Thomas Tew

Havens Robin Hood

Han attackerade de värdefullaste skeppen i tidigare outforskade vatten och delade ut

rikedomarna till folket.

Året var 1692. Kapten Thomas Tew stod på däck på sin 70 ton tunga slup som var bestyckad med åtta kanoner och betraktade sin 46 man starka besättningen under den stekande solen. Han påminde dem om syftet med deras expedition: att ta sig till Gambiafloden där de skulle attackera en fransk fabrik. Han hade emellertid sina tankar på helt annat håll. Bermudas guvernör Isaac Richier hade sänt ut både Tew och kapten George Dew på två separata skepp för att utföra uppdraget, men Dews toppmast hade knäckts i en våldsam storm. Det innebar att Dew var tvungen att återvända för att reparera skeppet, vilket lämnade Tew och hans besättning ensamma. Detta insåg han, var ett gyllene tillfälle för att slå till.

Att förbereda sig inför expeditionen hade inte varit någon lätt uppgift, inte ens för en så erfaren resenär som Tew. Hans räd hade beställts och finansierats av en grupp privatpersoner som var angelägna att öka på sina egna förmögenheter. Tew var säker på att han kunde klara av det med sin erfarenhet som kapare bakom sig, men han ägnade ändå många månader åt förberedelser. Med ett officiellt kaparbrev i bagaget gav sig Tew och Dew av från Bermuda, men när den sistnämnde nu tvingades avbryta resan omvärderade Tew situationen. Han beslutade sig för att lägga om kursen – och det gällde inte bara för det aktuella uppdraget utan för hela hans karriär.

Fram till det här ögonblicket hade Tew varit en trofast kapare – en marin krigförare som arbetade under regeringen. Han uppskattade respekten det förde med sig och avskydde att kallas för pirat. Det var inte piratlivet som hade fått honom att lämna bakom sig sin fru och två döttrar i Newport, Rhode Island, och flytta till Bermuda. I hans ögon var pirater kriminella, även om deras handlingar lika ofta begicks av nöd som av girighet. Navigationsakten från 1651 förbjöd till exempel de brittiska kolonierna att handla med Nederländerna, Spanien, Frankrike och deras kolonier. Det innebar att handeln ströps till den milda grad att sjömän satt och rullade tummarna under långa perioder.

Med Dew ute ur leken kunde Tew fatta beslut efter eget huvud. Kapten Charles Johnson skrev i sin bok A General History of the Pyrates att Tew ansåg att räder mot fransk egendom inte låg i allmänhetens intresse, utan endast skulle gynna dem som finansierade

Illustationen visar Thomas Tew (till vänster)

som berättar om sina bedrifter för New Yorks guvernör Ben Fletcher.

uppdraget. Han ansåg att hans och besättningens tapperhet inte skulle bli rättvist belönad, så han ställde en avgörande fråga.

Istället för att segla till Gambia och utföra uppdraget som planerat ville han veta om besättningen hellre skulle utföra en mindre riskabel expedition, en som skulle öka deras ryktbarhet och ge dem ett byte som de kunde dra direkt nytta av. Han ville att de skulle glömma kommissionen och istället bli pirater. Till hans stora glädje ska besättningen ha ropat: «Guldkedja eller träben – vi står på din sida!» Huruvida dessa ord verkligen yttrades går inte att bevisa, men de bidrar minst sagt till händelsens dramatik.

Efter att besättningen hade utsett en styrman – en person som skulle godkänna kaptenens beslut och se efter männens intressen – gjorde sig det nybildade piratgänget redo. De satte segel mot Godahoppsuden i södra Atlanten, och styrde genom sundet Bab el-Mandeb som binder ihop Röda havet med Adenbukten. Besättningen lade beslag på ett vällastat skepp som färdades från Indien till Arabiska halvön, och Tew övertalade de omkring 300 i sin besättning att inte slåss. Det var rätt beslut. Sjömännen på det andra skeppet kapitulerade utan strid och piraterna tömde det på guld, silver, elfenben, kryddor, ädelstenar och silke, och delade upp det värdefulla bytet mellan sig. Styrmannen ansåg att de inte skulle ge sig på fem andra skepp som uppehöll sig i området, så de styrde mot Madagaskar istället. Tews beslut att leda sin besättning mot outforskade vatten hade lönat sig. Bytets totala värde var omkring 100 000 pund, varav Tew lade vantarna på 8 000 pund. Gentlemannamässig som han var säkerställde kaptenen också att de män som hade finansierat den ursprungliga expeditionen fick 5 000 pund, vilket var 14 gånger mer än vad fartyget var värt. Åsikterna ombord gick dock isär när det gällde Madagaskar. Styrman ville slå sig ner där, han ansåg att ön St Mary var perfekt med gott om föda och andra resurser. Tew gav dem som ville stanna där sin del av bytet och fortsatte med de övriga mot Rhode Island. På vägen tillbaka kapade de ett indiskt skepp vilket ökade på deras rikedomar ytterligare. Deras ryktbarhet ökade och de återvände hem i april 1694.

