Franço­is l’Olon­nais

Pi­rat och sa­dist

Pirater! - - Buckanjärernas Era -

Hans fi­en­der fö­re­drog att dö fram­för att ham­na i hän­der­na på en av de mest fruk­tans­vär­da pi­ra­ter som nå­gon­sin har seg­lat på ha­ven.

Un­der sin livs­tid ver­kar Franço­is l’Olon­nais ha haft för­kär­lek för två sa­ker: dels att sam­la på sig stora mäng­der ri­ke­do­mar, dels att ut­sät­ta dem som stod i hans väg för störs­ta möj­li­ga smär­ta. I egen­skap av en av värl­dens mest ökän­da pi­ra­ter var tor­tyr en del av hans jobb, och dess­utom nå­got han verk­li­gen tyck­te om att äg­na sig åt. Att han var duk­tig på det gjor­de in­te sa­ken bätt­re för hans fi­en­der, dä­re­mot späd­de det på hans skräc­kin­ja­gan­de och re­spekt­gi­van­de ryk­te.

Han föd­des som Je­an Da­vid Nau i frans­ka Les Sa­bles-d’Olon­ne cir­ka 1635 och vi­sa­de ti­digt prov på hän­syns­lös am­bi­tion och gi­rig­het. Han skic­ka­des till den västin­dis­ka ön Mar­ti­ni­que där han gjor­de mi­li­tär­tjänst på 1650-ta­let. När tjänst­gö­ring­en var över och han var en fri man, flyt­ta­de han till ön His­pa­ni­o­la. Där an­slöt han sig till buc­kan­jä­rer­na och an­grep ota­li­ga spanska skepp och plund­ra­de bo­sätt­ning­ar längs kus­ter­na. Han fick ett ryk­te om sig att va­ra en grym och hjärt­lös mot­stån­da­re sna­ra­re än att va­ra en skick­lig pi­rat.

L’Olon­nais vi­sa­de ing­en barm­här­tig­het un­der si­na förs­ta re­sor. Han och hans kum­pa­ner lyc­ka­des läg­ga be­slag på många skepp ful­las­ta­de av vär­de­ful­la by­ten i spanska Västin­di­en och längs de spanska se­gel­rut­ter­na, vil­ket gjor­de ho­nom för­mögen och be­ryk­tad i de­lar av Nor­dat­lan­ten. Det sa­des att span­jo­rer­na fö­re­drog dö­den fram­för att ka­pi­tu­le­ra och till­fång­a­tas av l’Olon­nais. Det im­po­ne­ra­de gu­ver­nö­ren på ön Tor­tu­ga – en västin­disk ö ut­an­för Hai­tis kust som var en väl­känd pi­rat­fristad.

Gu­ver­nö­ren Mon­sieur de la Pla­ce gav l’Olon­nais kom­man­dot över ett li­tet skepp och lät ho­nom seg­la ut och sö­ka ri­ke­do­mar och fram­gång. Han och hans be­sätt­ning gav sig på en li­ten ku­bansk by som het­te De los Cayos. De upp­täck­tes av fis­ka­re som var­na­de be­folk­ning­en som i sin tur be­gär­de upp­back­ning av Ha­van­nas gu­ver­nör. Trots det lyc­ka­des pi­ra­ter­na få span­jo­rer­na att ka­pi­tu­le­ra och de la­de be­slag på det väl­be­väp­na­de skepp som ha­de skic­kats ut för att han­te­ra si­tu­a­tio­nen.

L’Olon­nais vi­sa­de se­dan prov på hur hän­syns­lös han kun­de va­ra. Han lät hänga si­na mot­stån­da­re, en ef­ter en. Han vän­de ock­så sin upp­märk­sam­het mot en bö­del som ha­de följt med span­jo­rer­na och vars upp­drag var att hänga al­la pi­ra­ter – bort­sett från L’Olon­nais som skul­le fö­ras le­van­de till Ha­van­na. Men nu såg om­stän­dig­he­ter­na li­te an­norlun­da ut. Ska­kan­de av skräck er­bjöd bö­deln pi­ra­ter­na in­for­ma­tion i hopp om att bli be­nå­dad. Men ef­ter att l’Olon­nais ha­de lyss­nat och an­teck­nat lät han av­rät­ta även bö­deln. En­dast en mans liv spa­ra­des. Han skic­ka­des till­ba­ka till Ha­van­nas gu­ver­nör med ett kus­ligt skrift­ligt med­de­lan­de: «Jag ska hä­dan­ef­ter ald­rig vi­sa nåd mot nå­gon span­jor, och jag hy­ser stora för­hopp­ning­ar om att jag ska kun­na ut­sät­ta dig för sam­ma be­hand­ling som män­nen du

skic­ka­de mot mig har fått. På så vis vill jag åter­gäl­da den vän­lig­het du vi­sat mig och mi­na kum­pa­ner.» Gu­ver­nö­ren blev gi­vet­vis ska­kad.

