Pi­rat­re­pu­bli­ken

Pirater! - - Innehåll -

Hur pi­ra­ter­na gick ihop och for­ma­de sin egen fristad mitt i Ba­ha­mas.

Un­der pi­ra­ter­nas guld­ål­der sök­te sig sjö­rö­va­re till Nassaus hamn på ön New Pro­vi­dence i Ba­ha­mas. Här bil­da­de de en egen «pi­rat­re­pu­blik».

De­cen­ni­et mel­lan 1715 och 1725 bru­kar kal­las för pi­ra­ter­nas guld­ål­der. När fre­den i Utrecht sat­te stopp för brit­ter­nas in­bland­ning i det spanska tron­följd­s­kri­get sök­te sig ett an­tal drif­ti­ga och hän­syns­lö­sa kom­men­dö­rer till ha­ven för egen vin­nings skull. Brit­tis­ka sjö­män drab­ba­des ex­tra hårt av freds­för­dra­get och av att Royal Na­vy som följd stop­pa­de den enor­ma flot­tan i malpå­se. Många sjö­män för­lo­ra­de si­na jobb och de som hit­ta­de ny an­ställ­ning fick mi­ni­malt be­talt i det nya eko­no­mis­ka kli­ma­tet.

Fak­tum är att miss­nö­jet var så ut­brett bland dem som seg­la­de med han­dels­far­tyg el­ler fort­fa­ran­de ar­be­ta­de för Royal Na­vy att de of­ta ome­del­bart byt­te si­da när de till­fång­a­togs av pi­ra­ter (el­ler buc­kan­jä­rer som de kari­bis­ka rö­var­na kom att kal­las). Om­bord på ett pi­rat­far­tyg öka­de de in­te ba­ra si­na lö­ner, de ar­be­ta­de dess­utom un­der mind­re stränga för­hål­lan­den. Ett be­römt ex­em­pel på de­ser­te­ring till havs är sla­get mel­lan ba­ha­mans­ka pi­ra­ter och HMS Pho­e­nix år 1718 då en grupp brit­tis­ka sjö­män i skydd av nat­ten smög över till mot­stån­dar­na för att an­slu­ta sig till dem.

Många av de förs­ta buc­kan­jä­rer­na ha­de va­rit ka­pa­re som ope­re­ra­de un­der li­cens från kro­nan och ha­de be­vil­jats lag­lig rätt till fi­en­dens frakt­gods. Un­der guld­ål­dern änd­ra­des det­ta emel­ler­tid och de som val­de pi­rat­li­vet var väl med­vet­na om att de gjor­de det i öp­pen kon­flikt med myn­dig­he­ter­na. För­u­tom ar­bets­lö­sa och miss­nöj­da sjö­män öka­des an­ta­let pi­ra­ter på av för­rym­da sla­var, kon­trakt­san­ställ­da och al­la slags lag­lö­sa män­ni­skor man kan tän­ka sig – in­klu­si­ve de po­li­tiskt och re­li­giöst en­ga­ge­ra­de som pro­te­ste­ra­de mot Ge­or­ge I:s över­ta­gan­de av tro­nen i Eng­land

1714. Han ef­ter­träd­de drott­ning An­ne på det skots­ka kungahuset Stu­arts be­kost­nad – det­ta till ja­ko­bi­ter­nas stora för­tret. Det är ing­en till­fäl­lig­het att kap­ten Svartskägg döp­te om sitt flagg­skepp,

«Många män byt­te si­da när de till­fång­a­togs

av pi­ra­ter.»

det ka­pa­de slav­skep­pet La Con­cor­de, till Qu­een An­ne’s Re­venge – drott­ning An­nes hämnd.

Myn­dig­he­ter­na ut­må­la­de of­ta pi­ra­ter­na som bru­ta­la mons­ter som hängav sig åt våld­täkt och plund­ring, men san­ning­en var of­ta en an­nan. Många ko­lo­ni­sa­tö­rer be­trak­ta­de dem som folk­hjäl­tar, och trots att den ökän­da du­on «Black Sam» Bel­lamy och Ed­ward «Svartskägg» Te­ach ka­pa­de över 300 skepp finns det inga rap­por­ter om att de dö­da­de en en­da fånge.

Till myn­dig­he­ter­nas stora för­tret rön­te pi­rat­gäng­en stora fram­gång­ar när de plund­ra­de frans­ka, spanska och eng­els­ka skepp runt Västin­di­en och gjor­de rä­der längs kus­ten. De främs­ta pi­ra­ter­na var de som slog sig ner i Nassaus hamn på ön

New Pro­vi­dence i Ba­ha­mas. Ön är om­kring 207 kvadrat­kilo­me­ter stor och lig­ger cir­ka 32 mil ös­ter om Flo­ri­da vil­ket gjor­de den till en per­fekt bas för tra­kas­se­ri­er av sjö­far­ten.

