Daniel Montbars

Utrotaren

En av historiens allra grymmaste pirater, kallad «Utrotaren».

Daniel Montbars från Languedoc närde ett sjudande

hat mot spanjorerna. Det gjorde honom till en av historiens grymmaste och mest blodtörstiga pirater.

Vissa piratlegender är inget annat än legender. Tidens flod tenderar att under seklernas gång omvandla sagor till historiska händelser. Rykten och antydningar tas plötsligt för fakta. Rykten späds på och händelser nedtecknas och förmedlas från generation till generation. Vid närmare granskning kan en mäktig historia visa sig bestå av ingenting, som en uppblåst ballong. Myten har en inneboende illusion av grandiositet, och illusionen kan leva kvar länge om den inte ifrågasätts. Somliga pirater förtjänar med rätta sitt skräckinjaganda rykte. Vissa lade verkligen beslag på enorma skatter som de hellre spenderade än grävde ner. Men många bedrifter har överdrivits av både författare och historiker.

Daniel Montbars (född 1645, död omkring 1707) var en fransk buckanjär som seglade omkring i Västindien med föresatsen att förstöra och förgöra allt spanskt. Montbars var hårdhudad och blev en legend redan under sin livstid – en blodtörstig buckanjär vars metoder för att tortera och döda var otäckt uppfinningsrika. I dag har livet till havs romantiserats mycket genom filmer och böcker, men var så säker: pirater kunde vara råa bestar som utförde barbariska handlingar när de ansåg det befogat. Deras liv var ingen Errol Flynn-film.

Spanska sjömän och soldater till havs och på land hade skäl att frukta namnet Montbars. Kapten Daniel Montbars var ett horn i sidan på den spanska flottan, och han terroriserade spanska bosättningar och områden under flera decennier för att utöva hämnd och skapa förödelse hos sin svurna fiende.

Montbars föredragna dödsmetod var utdragen och mycket smärtsam för offret. Det var också ett blodigt spektakel för den som tvingades att se på. Och det var exakt det som var Montbars poäng, straffet var ett sätt att förnedra personen som utsattes för det. Montbars lät skära upp offrets mage, plockade ut inälvor och spikade upp dem på en träpåle. Förödmjukelsen och fasorna slutade inte där. Med inälvorna urplockade och uppspikade tvingade den

Montbars hat mot spanjorerna ska ha väckts genom skildringarna av conquistadorernas grymheter mot

Central- och Sydamerikas ursprungsbefolkning.

grymme kaptenen offret att dansa genom att slå personen över ryggen med en brinnande påk. Medan offret skrek av smärta och dödsångest skvalpade fler inälvor ut på golvet tills han till slut avled. Daniel Montbars från Languedoc var varje spanjors värsta mardröm och hans vålsamma handlingar gav honom under hans livstid öknamnet «Montbars – Utrotaren». Om man kom i vägen för Montbars och stod på Spaniens sida var risken stor att saker och ting inte skulle sluta väl.

Montbars kom från regionen Languedoc i södra Frankrike, en plats med ett blodigt förflutet då det var säte för katarska kättare som under en kort period på medeltiden utgjorde ett stort hot mot katolicismen och kyrkans auktoritet. Katarerna var framträdande i området tills massaker efter massaker – även känt som albigenserkriget – bokstavligt talat utrotade dem och deras trosuppfattning. Montbars växte upp i en förmögen familj och fick en fin utbildning, och enligt vad som sägs utvecklade han sitt hat mot spanjorerna efter att ha läst skildringar av hur conquistadorerna betedde sig i den nya världen. Sanningshalten i det går inte att avgöra, men Montbars handlingar mot spanjorerna vittnar om ett ursinnigt hat. Han gav sig på dem när han kunde, ofta genom att lägga till i brittiska hamnar – britterna ville alltid ställa upp på attacker mot spanjorerna.

Montbars tog farväl av Frankrike 1667 och anslöt sig till den franska flottan som sjökadett och avseglade från hamnen Le Havre med intentionen att föra kampen mot spanjorerna till havs, i Västindien och Nord- och Sydamerika där det fanns gott om pirater. På andra sidan jordklotet, som måste ha betraktats som ett paradis av många européer, utmärkte sig Montbars i skärmytslingar och strider mot den spanska flottan. Ett vittnesmål beskriver hur fransmannen njöt av fiendens nederlag: «Montbars ledde vägen till fiendens däck där han spred död omkring sig, och när motståndarna kapitulerade bestod hans nöje i att begrunda inte bytet eller skeppet, utan antalet döda och döende spanjorer mot vilka han närde ett djupt och konstant hat som han bar med sig i hela sitt liv».

