Seg­la på rut­ten till ri­ke­dom

Pirater! - - Innehåll -

Pi­ratrun­dan möj­lig­gjor­de någ­ra av de ri­kas­te skat­ter­na värl­den nå­gon­sin sett.

Den dag i ja­nu­a­ri 1693 då Tho­mas Tew bad si­na män att väl­ja en ny rutt till Go­da­hopp­sud­den blev han mer än en ka­pa­re – han blev en av värl­dens mest in­no­va­ti­va pi­ra­ter. Tew kanske in­te upp­skat­ta­de att as­so­cie­ras med sjö­rö­veri, men när hans be­sätt­ning upp­munt­ra­de ho­nom att glöm­ma de frans­ka till­gång­ar­na i Väst­af­ri­ka och istäl­let rik­ta in sig på ri­ke­do­mar­na på den In­dis­ka oce­a­nen och Ara­bis­ka ha­vet blev han in­te ba­ra ri­ka­re – han in­spi­re­ra­de till en helt ny pi­rat­våg.

In­nan Tew rik­ta­de in sig på nya far­vat­ten ha­de pi­ra­tak­ti­vi­ter­na främst ägt rum i Västin­di­en. Pi­ra­ter­na ha­de of­ta si­na eu­ro­pe­is­ka hem­na­tio­ners väl­sig­nel­se i ryg­gen och till­de­la­des kapar­brev. De rik­ta­de van­li­gen in sig på spanska skepp som de be­fri­a­de från si­na vär­de­ful­la laster. För de ri­va­li­se­ran­de ko­lo­ni­al­mak­ter­na var det ett sätt att fö­ra krig mot Spa­ni­en i ett slags sank­tio­ne­rat krig. Men det skul­le in­te på­gå länge till.

Spa­ni­ens makt mins­ka­de och fred bör­ja­de dis­ku­te­ras på re­ge­ringsni­vå. Möj­lig­he­ter­na för Västin­di­ens pi­ra­ter mins­ka­de där­för än­nu mer. Un­der en ovan­ligt ris­ka­bel ex­pe­di­tion till Afri­ka tänk­te Tew att det mås­te fin­nas bätt­re och enkla­re mål på and­ra stäl­len. Han ha­de hört om skepp ful­las­ta­de med sil­ke och kryd­dor som seg­la­de ge­nom in­dis­ka vat­ten och han an­såg att ti­den var mo­gen att an­gri­pa ett av dem. Han ha­de till och med fått hö­ra att skeppen res­te oskyd­da­de vil­ket gjor­de hans nya ex­pe­di­tion än­nu mer loc­kan­de.

Med ut­gångs­punkt från Bermu­da seg­la­de Tew och hans be­sätt­ning runt Go­da­hopp­sud­den, längs den öst­af­ri­kans­ka kus­ten och vi­da­re mot Rö­da ha­vet. De at­tac­ke­ra­de flagg­skep­pet Mug­hal Em­pi­re som kom från In­di­en och upp­täck­te att det ut­gjor­de enklast tänk­ba­ra mål. Istäl­let för att för­sva­ra las­ten med guld, kryd­dor, el­fen­ben, sil­ke och ju­ve­ler, be­stäm­de sig skep­pets 300 man star­ka be­sätt­ning för att in­te ta upp stri­den. På så vis kom Tew och hans män en­kelt över ett byte på över 100 000 pund.

Ef­ter att de ha­de lagt till i Île Sain­te-Ma­rie ut­an­för Ma­da­gas­kars kust dröj­de det in­te länge in­nan ryk­tet spreds att Tews män ha­de de­lat på ett enormt byte. Skat­ter­na gav var och en

Pi­ratrun­dan ex­i­ste­ra­de ba­ra un­der en kort pe­ri­od, men den möj­lig­gjor­de

för pi­ra­ter­na att ut­fö­ra någ­ra av histo­ri­ens mest luk­ra­ti­va plund­ring­ar.

mot­sva­ran­de 1 200 pund – en sum­ma som var livs­för­änd­ran­de, och det upp­munt­ra­de and­ra pi­ra­ter att ge sig ut längs sam­ma rutt. Den nya rut­ten bör­ja­de kal­las för Pi­ratrun­dan och buc­kan­jä­rer­na som följ­de den kal­la­des för «Rounds­men» (pi­ratrun­dans män). Skepp från Ostin­dis­ka kom­pa­ni­et som seg­la­de mel­lan Stor­bri­tan­ni­en och In­di­en blev de hu­vud­sak­li­ga by­te­na.