Ön er­bjöd färsk frukt, kött och vat­ten me­dan ham­nen i Nassau var som skräd­dar­sydd för för­svar och loss­ning av byte. Den kun­de rym­ma om­kring 500 far­tyg, men vatt­net var för grunt för stora slag­skepp. Ön Hog Is­land de­la­de upp ham­nen i två in­lopp och gjor­de den svår att bloc­ke­ra. Om­giv­ning­ar­na er­bjöd mas­sor av skydd med si­na många oli­ka vat­ten­vä­gar och ing­en för­nuf­tig kap­ten skul­le seg­la i des­sa vat­ten ut­an en er­fa­ren na­vi­ga­tör vid rod­ret.

Buc­kan­jä­rer­na ha­de länge känt till New Pro­vi­dences stra­te­gis­ka be­ty­del­se och plat­sen kom verk­li­gen till sin rätt när den år 1713 val­des ut som ope­ra­tiv bas av ka­pa­ren Ben­ja­min Hor­ni­gold (läs mer om ho­nom på s. 92). Hor­ni­gold och hans främs­te kon­kur­rent Hen­ry Jen­nings (läs mer om ho­nom på s. 96) blev in­of­fi­ci­el­la över­her­rar över en ve­ri­ta­bel pi­rat­re­pu­blik som blev hem­vist åt ett sjö­röv­ar­band som kal­la­des The Fly­ing Gang.

New Pro­vi­dence ha­de li­dit re­jäl ska­da un­der det spanska tron­följd­s­kri­get och ha­de ut­satts för in­trång av span­jo­rer­na 1703, 1704 och 1706. När Hor­ni­gold fick upp ögo­nen för ön kvar­stod ba­ra ett ske­lett av sta­den Nassau och Tho­mas Wal­ker var öns en­da kvar­va­ran­de tjäns­te­man. Det är obe­vi­sat, men det ver­kar som att han ikläd­de sig rol­len som vice­gu­ver­nör vid Hor­ni­golds an­komst och han såg in­te med bli­da ögon på pi­ra­ter­nas när­va­ro.

Han åtog sig att stå upp mot buc­kan­jä­rer­na och kal­la­de på för­stärk­ning. Han skrev brev till allt och al­la – han skic­ka­de skri­vel­ser till äga­re av ba­ha­mans­ka egen­do­mar, ami­ra­ler och pres­sen och in­for­me­ra­de dem om det väx­an­de pi­rat­ho­tet som an­vän­de hans ö som bas. Hans hand­ling­ar väck­te bå­de in­tres­se och oro. Bermu­das gu­ver­nör Hen­ry Pul­le­i­ne skrev till tjäns­te­män i Lon­don att Ba­ha­mas ha­de för­vand­lats till ett ve­ri­ta­belt näs­te för pi­ra­ter.

Wal­ker, som bod­de någ­ra kilo­me­ter från Nassau med fru och barn, bör­ja­de pla­ne­ra en at­tack mot de ba­ha­mans­ka pi­ra­ter­na. När han seg­la­de mot Har­bour Is­land ös­ter om New Pro­vi­dence, lyc­ka­des han till­fång­a­ta pi­ra­ten Da­ni­el Stillwell, ett an­tal med­lem­mar ur hans be­sätt­ning och pi­rat­skep­pet Hap­py Re­turn. Hans tur tog emel­ler­tid slut och me­dan Wal­ker var bor­ta i af­fä­rer släpp­te Hor­ni­gold Stillwell fri och kläck­te en egen plan om hur han skul­le be­fria New Pro­vi­dence från den be­svär­li­ge Wal­ker. Det här blev ett av­gö­ran­de ögon­blick för öns histo­ria. Med Wal­ker ute ur bil­den fanns det ingen­ting som kun­de stop­pa The Fly­ing Gang som styr­de och ställ­de i Ba­ha­mas pre­cis som de vil­le.

En­ligt ett vitt­nes­mål som gavs i Char­leston av Wal­kers son Tho­mas Jr, stöt­te den unge man­nen

på Hor­ni­gold i slu­tet av 1715 i Nassaus hamn och pi­ra­ten sa till ho­nom att hans far var en «be­svär­lig gubbjä­vel» och om han in­te slu­ta­de läg­ga sig i skul­le Hor­ni­gold dö­da ho­nom, brän­na ner hans hus till grun­den och pis­ka hans familj.

