EN PIRATS VA­PEN

Pirater! - - Sjöröveriets Guldålder -

Ge­nom sek­ler­na har pi­ra­ter an­vänt en mängd oli­ka va­pen, al­la med oli­ka syf­te och an­vänd­bar­het.

Ef­ter att ha bor­dat och an­fal­lit ett fi­en­de­far­tyg, ham­na­de pi­ra­ter­na of­ta i när­stri­der man mot man. Då an­vän­de de många oli­ka mind­re va­pen, som till ex­em­pel än­ter­bi­lor (en typ av strids­yx­or), hug­ga­re (ett sa­bel­lik­nan­de va­pen) och dol­kar, och im­pro­vi­se­ra­de dess­utom of­ta slags­må­let med vad som fanns till­gäng­ligt om­bord. Des­sa im­pro­vi­se­ra­de va­pen var spe­ci­ellt an­vänd­ba­ra när krut och am­mu­ni­tion ta­git slut och be­sätt­ning­en mås­te fort­sät­ta slåss för att an­ting­en få el­ler be­hål­la kon­troll över far­ty­get.

Hand­va­pen häm­ma­des in­te av vä­der­för­hål­lan­de­na, där till ex­em­pel regn gjor­de al­la skjut­va­pen vär­de­lö­sa, och de var ock­så lät­ta­re att kon­trol­le­ra och sty­ra med mer pre­ci­sion på nä­ra håll mot fi­en­den. Det var spe­ci­ellt vik­tigt vid bord­ning­ar när pi­ra­ter­na för­sök­te upp­bringa far­ty­gen och vär­va be­sätt­ning­en ut­an att or­sa­ka onö­di­ga ska­dor på var­ken far­tyg el­ler be­sätt­ning.

Lät­ta, kor­ta svärd, som hug­ga­re, var van­li­ga va­pen un­der sjörö­veri­ets guld­ål­der, och spe­ci­ellt po­pu­lä­ra bland buc­kan­jä­rer. De var prak­tis­ka vid när­stri­der och enk­la att an­vän­da, lät­ta­re att be­härs­ka än läng­re svärd el­ler vär­jor. För­u­tom vid strid var de ock­så an­vänd­bar ut­rust­ning på däck, ef­tersom de var ro­bus­ta nog att skä­ra ge­nom rep, trä och se­gel­duk.

Det fanns and­ra va­pen som kun­de an­vän­das som för­svar, så­väl som för an­fall. Buck­la­re var sköl­dar som an­vän­des i bör­jan av 1600-ta­let. Även om de var små och trub­bi­ga, var de bra för att avvär­ja slag, skyd­da svärds­han­den och hind­ra fi­en­dens rö­rel­ser.

Skjut­va­pen var of­ta en pirats första­handsval, och ef­tersom de fanns i många oli­ka stor­le­kar och ut­fö­ran­den var de an­vänd­ba­ra vid många oli­ka si­tu­a­tio­ner och för oli­ka for­mer av an­fall. In­nan en bord­ning, till ex­em­pel, klätt­ra­de of­ta pi­ra­ter­na högt upp i rig­gen med lång­pi­pi­ga ge­vär, som mus­kö­ter, för att skju­ta på fi­en­den. Det ut­för­des of­tast av skarp­skyt­tar, som de kal­la­des som var duk­ti­ga på pre­ci­sions­skjut­ning på långt av­stånd och där­för in­te slö­sa­de med ku­lor.

Mind­re skjut­va­pen, som pi­sto­ler, var mest ef­fek­ti­va i när­stri­der, som vid strid om­bord på fi­en­de­far­tyg, ef­tersom de var enkla­re att han­te­ra på trånga ut­rym­men, och de kräv­de in­te så stor nog­grann­het i sik­tet. De var ock­så bil­li­ga­re ef­tersom de tog mind­re am­mu­ni­tion än stör­re va­pen, men som med al­la skjut­va­pen be­rod­de de­ras ef­fek­ti­vi­tet på väd­ret, flin­tan och styr­kan på kru­tet.

Flint­låspi­sto­len ut­veck­la­des i bör­jan av 1600-ta­let och blev ett re­vo­lu­tio­ne­ran­de till­skott till sjö­krig­fö­ring­en, och blev det do­mi­ne­ran­de skjut­vap­net i fle­ra hund­ra år. In­nan flint­låspi­sto­len an­vän­de pi­ra­ter­na en mängd oli­ka lunt­lås-, snapplås- och hjullås­me­ka­nis­mer, som al­la var be­ro­en­de av krut för att tän­das. Va­ri­a­tio­nen i ka­li­ber i oli­ka län­der in­ne­bar dock att er­öv­ra­de ku­lor in­te pas­sa­de i de eg­na vap­nen ut­an mås­te smäl­tas ned och gju­tas om. Det­ta var en otro­ligt mö­do­sam och tidsö­dan­de pro­cess, och det var in­te ens sä­kert att den all­tid lyc­ka­des.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.