Pirater i Karibien
Vad finns kvar av piraternas guldålder? Upptäck skeppvrak, fort, skatter och mycket mer...
Skeppsburna skattjägare eller anarkistiska förbrytare? Träffa piraterna som
dominerade Karibien på 1700-talet och upptäck deras gömställen.
Om vi tänker på Karibien idag föreställer vi oss kanske ändlösa gyllene stränder och turkost vatten. Hade du däremot seglat dit i början av 1700-talet och överlevt den långa och mödosamma resan över Atlanten, skulle du inte ha mötts av lugn och ro utan av en anarkistisk vildmark, översållad av pirater.
Piraterna var långt från de excentriska, äventyrliga och skattesökande busar som befolkar vår populärkultur – det handlade snarare om våldsamma förbrytare som seglade över de grunda vattnen i slupar, redo att plundra allt de kom över och skapa kaos över Atlanten och andra ställen.
Sjöröveriets ursprung hittar man i de statliga regeringarna. Trots att det egentligen var olagligt subventionerade myndigheterna i England attacker på skepp från fiendenationer genom att dela ut kaparbrev. Dessa gav före detta marinofficerare och handelsmän rätt att plundra fiendeskepp som bar på värdefull last som färgämnen, tobak och socker. Dessa kapare, eller buckanjärer, riktade ofta in sig på spanska skepp eftersom de kontrollerade stora delar av Sydamerika och Karibien. Men engelsmännen ville ha en del av kakan och på 1620-talet lade Thomas Warner St Kitts under sig och strax därpå var även grannön Nevis hans.
Kolonisationen var extremt lukrativ och kickstartade den industriella revolutionen hemmavid. I Karibien fanns gott om naturresurser, och öarna var mogna för exploatering. De som inte var sugna på blodiga strider med de lokala Carib- och Arawak-stammarna på de orörda öarna kunde helt enkelt röva gods från spanska och franska skepp.
Ön Tortuga utanför Haitis kust blev informell buckanjärhuvudstad eller pirattillhåll under den här perioden. Sammanslutningen Kustens brödraskap initierades av kapten Henry Morgan – en havens Robin Hood – och till och med respektabla män som kapten Anthony Hilton, Nevis förste guvernör ansåg att han gjorde mer nytta i Tortuga. Genom att arbeta tillsammans, slå ner på handelsrutter och attackera skepp blev dessa buckanjärer extremt framgångsrika. Det skulle dock snart gå över styr. Buckanjärerna började snart plundra allt de kunde lägga händerna på – oavsett diplomatiska konsekvenser.
Två buckanjärer som effektivt gjorde slut på den här tidiga eran var kaptenerna Henry Every och William Kidd.
Every sjöman på King Charles II. När besättningen gjorde myteri valdes Every till ny kapten. Han gav sig av på en piratexpedition, först till den portugisiska ön Príncipe utanför Afrikas kust där han beslagtog sina första skepp och kom över guldstoff, konjak och elfenben. Sedan fortsatte han till Röda
«Han tog 18 kilo guld, en stor mängd konjak, elfenben och 14 nya besättningsmän.»
havet där han attackerade skepp som avgick från Mecka på sin väg tillbaka till Mogulriket. Every attackerade skeppet Ganj-i-Sawai och den här gången belönades han med 23 000 respektive 27 000 kilo guld och silver. Mogulerna framförde klagomål och britterna insåg att de måste agera eller riskera att förlora den viktiga handeln med Asien.
Every och hans besättning seglade till ön Saint Thomas som hörde till de danskkontrollerade Jungfruöarna, och möjligen också till Bahamas innan de begav sig hem. På Saint Thomas kan man idag ta en guidad tur i Skytsborg Tower som också kallas för Svartskäggs borg. Den byggdes 1679 för att danskarna skulle kunna hålla utkik efter pirater, men enligt legenden användes den senare också av Svartskägg. Från toppen kan man se så långt som till St Cruix och Puerto Rico. Ett liknande torn, Blåskäggs borg, är numera ett lyxigt semestermål som är öppet för gäster.
Dessa utkiksplatser bidrog dock inte till att stoppa Every. När hans män återvände till England blev de arresterade, åtalade och hängda vid Wapping – en plats där pirater ofta avrättades
«Berättelserna om vanliga män som gjorde sig en förmögenhet till havs
blåstes upp av pressen.»
och som användes i över 400 år. Men Every lyckades fly. Det ryktades att han hade flytt till Irland, rest tillbaka till Plymouth eller till och med till Saint Thomas. Hans öde förblir okänt.
Incidenten belyste riskerna med att vara kapare för regeringen och man hoppades att rättegången mot Every skulle tjäna som ett avskräckande exempel. Berättelserna om vanliga män som gjorde sig en förmögenhet till havs, besökte exotiska länder och undkom rättvisan blåstes istället upp av pressen.
Några år senare skulle den före detta kaparen William Kidds piratdåd återigen nära allmänhetens fantasi och bli startskottet för den så kallade guldåldern.
Kidd gav sig av från London 1696 med ett kaparbrev, redo att röva från pirater och återta stulet byte. Kung William III skulle få tio procent av vinsten. Så blev det inte riktigt …
Pirater vid 1600-talets slut seglade längs en välkänd rutt som kallades Piratrundan (Pirate Round). Piraterna korsade Atlanten, rundade Godahoppsudden och stannade sedan i antingen Madagaskar eller vid den lilla ön Île Sainte-Marie.
