Jack Rack­ham

Den ka­ris­ma­tis­ke pi­ra­ten

Pirater! - - Innehåll -

Len i mun­nen och ka­ris­ma­tis­ka, Rack­hams be­sätt­ning var minst sagt ovan­li­ga.

En fyn­dig och väl­ta­lig pi­rat som följ­de sitt hjär­ta.

John Rack­ham fick smek­nam­net Ca­li­co Jack ef­ter si­na färg­la­da och ran­di­ga byx­or som var till­ver­ka­de av det in­dis­ka ty­get ca­li­co. Hans kar­riär var kort och in­te spe­ci­ellt fram­gångs­rik, men han ut­mär­ker sig som en flam­boy­ant och ka­ris­ma­tisk fi­gur. Rack­ham var först med att an­vän­da den be­röm­da dödskal­len och två kor­sa­de ben­kno­tor på sin pi­rat­flag­ga. Han är ock­så den en­da kän­de pi­rat­kap­te­nen som tillät kvinn­li­ga be­sätt­nings­med­lem­mar.

Vi vet från rät­te­gångs­do­ku­ment att Rack­ham föd­des 1682, men i öv­rigt är ing­et känt om hans liv in­nan han som 35-årig styr­man dy­ker upp på Char­les Va­nes skepp Rang­er. Rack­ham ha­de för­mod­lig va­rit pi­rat i ett an­tal år vid det la­get och ar­be­ta­de sig lång­samt upp i gra­der­na till en av top­po­si­tio­ner­na i Va­nes be­sätt­ning. I no­vem­ber 1718 an­kla­ga­de han sin kap­ten för feg­het och över­ty­ga­de be­sätt­ning­en att ut­se ho­nom själv till le­da­re istäl­let. Ca­li­co Jacks förs­ta må­nad som le­dar­ge­stalt var in­te spe­ci­ellt im­po­ne­ran­de. Han at­tac­ke­ra­de främst väl­digt små skepp vil­ket in­te gav myc­ket byte.

Vid ett till­fäl­le ka­pa­de Rack­ham ett skepp ba­ra för att upp­täc­ka att las­ten be­stod av fångar som de­por­te­ra­des från ar­res­ten i Newga­te, Eng­land, till straffar­be­te på plan­ta­ger­na. Det var in­te ba­ra en full­stän­digt oan­vänd­bar last – han kun­de in­te ens be­hål­la skep­pet då det åter­togs av ett brit­tiskt krigs­skepp ba­ra någ­ra da­gar där­på.

I de­cem­ber var tu­ren med ho­nom och han la­de be­slag på skep­pet Kingston strax ut­an­för Port Royal, Ja­mai­ca. Det var bå­de ett myc­ket bätt­re skepp och las­ten var vär­de­full. Rack­ham ut­såg Kingston till sitt nya flagg­skepp och seg­la­de iväg för att säl­ja by­tet. Men över­fal­let ha­de sik­tats från land och lo­ka­la han­dels­män skram­la­de ihop för att fi­na­si­e­ra två pi­ratjä­gar­skepp som tog upp jak­ten på ho­nom. De kom till slut ikapp ho­nom i feb­ru­a­ri 1719 då han låg för an­kar vid Is­la de los Pi­nos nä­ra Ku­ba. Rack­ham och hans be­sätt­ning ha­de sti­git i land vid till­fäl­let, så de und­vek att till­fång­a­tas, men Kingston för­des till­ba­ka till Ja­mai­ca.

En­ligt vis­sa käl­lor åter­vän­de Rack­ham och hans be­sätt­ning till Nassau i New Pro­vi­dence ef­ter att ha ta­git emot kung­ens be­nåd­ning. Det mås­te i så­da­na fall ha skett ef­ter 5 sep­tem­ber 1718 vil­ket var det sista da­tu­met för be­nåd­ning, men Rack­ham kan myc­ket väl ha på­stått att de tving­a­des till pi­rat­li­vet av Char­les Va­ne. New Pro­vi­dences gu­ver­nör Woodes Ro­gers av­skyd­de Va­ne, så det är möj­ligt att han be­vil­ja­de am­ne­stin trots att de var sent ute. Det är vid den här ti­den Ca­li­co Jack träf­far de förs­ta kvin­nor­na som så små­ning­om skul­le seg­la med ho­nom. An­ne Bon­ny var gift med Ja­mes Bon­ny, en fö­re det­ta pi­rat som liv­när­de sig på att för­se gu­ver­nör Ro­gers med in­for­ma­tion om si­na ti­di­ga­re pi­rat­kol­le­gor. Rack­ham och Bon­ny in­led­de en af­fär och när hen­nes ma­ke fick re­da på det för­sök­te Rack­ham be­ta­la för en skils­mäs­sa. Ja­mes Bon­ny väg­ra­de att gå med på det ut­an be­kla­ga­de sig in­för gu­ver­nö­ren och kräv­de att Rack­ham skul­le pryglas of­fent­ligt. För att und­gå det ödet kläd­de Rack­ham ut An­ne Bon­ny till en man, sam­la­de åt­ta and­ra pi­ra­ter och stal ett li­tet skepp som het­te Wil­li­am. Det­ta ogil­tig­för­kla­ra­de gi­vet­vis Rack­hams