När Hor­ni­gold i de­cem­ber sam­ma år la­de be­slag på ett mäk­tigt spanskt krigs­skepp, som han i ett an­fall av få­fänga döp­te till Ben­ja­min, ver­ka­de det som om Wal­ker ha­de tap­pat kon­trol­len. När Hen­ry Jen­nings och hans män seg­la­de in i Nassau i ja­nu­a­ri 1716 med däc­ken ful­la av spanska skat­ter ha­de en ny era ta­git sin bör­jan. Kort där­på för­stärk­te Hor­ni­gold ham­nen, åter­ställ­de det gam­la for­tet och för­sed­de det med ka­no­ner. Wal­ker er­kän­de sig be­seg­rad. Han sat­te se­gel mot Char­leston med sin familj och åter­vän­de ald­rig. New Pro­vi­dence styr­des nu helt och hål­let av gi­ri­ga pi­ra­ter.

En­ligt kap­ten John­sons ned­teck­na­de do­ku­ment A Ge­ne­ral Histo­ry Of Pi­ra­tes ut­gjor­de Nassau år 1716 in­te ba­ra hem­vist åt Hor­ni­gold och Jen­nings, ut­an ock­så åt den först­nämn­des lo­ja­la löjt­nant Ed­ward «Svartskägg» Te­ach, John Mar­tel, Oli­vi­er La Bu­se, Char­les Bel­lamy och Ed­ward Eng­land bland många and­ra. Ön New Pro­vi­dence fun­ge­ra­de ock­så som mö­tes­plats för and­ra be­röm­da pi­ra­ter som Ste­de Bon­net, Jack Rac­kam och pi­rat­kvin­nor­na Ma­ry Re­ad och An­ne Bon­ny.

Allt­ef­tersom 1716 fortskred väx­te pi­rat­be­folk­ning­en på New Pro­vi­dence, för­stärkt av skogs­hug­ga­re från Cam­pe­che och al­le­han­da löst folk. Ur­sprungs­be­folk­ning­en bör­ja­de ge sig av, räd­da för hur de skul­le be­hand­las av de skräv­lan­de ny­kom­ling­ar­na. En man vid namn Tho­mas Bar­row, le­da­re vid ka­pan­det av fle­ra spanska skepp, fick ryk­te om sig att ut­pres­sa män­nen på ön och att be­te sig il­la mot öns kvin­nor. Hund­ra­tals tält, ko­jor, hus och skjul smäll­des upp när pi­ra­ter­na gjor­de plats åt sig säl­va. Fru­ar och pro­sti­tu­te­ra­de flyt­ta­de in och ölstu­gor­na gjor­de ly­san­de af­fä­rer.

De fi­na­re bo­stä­der­na i och run­tom Nassau be­bod­des av köp­män och smugg­la­re som köp­te pi­ra­ter­nas byte. För peng­ar­na hand­la­de de am­mu­ni­tion och and­ra vär­de­ful­la va­ror. Men in­te ens öns nä­ringsid­ka­re kun­de räk­na med en sä­ker pas­sage runt New Pro­vi­dence. Bar­row sägs ha rå­nat en bri­gan­tin från New Eng­land vid den här ti­den och ha gett be­fäl­ha­va­ren på ett bermu­danskt han­dels­far­tyg stryk. Plat­sen var dock in­te full­stän­digt lag­lös. I all­män­het följ­de pi­ra­ter­na en oskri­ven upp­fö­ran­de­kod som sä­ker­ställ­de att de­ras till­va­ro var den bäs­ta tänk­ba­ra bland sjö­män, och de­fi­ni­tivt trev­li­ga­re och lön­sam­ma­re än livet för en Royal Na­vy-an­ställd el­ler en köp­man. The Fly­ing Gang val­de si­na kap­te­ner, och höll de in­te måt­tet blev de av­sat­ta. I strid för­de kap­te­nen be­fä­let men ma­jo­ri­te­ten av be­slu­ten – från att be­stäm­ma näs­ta at­tack till att väl­ja lämp­li­ga straff för lagbrytare – fat­ta­des de­mo­kra­tiskt av far­ty­gets be­sätt­ning.

By­te­na de­la­des gans­ka jämnt mel­lan al­la be­sätt­nings­med­lem­mar, kap­te­nen tog ba­ra li­te mer än si­na män me­dan ka­bin­poj­ken fick den mins­ta an­de­len. Be­sätt­ning­en ut­såg dess­utom en per­son som såg till att mat och för­nö­den­he­ter för­de­la­des rätt­vist. Hor­ni­gold och Jen­nings var de främs­ta pi­rat­le­dar­na och det finns do­ku­ment som an­ty­der att Ed­ward «Svartskägg» Te­ach ut­sågs till öns do­ma­re. Oav­sett san­nings­hal­ten i det på­stå­en­det blev han en fram­gångs­rik pi­rat­le­da­re. Så stor var pi­rat­re­pu­bli­kens makt och den ska­da som den åsam­ka­de al­la oli­ka na­tio­ners far­tyg, att de brit­tis­ka myn­dig­he­ter­na till slut gjor­de en av­gö­ran­de hand­lings­plan som gick ut på en at­tack i tre steg. Ett: Flot­tan skul­le skic­ka tre krigs­far­tyg till de kari­bis­ka vatt­nen.

