­a­de dem att mar­sche­ra mot bor­gen

Mor­gan blev ami­ral över

Kus­tens bröd­ra­skap.

fram­för buc­kan­jä­rer­na, som en mänsk­lig sköld. För­sva­rar­na av­fy­ra­de si­na ka­no­ner­na och dö­da­de en av Mor­gans män och ska­da­de fle­ra ci­vi­lis­ter. Där­ef­ter tyst­na­de ka­no­ner­na och an­gri­par­na nåd­de fram till borg­mu­ren. Me­dan span­jo­rer­na med sti­gan­de fa­sa be­trak­ta­de in­kräk­tar­na som när­ma­de sig smög sig en grupp runt till si­dan som vet­te mot vatt­net och klätt­ra­de över mu­ren. Stri­den om bor­gen ha­de bör­jat. Span­jo­rer­na käm­pa­de tap­pert, över hälf­ten av dem dog in­nan de ka­pi­tu­le­ra­de.

Näs­ta dag rik­ta­de Mor­gan sin upp­märk­sam­het mot bas­ti­o­nen på and­ra si­dan buk­ten, bor­gen San Feli­pe, som han snart in­tog. Han his­sa­de Stor­bri­tan­ni­ens flag­ga och he­la hans flot­ta seg­la­de in. När de väl ha­de ta­git över sta­den sat­te Mor­gan och hans män igång med plund­ring­en. Ex­que­me­lin, den frans­ke ki­rur­gen och buc­kan­jä­ren, har åter­gett Mor­gans hand­ling­ar. Bland an­nat ska han ha tor­te­rat kvin­nor för att få re­da på var de ha­de gömt si­na kon­tan­ter. Det finns vis­sa be­vis på det­ta, men Ex­que­me­lin tros ha över­dri­vit Mor­gans bru­ta­li­tet. Iro­niskt nog så in­ne­bar det ba­ra att han för­stärk­te Mor­gans ställ­ning.

Om man bort­ser från al­la mo­ra­lis­ka be­tänk­lig­he­ter går det in­te att för­ne­ka Mor­gans mod och hans mi­li­tä­ra skarp­sin­ne. Rä­den mot Por­to­bel­lo an­ses va­ra en av 1600-ta­lets mest lyc­ka­de am­fi­bis­ka ope­ra­tio­ner. Mor­gan skic­ka­de ett brev till Pa­na­mas pre­si­dent och kräv­de 350 000 pe­sos, an­nars skul­le han brän­na ner Por­to­bel­lo till mar­ken. Ef­ter myc­ket om och men fick han 100 000 pe­sos. Till­sam­mans med by­tet från plund­ring­en av sta­den in­ne­bar det att han åter­vän­de till Ja­mai­ca med om­kring 250 000 pe­sos.

Hans kri­ti­ker an­såg att han ha­de över­skri­dit si­na be­fo­gen­he­ter, men det im­po­ne­ra­de ami­ra­li­te­tet me­na­de att by­tet från Por­to­bel­lo var lag­ligt för­vär­vat.

En­ligt Ex­que­me­lin dröj­de det in­te länge in­nan Mor­gan och hans män ha­de fes­tat upp si­na peng­ar i Ja­mai­ca. Mor­gan pres­sa­des att pla­ne­ra en ny plund­rings­räd. I ok­to­ber 1668 sat­te han se­gel för ett mö­te ut­an­för His­pa­ni­o­la med någ­ra frans­ka buc­kan­jä­rer. Han för­de kom­man­dot på fre­gat­ten

HMS Ox­ford som ha­de do­ne­rats av Ja­mai­cas gu­ver­nör och som var be­styc­kad med 34 ka­no­ner.

Mor­gans mål var den spanska hamn­sta­den Car­ta­ge­na. Hans skva­dron på tio skepp och 800 man bor­de ha va­rit mer än till­räck­ligt för en fram­gångs­rik plund­ring. Men sa­ker och ting bör­ja­de gå snett ef­ter att Mor­gan ha­de flyt­tat sin bas till skep­pet Ox­ford. En vild fest hölls in­nan rä­den och nå­gon rå­ka­de sät­ta eld på ma­ga­si­net. Fre­gat­ten spräng­des i små­bi­tar. En­dast tio av den 200 man star­ka be­sätt­ning­en över­lev­de ex­plo­sio­nen. Mor­gan var en av dem.

För­stö­rel­sen av skep­pet kräv­de en ny plan.