Så hur gick Montbars till väga och hur kom han undan med sina oräkneliga anfall mot spanjorerna? Områdets unika geografi och turbulenta politik

– olika riken som ständigt var i luven på varandra – spelade en stor roll. Exquemelin, den nederländske författaren som 1678 skrev The Buccaneers Of America (unik då den skrevs av en pirat) var en av kapten Henry Morgans bundsförvanter. Han beskrev de Västindiska vattnens tjusning med sina dolda vikar, sin lättillgängliga föda och potentiella rikedomar. Det krävdes inte mycket för att skepp skulle försvinna. «Det finns så många små obebodda öar och rev, med bekväma och säkra hamnar där man kan lägga till och hämta kraft och proviant: till exempel,

«Montbars bestämde sig för att bli buckanjär på heltid och utkräva hämnd på alla spanjorer.»

vatten, sjöfåglar, sköldpaddor, snäckor och annan fisk». Han fortsätter med att beskriva byten av större karaktär: «Ett annat skäl till att pirater föredrar området är handeln som bedrivs av franska, spanska, nederländska och i synnerhet engelska skepp. De kan räkna med att kunna lägga beslag på rikedomar, proviant, kläder, förnödenheter och ibland pengar».

Montbars hängav sig till piratlivet efter att hans farbror, som hade följt med honom till Västindien, en dag dog i händerna på spanjorerna. Tydligen hade Daniel gått i land på Hispaniola vid tiden för sin älskade farbrors död och hjälpte franska buckanjärer att ligga i bakhåll för spanska ryttare. Under sorgearbetet beslutade sig Montbars för att bli buckanjär på heltid och utkräva hämnd på alla spanjorer i kolonierna. Är det här bara ännu en påhittad del av den grymme Montbars biografi? Kanske, men Montbars anslöt sig till Kustens brödraskap som bestod av nästan 1 000 man. De seglade iväg med 15 skepp för att invadera hamnen i Maracaibo, Venezuela, där spanjorerna höll till.

Montbars gjorde också avtryck i Colombia, Mexiko, Honduras och Venezuela. Spanjorerna hukade av rädsla. Det var inte så länge sedan de hade befriat sig från ett annat franskt hot. Det var som om den spanska administrationen bar på en förbannelse som gjorde att de gång på gång utsattes för sjukligt våldsamma fransoser. Innan Montbars påbörjade sina lukrativa bravader fick de stå ut med François l’Olonnais, en annan buckanjär som var känd för sina grymma handlingar (han dog 1668 och åts upp av kannibaler).

Under hela sin piratkarriär hade Montbars bara ögon för spanjorer. Belägringen av Maracaibo är en av hans mest djärva och ökända episoder. Själva striden pågick bara i ett par timmar, stadens invånare och garnisonen erbjöd inledningsvis motsånd innan de flydde upp bland kullarna för att inte tillfångatas. De tog dessutom sitt guld och silver med sig, vilket gjorde Montbars på dåligt humör. Han beordrade sina män att ge sig upp i kullarna och lät tortera spanjorerna för att de skulle lämna ifrån sig sina rikedomar.

När en spansk flotta dök upp och blockerade utfarten beslutade sig Montbars för två saker. För det första skulle han begära en lösensumma för staden, i utbyte mot den lovade han att inte bränna ner staden till grunden. För det andra visste Montbars att han och hans män mycket väl kunde förlora i strid, och om de överlevde skulle de hängas. Som en avledningsmanöver skickade Montbars iväg ett brinnande skepp som var fullt med sprängämnen för att sprida kaos och panik bland spanjorerna. Taktiken fungerade och Montbars seglade iväg i det efterföljande kaoset. Historier som denna skapar legender. Här stod en man med ryggen mot väggen, men han vägrade att ge upp, slingrade sig ur situationen och fick det sista skrattet.

Montbars försvann ur historien som om han hela tiden bara hade varit ett fantasifoster. Somliga menar att han dog till havs i en våldsam storm, att han förliste med sitt skepp för att i evig tid vila i Davey Jones kista. Efter sig lämnade han nergrävda skatter och namnet «Montbars – Utrotaren» som skulle bli ihågkommet i historieböckerna. Året för hans försvinnande antas ha varit 1707.