Pi­ratrun­dans po­ten­ti­al var up­pen­bar, men det var en an­nan pi­rat, Hen­ry Eve­ry, som gjor­de den till nå­got av en he­lig graal. Året var 1695 och Tew ha­de gett sig ut för att plund­ra ett mus­limskt skepp. Den här gång­en stöt­te han på våld­samt mot­stånd och han blev dö­dad. Eve­ry be­fann sig i sam­ma far­vat­ten och för­de kom­man­do över krigs­skep­pet Fan­cy som var för­sett med en be­sätt­ning på 150 man och 46 ka­no­ner. Han la­de be­slag på skep­pet Fa­teh Mu­ham­mad, och där­i­ge­nom guld och sil­ver till ett vär­de av 40 000 pund. Men det var upp­följ­ning­en som gav ho­nom den rik­ti­ga be­lö­ning­en. Han stred mot skep­pet Ganj-i-Sa­wai och tog ett byte som mot­sva­ra­de otro­li­ga 525 000 pund – för­mod­li­gen det störs­ta pi­rat­by­tet nå­gon­sin.

Det sat­te allt i rull­ning. Kap­te­ner från när och fjär­ran kän­de dof­ten av ri­ke­do­mar och såg möj­lig­he­ten att läg­ga be­slag på väl­di­ga skat­ter. Pi­ra­ter­na res­te från al­la möj­li­ga plat­ser – New York, Boston, Phi­la­del­p­hia, Rho­de Is­land och Bermu­da. De seg­la­de syd­öst längs Afri­kas väst­kust via Ma­dei­ra, runt Go­da­hopp­sud­den, norrut längs Afri­kas kust och vi­da­re till Ma­da­gas­kar, Mau­ri­ti­us el­ler Réu­ni­on. Des­sa ex­pe­di­tio­ner ha­de fullt stöd hem­i­från.

Män­ni­skor­na som lev­de i de ame­ri­kans­ka ham­nar­na och ko­lo­ni­er­na var väl­digt för­tjus­ta i pi­ra­ter. I många fall be­rod­de det på att de var långt ifrån möns­ter­med­bor­ga­re själ­va – New York var en mind­re, ruf­fi­ga­re och myc­ket an­norlun­da plats mot sta­den vi kän­ner till idag. Pi­ra­ter­na an­sågs va­ra en vik­tig del av det var­dag­li­ga livet ef­tersom de för­de med sig ri­ke­do­mar, ovan­li­ga va­ror och han­del. De var mer än väl­kom­na att re­pa­re­ra och un­der­hål­la si­na skepp i ham­nar­na och bunk­ra upp med för­nö­den­he­ter in­för si­na mö­do­sam­ma re­sor.

Det upp­skat­ta­des av pi­ra­ter­na ef­tersom Pi­ratrun­dan in­ne­bar en be­tyd­ligt läng­re re­sa för sjö­män­nen än de van­li­ga rut­ter­na i Västin­di­en. De be­höv­de så myc­ket pro­vi­ant, as­si­stans och tid för skepps­vård som möj­ligt för att be­grän­sa de kom­man­de fa­ror­na. Att va­ra till havs i fle­ra må­na­der var trå­kigt, ma­ten var van­li­gen fruk­tans­värd och på grund av bris­ten på C-vi­ta­min fanns all­tid ris­ken att drab­bas av skör­bjugg. Ris­ken fanns ock­så att drab­bas av hög fe­ber, kall­brand och att till­fång­a­tas. För­nö­den­he­ter och me­del att för­sva­ra sig med var av­gö­ran­de.

Mel­lan­land­ning­ar­na längs Pi­ratrun­dan var ut­märk­ta han­dels­plat­ser. En av ba­ser­na grun­da­des av buc­kan­jä­ren Adam Baldridge på den kar­ga ön Île Sain­te-Ma­rie. Den var per­fekt geo­gra­fiskt pla­ce­rad ef­tersom den låg nä­ra han­dels­skep­pens rutt när de åter­vän­de från Ostin­di­en ful­las­ta­de med va­ror. Baldridge er­bjöd pro­vi­ant och byt­te plun­der­gods mot bo­skap och mat, och pi­ra­ter­na äls­ka­de de av­skil­da, säk­ra vi­kar­na. Hund­ra­tals av dem bo­sat­te sig där och kom över­ens ut­an någ­ra pro­blem. Många av dem bil­da­de familj och de som dog be­grav­des på den ökän­da pi­rat­kyr­ko­går­den.

En an­nan bas grun­da­des av Ja­mes Plan­tain i Ran­ter Bay på nor­ra Ma­da­gas­kar. Ön blev en vik­tig vis­tel­se­ort för pi­ra­ter­na. Den gav dem det and­rum de be­höv­de in­nan de at­tac­ke­ra­de han­dels­far­tyg från det för­mög­na Mo­gul­ri­ket. Pi­ra­ter­na tog sik­te på Rö­da ha­vet för att at­tac­ke­ra far­tyg som seg­la­de

«Kap­te­ner från när och fjär­ran kän­de dof­ten av ri­ke­do­mar.»

från Su­rat norr om Mum­bai i In­di­en, till Mec­ka på Sau­dia­ra­bi­ens väst­kust. När de åter­vän­de med sitt byte seg­la­de de of­ta ös­ter om Ma­da­gas­kar där de kun­de hit­ta and­ra far­tyg att plund­ra för att max­i­me­ra mäng­den stöld­gods.