Mor­gan byt­te mål och seg­la­de i stäl­let till Ma­racai­bo på ve­ne­zu­e­lans­ka kus­ten, vil­ket vi­sa­de sig va­ra ett lätt byte. Ex­que­me­lin rap­por­te­rar än en gång om fruk­tans­värd tor­tyr som ut­övas bå­de för nö­jes och vin­nings skull. Ny­he­ter om Mor­gans dåd nåd­de ami­ra­len för Spa­ni­ens västin­dis­ka flot­ta som

skic­ka­de tre krigs­skepp för att hej­da den här­jan­de buc­kan­jä­ren. Mor­gan kla­ra­de sig dock ur kni­pan, lis­tig som han var. Han skic­ka­de ett till­fång­a­ta­get far­tyg mot det spanska flaggske­pet och spräng­de bäg­ge bå­tar­na.

Hans ryk­te steg nu mot svind­lan­de höj­der, men Mor­gan var in­te klar än. I de­cem­ber 1670 rör­de sig den störs­ta buc­kan­jär­flot­tan nå­gon­sin – to­talt näs­tan 30 skepp och 1 200 man – mot Pa­na­ma, den främs­ta spanska hamn­sta­den längs Stil­la­havs­kus­ten. Ef­ter en vild strid för att slå ut for­tet vid in­lop­pet till flo­den Chagres, seg­la­de Mor­gan upp­ströms in­nan hans be­sätt­ning byt­te till ka­not för att se­dan fort­sät­ta res­ten av vägen till fots.

Den 28 ja­nu­a­ri 1671 avan­ce­ra­de Mor­gan och hans trup­per över slät­ten ut­an­för Pa­na­ma. Span­jo­rer­na möt­te upp med 1 200 fotsol­da­ter och 400 ka­val­le­ris­ter. De var emel­ler­tid gans­ka oer­far­na och ut­gjor­de ing­en match för Mor­gans strids­va­na trup­per. Span­jo­rer­na be­sköts av ett dus­sin­tal skarp­skyt­tar i Mor­gans för­trup­per. Ka­val­le­ri­et splitt­ra­des

«Över 400 span­jo­rer föll när in­kräk­tar­na in­tog sta­den. En­dast 15 buc­kan­jä­rer dog.»

snart och flyd­de, vil­ket läm­na­de in­fan­te­ri­et i buc­kan­jä­rer­nas våld. Över 400 span­jo­rer föll när in­kräk­tar­na in­tog sta­den. En­dast 15 buc­kan­jä­rer dog.

Span­jo­rer­na var fullt med­vet­na om att ett ne­der­lag var möj­ligt, så de ha­de flyt­tat över si­na skat­ter till skepp in­nan stri­den. De fly­en­de mi­li­tä­rer­na ha­de be­ord­rats att sät­ta eld på sta­den om de­ras för­svar skul­le miss­lyc­kas. Åter­i­gen tor­te­ra­des in­vå­na­re för att av­slö­ja var de­ras göm­da skat­ter fanns. En­ligt Mor­gan la­de han be­slag på en­dast 30 000 pund, mot­sva­ran­de en­dast 15 pund per per­son. Hans buc­kan­jä­rer blev ra­san­de och många av dem be­skyll­de Mor­gan för den ynk­li­ga er­sätt­ning­en. Oro­ad över sin sä­ker­het res­te Mor­gan till­ba­ka till Ja­mai­ca. Ny­he­ter­na om för­öd­el­sen i Pa­na­ma togs emot väl i Ja­mai­ca, men det upp­da­ga­des snart att rä­den stred mot Madrid­för­dra­get som ha­de skri­vits un­der i ju­li 1670. Ja­mai­cas gu­ver­nör och Mor­gan ha­de in­te fått re­da på va­pen­vi­lan i tid, men för att blid­ka span­jo­rer­na skul­le de bå­da stäl­las till svars. Mor­gan ar­re­ste­ra­des och skic­ka­des hem till Eng­land. Han slapp dock att bli fängl­sad i To­wern och kun­de le­va fritt i Lon­don.

År 1674 blev Mor­gan till och med ad­lad av Char­les II för si­na in­sat­ser för kro­nan och åter­vän­de till Ja­mai­ca i egen­skap av vice­gu­ver­nör. Där lev­de han som en ut­omor­dent­ligt för­mögen man med plan­ta­ger på över 6 000 hek­tar. Han pen­sio­ne­ra­des 1682 och dog sex år se­na­re på grund av sin ohäl­so­sam­ma livs­stil. Vid ti­den för hans död ha­de han dock ge­nom si­na djär­va bra­va­der och för­skräck­li­ga dåd, som de be­skrivs i Ex­que­me­lins bok, för all­tid skri­vit in sig buc­kan­jä­re­rans histo­ria.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.