Men det var in­te till­räck­ligt för l’Olon­nais. Ef­ter än­nu en rad fram­gångs­ri­ka ex­pe­di­tio­ner sik­ta­de l’Olon­nais nu på än­nu stör­re by­ten. Han be­slu­ta­de sig för att slå till mot sta­den Ma­racaib där han ti­di­ga­re ha­de plund­rat och lagt be­slag på ett skepp fullt av ri­ke­do­mar. Nu för­de han kom­man­dot över åt­ta skepp och 400 man.

Frans­man­nen för­vän­ta­de sig stora ri­ke­do­mar och han fick hjälp av Michel de Ba­sco, en fram­gångs­rik pi­rat som nu­me­ra lev­de ett be­kvämt liv. Trots att de Ba­sco in­te be­höv­de ge sig ut till havs igen ha­de han bli­vit så im­po­ne­rad av l’Olon­nais för­be­re­del­ser att han er­bjöd ho­nom si­na män och sitt kun­nan­de för det han var sä­ker på skul­le bli en lyc­kad plund­ring. Det in­ne­bar att flot­tan be­stod av he­la 600 pi­ra­ter. Det dröj­de in­te in­nan de rön­te si­na förs­ta fram­gång­ar.

Ett par må­na­der in på resan upp­märk­sam­ma­de l’Olon­nais ett skepp som seg­la­de från Pu­er­to Ri­co till ko­lo­ni­al­om­rå­det Nya Spa­ni­en som ha­de eta­ble­rats

1521 ef­ter er­öv­ring­en av det az­te­kis­ka ri­ket. Han be­ord­ra­de al­la skepp ut­om sitt eget att av­vak­ta och seg­la­de iväg för att mö­ta det själv. Re­sul­ta­tet blev en grym strid mot span­jo­rer­na som va­ra­de i tre tim­mar. När l’Olon­nais ha­de av­gått med se­gern och hans fi­en­der var till­fång­a­tag­na för­såg sig pi­ra­ter­na med en stor ka­ka­o­last, 40 000 spanska dol­lar och en mängd vär­de­ful­la ju­ve­ler. Ma­racai­bos be­folk­ning ha­de all and­led­ning att bä­va. Pi­ra­ter­na in­led­de med att an­fal­la det på­stått oin­tag­li­ga for­tet San Car­los de la Bar­ra som för­sva­ra­des med 16 stora ka­no­ner. Pi­ra­ter­na var be­väp­na­de med pi­sto­ler och svärd och dö­da­de en grupp män som för­sök­te stop­pa dem. Med for­tet för­stört och i lå­gor fort­sat­te de till sta­den. L’Olon­nais män rör­de sig mot land i ka­no­ter och sat­te eld på ett skepp som ha­de skic­kats ut för att hej­da in­va­sio­nen. De gick i land och mar­sche­ra­de mot sta­den. Vid det här la­get ha­de de fles­ta in­vå­na­re flytt med si­na peng­ar och ri­ke­do­mar, men de läm­na­de ba­kom sig mer än till­räck­ligt med mat för en re­jäl fest och pi­ra­ter­na plund­ra­de de­ras hus.

L’Olon­nais vi­sa­de nu prov på det le­dar­skap som de­fi­ni­e­ra­de ho­nom och be­fäs­te hans ryk­te. Han be­ord­ra­de 160 pi­ra­ter att sö­ka ige­nom sko­gar­na ef­ter fly­en­de stads­bor. En­ligt Alex­an­dre Oli­vi­er Ex­que­me­lins skild­ring från 1678 av l’Olon­nais och hans plund­ring av Ma­racai­bo i The Histo­ry

Of The Buc­ca­ne­ers Of Ame­ri­ca, åter­vän­de de med

«20 000 spanska dol­lar, fle­ra mu­lor ful­las­ta­de med hus­håll­sat­ti­ral­jer och 20 fångar». Någ­ra av fång­ar­na tor­te­ra­des med hjälp av den fruk­ta­de sträck­bän­ken i hopp om att de skul­le pe­ka ut var yt­ter­li­ga­re ri­ke­do­mar ha­de gömts. När off­ren in­te gav nå­gon vär­de­full in­for­ma­tion an­vän­de l’Olon­nais sin hug­ga­re för att styc­ka en olyck­sa­lig fånge in­för de and­ra som var­ning.