Upp­läg­get var gans­ka en­kelt och led­de till fle­ra luk­ra­ti­va år. Pi­ra­ter­na viss­te när mus­li­mer­na var på väg till Mec­ka för den år­li­ga pil­grims­fär­den och ut­nytt­ja­de då ett om­rå­de av ha­vet som ba­ra mät­te 30,5 kilo­me­ter tvär­sö­ver. För­stå­e­ligt nog blev Mo­gul­ri­ket för­ar­gat över vad som hän­de och pres­sa­de den brit­tis­ka re­ge­ring­en att vid­ta åt­gär­der ef­ter att först ha kland­rat det brit­tis­ka Ostin­dis­ka kom­pa­ni­et för at­tac­ker­na. Kron­rå­det och Ostin­dis­ka kom­pa­ni­et er­bjöd 1 000 pund till den som till­fång­a­tog Hen­ry Eve­ry. Men at­tac­ker­na längs Pi­ratrun­dan fort­sat­te. Till och med den skots­ke ka­pa­ren Wil­li­am Kidd som sän­des ut för att stop­pa Eve­ry över­gick till att äg­na sig åt pi­rat­li­vet.

Men trots allt det­ta var Pi­ratrun­dan ett kort­li­vat fe­no­men. Bald­bridge för­lo­ra­de sin bas på Ma­da­gas­kar 1697 när lo­ka­la stam­mar upp­täck­te att han ha­de sålt en grupp in­föd­da till sla­ve­ri, och han­dels­skep­pen blev bätt­re skyd­da­de vil­ket in­ne­bar att ex­pe­di­tio­ner­na blev mer ris­kab­la. Tho­mas Ho­ward slu­ta­de si­na da­gar på ett skepp

«Wil­li­am Kidd som sän­des ut för att stop­pa Eve­ry över­gick till att äg­na sig åt pi­rat­li­vet.»

som gick på grund på ett rev ut­an­för Ma­da­gas­kar 1699. Abra­ham Samu­el blev le­da­re över en grupp pi­ra­ter och in­föd­da på syd­öst­ra Ma­da­gas­kar från 1697. Men det spanska tron­följd­s­kri­get in­ne­bar slu­tet för Pi­ratrun­dan. Kri­get på­gick 1701–1714 och ut­lös­tes när den sista Habs­burg-kung­en i Spa­ni­en dog 1700. Det­ta öpp­na­de möj­lig­he­ter för pi­ra­ter i Ba­ha­mas och gjor­de det lät­ta­re för sjö­män in­om flot­tan att äg­na sig åt plund­ring. Att ha re­ge­ring­en på sin si­da gjor­de sa­ker och ting be­tyd­ligt enkla­re.

Det dröj­de än­da till 1719 in­nan Pi­ratrun­dan blev po­pu­lär igen, om än ba­ra för någ­ra få år. Pi­ra­ter som Ed­ward Eng­land, Oli­vi­er La Bu­se, Christop­her Con­dent och John Tay­lor var ak­ti­va un­der den pe­ri­o­den. La Bu­se och Tay­lor at­tac­ke­ra­de skep­pet Nos­sa Sen­ho­ra Do Ca­bo

1721 och kom un­dan med skat­ter till ett vär­de av 800 000 pund. Men rut­ten blev allt mind­re lön­sam och det un­der­lät­ta­de in­te hel­ler att in­dis­ka pi­ra­ter bör­ja­de ge­nom­sö­ka om­rå­det ef­ter lämp­li­ga by­ten. Det rå­der emel­ler­tid ing­en tve­kan om att Pi­ratrun­dan var enormt luk­ra­tiv så länge den va­ra­de.

Om­kring 30 grav­ste­nar finns kvar på pi­rat­kyr­ko­går­den på ön Île Sain­te-Ma­rie, ett ökänt pi­rat­till­håll.

Vatt­nen runt Mec­ka i Mo­gul­ri­ket var fullt av pil­gri­mer.

Här lig­ger pi­ra­ten Le­char­ti­er Jo­seph be­gravd Pi­er­re på Île Ob­ser­ve­ra Sain­teMa­rie. de kor­sa­de dödskal­len ben­kno­tor­na. och

Flot­tan för­föl­jer pi­ra­ter till de­ras göm­stäl­le.

Hen­ry Eve­ry läg­ger be­slag på vär­de­fullt byte un­der en fram­gångs­rik ex­pe­di­tion i In­dis­ka oce­a­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.