Pi­ra­ter i Kari­bi­en

Pirater! - - Innehåll -

Vad finns kvar av pi­ra­ter­nas guld­ål­der? Upp­täck skepp­vrak, fort, skat­ter och myc­ket mer...

Skepps­bur­na skattjä­ga­re el­ler an­ar­kis­tis­ka för­bry­ta­re? Träf­fa pi­ra­ter­na som

do­mi­ne­ra­de Kari­bi­en på 1700-ta­let och upp­täck de­ras göm­stäl­len.

Om vi tän­ker på Kari­bi­en idag fö­re­stäl­ler vi oss kanske änd­lö­sa gyl­le­ne strän­der och tur­kost vat­ten. Ha­de du dä­re­mot seg­lat dit i bör­jan av 1700-ta­let och över­levt den långa och mö­do­sam­ma resan över At­lan­ten, skul­le du in­te ha mötts av lugn och ro ut­an av en an­ar­kis­tisk vild­mark, över­sål­lad av pi­ra­ter.

Pi­ra­ter­na var långt från de ex­cent­ris­ka, även­tyr­li­ga och skat­te­sö­kan­de bu­sar som be­fol­kar vår po­pu­lär­kul­tur – det hand­la­de sna­ra­re om våld­sam­ma för­bry­ta­re som seg­la­de över de grun­da vatt­nen i slu­par, re­do att plund­ra allt de kom över och ska­pa ka­os över At­lan­ten och and­ra stäl­len.

Sjörö­veri­ets ur­sprung hit­tar man i de stat­li­ga re­ge­ring­ar­na. Trots att det egent­li­gen var olag­ligt sub­ven­tio­ne­ra­de myn­dig­he­ter­na i Eng­land at­tac­ker på skepp från fi­en­de­na­tio­ner ge­nom att de­la ut kapar­brev. Des­sa gav fö­re det­ta ma­ri­nof­fi­ce­ra­re och han­dels­män rätt att plund­ra fi­en­de­skepp som bar på vär­de­full last som fär­gäm­nen, to­bak och soc­ker. Des­sa ka­pa­re, el­ler buc­kan­jä­rer, rik­ta­de of­ta in sig på spanska skepp ef­tersom de kon­trol­le­ra­de stora de­lar av Sy­da­me­ri­ka och Kari­bi­en. Men eng­els­män­nen vil­le ha en del av ka­kan och på 1620-ta­let la­de Tho­mas War­ner St Kitts un­der sig och strax där­på var även gran­nön Ne­vis hans.

Ko­lo­ni­sa­tio­nen var ex­tremt luk­ra­tiv och kick­star­ta­de den in­dust­ri­el­la re­vo­lu­tio­nen hem­ma­vid. I Kari­bi­en fanns gott om na­tur­re­sur­ser, och öar­na var mog­na för ex­plo­a­te­ring. De som in­te var sug­na på blo­di­ga stri­der med de lo­ka­la Carib- och Ara­wak-stam­mar­na på de orör­da öar­na kun­de helt en­kelt rö­va gods från spanska och frans­ka skepp.

Ön Tor­tu­ga ut­an­för Hai­tis kust blev in­for­mell buc­kan­jär­hu­vud­stad el­ler pi­rat­till­håll un­der den här pe­ri­o­den. Sam­man­slut­ning­en Kus­tens bröd­ra­skap ini­ti­e­ra­des av kap­ten Hen­ry Mor­gan – en ha­vens Ro­bin Hood – och till och med re­spek­tab­la män som kap­ten Ant­ho­ny Hil­ton, Ne­vis förs­te gu­ver­nör an­såg att han gjor­de mer nyt­ta i Tor­tu­ga. Ge­nom att ar­be­ta till­sam­mans, slå ner på handelsrutter och at­tac­ke­ra skepp blev des­sa buc­kan­jä­rer ex­tremt fram­gångs­ri­ka. Det skul­le dock snart gå över styr. Buc­kan­jä­rer­na bör­ja­de snart plund­ra allt de kun­de läg­ga hän­der­na på – oav­sett di­plo­ma­tis­ka kon­se­kven­ser.

