Da­ni­el Mont­bars

Utro­ta­ren

Pirater! - - Innehåll -

En av histo­ri­ens all­ra grym­mas­te pi­ra­ter, kal­lad «Utro­ta­ren».

Da­ni­el Mont­bars från Lan­gu­e­doc när­de ett sju­dan­de

hat mot span­jo­rer­na. Det gjor­de ho­nom till en av histo­ri­ens grym­mas­te och mest blod­törs­ti­ga pi­ra­ter.

Vis­sa pi­rat­le­gen­der är ing­et an­nat än le­gen­der. Ti­dens flod ten­de­rar att un­der sek­ler­nas gång om­vand­la sa­gor till hi­sto­ris­ka hän­del­ser. Ryk­ten och an­tyd­ning­ar tas plöts­ligt för fak­ta. Ryk­ten späds på och hän­del­ser ned­teck­nas och för­med­las från ge­ne­ra­tion till ge­ne­ra­tion. Vid när­ma­re gransk­ning kan en mäk­tig histo­ria vi­sa sig be­stå av ingen­ting, som en upp­blåst bal­long. My­ten har en in­ne­bo­en­de il­lu­sion av gran­di­o­si­tet, och il­lu­sio­nen kan le­va kvar länge om den in­te ifrå­ga­sätts. Som­li­ga pi­ra­ter för­tjä­nar med rät­ta sitt skräc­kin­ja­gan­da ryk­te. Vis­sa la­de verk­li­gen be­slag på enor­ma skat­ter som de hell­re spen­de­ra­de än gräv­de ner. Men många be­drif­ter har över­dri­vits av bå­de för­fat­ta­re och histo­ri­ker.

Da­ni­el Mont­bars (född 1645, död om­kring 1707) var en fransk buc­kan­jär som seg­la­de om­kring i Västin­di­en med fö­re­sat­sen att för­stö­ra och för­gö­ra allt spanskt. Mont­bars var hård­hu­dad och blev en le­gend re­dan un­der sin livs­tid – en blod­törs­tig buc­kan­jär vars me­to­der för att tor­te­ra och dö­da var otäckt upp­fin­nings­ri­ka. I dag har livet till havs ro­man­ti­se­rats myc­ket ge­nom fil­mer och böc­ker, men var så sä­ker: pi­ra­ter kun­de va­ra råa bes­tar som ut­för­de bar­ba­ris­ka hand­ling­ar när de an­såg det be­fo­gat. De­ras liv var ing­en Er­rol Flynn-film.

Spanska sjö­män och sol­da­ter till havs och på land ha­de skäl att fruk­ta nam­net Mont­bars. Kap­ten Da­ni­el Mont­bars var ett horn i si­dan på den spanska flot­tan, och han ter­ro­ri­se­ra­de spanska bo­sätt­ning­ar och om­rå­den un­der fle­ra de­cen­ni­er för att ut­ö­va hämnd och ska­pa för­öd­el­se hos sin svur­na fi­en­de.

Mont­bars fö­re­drag­na döds­me­tod var ut­dra­gen och myc­ket smärt­sam för off­ret. Det var ock­så ett blo­digt spek­ta­kel för den som tving­a­des att se på. Och det var ex­akt det som var Mont­bars po­äng, straf­fet var ett sätt att för­ned­ra per­so­nen som ut­sat­tes för det. Mont­bars lät skä­ra upp off­rets mage, ploc­ka­de ut in­äl­vor och spi­ka­de upp dem på en träpå­le. Föröd­mju­kel­sen och fa­sor­na slu­ta­de in­te där. Med in­äl­vor­na ur­ploc­ka­de och upp­spi­ka­de tving­a­de den

Mont­bars hat mot span­jo­rer­na ska ha väckts ge­nom skild­ring­ar­na av conquista­do­rer­nas grym­he­ter mot

Cen­tral- och Sy­da­me­ri­kas ur­sprungs­be­folk­ning.

grym­me kap­te­nen off­ret att dan­sa ge­nom att slå per­so­nen över ryg­gen med en brin­nan­de påk. Me­dan off­ret skrek av smär­ta och döds­ång­est skval­pa­de fler in­äl­vor ut på gol­vet tills han till slut av­led. Da­ni­el Mont­bars från Lan­gu­e­doc var var­je span­jors värs­ta mar­dröm och hans vål­sam­ma hand­ling­ar gav ho­nom un­der hans livs­tid ök­nam­net «Mont­bars – Utro­ta­ren». Om man kom i vägen för Mont­bars och stod på Spa­ni­ens si­da var ris­ken stor att sa­ker och ting in­te skul­le slu­ta väl.