Två: Ge­or­ge I skul­le be­nå­da al­la pi­ra­ter som gav upp fri­vil­ligt och för­lå­ta dem för al­la pi­rat­dåd som ha­de be­gåtts fö­re ja­nu­a­ri 1718. Tre: Myn­dig­he­ter­na skul­le ut­se Woodes Ro­gers till gu­ver­nör och gar­ni­sons­kom­man­dant i Ba­ha­mas med ett tyd­ligt upp­drag – att över­läm­na kung­ens be­nå­dan till al­la som var vil­li­ga att ac­cep­te­ra den. De som in­te gjor­de det skul­le ja­gas sko­nings­löst.

Ro­gers ha­de re­dan vi­sat sig va­ra en skick­lig be­fäl­ha­va­re, och han ha­de själv va­rit en fram­gångs­rik ka­pa­re un­der borg­mäs­ta­ren och fle­ra bo­lag i Bri­stol un­der de gång­na åren. Han an­län­de till New Pro­vi­dence i ju­li 1718 om­bord på De­li­cia, en ti­di­ga­re ostin­di­en­seg­la­re som ha­de säll­skap av krigs­skep­pen HMS Mil­ford och HMS Ro­se samt slu­pen Shark. Sam­man­lagt ha­de han med sig sju be­styc­ka­de far­tyg och över 500 män – mer än till­räck­ligt för att kros­sa pi­rat­re­pu­bli­ken an­såg myn­dig­he­ter­na. Fle­ra fram­trä­dan­de fi­gu­rer, bland and­ra Hor­ni­gold, ha­de re­dan nåtts av ny­he­ten

om kung­ens be­nåd­ning och be­stäm­de sig för att ka­pi­tu­le­ra. And­ra, till ex­em­pel Char­les Va­ne och Black­be­ard, be­stäm­de sig för att slåss.

Va­ne up­pe­höll sig i Nassau vid Ro­gers an­komst men av­fy­ra­de snabbt si­na va­pen, flyd­de och läm­na­de ön till den nye gu­ver­nö­ren. Han in­led­de med att lug­na ner med­bor­gar­na och lät re­stau­re­ra

«Kung Ge­or­ge I be­nå­da­de al­la pi­ra­ter som gav sig fri­vil­ligt och för­lät dem al­la de­ras dåd.»

det sön­der­fal­lan­de for­tet som va­ka­de över den väx­an­de sta­den. Han re­kry­te­ra­de Ben­ja­min Hor­ni­gold och Cap­tain Cock­ram som pi­ratjä­ga­re och skic­ka­de dem ef­ter Va­ne. Va­ne und­kom, men i ok­to­ber fick Hor­ni­gold fatt på ett pi­rat­gäng på ön Ex­u­ma. Män­nen ha­de ti­di­ga­re ac­cep­te­rat kung­ens be­nåd­ning men snart åter­gått till si­na gam­la va­nor. Två an­märk­nings­vär­da män ingick i grup­pen: John Au­gur, fö­re det­ta be­fäl­ha­va­re på far­ty­get Ma­ry, och Wil­li­am Cun­ning­ham som ha­de va­rit en av Svartskäggs ka­non­jä­rer. Ro­gers lät hänga dem. To­talt åt­ta åter­falls­för­bry­ta­re ding­la­de i gal­gar­na mor­go­nen den 12 de­cem­ber.

Ro­gers an­komst och av­rätt­ning­en av Nassau­pi­ra­ter­na sat­te in­te stopp för buc­kan­jä­rer­na, men det sat­te punkt för New Pro­vi­dences po­si­tion som fristad för för­bry­ta­re och skur­kar. Trots att Svartskägg och Va­ne fort­sat­te i gam­la spår yt­ter­li­ga­re en pe­ri­od så in­ne­bar det här slu­tet för pi­rat­re­pu­bli­ken.

från For­tet Fin­cast­le 1700-ta­let över­va­kar sta­den Nassau. Al­la be­sätt­nings­med­lem­mar på ett pi­rat­skepp slogs för sin del av by­tet.

Tor­tu­ga ut­an­för Hai­tis kust var ock­så ett pi­rat­till­håll.

Pi­ra­ter bor­dar ett far­tyg i må­nens sken.

Full­ska­li­ga stri­der till havs und­veks i störs­ta möj­li­ga mån av pi­ra­ter­na.

En 1700-tals­ka­non står re­do i Fort Char­lot­te, New Pro­vi­dence. En flot­ta be­stå­en­de av mind­re pi­rat­skepp an­gri­per ett far­tyg från Stor­bri­tan­ni­ens ör­logs­flot­ta.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.