Två buc­kan­jä­rer som ef­fek­tivt gjor­de slut på den här ti­di­ga eran var kap­te­ner­na Hen­ry Eve­ry och Wil­li­am Kidd.

Eve­ry sjö­man på King Char­les II. När be­sätt­ning­en gjor­de my­te­ri val­des Eve­ry till ny kap­ten. Han gav sig av på en pi­ra­t­ex­pe­di­tion, först till den por­tu­gi­sis­ka ön Prín­ci­pe ut­an­för Afri­kas kust där han be­slag­tog si­na förs­ta skepp och kom över guld­stoff, kon­jak och el­fen­ben. Se­dan fort­sat­te han till Rö­da

«Han tog 18 ki­lo guld, en stor mängd kon­jak, el­fen­ben och 14 nya be­sätt­nings­män.»

ha­vet där han at­tac­ke­ra­de skepp som av­gick från Mec­ka på sin väg till­ba­ka till Mo­gul­ri­ket. Eve­ry at­tac­ke­ra­de skep­pet Ganj-i-Sa­wai och den här gång­en be­lö­na­des han med 23 000 re­spek­ti­ve 27 000 ki­lo guld och sil­ver. Mo­gu­ler­na fram­för­de kla­go­mål och brit­ter­na in­såg att de mås­te agera el­ler ris­ke­ra att för­lo­ra den vik­ti­ga han­deln med Asi­en.

Eve­ry och hans be­sätt­ning seg­la­de till ön Saint Tho­mas som hör­de till de dansk­kon­trol­le­ra­de Jung­f­ru­ö­ar­na, och möj­li­gen ock­så till Ba­ha­mas in­nan de be­gav sig hem. På Saint Tho­mas kan man idag ta en gui­dad tur i Skyts­borg To­wer som ock­så kal­las för Svartskäggs borg. Den bygg­des 1679 för att dans­kar­na skul­le kun­na hål­la ut­kik ef­ter pi­ra­ter, men en­ligt le­gen­den an­vän­des den se­na­re ock­så av Svartskägg. Från top­pen kan man se så långt som till St Cruix och Pu­er­to Ri­co. Ett lik­nan­de torn, Blåskäggs borg, är nu­me­ra ett lyx­igt se­mes­ter­mål som är öp­pet för gäs­ter.

Des­sa ut­kiks­plat­ser bi­drog dock in­te till att stop­pa Eve­ry. När hans män åter­vän­de till Eng­land blev de ar­re­ste­ra­de, åta­la­de och häng­da vid Wap­ping – en plats där pi­ra­ter of­ta av­rät­ta­des

«Be­rät­tel­ser­na om van­li­ga män som gjor­de sig en för­mö­gen­het till havs

blås­tes upp av pres­sen.»

och som an­vän­des i över 400 år. Men Eve­ry lyc­ka­des fly. Det ryk­ta­des att han ha­de flytt till Ir­land, rest till­ba­ka till Ply­mouth el­ler till och med till Saint Tho­mas. Hans öde för­blir okänt.

In­ci­den­ten be­lys­te ris­ker­na med att va­ra ka­pa­re för re­ge­ring­en och man hop­pa­des att rät­te­gång­en mot Eve­ry skul­le tjä­na som ett av­skräc­kan­de ex­em­pel. Be­rät­tel­ser­na om van­li­ga män som gjor­de sig en för­mö­gen­het till havs, be­sök­te ex­o­tis­ka län­der och und­kom rätt­vi­san blås­tes istäl­let upp av pres­sen.

Någ­ra år se­na­re skul­le den fö­re det­ta ka­pa­ren Wil­li­am Kidds pi­rat­dåd åter­i­gen nä­ra all­män­he­tens fan­ta­si och bli start­skot­tet för den så kal­la­de guld­ål­dern.