Tew behandlades som en första klassens celebritet, folk som träffade honom både fjäskade och applåderade. Han hade öppnat ögonen på många gällande möjligheterna med arabiska skepp och han blev god vän med Benjamin Fletcher, New Yorks guvernör. Han ville nu leva ett liv på fastlandet, men hans besättning – och andra som gärna ville ge sig ut på expedition med honom – övertalade honom att göra en resa till. Deras motivation var uppenbar: till skillnad från Tew hade många besättningsmedlemmar slösat bort sin andel. Så småningom gick Tew med på det, en andra piratresa med Amity planerades. Över 40 man slog följe med honom inledningsvis och ytterligare omkring 20

«Besättningen törstade efter rikedomar och hade bestämt sig för att lägga beslag på skeppen.»

hade anslutit när de nådde Madagaskar. Med sex nya kanoner installerade var de beredda på vad som helst.

Men till och med nu avskydde Tew att klassificeras som pirat. Innan han gav sig iväg på den andra expeditionen såg han till att ha rätt dokument med sig – ett nytt kaparbrev från Fletcher som han fick efter att ha mutat honom och som säkerställde att han hade lagen på sin sida. De upptäckte att de inte var ensamma när de närmade sig sundet Bab el-Mandeb och siktade på Röda havet. Andra pirater hade också kommit på att arabiska skepp utgjorde enkla byten efter att ha hört talas om Tews bravader, så i september 1695 gick de ihop och attackerade en konvoj med 25 mogulskepp som var på väg mot Mecka. Bland de som anslöt sig till Tew var den ökände piraten Henry Every. En jakt mellan piraterna och konvojen inleddes.

Besättningen törstade efter rikedomar och hade föresatt sig att lägga beslag på skeppen. Ett försök gjordes att borda ett av dem – skeppet Fateh Muhammad – och de kände ett stort självförtroende när den svarta flaggan fladdrade i brisen, om än blandat med viss ängslan huruvida de skulle lyckas. Runt omkring dem justerade de övriga piraterna sina positioner och hoppades kunna lägga beslag på andra skepp. En stor strid var nära förestående och Tew – som tänkte att det här var hans sista resa – stod på randen till ytterligare en framgång.

Deras skepp kom närmare och Tew beordrade sin besättning att öppna eld. Ännu en order om att öppna eld yttrades, men på ett främmande språk. Fiendeskeppet slog tillbaka. Medan Tews män samlade sig för strid fortsatte det arabiska skeppet att skjuta. En kanonkula flög i hög hastighet mot Amity och träffade Tew där han stod på slupens däck Hans mage slets upp och blodet pumpade ut ur den fruktansvärda sårskadan. Tew «höll tillbaka inälvorna med sina händer» enligt A General History of the Pyrates, och han var död inom några få minuter.

Hans besättning kapitulerade och tillfångatogs, men släpptes fria efter att Every hade lagt beslag på Fateh Muhammed. De begravde sedan sin kapten till havs och sörjde den stora förlusten.

Tews anda levde dock kvar. Rutten han valde för sina expeditioner etablerades som Piratrundan och han hyllades som en rekorderlig man vars handlingar – trots att han också kunde vara hänsynslös – hade gynnat de fattiga. Som Fletcher skrev den 24 december 1698, tre år efter Tews död: «Tew var inte bara en man av mod och handling, han var också förnuftigare och mer minnesvärd än någon annan sjöman jag någonsin har träffat.» Faktum är att han tjänade som inspiration för många blivande pirater. En gyllene era hade inletts.