Svartskägg
Piratlegenden
Var den berömda piraten bara en mästare på att skapa sin image?
Var Svartskägg en fullfjädrad pirat eller bara
ovanligt skicklig på att odla sin image?
Svartskägg – en skräckinjagande pirat som gjorde haven osäkra – blev en mytomspunnen figur i sjöfararberättelserna och skrev in sig i historieböckerna trots att hans karriär bara varade i två år. Inte mycket är känt om Edward Teachs tidiga liv. Smeknamnet Svartskägg fick han många år efter sin födsel, vilken historiker uppskattar ägde rum omkring 1680. Man vet ytterst lite om hans sanna identitet. I dokumenten dyker namn som Edward Teach, Thatch och Thack upp. Det var vanligt vid den här tiden att pirater använde falska namn för att inte svärta ner sitt familjenamn, hans sanna identitet kommer förmodligen att förbli okänd för evigt.
Teach växte upp i hamnstaden Bristol och inledde förmodligen sin karriär till havs som kapare, eller korsar (en person auktoriserad med tillstånd från regeringen att attackera utländska fartyg under krigstid), under det spanska tronföljdskriget.
Efter kriget begav han sig till New Providence, ett i stort sett obebott område som var hemvist för pirater, handlare och tillfällig arbetskraft snarare än för lag och ordning. Här träffade han den berömde piraten Benjamin Hornigold, och i likhet med andra som sökte ett liv fullt av äventyr och rikedomar klev han ombord som besättningsman. Men Hornigold såg något särskilt i Teach. Som historikern Charles Johnson skrev i sin bok A General History Of The Robberies And Murders Of The Most Notorious Pyrates från 1724: Teach «utmärkte sig ofta för sitt ovanligt stora mod och personliga kurage». Hornigold gjorde Teach till befäl på en slup och tillsammans skapade de ett terrorvälde längs de mest trafikerade rutterna.
Duon var framgångsrik men inkonsekvent.
Fartyg vid den tiden bar väldigt sällan på dyrbara laster – i synnerhet inte på guld- och silverskatter – så piraterna ägnade sig åt plundring av vardagliga varor som kakao, bomull och rom – antingen för eget bruk, eller för att sälja i hamnarna. Hornigold och Teachs strategi var emellertid oklar. I september 1717 fångade de till exempel in skeppet Betty från Virginia, men de stal endast dess last av madeiravin innan de sänkte skeppet och den resterande lasten. Mot slutet av 1717 hade Teach, nu känd som Svartskägg tack vare sin imponerande ansiktsbehåring, sitt eget skepp. Och de dyrbara lasterna på de brittiska skeppen hade blivit allt för frestande för honom och hans män. För att undvika myteri drog sig Hornigold tillbaka från piratlivet, lämnade Teach på ledarpositionen och accepterade den kungliga benådning som erbjöds. Det var runt den här tiden som Stede Bonnet, även känd som «gentlemannapiraten», slog sig ihop med Teach. Bonnet var landägare och militärofficer från en välbärgad familj, han kunde inte styra sin bråkiga besättning utan gav ledarrollen till Teach. De två sällskapen slog sig samman och seglade tillsammans över haven.
Fram till nu hade Teach, eller Svartskägg som han hade börjat kallas även i officiella rapporter, visat sig vara en stark, respekterad ledare och en kapabel pirat, men det var i november 1717 som legenden väcktes till liv. Efter att ha angripit det franska handelsfartyget La Concorde utanför Saint Vincents kust, övertog Teach skeppet, döpte om det till Queen Anne’s Revenge och utrustade det med 40 kanoner. Det var ett stort, imponerande fartyg
med en olycksbådande flagga som visade ett skelett som spetsade ett hjärta – en bild som snabbt blev synonym med terror på de stora haven och som passade perfekt till den image som Svartskägg höll på att odla.
Svartskägg var en lång och kraftig man med ett tjockt skägg som täckte större delen av hans ansikte. Han var en skrämmande figur – något han utnyttjade i strid då han bar tre pistoler över bröstet och tände tändstickor på undersidan av hatten för att skapa en rökridå i vilken han kunde försvinna som självaste djävulen. Som Johnson skrev: «Han var den sortens figur att föreställningen om en furie från helvetet inte är mer skrämmande.» Svartskägg var en person som förstod vikten av utseende och uppträdande, och han tyckte att det var bättre att injaga skräck i sina fiender än att enbart förlita sig på skicklighet i strid.
Men trots sin skräckinjagande framtoning finns det inga bekräftade vittnesmål om att Svartskägg någonsin dödade eller skadade sina fångar – bortsett från att kanonerna som användes till att beskjuta fiendeskepp för att tvinga dem att ge upp tveklöst dödade många. De som gav upp fick alltid segla vidare, dock utan sina tillhörigheter. De som vägrade strandsattes och fick sina skepp uppbrända, men de kom undan med livet i behåll.
Men det finns samtidigt anekdoter och tidningsnotiser som tyder på att han trots sin relativa barmhärtighet mot fienden var en grym man. En historia gör gällande att han sköt sin närmaste man – «om han inte sköt en eller två besättningsmedlemmar då och då glömde de bort vem han var». Enligt en annan historia utmanade han sin besättning efter ett långt dryckeslag att sitta inne i skeppet och tända eld på krukor med svavel. Alla utom Svartskägg kravlade ut för att få frisk luft. Kaptenen dök upp lite senare och morrade: «Fan ta er, jag är en bättre man än alla er sillmjölkar tillsammans!» Vissa påstår till och med att Svartskägg tvingade sina unga fruar att postituera sig bland sina följeslagare.