Kidd gav sig av från Lon­don 1696 med ett kapar­brev, re­do att rö­va från pi­ra­ter och åter­ta stu­let byte. Kung Wil­li­am III skul­le få tio pro­cent av vins­ten. Så blev det in­te rik­tigt …

Pi­ra­ter vid 1600-ta­lets slut seg­la­de längs en väl­känd rutt som kal­la­des Pi­ratrun­dan (Pi­ra­te Round). Pi­ra­ter­na kor­sa­de At­lan­ten, run­da­de Go­da­hopp­sud­den och stan­na­de se­dan i an­ting­en Ma­da­gas­kar el­ler vid den lil­la ön Île Sain­te-Ma­rie.

Här kun­de de fyl­la på för­rå­den och sam­las in­nan de fort­sat­te upp längs Afri­kas kust till Rö­da ha­vet och vi­da­re mot In­di­en där det vim­la­de av mo­gul­skepp. Pi­rat­mu­se­et i An­ta­na­na­ri­vo be­ly­ser skä­len till att Ma­da­gas­kar var det per­fek­ta göm­stäl­let. När brit­ter­na bör­ja­de åter­ta sty­ret över Nassau sä­ger le­gen­den att pi­ra­ter­na bil­da­de en ny re­pu­blik här som kal­la­des Li­ber­ta­ria. Det­ta har dock ald­rig kun­nat be­vi­sas.

Kidd blev snart miss­tänk­lig­gjord ef­tersom han sik­ta­des av

sjö­far­tyg som be­fann sig läng­re norrut, bort­om Ma­da­gas­kar i när­he­ten av ögrup­pen Ko­mo­rer­na. Pi­ratjä­ga­ren ha­de själv bli­vit pi­rat.

Som­li­ga an­ser att Kidds om­vand­ling till pi­rat in­te nöd­vän­digt­vis var fri­vil­lig: en tred­je­del av hans be­sätt­ning drab­ba­des av ko­le­ra och al­la er­sät­ta­re vi­sa­de sig va­ra pi­ra­ter. Fru­stre­rad ef­ter fle­ra må­na­der till havs följ­de Kidd i Eve­rys köl­vat­ten och tog sik­te på Rö­da ha­vet där han plund­ra­de skep­pet Qu­e­dagh Mer­chant in­nan han gav sig till­ba­ka till Ma­da­gas­kar och vi­da­re till det re­la­ti­va lug­net i Kari­bi­en.

Det var när han var om­bord på An­guil­la som Kidd hör­de att den eng­els­ka re­ge­ring­en an­såg att han var en pi­rat och där­för ha­de ut­rät­tat en ar­re­ste­rings­or­der. Mo­gu­ler­na ha­de ho­tat att upp­hö­ra med han­deln vil­ket skul­le kun­na ha för­satt det Ostin­dis­ka kom­pa­ni­et i kon­kurs. Kidd ar­re­ste­ra­des i Ame­ri­ka

och för­des hem där han åta­la­des, för­kla­ra­des skyl­dig och häng­des.

Kidds till­fång­a­ta­gan­de och rät­te­gång bi­drog emel­ler­tid in­te till att av­skräc­ka and­ra ka­pa­re och sjö­män från att bli pi­ra­ter. Fak­tum är att det ha­de pre­cis mot­satt ef­fekt. Tid­ning­ar­na gjor­de Kidd till en kän­dis och tran­skrip­tio­ner av hans rät­te­gång sål­de slut me­dan ryk­ten spreds om att Eve­ry ha­de flytt till Kari­bi­en där Kidds skatt ska ha le­gat be­gravd.

