SJÖRÖVAR - UNDERSTYRMAN
Hur håller man ordning i en laglös värld? – Karibien på 1700-talet.
Att vara pirat på 1700-talet under sjöröveriets guldålder var inte ett glamoröst jobb. De som valde denna farliga väg (och de som tvingades mot sin vilja) riskerade liv och lem. När det gick bra var dock belöningen större än vad en sjöman i flottan någonsin kunde drömma om. Även om fartygets kapten förde befäl under strid, var det faktiskt understyrman som egentligen höll kontrollen. Denna figur, vald av besättningen, förde till och med befäl över kaptenen, och var ansvarig för det tunga jobbet att hålla besättningen och skeppet i ordning.
HÅLLA FARTYGET I SKICK
Nästan varje dag var fylld av tråkiga, monotona uppgifter för underhållet av fartyget, långt ifrån alla upphetsande sjöäventyr. Piraterna lagade seglen med segelkrok, nylontråd och segelnål, reparerade hål i skrovet med drevgarn, och slet vid länspumpen i timtal. Om fartyget var i dåligt skick, fick de hitta någonstans att kölhala det för att skrapa bort havstulpaner och ta bort eventuella maskar i skrovet.
HITTA NÅGOT ATT ÄTA
Det var ont om mat på piratfartygen, även för befälen. Eftersom vattnet i tunnor snabbt härsknade, drack piraterna oftast bumbo – en blandning av rom, vatten, socker och muskot. Den vanligaste maten var skeppsskorpor, som de åt i mörker för att slippa se vivlarna (en typ av skalbagge) som kröp över skorporna, och en del desperata besättningar gick så långt som att äta råttor eller sina egna läderväskor.
BESTRAFFA LAGBRYTARE
Med tanke på att de själva var laglösa, hade piraterna en förvånansvärt strikt lagsamling; understyrman var ansvarig för att säkerställa att piraterna följde den. Den varierade från fartyg till fartyg, men gemensamma lagar var bland annat förbud mot hasardspel, våldtäkt och slagsmål. Straffen för lagbrytare var hårda, från piskning till döden. Att gå på plankan var faktiskt mycket ovanligt. Ett speciellt gräsligt straff var att strandsättas tillsammans med en pistol laddad med ett enda skott.
LÖSA KONFLIKTER
Understyrman ville absolut inte ha bråk på sitt fartyg, så alla tvister måste lösas på land, och det fanns ett fastställt förfarande för det. Understyrman följde med männen in till land och ställde dem rygg mot rygg. De skulle gå ett bestämt antal steg och sedan, när han sade till, vända sig om och skjuta. Om båda missade skulle de dra sin huggare. Avsikten var inte att döda, utan att få motståndaren att blöda först.
KAPA FARTYG
En stor del av besättningens framgång berodde på hur pass våldsamt rykte de skaffat sig. Hellre än att slakta sig fram till seger var målet att få det andra fartyget att ge upp fredligt, och ett rykte om blodtörst uppmuntrade till det. När de väl gett upp skonades dock oftast fiendebesättningen. Om det blev känt att piraterna dödade sina fångar skulle besättningarna slåss för livet, vilket skulle göra piraternas segrar dyrköpta. De flesta gav dock gärna upp fredligt utan strid.
DELA UT BYTET
Det fanns en överenskommen hierarki ombord på piratfartygen som avgjorde hur det erövrade bytet distribuerades. Piraterna använde till och med tidiga former av modern maktfördelning för att allt skulle bli rättvist. En vanlig matros fick vanligtvis en andel, medan kaptenen, officerare och understyrman fick fler andelar. Bytet grävdes sällan, om någonsin, ned, och bestod vanligtvis av mat, vapen och kläder snarare än kistor med guldmynt och juveler.
UNDVIKA INFÅNGANDE
Nästan alla av de mest berömda piraterna i historien, som Charles Vane och Svartskägg, seglade bara några år innan de fångades in. Sjöröveri bestraffades väldigt hårt, och piraternas avrättningar tjänade som en slags underhållning. Många slutade sina dagar i galgen, och en del hängdes upp och fick svälta ihjäl. Deras lik lämnades kvar för att svänga och ruttna i vinden i de upphängda järnburarna, för att verka avskräckande för andra blivande pirater.
ANSVARA FÖR SJUKVÅRD
Livet till sjöss var inget för de klenmodiga – skador och sjukdomar var risker som följde med yrket. De klassiska bilderna på pirater med träben och krokar är inte så långsökta – om den inte gick att rädda sågades en skadad lem oftast av ombord medan resten av piraterna höll fast patienten. De som hade råd ersatte ett förlorat ben med ett specialgjort träben, men annars band man bara fast en käpp på stumpen. Krokar till händer var dock mycket dyra att skaffa.