«Rack­ham ut­såg Kingston till sitt nya flagg­skepp och seg­la­de iväg för att säl­ja by­tet.»

be­nåd­ning, och han åter­gick till sjö­rö­veri i li­ten ska­la. Det är oklart om Ma­ry Re­ad var en av Rack­hams ur­sprung­li­ga be­sätt­nings­med­lem­mar på Wil­li­am el­ler om hon an­slöt se­na­re från ett ka­pat skepp, men sam­ti­da käl­lor häv­dar att Ca­li­co Jack lu­ra­des full­kom­ligt av hen­nes för­kläd­nad till man.

Det är värt att över­vä­ga för ett ögon­blick hur tro­vär­digt det är. Kvinn­li­ga be­sätt­nings­med­lem­mar var helt okänt i bör­jan av 1700-ta­let och Ma­ry Re­ad bå­de kläd­de sig och svor som en man. Men Rack­ham ha­de ju re­dan smugg­lat om­bord An­ne Bon­ny i mansklä­der, så han bor­de ha va­rit li­te mer miss­tänk­sam. Ett vitt­ne vid rät­te­gång­en häv­da­de att de två kvin­nor­na såg ut ex­akt som män bort­sett från «de­ras brösts stor­lek», vil­ket är en gans­ka tyd­lig led­tråd. Livet om­bord på ett li­tet se­gel­far­tyg var in­te på långa vägar så pass pri­vat att en kvin­na skul­le kun­na vis­tas där obe­märkt länge, oav­sett hur ruf­figt hon fram­träd­de. Ett an­nat vitt­ne sa att de ba­ra kläd­de sig som män när de an­föll el­ler ja­ga­de and­ra far­tyg.

Oav­sett hur ar­range­mang­en såg ut om­bord spen­de­ra­de Wil­li­am, Rack­ham och hans be­sätt­ning en tid i land på Ku­ba där An­ne Bon­ny föd­de ett barn. I au­gusti 1720 var de till­ba­ka på vå­gor­na och spa­na­de ef­ter by­ten ut­an­för Ja­mai­ca. Skep­pet Wil­li­am ha­de fy­ra ka­no­ner och ba­ra 14 be­sätt­nings­med­lem­mar, så de var tvung­na att ja­ga små by­ten nä­ra kus­ten. I sep­tem­ber stal de fångst och red­skap från sju fis­ke­bå­tar till ett vär­de av ba­ra 10 pund, men strax där­på lyc­ka­des de läg­ga be­slag på två små han­dels­slu­par, som var vär­da 1 000 pund. Men ge­nom att up­pe­hål­la sig så nä­ra land drog Rack­ham till sig myn­dig­he­ter­nas upp­märk­sam­het. Ja­mai­cas gu­ver­nör skic­ka­de ut någ­ra skepp med pi­ratjä­ga­re. Skep­pet Snow-Ty­ger led­des av kap­ten Jo­nat­han Bar­net som seg­la­de runt ön i jakt på Rack­ham. Den 20 ok­to­ber 1720 run­da­de Rack­ham Ne­gril Point på Ja­mai­cas väst­kust när han såg en li­ten flat­bott­nad båt med nio män om­bord. Den ka­ris­ma­tis­ke Ca­li­co Jack häl­sa­de på dem med en bland­ning av hot och över­tal­ning och in­si­ste­ra­de att män­nen skul­le kom­ma om­bord och dric­ka vin

«Ge­nom att up­pe­hål­la sig så nä­ra land drog Rack­ham till sig myn­dig­he­ter­nas upp­märk­sam­het.»