Mont­bars kom från re­gi­o­nen Lan­gu­e­doc i söd­ra Frank­ri­ke, en plats med ett blo­digt för­flu­tet då det var sä­te för ka­tarska kät­ta­re som un­der en kort pe­ri­od på me­del­ti­den ut­gjor­de ett stort hot mot ka­to­li­cis­men och kyr­kans auk­to­ri­tet. Ka­ta­rer­na var fram­trä­dan­de i om­rå­det tills mas­sa­ker ef­ter mas­sa­ker – även känt som al­bi­gen­ser­kri­get – bok­stav­ligt ta­lat utro­ta­de dem och de­ras tros­upp­fatt­ning. Mont­bars väx­te upp i en för­mögen familj och fick en fin ut­bild­ning, och en­ligt vad som sägs ut­veck­la­de han sitt hat mot span­jo­rer­na ef­ter att ha läst skild­ring­ar av hur conquista­do­rer­na be­ted­de sig i den nya värl­den. San­nings­hal­ten i det går in­te att av­gö­ra, men Mont­bars hand­ling­ar mot span­jo­rer­na vitt­nar om ett ur­sin­nigt hat. Han gav sig på dem när han kun­de, of­ta ge­nom att läg­ga till i brit­tis­ka ham­nar – brit­ter­na vil­le all­tid stäl­la upp på at­tac­ker mot span­jo­rer­na.

Mont­bars tog far­väl av Frank­ri­ke 1667 och an­slöt sig till den frans­ka flot­tan som sjö­ka­dett och av­seg­la­de från ham­nen Le Hav­re med in­ten­tio­nen att fö­ra kam­pen mot span­jo­rer­na till havs, i Västin­di­en och Nord- och Sy­da­me­ri­ka där det fanns gott om pi­ra­ter. På and­ra si­dan jord­klo­tet, som mås­te ha be­trak­tats som ett pa­ra­dis av många eu­ro­pé­er, ut­märk­te sig Mont­bars i skär­myts­ling­ar och stri­der mot den spanska flot­tan. Ett vitt­nes­mål be­skri­ver hur frans­man­nen njöt av fi­en­dens ne­der­lag: «Mont­bars led­de vägen till fi­en­dens däck där han spred död om­kring sig, och när mot­stån­dar­na ka­pi­tu­le­ra­de be­stod hans nö­je i att be­grun­da in­te by­tet el­ler skep­pet, ut­an an­ta­let dö­da och dö­en­de span­jo­rer mot vil­ka han när­de ett djupt och kon­stant hat som han bar med sig i he­la sitt liv».

Så hur gick Mont­bars till väga och hur kom han un­dan med si­na oräk­ne­li­ga an­fall mot span­jo­rer­na? Om­rå­dets uni­ka geo­gra­fi och tur­bu­len­ta po­li­tik

– oli­ka ri­ken som stän­digt var i lu­ven på varand­ra – spe­la­de en stor roll. Ex­que­me­lin, den ne­der­länds­ke för­fat­ta­ren som 1678 skrev The Buc­ca­ne­ers Of Ame­ri­ca (unik då den skrevs av en pi­rat) var en av kap­ten Hen­ry Mor­gans bunds­för­van­ter. Han be­skrev de Västin­dis­ka vatt­nens tjus­ning med si­na dol­da vi­kar, sin lät­till­gäng­li­ga fö­da och po­ten­ti­el­la ri­ke­do­mar. Det kräv­des in­te myc­ket för att skepp skul­le för­svin­na. «Det finns så många små obe­bod­da öar och rev, med be­kvä­ma och säk­ra ham­nar där man kan läg­ga till och häm­ta kraft och pro­vi­ant: till ex­em­pel,

«Mont­bars be­stäm­de sig för att bli buc­kan­jär på hel­tid och ut­krä­va hämnd på al­la span­jo­rer.»

vat­ten, sjö­fåg­lar, sköld­pad­dor, snäc­kor och an­nan fisk». Han fort­sät­ter med att be­skri­va by­ten av stör­re ka­rak­tär: «Ett an­nat skäl till att pi­ra­ter fö­re­drar om­rå­det är han­deln som be­drivs av frans­ka, spanska, ne­der­länds­ka och i syn­ner­het eng­els­ka skepp. De kan räk­na med att kun­na läg­ga be­slag på ri­ke­do­mar, pro­vi­ant, klä­der, för­nö­den­he­ter och ibland peng­ar».