Det gjor­de skill­nad. En av fång­ar­na sa att han skul­le vi­sa pi­ra­ter­na göm­stäl­let. Men de fly­en­de

«I egen­skap av en av värl­dens mest ökän­da pi­ra­ter var tor­tyr en del av hans jobb, och dess­utom

nå­got han verk­li­gen tyck­te om att äg­na sig åt.»

in­vå­nar­na ha­de flyt­tat fö­re­må­len av räds­la för att de skul­le hit­tas. Så ef­ter två vec­kor av plund­ring, våld­täkt och för­stö­rel­se be­stäm­de sig pi­ra­ter­na för att ta sig till sta­den Gi­bral­tar där de trod­de att Ma­racai­bos in­vå­na­re gäm­de sig. När gu­ver­nö­ren fick hö­ra ta­las om det såg han sin chans och skic­ka­de 400 män som skul­le mö­ta dem där. Han be­ord­ra­de ock­så be­folk­ning­en att be­väp­na sig och mö­ta in­kräk­tar­na med strid.

L’Olon­nais fat­ta­de ett be­slut för hur han skul­le han­te­ra si­tu­a­tio­nen: han och de öv­ri­ga pi­ra­ter­na an­såg att Gi­bral­tars ri­ke­do­mar var för stora för att ge upp ut­an strid, så de gav sig av mot sta­den be­väp­na­de med pi­sto­ler och hug­ga­re. Vid ett till­fäl­le be­ord­ra­de l’Olon­nais si­na män att fly och span­jo­rer­na följ­de ef­ter. Pi­ra­ter­na vän­de då plöts­ligt om och slak­ta­de si­na för­föl­ja­re. Gi­bral­tar var nu de­ras. De tog fångar och ploc­ka­de på sig så myc­ket byte de kun­de. Många av de kvinn­li­ga fång­ar­na ut­sat­tes för över­grepp och and­ra tor­te­ra­des. L’Olon­nais bryd­de sig in­te om att många av fång­ar­na dog av sjuk­dom och hung­er – peng­ar och ri­ke­do­mar var mer in­tres­san­ta. Ef­ter en må­nad skic­ka­de han fy­ra av si­na fångar för att krä­va en lö­sen­sum­ma. Om in­te gu­ver­nö­ren be­ta­la­de en be­ty­dan­de sum­ma peng­ar skul­le sta­den brän­nas ner till grun­den. In­om ett par da­gar ra­sa­de brän­der och så små­ning­om gav sig pi­ra­ter­na av med si­na by­ten och sla­var. De gjor­de ett stopp i Ma­racai­bo för yt­ter­li­ga­re plund­ring.

Vid hem­koms­ten till Tor­tu­ga väl­kom­na­des l’Olon­nais och hans män som hjäl­tar. By­tet var snart bort­slö­sat, så de gav sig ut på en ny ex­pe­di­tion.

Pre­cis som ti­di­ga­re vi­sa­de pi­ra­ter­na upp sin omänsk­li­ga si­da och lät fång­ar­na ut­stå svår tor­tyr. L’Olon­nais skar tung­an av fångar som in­te kun­de bi­stå med gi­van­de in­for­ma­tion, han vi­ra­de knut­na rep så hårt runt fång­ars hu­vu­den att de­ras ögon pop­pa­de ut, och han skinn­flåd­de si­na of­fer och högg av de­ras ar­mar och ben. När han väl fick svar från span­jo­rer­na dö­da­de han dem.

Han lyc­ka­des dock in­te helt och hål­let und­kom­ma si­na brott ut­an straff. När l’Olon­nais gick på grund nä­ra öar­na ut­an­för De Las Per­tas i Hon­du­ras­buk­ten, tving­a­des han och hans män att hug­ga sön­der sitt far­tyg och byg­ga en båt stor nog för att hälf­ten av dem skul­le kun­na ta sig i land. Otur­ligt nog stöt­te de på Ku­na-stam­men i Da­ri­en, en pro­vins i Pa­na­ma. Ef­ter att ha till­fång­a­ta­gits slets l’Olon­nais i styc­ken av ur­sprungs­be­folk­ning­en, hans lem­mar brän­des upp och as­kan kas­ta­des upp i luf­ten. Som Ex­que­me­lin skrev gjor­des det «med in­ten­tio­nen att inga spår el­ler min­nen skul­le stan­na kvar ef­ter ett så il­la be­ryk­tat och omänsk­ligt kräk». Det var ing­en tve­kan om att l’Olon­nais’s da­gar som pi­rat nu var till än­da.

När l’Ol­lo­nais plund­ra­de stä­der tor­te­ra­de han be­folk­ning­en för att få in­for­ma­tion om var de ha­de gömt si­na ri­ke­do­mar.

En gra­vyr som vi­sar l’Olon­nais grym­het och sa­dis­tis­ka be­te­en­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.