Snart bör­ja­de ka­pa­re sam­las i Nassau i Ba­ha­mas där de lev­de ef­ter eg­na pi­rat­la­gar. 1716 fanns det tio gång­er fler pi­ra­ter än van­li­ga in­vå­na­re i Nassau. Vis­sa be­skrev det som en pi­rat­re­pu­blik, and­ra döm­de ut Nassau som en fal­len stad.

Nassau var hur som helst ing­en uto­pi för den ur­sprung­li­ga lo­kal­be­folk­ning­en. Pi­ra­ter­na rö­va­de allt de kun­de, brän­de ner hus och våld­tog kvin­nor bland lo­kal­be­folk­ning­en. Det närms­ta pi­ra­ter­na kom en le­da­re var kap­ten Ben­ja­min Hor­ni­gold som var ka­pa­re. Hor­ni­gold ut­sat­tes dock för en ef­fek­tiv kupp när han väg­ra­de att at­tac­ke­ra brit­tis­ka skepp. Pi­ra­ter­na me­na­de att de skepp som fär­da­des ge­nom Kari­bi­en med de störs­ta by­te­na var brit­tis­ka ef­tersom Stor­bri­tan­ni­en nu­me­ra var en do­mi­ne­ran­de kraft i om­rå­det.

När de bör­ja­de plund­ra även brit­tis­ka skepp stod Nassau­pi­ra­ter­na för 70 pro­cent av all plund­ring i he­la om­rå­det. Al­la stora pi­rat­namn sam­la­des i Nassau på 1710-ta­let, så pi­rat­mu­se­et på plats är väl värt ett be­sök. Bland an­nat har en skal­en­lig mo­dell av Nassaus ka­jom­rå­de byggts upp. Där finns ock­så ko­pi­or av pi­rat­flag­gor, ovär­der­li­ga skat­ter från de gyl­le­ne åren och ut­ställ­ning­ar om Woodes Ro­gers, Hor­ni­gold och de kvinn­li­ga pi­ra­ter­na An­ne Bon­ny och Ma­ry Re­ad. Om du be­fin­ner dig i Nassau är det värt att ta sig över vatt­net till Flo­ri­da där pi­ra­ter­na emel­lanåt göm­de sig. Tam­pa Bay Histo­ry Cent­re vi­sar upp många in­tres­san­ta fö­re­mål som har sköljts upp på Flo­ri­das strän­der och de öpp­nar snart ett nytt gal­le­ri med en 20 me­ter lång re­pli­ka av en slup och ett kar­tar­kiv som vi­sar någ­ra av den nya värl­dens och Kari­bi­ens ti­di­gas­te kar­tor.

Det var un­der guld­ål­dern som den mest ökän­da pi­ra­ten av

«1716 fanns det tio gång­er fler pi­ra­ter än van­li­ga

in­vå­na­re i Nassau.»

dem al­la änt­ra­de sce­nen: Svartskägg. De fles­ta käl­lor­na pe­kar på att hans rik­ti­ga namn var Ed­ward Te­ach, vi vet ock­så att Svartskägg var sam­ti­da med Hor­ni­gold och ha­de ryk­te om sig att va­ra mo­dig och bru­tal med en im­po­ne­ran­de fram­to­ning.

Han ha­de ett långt, trass­ligt skägg och bru­ka­de pla­ce­ra tän­da tänd­stic­kor un­der hat­ten.

Vid det här la­get var si­tu­a­tio­nen i Kari­bi­en ut­om kon­troll. Brit­ter­na var tvung­na att agera. De ut­såg den fö­re det­ta ka­pa­ren Woodes Ro­gers till Ba­ha­mas gu­ver­nör och be­ord­ra­de ho­nom att åter­in­fö­ra lag och ord­ning. Att be­käm­pa var­je en­skild pi­rat som ha­de gjort Nassau till sin bas skul­le dock ha va­rit en oö­ver­stig­lig upp­gift. Istäl­let upp­nåd­des en kom­pro­miss. Om en pi­rat vil­le by­ta si­da och ar­be­ta för re­ge­ring­en med att till­fång­a­ta and­ra pi­ra­ter skul­le de er­bju­das am­ne­sti. Hor­ni­gold ac­cep­te­ra­de be­nåd­ning­en och bör­ja­de ja­ga ef­ter si­na ti­di­ga­re pi­rat­kol­le­gor.