Mont­bars hängav sig till pi­rat­li­vet ef­ter att hans far­bror, som ha­de följt med ho­nom till Västin­di­en, en dag dog i hän­der­na på span­jo­rer­na. Tyd­li­gen ha­de Da­ni­el gått i land på His­pa­ni­o­la vid ti­den för sin äls­ka­de far­brors död och hjälp­te frans­ka buc­kan­jä­rer att lig­ga i bak­håll för spanska ryt­ta­re. Un­der sor­gear­be­tet be­slu­ta­de sig Mont­bars för att bli buc­kan­jär på hel­tid och ut­krä­va hämnd på al­la span­jo­rer i ko­lo­ni­er­na. Är det här ba­ra än­nu en på­hit­tad del av den grym­me Mont­bars bi­o­gra­fi? Kanske, men Mont­bars an­slöt sig till Kus­tens bröd­ra­skap som be­stod av näs­tan 1 000 man. De seg­la­de iväg med 15 skepp för att in­va­de­ra ham­nen i Ma­racai­bo, Ve­ne­zu­e­la, där span­jo­rer­na höll till.

Mont­bars gjor­de ock­så av­tryck i Colom­bia, Mex­i­ko, Hon­du­ras och Ve­ne­zu­e­la. Span­jo­rer­na hu­ka­de av räds­la. Det var in­te så länge se­dan de ha­de be­fri­at sig från ett an­nat franskt hot. Det var som om den spanska ad­mi­nist­ra­tio­nen bar på en för­ban­nel­se som gjor­de att de gång på gång ut­sat­tes för sjuk­ligt våld­sam­ma fran­so­ser. In­nan Mont­bars på­bör­ja­de si­na luk­ra­ti­va bra­va­der fick de stå ut med Franço­is l’Olon­nais, en an­nan buc­kan­jär som var känd för si­na grym­ma hand­ling­ar (han dog 1668 och åts upp av kan­ni­ba­ler).

Un­der he­la sin pi­rat­kar­riär ha­de Mont­bars ba­ra ögon för span­jo­rer. Be­läg­ring­en av Ma­racai­bo är en av hans mest djär­va och ökän­da epi­so­der. Själ­va stri­den på­gick ba­ra i ett par tim­mar, sta­dens in­vå­na­re och gar­ni­so­nen er­bjöd in­led­nings­vis mot­sånd in­nan de flyd­de upp bland kul­lar­na för att in­te till­fång­a­tas. De tog dess­utom sitt guld och sil­ver med sig, vil­ket gjor­de Mont­bars på då­ligt hu­mör. Han be­ord­ra­de si­na män att ge sig upp i kul­lar­na och lät tor­te­ra span­jo­rer­na för att de skul­le läm­na ifrån sig si­na ri­ke­do­mar.

När en spansk flot­ta dök upp och bloc­ke­ra­de ut­far­ten be­slu­ta­de sig Mont­bars för två sa­ker. För det förs­ta skul­le han be­gä­ra en lö­sen­sum­ma för sta­den, i ut­byte mot den lo­va­de han att in­te brän­na ner sta­den till grun­den. För det and­ra viss­te Mont­bars att han och hans män myc­ket väl kun­de för­lo­ra i strid, och om de över­lev­de skul­le de häng­as. Som en av­led­nings­ma­nö­ver skic­ka­de Mont­bars iväg ett brin­nan­de skepp som var fullt med spräng­äm­nen för att spri­da ka­os och pa­nik bland span­jo­rer­na. Tak­ti­ken fun­ge­ra­de och Mont­bars seg­la­de iväg i det ef­ter­föl­jan­de ka­o­set. Histo­ri­er som den­na ska­par le­gen­der. Här stod en man med ryg­gen mot väg­gen, men han väg­ra­de att ge upp, sling­ra­de sig ur si­tu­a­tio­nen och fick det sista skrat­tet.

Mont­bars för­svann ur histo­ri­en som om han he­la ti­den ba­ra ha­de va­rit ett fan­ta­si­fos­ter. Som­li­ga me­nar att han dog till havs i en våld­sam storm, att han för­lis­te med sitt skepp för att i evig tid vi­la i Da­vey Jo­nes kista. Ef­ter sig läm­na­de han ner­gräv­da skat­ter och nam­net «Mont­bars – Utro­ta­ren» som skul­le bli ihåg­kom­met i histo­rie­böc­ker­na. Året för hans för­svin­nan­de an­tas ha va­rit 1707.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.