Henry Morgan
Buckanjärernas bästa
Var han hjälte eller skurk? Trogen undersåte eller blodtörstig skattjägare?
Oavsett om han var en hjälte eller skurk, trofast tjänare eller blodtörstig pirat, så levde Henry Morgan
ett äventyrligt och händelserikt liv.
När en brittisk förläggare år 1686 gav ut Alexandre Exquemelins bok The Buccaneers Of America blev Henry Morgan rasande. I boken framställdes han som pirat. Han stämde förläggaren för förtal och saken avgjordes av en domstol. Morgan tilldelades en nätt summa, för han var nämligen kapare – inte en simpel pirat – och han förde krig mot det spanska riket på uppdrag av Jamaicas engelska guvernör.
När buckanjären dog i sitt Jamaicanska hem 1688 i sviterna av ett liv i sus och dus arrangerade guvernören en statsbegravning. I hans ögon hade Henry Morgan varit den absolut främste buckanjären. Historien ger honom rätt.
Det finns många och övertygande bevis. Morgan seglade i Västindiens farvatten 1654 med trupperna som sattes in till Oliver Cromwells projekt Western Design. Den framgångsrika invasionen av Jamaica gav britterna ett nytt territorium från vilket de kunde terrorisera den spanska sjöfarten. Under den här perioden visade sig Morgan vara en kapabel kapten och krigsledare som tog kommandot vid flera räder, bland annat 1663 i Villahermosa och vid plundringen av Granada i Nicaragua. Vid 32 års ålder utsågs han till amiral över Kustens brödraskap.
Hans rykte växte ytterligare fem år senare då han 1668 ledde den berömda attacken mot den spanska hamnstaden Portobello i Panama. Staden fungerade som lagerplats för Spaniens byten från Peru, det var därifrån som rikedomarna skeppades vidare till Spanien. Attacken mot Portobello bevisade inte bara Morgans taktiska skicklighet, utan också hans fräckhet och hänsynslöshet.
Hamnen skyddades av två borgar, en på vardera sida av bukten. Morgan ville inte riskera att skada sina skepp, så han inledde ett amfibiskt angrepp.
Han seglade sin 12 skepp starka flotta till Bocas del Toro innan han lät sin 500 man starka trupp ta plats i kanoter som de hade införskaffat på Kuba. De paddlade nattetid och gick i land ungefär 4,8 kilometer från sitt mål, marscherade vidare i skydd av mörkret och anlände till Portobello strax innan gryningen. En skärmytsling med en spansk vakt vid stadsgränsen röjde dem, men de hade lyckats ta sig fram så långt obemärkt.
Morgans män delade på sig. En grupp intog staden genom att omringa invånarna och låsa in dem i en av två kyrkor. Den andra gruppen koncentrerade sig på forten som vakade över bukten. Närmast låg Santiago Castle med sin garnison på 80 män. Det såg ut som ett ointagligt mål, fullt av kanoner (att många av dem inte fungerade kände inte angriparna till). Morgan koncentrerade sig dock på annat, för han hade gjort upp en listig och ganska elak plan.
Han gick till kyrkan, drog ut borgmästaren och en del andra stadsbor, bland annat några munkar och nunnor, och tvingade dem att marschera mot borgen
Morgan blev amiral över
Kustens brödraskap.
framför buckanjärerna, som en mänsklig sköld. Försvararna avfyrade sina kanonerna och dödade en av Morgans män och skadade flera civilister. Därefter tystnade kanonerna och angriparna nådde fram till borgmuren. Medan spanjorerna med stigande fasa betraktade inkräktarna som närmade sig smög sig en grupp runt till sidan som vette mot vattnet och klättrade över muren. Striden om borgen hade börjat. Spanjorerna kämpade tappert, över hälften av dem dog innan de kapitulerade.
Nästa dag riktade Morgan sin uppmärksamhet mot bastionen på andra sidan bukten, borgen San Felipe, som han snart intog. Han hissade Storbritanniens flagga och hela hans flotta seglade in. När de väl hade tagit över staden satte Morgan och hans män igång med plundringen. Exquemelin, den franske kirurgen och buckanjären, har återgett Morgans handlingar. Bland annat ska han ha torterat kvinnor för att få reda på var de hade gömt sina kontanter. Det finns vissa bevis på detta, men Exquemelin tros ha överdrivit Morgans brutalitet. Ironiskt nog så innebar det bara att han förstärkte Morgans ställning.