med ho­nom. Han hop­pa­des för­mod­li­gen kun­na över­ta­la dem att an­slu­ta till hans be­sätt­ning. De miss­tänk­sam­ma män­nen klev om­bord be­väp­na­de med mus­kö­ter och hug­ga­re. De ver­ka­de emel­ler­tid tri­vas bra till­sam­mans, när det kväll­na­des var bå­de pi­ra­ter och sjö­män re­jält be­ru­sa­de. Om­kring kloc­kan 10 på kväl­len kom kap­ten Bar­net till plat­sen och såg att Wil­li­am låg för an­kar i vi­ken. Han be­ord­ra­de att allt ljus skul­le släc­kas om­bord på Snow-Ty­ger och la­de skep­pet ljud­löst si­da mot si­da med Wil­li­ams skepp. Det förs­ta pi­ra­ter­na märk­te av hans när­va­ro var när han med hög röst kräv­de att de skul­le ka­pi­tu­le­ra. Rack­hams be­sätt­ning in­tog strids­lä­ge och lyc­ka­des av­los­sa någ­ra skott från si­na små ka­no­ner, men Snow-Ty­ger var myc­ket tyng­re be­väp­nad och strax lyc­ka­des Bar­net bor­da skep­pet.

De fles­ta ur Wil­li­ams be­sätt­ning be­fann sig fort­fa­ran­de un­der däck och de en­da som gjor­de mot­stånd var An­ne Bon­ny och Ma­ry Re­ad. Ca­li­co Jack ver­kar ha hål­lit sig un­dan stri­den och Bar­net lyc­ka­des till­fång­a­ta dem al­la ut­an att för­lo­ra någ­ra av si­na män. Rack­ham och hans be­sätt­ning för­des till Port Royal i Ja­mai­ca och ställ­des in­för rät­ta i St Ja­go de la Ve­ga (nu­me­ra Spa­nish Town) den 16 och 17 no­vem­ber 1720. Bon­ny och Re­ad ställ­des in­för rät­ta två vec­kor se­na­re. He­la be­sätt­ning­en för­kla­ra­des skyl­dig och döm­des till dö­den ge­nom häng­ning. Än­nu mer otur ha­de de nio män­nen som ha­de kli­vit om­bord för att dric­ka med Rack­ham den där kväl­len. De an­sågs hö­ra till säll­ska­pet och an­kla­ga­des för att va­ra pi­ra­ter, pre­cis som den öv­ri­ga be­sätt­ning­en. Un­der rät­te­gång­en pro­te­ste­ra­de de hög­ljutt och för­kla­ra­de att de var sköld­padds­fis­ka­re som ha­de loc­kats att kom­ma om­bord på Wil­li­am. De häv­da­de att de ka­pi­tu­le­ra­de di­rekt när kap­ten Bar­net bor­da­de Wil­li­am och att de ig­no­re­ra­de Rack­hams or­der att his­sa an­kar och seg­la ifrån Snow-Ty­ger.

Det är omöj­ligt att ve­ta sä­kert om de ha­de för av­sikt att an­slu­ta sig till Rack­hams pi­rat­be­sätt­ning el­ler in­te, men det fak­tum att de var be­väp­na­de vid till­fång­a­ta­gan­det väg­de tungt emot dem. De nio män­nen döm­des att häng­as med res­ten av be­sätt­ning­en. Iro­niskt nog var det de två pi­ra­ter som käm­pa­de in i det längs­ta för att und­vi­ka att till­fång­a­tas – An­ne Bon­ny och Ma­ry Re­ad – som slapp gal­gen ge­nom att häv­da att de var gra­vi­da. Men Ca­li­co Jack häng­des och fick in­äl­vor­na ur­ploc­ka­de.

Hans kropp häng­des upp i en bur på en li­ten kob­be vid Port Royals in­lopp som se­der­me­ra kom att kal­las Rack­ham’s Cay.

John Rack­hams kar­riär in­led­des med att han an­kla­ga­de Char­les Va­ne för feg­het, men han stämp­la­des själv som en fe­gis ef­ter att in­te ha ta­git upp slut­stri­den på Wil­li­am. Ma­ry Re­ad på­stås ha sagt: «Om han ha­de käm­pat som en man ha­de han in­te be­hövt hänga som en hund».

Rack­ham över­läm­na­de till An­ne Bon­ny och Ma­ry Re­ad att för­sva­ra skep­pet Wil­li­ams.

Rack­hams kropp häng­des upp vid Port Royals ham­nin­lopp som en

var­ning till and­ra pi­ra­ter.

Jack Rack­ham läg­ger be­slag på ett spanskt skepp.

Ca­li­co Jack som han såg ut i TV-se­ri­en The Buc­ca­ne­ers från 1956. Ca­li­co Jacks

flag­ga är ett mest iko­nis­ka

av de pi­rat­mär­ke­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.