Även Svartskägg ac­cep­te­ra­de un­der en pe­ri­od Nord­ka­ro­li­nas gu­ver­nörs be­nåd­ning, och slog sig ner i Bath Town. Lug­net va­ra­de emel­ler­tid in­te länge. Snart var Svartskägg till­ba­ka i si­na gam­la spår.

Han möt­te sitt öde vid Ocraco­ke In­let när Vir­gi­ni­as gu­ver­nör skic­ka­de Royal Na­vy-löjt­nan­ten Ro­bert May­nard ef­ter ho­nom. Den 22 no­vem­ber 1718 äg­de ett ökänt och blo­digt slag rum på Svartskäggs skepp och en man ur May­nards be­sätt­ning sat­te en gång för al­la stopp för pi­ra­ten ge­nom att hug­ga av hans hu­vud. North Carolina är den bäs­ta plat­sen om man vill lä­ra sig mer om Svartskägg. Där finns ett ma­rin­mu­se­um som bland an­nat vi­sar fö­re­mål från skep­pet Qu­een An­ne’s Re­venge. Man kan ock­så gö­ra ut­flyk­ter till Svartskäggs sista hem i Bath och till plat­sen för hans sista strid.

Svartskäggs död mar­ke­ra­de bör­jan på slu­tet för pi­ra­ter­nas era. Ut­an en själv­klar bas el­ler kam­rat­ska­pet mel­lan de stora ökän­da pi­ra­ter­na för­svann myc­ket av pi­rat­li­vets tjus­ning. De pi­ra­ter som in­te till­fång­a­togs av­vek från si­na skepp och för­svann ut­an ett spår vil­ket har fått fle­ra ge­ne­ra­tio­ner att fan­ti­se­ra om de­ras liv på flykt i ex­o­tis­ka län­der.

Nassaus hamn un­der det se­na 1800-ta­let. Pi­ra­ter bor­dar ett spanskt skepp mitt i nat­ten. Il­lust­ra­tion från The Li­ves of the Most No­to­ri­ous Pi­ra­tes av Char­les John­son Svartskäggs pi­rat­flag­ga sym­bo­li­se­rar hans livs­å­skåd­ning. Ett vitt ske­lett hål­ler ett...

Kap­ten Kidd väl­kom­nar kvin­nor om­bord på sitt skepp i New York. Wil­li­am III drev ige­nom den nya pi­rat­la­gen 1698. Wil­li­am Kidd och hans be­grav­da skatt.

Pi­rat­kap­te­nen Hen­ry Eve­ry över­man­nar ett av mo­gu­ler­nas skepp. Hen­ry Mor­gan var en fram­gångs­rik wa­le­sisk ka­pa­re på 1600-ta­let. Stran­den La Cri­que på Île Sain­teMa­rie nä­ra Ma­da­gas­kar. Skild­ring av en pi­rat­at­tack på ett brit­tiskt far­tyg.

Kap­ten Svartskägg till­fång­a­tas 1718. Mål­ning från 1920 av Je­an Le­on Gero­me Fer­ris. Kapar­bre­vet som gav ka­pa­re till­stånd att at­tac­ke­ra och plund­ra fi­en­de­far­tyg. Ed­ward Te­achs av­hugg­na hu­vud häng­er från bogsprö­tet. Idag är Kari­bi­en en lugn...

Il­lust­ra­tion av Kap­ten Kidd som en­ligt le­gen­den begravde sin bi­bel ef­tersom den stod för mot­sat­sen till hans livs­stil. Livet som pi­rat var in­te lätt och våld var en del av var­da­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.