I maj 1718, under belägringen av Charleston, demonstrerade Svartskägg än en gång sin dubbla natur genom att både hota och visa barmhärtighet. Hans flotta blockerade Charlestons hamn och
«Det finns inga bekräftade vittnesmål
om att Svartskägg någonsin dödade eller skadade sina fångar.»
eftersom det inte fanns några vaktskepp på plats kunde de välja och vraka bland fartygen. De tog över Crowley som var på väg mot London med en grupp prominenta Charleston-medborgare, bland andra Samuel Wragg som var medlem i delstaten Carolinas råd. Svartskägg krävde medicinsk utrustning från South Carolinas myndigheter och hotade att avrätta sina fångar om hans krav inte uppfylldes.
Wragg agerade som talesman för gisslan och använde utan tvekan sin sociala ställning för att få igenom kravet. En man ur gisslan, mr Marks, skickades för att hämta utrustningen i sällskap med två pirater. Svartskägg satte en tidsfrist på två dagar. Efter tre dagar hade männen inte återkommit och gisslan blev utom sig av oro för Svartskäggs vrede. Så smångom anlände ett meddelande: Marks båt hade kapsejsat. Svartskägg beviljade en frist på ytterligare två dagar men männen återvände ändå inte tillbaka.
Trots det avrättade kaptenen inte sin gisslan som han hade hotat med. Istället lät han flytta ett par skepp in i Charlestons hamn vilket skapade panik i staden. Så småningom återvände Marks med den medicinska utrusningen. Det visade sig att vid hans ankomst till South Carolinas regeringskontor hade medicinerna tillhandahållits snabbt, men piraterna han hade rest med försvann för att dricka. De återfanns snart, berusade och fullständigt oförmögna att föra skeppet tillbaka till Svartskägg. Piratkaptenen höll dock sitt ord, släppte gisslan och gav tillbaka deras skepp.
Svartskägg var i viss mån en hedersam man men han var trots allt pirat, och hans tendens att lura andra – ibland sina egna – var aldrig tydligare än i juni 1718. Hans tidigare kapten och mentor Benjamin Hornigold hade tidigare accepterat den kungliga benådningen, och det verkar troligt att Svartskägg vid tiden för belägringen av Charleston övervägde att följa hans exempel. Benådningen utfärdades regelbundet och tjänstemännen i England hade en ganska avslappnad syn på sjöröveriet. År 1581 blev till exempel piraten Francis Drake dubbad till riddare av drottning Elizabeth när han återvände från en jorden-runt-expedition med ett byte på över en miljon pund.
Benådningen erbjöds till alla pirater som gav upp innan den 5 september 1718, men föreskrev också att immunitet endast gällde brott som hade begåtts innan 5 januari samma år. I teorin innebar det dödsstraff för Svartskägg efter hans handlingar i Charleston. Det är möjligt att förseelsen skulle ha passerat, men han ville vara säker på att inte ställas inför rätta. Efter att ha diskuterat saken med Bonnet skickade han sin kompanjon till Bath för att kapitulera. Bonnet blev benådad och reste tillbaka till Svartskägg för att hämta sitt skepp Revenge och återstoden av sin besättning.
Vid återkomsten fann han emellertid att Svartskägg hade försvunnit med skeppets proviant och strandsatt besättningen.
Utan att känna till resultatet av Bonnets ansökan om benådning, kapitulerade han själv i juni 1718 och slog sig ner i staden Bath där han gifte sig och arbetade som kapare – en bransch som bidrog till att hålla rastlösa före detta pirater sysselsatta.
När han var ute på en expedition stötte han ihop med Charles Vane. De två och en grupp andra ökända individer, bland andra Israel Hands, Robert Deal och Calico Jack, festade tillsammans under flera kvällar. Sammanslutningen av de potentiellt farliga männen orsakade panik hos de lokala myndigheterna, särskilt hos Virginias guvernör Alexander Spotswood. Guvernören beordrade löjtnant Robert Maynard att gripa Svartskägg och hans besättning.
Svartskägg och de övriga trodde att Maynard bara hade några få män med sig och bordade Maynards skepp. De hade knappt satt sin fot på däck innan en veritabel armé kom vällande ur skeppets inre. Hojtandes och skjutandes övermannade de piraterna med sin överlägsna träning och beväpning. Svartskägg och Maynard slogs man mot man, och när Maynard drog sig tillbaka för att skjuta på piraten rörde sig Svartskägg framåt och höggs ner av en av Maynards män innan han attackerades brutalt och slutligen dödades av Maynards besättning.
Det var en hemsk död för den legendariske piraten, men han kämpade till slutet. Hans kropp uppvisade minst fem skottskador och 20 sticksår. Hans huvud höggs av och hängdes i fören på Maynards skepp som en sista förnedring av den man som så länge hade dominerat haven.
Svartskägg var inte den mest framgångsrika piraten någonsin – Henry Every tog fler byten vid en enda
kapning.