Om man bortser från alla moraliska betänkligheter går det inte att förneka Morgans mod och hans militära skarpsinne. Räden mot Portobello anses vara en av 1600-talets mest lyckade amfibiska operationer. Morgan skickade ett brev till Panamas president och krävde 350 000 pesos, annars skulle han bränna ner Portobello till marken. Efter mycket om och men fick han 100 000 pesos. Tillsammans med bytet från plundringen av staden innebar det att han återvände till Jamaica med omkring 250 000 pesos.
Hans kritiker ansåg att han hade överskridit sina befogenheter, men det imponerade amiralitetet menade att bytet från Portobello var lagligt förvärvat.
Enligt Exquemelin dröjde det inte länge innan Morgan och hans män hade festat upp sina pengar i Jamaica. Morgan pressades att planera en ny plundringsräd. I oktober 1668 satte han segel för ett möte utanför Hispaniola med några franska buckanjärer. Han förde kommandot på fregatten
HMS Oxford som hade donerats av Jamaicas guvernör och som var bestyckad med 34 kanoner.
Morgans mål var den spanska hamnstaden Cartagena. Hans skvadron på tio skepp och 800 man borde ha varit mer än tillräckligt för en framgångsrik plundring. Men saker och ting började gå snett efter att Morgan hade flyttat sin bas till skeppet Oxford. En vild fest hölls innan räden och någon råkade sätta eld på magasinet. Fregatten sprängdes i småbitar. Endast tio av den 200 man starka besättningen överlevde explosionen. Morgan var en av dem.
Förstörelsen av skeppet krävde en ny plan.
Morgan bytte mål och seglade i stället till Maracaibo på venezuelanska kusten, vilket visade sig vara ett lätt byte. Exquemelin rapporterar än en gång om fruktansvärd tortyr som utövas både för nöjes och vinnings skull. Nyheter om Morgans dåd nådde amiralen för Spaniens västindiska flotta som
skickade tre krigsskepp för att hejda den härjande buckanjären. Morgan klarade sig dock ur knipan, listig som han var. Han skickade ett tillfångataget fartyg mot det spanska flaggskepet och sprängde bägge båtarna.
Hans rykte steg nu mot svindlande höjder, men Morgan var inte klar än. I december 1670 rörde sig den största buckanjärflottan någonsin – totalt nästan 30 skepp och 1 200 man – mot Panama, den främsta spanska hamnstaden längs Stillahavskusten. Efter en vild strid för att slå ut fortet vid inloppet till floden Chagres, seglade Morgan uppströms innan hans besättning bytte till kanot för att sedan fortsätta resten av vägen till fots.
Den 28 januari 1671 avancerade Morgan och hans trupper över slätten utanför Panama. Spanjorerna mötte upp med 1 200 fotsoldater och 400 kavallerister. De var emellertid ganska oerfarna och utgjorde ingen match för Morgans stridsvana trupper. Spanjorerna besköts av ett dussintal skarpskyttar i Morgans förtrupper. Kavalleriet splittrades
«Över 400 spanjorer föll när inkräktarna intog staden. Endast 15 buckanjärer dog.»
snart och flydde, vilket lämnade infanteriet i buckanjärernas våld. Över 400 spanjorer föll när inkräktarna intog staden. Endast 15 buckanjärer dog.
Spanjorerna var fullt medvetna om att ett nederlag var möjligt, så de hade flyttat över sina skatter till skepp innan striden. De flyende militärerna hade beordrats att sätta eld på staden om deras försvar skulle misslyckas. Återigen torterades invånare för att avslöja var deras gömda skatter fanns. Enligt Morgan lade han beslag på endast 30 000 pund, motsvarande endast 15 pund per person. Hans buckanjärer blev rasande och många av dem beskyllde Morgan för den ynkliga ersättningen. Oroad över sin säkerhet reste Morgan tillbaka till Jamaica. Nyheterna om förödelsen i Panama togs emot väl i Jamaica, men det uppdagades snart att räden stred mot Madridfördraget som hade skrivits under i juli 1670. Jamaicas guvernör och Morgan hade inte fått reda på vapenvilan i tid, men för att blidka spanjorerna skulle de båda ställas till svars. Morgan arresterades och skickades hem till England. Han slapp dock att bli fänglsad i Towern och kunde leva fritt i London.
År 1674 blev Morgan till och med adlad av Charles II för sina insatser för kronan och återvände till Jamaica i egenskap av viceguvernör. Där levde han som en utomordentligt förmögen man med plantager på över 6 000 hektar. Han pensionerades 1682 och dog sex år senare på grund av sin ohälsosamma livsstil. Vid tiden för hans död hade han dock genom sina djärva bravader och förskräckliga dåd, som de beskrivs i Exquemelins bok, för alltid skrivit in sig buckanjärerans historia.