Här kunde de fylla på förråden och samlas innan de fortsatte upp längs Afrikas kust till Röda havet och vidare mot Indien där det vimlade av mogulskepp. Piratmuseet i Antananarivo belyser skälen till att Madagaskar var det perfekta gömstället. När britterna började återta styret över Nassau säger legenden att piraterna bildade en ny republik här som kallades Libertaria. Detta har dock aldrig kunnat bevisas.
Kidd blev snart misstänkliggjord eftersom han siktades av
sjöfartyg som befann sig längre norrut, bortom Madagaskar i närheten av ögruppen Komorerna. Piratjägaren hade själv blivit pirat.
Somliga anser att Kidds omvandling till pirat inte nödvändigtvis var frivillig: en tredjedel av hans besättning drabbades av kolera och alla ersättare visade sig vara pirater. Frustrerad efter flera månader till havs följde Kidd i Everys kölvatten och tog sikte på Röda havet där han plundrade skeppet Quedagh Merchant innan han gav sig tillbaka till Madagaskar och vidare till det relativa lugnet i Karibien.
Det var när han var ombord på Anguilla som Kidd hörde att den engelska regeringen ansåg att han var en pirat och därför hade uträttat en arresteringsorder. Mogulerna hade hotat att upphöra med handeln vilket skulle kunna ha försatt det Ostindiska kompaniet i konkurs. Kidd arresterades i Amerika
och fördes hem där han åtalades, förklarades skyldig och hängdes.
Kidds tillfångatagande och rättegång bidrog emellertid inte till att avskräcka andra kapare och sjömän från att bli pirater. Faktum är att det hade precis motsatt effekt. Tidningarna gjorde Kidd till en kändis och transkriptioner av hans rättegång sålde slut medan rykten spreds om att Every hade flytt till Karibien där Kidds skatt ska ha legat begravd.
Snart började kapare samlas i Nassau i Bahamas där de levde efter egna piratlagar. 1716 fanns det tio gånger fler pirater än vanliga invånare i Nassau. Vissa beskrev det som en piratrepublik, andra dömde ut Nassau som en fallen stad.
Nassau var hur som helst ingen utopi för den ursprungliga lokalbefolkningen. Piraterna rövade allt de kunde, brände ner hus och våldtog kvinnor bland lokalbefolkningen. Det närmsta piraterna kom en ledare var kapten Benjamin Hornigold som var kapare. Hornigold utsattes dock för en effektiv kupp när han vägrade att attackera brittiska skepp. Piraterna menade att de skepp som färdades genom Karibien med de största bytena var brittiska eftersom Storbritannien numera var en dominerande kraft i området.
När de började plundra även brittiska skepp stod Nassaupiraterna för 70 procent av all plundring i hela området. Alla stora piratnamn samlades i Nassau på 1710-talet, så piratmuseet på plats är väl värt ett besök. Bland annat har en skalenlig modell av Nassaus kajområde byggts upp. Där finns också kopior av piratflaggor, ovärderliga skatter från de gyllene åren och utställningar om Woodes Rogers, Hornigold och de kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read. Om du befinner dig i Nassau är det värt att ta sig över vattnet till Florida där piraterna emellanåt gömde sig. Tampa Bay History Centre visar upp många intressanta föremål som har sköljts upp på Floridas stränder och de öppnar snart ett nytt galleri med en 20 meter lång replika av en slup och ett kartarkiv som visar några av den nya världens och Karibiens tidigaste kartor.
Det var under guldåldern som den mest ökända piraten av
«1716 fanns det tio gånger fler pirater än vanliga
invånare i Nassau.»
dem alla äntrade scenen: Svartskägg. De flesta källorna pekar på att hans riktiga namn var Edward Teach, vi vet också att Svartskägg var samtida med Hornigold och hade rykte om sig att vara modig och brutal med en imponerande framtoning.
Han hade ett långt, trassligt skägg och brukade placera tända tändstickor under hatten.
Vid det här laget var situationen i Karibien utom kontroll. Britterna var tvungna att agera. De utsåg den före detta kaparen Woodes Rogers till Bahamas guvernör och beordrade honom att återinföra lag och ordning. Att bekämpa varje enskild pirat som hade gjort Nassau till sin bas skulle dock ha varit en oöverstiglig uppgift. Istället uppnåddes en kompromiss. Om en pirat ville byta sida och arbeta för regeringen med att tillfångata andra pirater skulle de erbjudas amnesti. Hornigold accepterade benådningen och började jaga efter sina tidigare piratkollegor.
Även Svartskägg accepterade under en period Nordkarolinas guvernörs benådning, och slog sig ner i Bath Town. Lugnet varade emellertid inte länge. Snart var Svartskägg tillbaka i sina gamla spår.
Han mötte sitt öde vid Ocracoke Inlet när Virginias guvernör skickade Royal Navy-löjtnanten Robert Maynard efter honom. Den 22 november 1718 ägde ett ökänt och blodigt slag rum på Svartskäggs skepp och en man ur Maynards besättning satte en gång för alla stopp för piraten genom att hugga av hans huvud. North Carolina är den bästa platsen om man vill lära sig mer om Svartskägg. Där finns ett marinmuseum som bland annat visar föremål från skeppet Queen Anne’s Revenge. Man kan också göra utflykter till Svartskäggs sista hem i Bath och till platsen för hans sista strid.
Svartskäggs död markerade början på slutet för piraternas era. Utan en självklar bas eller kamratskapet mellan de stora ökända piraterna försvann mycket av piratlivets tjusning. De pirater som inte tillfångatogs avvek från sina skepp och försvann utan ett spår vilket har fått flera generationer att fantisera om deras liv på flykt i exotiska länder.